Etikettarkiv: vapenrätt

Rutig eller oval och med rosett

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.Illustration: Davor Zovko.

Kvinnor har inte hjälm. Så enkelt är det om man läser den heraldiska litteraturen. Det slås fast redan av Carl Arvid Klingspor och fortsätter att vara ett bärande tema in på 1990-talet.

Skälet till att kvinnor inte har hjälm och därför inte heller hjälmprydnad är att deras sköldar inte passar för det. Kvinnor ska ju ha ovala eller rutformiga sköldar.

Men så har det inte alltid varit. Tvärtom säger Carl Uggla i sin bok ”Inledning till heraldiken” från 1747 att rutformiga fruntimmerssköldar är något som inte förekommer i Sverige men väl på kontinenten. Jag har valt ut tre citat som visar hur den ledande auktoriteten såg på dessa sköldar. Jens Christian Berlin visar i sin redigering inför nyutgåvan av Ugglas bok att Carl Uggla både var väl förtrogen med ledande kontinentala heraldikers verk och att han tillsammans med Johan Törner reste runt och studerade svenska heraldiska vapen i faktiskt bruk. (s 18f, utgåva 2011)

Ur Inledning til heraldiken

Tre sköldformar som dagens betraktare gärna ser som kvinnliga.

Den ovala skölden

  • . 4. Uti första rummet sätter jag den heltrunda,* (Fig. 1.) hwilken ofta nog brukas, så wäl i Sigiller, som i synnerhet på mynten, icke allenast de Swenske, utan ock Fransyske och andre Rikens.[1] Under denna kan ock den ovala** räknas: (Fig. 2.) hwilken merendels kallas Italiensk, emedan han der är i bruk och det, aldramäst af de andelige, til ihugkommelse utan twifwel af deras förfäder, de Romare, som dem fordom brukat i fält.[2]

Ovala sköldar har här inget med kvinnor att göra utan är en sköldform vilken som helst. Det här stöds även av samtida exlibris.

Den hjärtformade skölden

  • . 5. Sedan finnes ock hiertformige* Sköldar. (Fig. 3.) På gamle Påfwelige och Tyske mynt ser man dem;[3] såsom ock några andra gamla Familje-Wapn;[4][5] Stundom är krökningen in uti utelemnad, at han blifwit helt rund, eller ock är något annat krus der.[6]

 Jag tog med denna sköld för att den anger en form som en modern läsare direkt ser som kvinnlig. Håll gärna upp en spegel och fundera på vilka fördomar du har kring manligt och kvinnligt samt hur nya dessa är.

Den rutformiga/rombformade skölden

  • . 6. Rutformige* (Fig. 4.) brukas uti Frankrike och Italien af Fruentimber[7] mäst öfwer alt både gifte och ogifte.[8] När et Fruentimber sätter sitt Wapn bredewid sin Herres, ställes det i en sådan Sköld, hwilket i andra Riken ej efterlefwes.

Här nämner Carl Uggla att bruket med rutformiga sköldar för kvinnor bara är begränsat till två länder. Jag kan varken bekräfta eller vederlägga det men hur Ugglas kunskap än var om brittiska och spanska vanor är jag rätt säker på att han hade full koll på var ledande auktoriteter sa i Tyskland och Frankrike.

Noterna till Ugglas bok

[1] Det heter annars, Figura circularis est perfectissima, men i Heraldiken har det ej rum, ty den är mycket obequäm at uttrycka et wapn fulkomligen och ännu wärre uti en ihopfogad sköld. Derföre är det förnuftigast at aldeles lemna denna skapnaden så i Sigil som eljest. PERINGSCHÖLDska skölden är för ormens skuld rund, uti hwilken en runa-skrift står af innehåld: Merkit för JOHAN PERINGSCHIÖLD.

[2] Uti Grefweliga SPARRIska Wapnet är en dylik blå hiertesköld med en guld sparre uti, såsom Familje-Wapn. Äfwen uti CAMENSCHÖLDske.

[3] På Keiser CARL VI groschen af år 1733 står Österrikiske wapnet uppå Örnens bröst i en Hiertformig sköld. På alla Hildesheimiske mynt finnes des Wapn i en Hiertformig sköld: äfwen på de små Pfaltsiske merendels, dock är han stundom krusad.

