Etikettarkiv: vasatid

Den andra historiedagen

Ja, min blogg handlar ju om heraldik och historia, så ibland får jag smita in lite historia utan att blanda in heraldik.

Historiedagarna i Borås har handlat mycket om staden Borås. Just de föreläsningarna har jag undvikit för det mesta kan jag nog säga att jag har bra koll på. Och även om jag inte var på den vill jag gärna puffa för avhandlingen om Tyskorna i Borås, inte minst eftersom mina barns gammelfarmor är en av dessa tyskor. Och hur udda det än kan låta har detta ännu 50 år senare en betydelse för både min frus och mina barns yrkeskarriärer.

DNA

Istället fokuserade jag på DNA och genealogi. Peter Sjölund gav en inspirerande genomgång av vad DNA-tekniken möjliggör, vad vi lärt oss av den och hur den bidrar till att skriva om historien. Exemplen var många, både på personnivå och för en hel ”folkgrupp”, varmed menas en grupp folk i historisk tid, inte ett folk som svenskar eller greker.

Peter är, tillsammans med Karin Bojs, författare till boken ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren”

Stuarna därnäst

Som av en händelse hamnade jag på en ny föreläsning med Bo Eriksson. Denna gång om Sturarna, denna mytomspunna släkt som påverkade svensk politik så mycket från 1465 till 1565. Hur mycket de faktiskt påverkade Sveriges samhällsutveckling i betydelsen ekonomisk, teknisk och kulturell utveckling efter Sten Sture dä kan diskuteras (inte så mycket, enligt mig) men helt klart hade de en väldigt stor påverkan på riks- och säkerhetspolitik även efter det att Gustav Vasa tagit plats på tronen. Inte minst eftersom såväl Vasa-dynastin själva som alla andra inom och utom Sverige ansåg att det var Sture-ätten som borde ha haft den positionen. En hel del av Vasa-tidens uppror och den paranoia som Vasa-kungarna uppvisade men våldsam förföljelse av oliktänkande som följd.

Rent heraldiskt är däremot Sturarna ganska trista under 1500-talet. Det är visserligen en rik släkt men de har gjort ett förvånansvärt litet avtryck inom heraldiken under sina tre sekler i maktens yppersta elit.

Gamla Uppsala till sist

Sista stoppet för mig denna gång var Kristina Ekero Erikssons föreläsning om nya rön om Gamla Uppsala. Ett givet val eftersom vi var kollegor på Historiska museet en gång i tiden. Men också för att de arkeologiska fynd som gjorts där på senaste tid visar att området var nästan oändligt mycket större än vi tidigare trott samtidigt som det verkar ha använts väldigt sporadiskt.

Runt de tre högarna har man nu upptäckt två vägar om en kilometer vardera (den ena inte fullt utgrävd pga att det inte går) som har haft över 100 stolpar var (144 respektive 127) längs ena sidan. Stolparna har dessutom haft ett hästhuvud uppspikat. Offer eller något annat, ingen vet. Men vi vet att vägarna byggdes omkring år 600 och verkar ha tagits ur bruk före år 650. Juste detta är en intressant period, två generationer efter finbulvintern (536 och 540).

Hela Uppsala är dessutom översållat med hästben så det här kan ha varit någon form av kungsgård där hästuppfödning varit huvuduppgiften. Frågan är förstås hur långt bort denna Uppsala-makt sträckte sig. Gick den ens söder om Mälaren? Ja, med tanke på när Uppsala var verksamt och hur små Europas stora kungariken var (undantaget Karl den stores Frankerrike) har jag svårt att tänka mig att ett så resursfattigt och gles befolkat område som Uppland hade något som helst inflytande utanför denna region. Inte minst eftersom det krävdes tre små lagsagor innan ett enat Uppland kunde skapas under sent 1200-tal.

Men viktig helig plats för nordbor i allmänhet, det kan Uppsala verkligen ha varit.

 

På besök i Vadstena

Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.
Hertig Johans vapen på Vadstena slotts fasad.

Vadstena – en heraldisk skattkammare för den som vill hitta udda Vasa-vapen.