[4]

[5] Ogifte Fruentimber kunna sig en dylik utwälja. Eljest är den ännu swårare än den förra, at få et wapn rent uttryckt i.

[6] Prof af bägge desse äro på Keiser LEOPOLDI Groschen, den förra af år 1697, den senare af 1669. Dock finnas de ännu på flere af de Tyske mynten jag äger.

[7] Denna tycka Fruentimber sig snarare böra bruka, än en Krigs sköld: som Karlar tilkommer; efter han liknar en Nåldyna, har ock samma namn på Italienska, guanciale.

[8] På gamla mynt träffas han dock stundom, så wäl Tyska som Spanska, såsom FERDINANDI Catholici. Nu förtiden, föra Hertigarne af Massa och Furstarna af Carrara det Mediceiska stamwapnet i en dylik rutformig sköld på sitt Hufwud-Wapn. Påfwens INNOCENTII VIII Son FRANCISCUS CIBO hade LAURENTII de MEDICIS dotter MAGDALENA til gemål, och kan hända det är ordsaken, hwarföre de föra detta Wapn sådant.

Ur Handbok i praktisk vapenkonst

I Carl Arvid Klingspors ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) sägs det om kvinnliga sköldar att: ”Förr brukade fruntimmer rutformiga sköldar utan hjelm. Dessa äro dock endast användbara, om vapenbilden har en sådan form, att den får plats i denna sköldform.” [s 16]

En ogift kvinna och en änka använder en rutformig sköld, medan den gifta kan välja mellan en rutformig och en oval, varvid är att märka, att hon liksom änka klyver skölden och sätter mannens vapen i den högra hälften och faderns vapen i den vänstra. Har maken intet vapen, låter kvinnan faderns stamvapen fylla ut hela skölden.” [s 12].

Båda dessa citat är intressanta eftersom de visar att Klingspor knappast visar sig förtrogen med Ugglas verk eller med äldre praktisk vapenkonst i Sverige. Han verkar hämta sina uppgifter direkt från utländska källor. Det bruk han anger är inte heller speciellt vanligt, som jag kan se det, även om det förekommer.

När 1900-talet kommer

Man skulle kunna tro att 1900-talet med myndiga kvinnor och kvinnlig rösträtt gav kvinnor större

Arvid Berghman går på djupet med den kvinnliga skölden i ”Exlibris” från 1951.

En kvinna insätter alltså i en dylik rutformig sköld faderns sköldemärke” (s 128).

Som gift använder kvinnan fortfarande en rutformig sköld, men kan enligt mångas åsikt även begagna en oval, och även andra sköldformer förekomma” (s 128).

Berghman skiftar här ståndpunkt en aning men det kan lika gärna vara ett uttryck av oklar redigering av texten. Väl att märka så anger han att kvinnan för sin faders märke men han menar inte att söner för sin faders märke utan de för självklart sin egen sköld. På det lilla order ”faderns” så gör Berghman här en kvinna till ett bihang till mannen. Tidstypiskt så jag klandrar inte honom men den som idag refererar till Berghman bör inte förbi gå dessa och andra subtila markeringar med tystnad. Speciellt med tanke på att Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor i ”Svensk heraldik” från 1874 tar upp Ramfrid Israelsdotters (Tre Änder) gravmonument där ”… hennes mans vapen på högra och hennes eget på vänstra sidan ….” (sid 18)

Är hon [ogift] berättigad till en krona, kröner hon därmed skölden, i annat fall kan hon, om hon så önskar, efter engelskt mönster smycka dess översta spets med en blå bandrosett”. (s 128).
Här, och först här,  införs den blåa bandrosetten i svensk teoretisk heraldik och den förekommer därefter i varje svensk handbok om heraldik.

En modern efterföljare

Magnus Bäckmark tar i ”Kort handledning till vapenbäraren” från 1999 upp den kvinnliga vapenframställningen på ett sätt som är inspirerat av Arvid Berghman men om möjligt ännu mer strängt.