Vadstena slott byggdes från 1545 för att vara en försvarsanläggning, men redan 1550 fick det byggas om till ett palats för en kunglig hertig.

Först ut var hertig Magnus. Han residerade till och från på slotten från det började byggas fram till sin död 1595. Fast eftersom han

 

Har du koll på hertig Magnus?

Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.
Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.

Har du koll på hertig Magnus? Inte? Det har inte jag heller, men nu har jag i alla fall besökt hans residens i Vadstena.

Magnus var son till Gustav Vasa och blev därför hertig precis som sina bröder. Hans hertigdöme bestod av Östergötland, Kindas och Ydre härader i dåvarande Småland, landskapet Dalsland, Sundbo härad i Närke, Kåkind, Valla och större delen av Vadsbo härad i Västergötland.

Av dessa områden har alltså Östergötland i form av Västanstång och Dalslands landskapsvapen fått ta plats i hertigvapnet. Så nu vet du det om du har vägarna förbi Vadstena.

Magnus Vasas hertigvapen med Västanstångs och Dalslands vapen. Bild: Wappenwiki.
Magnus Vasas hertigvapen med Västanstångs och Dalslands vapen. Bild: Wappenwiki.

Kardinal Vasa

Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.
Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.

Visst är det spännande att politik får historiker att blunda. Som för Johann Albert Wasa, son till kung Sigismund av Sverige och kardinal.

Johann Albert Wasa föddes 1612 in Warschau, Polen och dog tidigt, redan 1634 i Padua som då var en del av republiken Venedig. I egenskap av prins av Vasadynastin var han även furstebiskop av Ermland och Krakau. Den senare biskopstiteln fick han 1632; biskop över Ermland var han redan 1621, som nioåring. Urban VIII utsåg 1629 Johan Albert ill kardinal in pectore och 1632 till kardinal (kardinaldiakon över kyrkan Santa Maria in Aquiroernannt i Rom). Tyvärr avled han redan 1634 och begravdes i domkyrkan i Krakow som den kunglighet han var.

Svenska historikers fejkade historia

De polska medlemmarna av Vasadynsatin känns bortträngda av svenska historiker, som om de var några främmande förrädare som skulle glömmas. Men de var ju faktiskt rättmätiga arvtagare till den svenska tronen och det var faktiskt den religiöse galningen (något mildare ord finns nog inte) Karl IX som genom statskupp och inbördeskrig tog över tronen i Sverige. Och lät avrätta alla som fredligt påpekade detta (se Linköpings blodbad).

Den här attityden lever kvar än idag. Hur annars ska vi förklara de stora skillnaderna mellan svenska och engelska Wikipedia, eller varför inte titta på nederländska sidan om just Johan Albert Vasa?
Att det fortfarande finns de här omedvetna tankarna som censurerar alla idéer om Polens betydelse för svensk historia är faktiskt förvånande.

Polska vapenskölden för Vasa

På bilden längst uppe till höger ses Johan Alberts vapensköld. Bottenfältet visar 1) Polen, 2) Tre kronor, 3) Litauen och 4) Folkungalejonet/Sverige gammalt

 

 

Kungliga sköldhållare

Jourhavande heraldiker

När började svenska kungar använda sköldhållare?

Den förste kung över Sverige som hade formella sköldhållare var Kristoffer av Bayern (1440 – 1448). Han har dem emellertid inte som kung över Sverige, Danmark och Norge utan som hertig av  Bayern samt pfalzgreve. Men han förde in konceptet till Norden.

Hoppar vi till de rent svenska kungarna så är det Gustav Vasa som är först ut (Karl Knutsson Bonde hade alltså inga, detsamma gäller de svenska riksföreståndarna).

På 1540-talet kommer lejonen. Det äldsta belägget i Sverige för kungliga sköldhållare är de lejon som finns på Gustav Vasas sadel. Innan dess hade han använt vildmän, och de förekommer även senare under vasatiden i sån omfattning att de bör ses som en symbol för riket.

Svea Tre kronor
Lejon som håller Sveriges Tre kronor i Suecia antiqua et hodierna, 1669

Polens historia av vasar

Polska riksvapnet 1637, men vasadynastins vapen i centrum
Polska riksvapnet 1637, men vasadynastins vapen i centrum

Även Polen har ju haft vasakungar, även om det gärna förträngs i de svenska historieböckerna.

Därför visar jag här en version från 1637. Notera att det polska kungahuset då fortfarande heraldiskt såg sig som rättmätiga arvingar till den svenska tronen. Det märks genom att vasavapnet ligger på svenska riksvapnet som i sin tur ligger på det polska. Ju längre fram desto mer fokus på enskild familj och ägare. Ju längre bak desto mer fokus på området som man styr över. Eller åtminstone anser sig ha rätt att styra över.

Ståtliga invigningar i Vasatid

Boktips

Malin Grundberg doktorerade 2005 i historia på sin avhandling ”Ceremoniernas makt. Maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier”. Idag är hon anställd vid Statens Historiska Museum. Boken ”Stormaktstidens ceremonier” är en populärvariant av avhandlingen och stödjer sig därmed på en av de senaste och mest genomarbetade avhandlingarna i ämnet.

”Stormaktstidens ceremonier” bygger alltså till stor del på Grundbergs avhandling ”Ceremoniernas makt” och det på gott och ont. Bokens styrka är dess rikedom på detaljer och man kan riktigt känna att författaren här med glädje tagit med en hel del av det som lämnats åt sidan i avhandlingen. Jag som läsare får verkligen ta del av det skeende som pågår under respektive ceremoni.

Svagheten är att boken i sin förkortning inte har fått del av det som är populärvetenskapens styrka – förmågan att förena vetenskapens känsla för detaljer med journalistikens färdighet att sätta samma detaljerna i ett större sammanhang. Det gör att jag som läsare känner att det finns så mycket mer kunskap att hämta, men att jag är utelämnad till att själv söka reda på den.

Tur då att det finns en bra litteraturförteckning. För den som söker en introduktion till 1600-talets svenska stormakts offentliga ceremonier är detta en bok som väl fyller läsarens törst. Den som däremot söker en fördjupning och mer är intresserad av varför ceremonierna utformades som de gjorde, bör söka sig till en annan bok – varför inte Malin Grundbergs egen avhandling i ämnet.

Modern på alla vis

Språket i boken är lättfattligt och inte överlastat med fackterminologi. Det gör att man som läsare känner sig hemma redan från första stycket. Däremot känns det ibland lite ängsligt, som om författaren så gärna velat göra texten lättbegriplig att hon inte vågat spetsa sitt språk med ett mer direkt tilltal.

På samma sätt som språket är modernt är dess underliggande värderingsgrund nutida. Malin Grundberg faller inte i fällan att dras med i de pampiga ceremoniernas lockande propaganda utan håller sig på avstånd och betraktar skådespelet. Som läsare får jag ibland samma känsla som jag får av att sitta framför TV:n och lyssna till kommentatorrösterna från en OS-invigning. Så här kan det låta: ”Från själva tornet sköts fyrverkerierna. Bredvid tornet stod en man som skulle föreställa kriget och en kvinna som var freden. Kvinnan hindrade med sin arm mannen genom att stoppa hans svärd i luften.” [s 84]

Här behövs inga förkunskaper

Inga förkunskaper behövs mer än en allmän bild av hur samhällslivet var uppbyggt under vasatiden. Möjligen gör Grundberg det lite lätt för sig här. Som läsare utan djupare kunskaper blir det därför svårt att förstå varför de valde att göra så storslagna ceremonier. Lite mer om tidens vilja i att investera socialt för att vinna politiska och ekonomiska fördelar skulle inte ha skadat.

Stormaktstidens ceremonier är en modern bok som flitigt använder sig av illustrationer. Ibland nästan för mycket så att jag som läsare har svårt att veta vilket syfte de många bilderna har. Men samtidigt ger de en bra illustration till den omskrivna tiden.

 

Malin Grundberg
Stormaktstidens ceremonier
Utgivningsår: 2006
Förlag: Historiska media
ISBN: 91-85377-07-4