Nu ska det i rättvisans namn sägas att Magnus bok från 1999 var hans första teoretiska verk och att han sedan dess med allt större kunskaper i ämnet blivit mer självständig och utvecklas sina tankar om vapenrätt betydligt. Att jag ändå har med honom beror på att hans text visar vilka slutsatser en person som under 1900-talet försöker sätta sig in i kvinnligt vapenbruk ofrånkomligen når fram till. Magnus var långt ifrån ensam att tycka så här under 1900-talets andra hälft, det var snarare regel än undantag. Skillnaden var att han vågade sätta sina kunskaper på pränt för att sprida kunskapen vidare.

En gift kvinna använder en oval sköld som hon klyver mellan sin (senaste) makes och sitt eget vapen. Eventuellt kan en rutformig även komma till pass, vilken sköldform hon emellertid gott kan spara tills hon blir änka, för den rutformiga skölden är den enda som änkor använder.” [s 10]

Det här är en finess med sköldarna som författaren skapat helt på egen hand, för den förekommer inte i någon svensk skrift före denna. Hela citat visar på en syn på heraldiken som är helt främmande för andra samtida heraldiker vilket inte minst visas av de nytagna kvinnliga vapen som under 2000-talet presenterats i SVR och Vapenbilden. Men så är ju en gift kvinna inte en självständig individ, ty ”En kvinna följer sin makes värdighet, om hon gifter sig.” (s 12)

En frånskild kvinna betraktas, heraldiskt sett, som ogift. Om hon behåller sin före detta makes efternamn efter skilsmässan kan hon emellertid eventuellt tänkas att fortsätta föra en kluven sköld, likt en änka, till dess hon ingår ett nytt giftermål.” (s 10)

Samtliga författare väljer att sätta mannen först när de skriver att en kvinna ska klyva sin sköld och ha sitt vapen till sinister och sin makes vapen till dexter. Ingen använder dessa annars så vanliga heraldiska begrepp.

Litteratur

  • Carl Arvid Klingspor         Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
  • Arvid Berghman                 Exlibris (1951)
  • Magnus Bäckmark             Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, 1999)

 

Hjälmprydnaden i Sverige

Jourhavande heraldiker

Heraldiska samfundets vapensköld
Heraldiska samfundets vapensköld. Källa: Wikipedia commons

Frågan: Jag undrar om du kan svara på vid vilka tillfällen en släktgren byter hjälmprydnad på sitt vapen. I Storbritanien differentierar man ju skölden beronde på ens position i släkten, men jag känner inte till vad som motiverar byte av hjälmprydnaden. Känner du till vad som är brukligt i Sverige?

En både enkel och svår fråga som brukar få många olika svar. Detta är mitt.

I Sverige finns det finns inget speciellt bruk kring byte av hjälmprydnad. Varje vapenbärare har gjort lite som de velat från medeltiden fram till idag.

 

Storbritanniens regler

Storbritannien är ett släkte för sig, heraldiskt sätt, så vad de gör är inte så relevant för oss nordbor.  Britterna gör, åtminstone i teorin, briseringar av vapen för att skilja en person från en annan. Varje person inom en släkt ska alltså ha sin egen unika variant av vapenskölden. Släktvapnet blir då så att säga både för- och efternamn.

Den här seden att brisera ett vapen gör att man ofta är statisk när det kommer till vapnets grundkomposition. Det får till följd att man inte heller byter hjälmprydnad. Det i sin tur gör att denna ”crest” lever vidare från generation till generation, ofta mer oförändrad än vapnet. Det leder, skulle jag vilja säga, till att britterna språkligt har gjort att begreppet ”crest” i vanligt tal, bland icke-heraldiker, avser hela vapnet.

Nordiska regler

Men nu till oss i Norden och Sverige, för samma tradition gäller för alla våra länder. Här har det aldrig funnits speciella tecken för enskilda individer inom en släkt. Briseringar i den betydelse som man läser i brittiska heraldiska verk varken finns eller har funnits här.

Från 1625, när Riddarhuset grundades, är seden snarare att alla inom släkten har samma vapen som då är detsamma som släktens efternamn. I det ytterst få fall där en adelssläkt har bytt namn (som Anckarströms släktingar efter mordet på Gustav III) har de också bytt vapen. Inom adeln från 1625 har man alltså varit extremt statisk och behållt exakt samma sköld och hjälmprydnad.

Före 1625 inom frälset, och såväl före som efter inom de ofrälse vapenförande släkterna (vilka är få och svårutforskade) har hjälmprydnaden snarare varit ett bihang till skölden och mest använts för att skapa harmoni. Vi kan se att hjälmprydnaden under 1300-talet ensam kunde användas för att identifiera en person, men det bruket försvann senare även inom frälset.
Hjälmprydnaden har i regel behållits men utan tanke och när man bytt sköld har hjälmprydnaden också förändrats. Eller så har man bytt för att man vill skilja sig från en släkting, även om det var mindre vanligt än litteraturen påstår. Det var mer en tysk företeelse att använda hjälmprydnaden som sätt att skilja en person/släktgren från en annan.

 

Heraldik över gränserna ställer nya krav

I en ny och mer kosmopolitisk värld påverkas heraldiken. Det berikar mer än något annat, men ibland ställer det till problem. 

I Polen finns det en etablerad adelsheraldik (låt gå att adeln är avskaffad, så jag avser här endast de ärvda adliga vapensköldarna med sina rangtecken). Den avviker kraftigt från den tradition som finns i Norden-Tyskland respektive brittiska öarna genom att man ärver vapen inom en klan, som är ett mycket vidare begrepp än vårt slät, och självklart än mer än britternas individuella vapenbruk.

Så när en polack flyttar över en landsgräns, ska han då lägga av sitt ärvda vapen eller kan vi och britterna acceptera att han har ett vapen som används annorlunda än vad vi är vana vid? Om inte, betyder det att vi om vi tar oss till Polen ska låta våra vapen bli lika klanärvda som deras. Och vad händer med engelsmannen med familj?

Amerikanerna har ännu större problem och här kompliceras det av att de pratar engelska. Ofta ser jag amerikaner likväl som britter som tror att det engelska (sällan det skotska, aldrig det irländska) systemet som ska gälla i USA. Argumentet är att en engelskättling kan få sitt vapen godkänt av College of Arms. Att samme person även kan vara svensk och polskättling tycks aldrig föresväva dessa personer.
De flesta amerikaner tycks däremot i debatterna hävda att USA faktiskt sedan 1776 inte lyder under England i något avseende, inte ens heraldiskt. Svårt att argumentera emot det.

Jag har inget bra svar på hur man ska tänka och tycka i Sverige, men jag lutar åt att vi ska acceptera olika bruk av vapen inom respektive land så länge vi följer ursprunget. Vem för vapnet? Varifrån kommer det?

Äkta och falska vapen

Traité du blason av Clément Prinsault,
”Traité du blason” av Clément Prinsault,

Redan under medeltiden var man tvungen att försöka skilja på äkra och falska vapen, med vilket i regel avsågs falska verifikationer av adelskap. 

I en vapenbok, Traité du blason av Clément Prinsault, tas det här problemet upp. Det viktigaste att känna till här är att ett falskt vapen bryter mot tinkturreglerna (rött på blått eller guld på silver).

Detta var en heraldikers åsikt på 1400-talet. Problemet med det är då att nämnde  Clément Prinsault skulle få det besvärligt att genomdriva sina teser i samtida Kalmarunionen, där allt för många nyskapade vapen givna av kronan till nyadlade bryter mot tinkturreglerna och en hel del annat.

Med detta sagt. Ta medeltida vapenböckers, och andra källors, uppgifter med en nypa salt. Verkligheten som de beskriver kanske mer är som de vill att de ska vara än hur det faktiskt är.

Här finns en fin genomgång av den heraldiska läroboken Traité du blason.

Lagar om heraldik och statssymboler

SFS 2009:1593 Förordning (2009:1593) med instruktion för Riksarkivet och landsarkiven;
(Se särskilt paragraferna 7, 22, 23 och 32 som berör den heraldiska verksamheten.)

SFS 1982:268 Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen;

SFS 1982:269 Lag (1982:269) om Sveriges flagga;

SFS 1983:826 Förordning med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga;

SFS 1973:686 Kungörelse om registrering av svenska kommunala vapen;

SFS 1970:498 Lag (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar;

SFS 1976:100 Förordning (1976:100) om vissa officiella beteckningar.

Läs mer på riksarkivets hemsida om heraldik.

Uppsala vepor, en kommentar

Från Erika kom den här kommentaren till mitt inlägg om Uppsala vepor

”Hej!

Jag läste ditt inlägg om Uppsalas vepor (http://waslingmedia.se/uppsalas-vepor-skandalosa/) och tänkte lämna ett par kommentarer. Nu var ju kommentarsfunktionen stängd, men du får gärna lägga ut följande på bloggen om du vill.
När något strider mot, “bryter mot”, lagen innebär det inte nödvändigtvis att ett brott har begåtts. Ett brott är en gärning för vilket ett straff (böter eller fängelse) är föreskrivet. När det gäller svenska flaggan skulle tänkbart straffbara gärningar kunna vara tillverkning, försäljning, innehav och brukande. Som du själv påpekar finns det inte något straff angivet för sådana gärningar i flagglagen. Inte heller i någon annan lag finns det straff angivet för någon sådan gärning. Att “bryta mot” flagglagen är därför inte brottsligt och därmed inte heller en fråga för rättsväsendet.
Hur en svensk flagga ska se ut definieras i flagglagen. Att säga att en flagga som inte exakt överensstämmer med flagglagens definition inte är en svensk flagga, har ett drag av brännvinsadvokatyr över sig. Det hade kunnat finnas en konkret rättslig problematik kring vad som är en svensk flagga och vad som inte är det, om det hade funnits straff kopplat till hantering av flaggan. Det hade inte minst varit fallet om det hade varit brottsligt att skända flaggan. Nu är det som bekant inte det. Om det hade varit aktuellt med en juridisk prövning av en flagga, så hade det varit relevant att ta ställning till sådant som hur stor avvikelsen är från lagens definition, i vilket sammanhang flaggan förekommer och på vilket sätt den används samt, ganska självklart, med vilket syfte flaggan har tillverkats och används. I fallet med Uppsalas vepor är det uppenbart att syftet varit att pryda paradgatan med svenska flaggor.
Enligt instruktion från regeringen ska riksarkivet verka för att bestämmelser om Sveriges flagga följs. Några sanktionsmöjligheter har myndigheten dock inte i denna typ av fall. Den typ av åtgärd som då rimligen står till buds är att informera, det vill säga precis det som statsheraldikerna har gjort. Dessutom ligger det i myndighetens lagstadgade serviceskyldighet att svara när någon kontaktar dem med frågor eller synpunkter.
Som jag ser det har statsheraldikern, som den lojale tjänsteman han är, gjort precis det som ålagts honom av våra demokratiskt valda företrädare.
Med vänlig hälsning
Erika”

Mitt svar:

Tack för att du läste min blogg . Jag uppskattar dina synpunkter.  I det juridiska säger jag inte emot dig alls. Min poäng var dock inte juridiskt utan att artikeln och diskussionen missar poängen med flaggor.

Jag menar att en flagga som är formellt svensk i betydelsen representant för den jurdiska personen Sverige är en sak.

Vår lagstiftning kring den här är dock tveksam eftersom den inte klargör vem som får använda flaggan utan ”bara” hur den ser ut. PÅ det sättet är lagen snarare ett enkelt dokument som visar på en grafisk profil. Lagen är därmed en tydlig produkt av sin tid.
Jag menar också att flaggor kan dock också – och har alltid kunnat vara – vara en dekorativ symbol för landet/nationen/folket (eller vilket ord man nu vill använda).Det brukar vi heraldiker kalla dekorativ heraldik och det ligger utanför lagstiftningen etc, precis som de målade flaggorna vid sportevenemang ligger utanför lagstiftningen. Det är ju trots allt inte flaggor för Sverige, utan för det mycket otydliga subjektet  ”svenskhet” (jag lägger ingen politisk värdering i ordet, bara en idéhistorisk).

Så Uppsala vepor är då en dekorativ fana som visar på svenskheten, men det är inte en svensk flagga som gör anspråk på att representera Sverige.

Borgerliga vapen i Sverige

Vapensköld för Ackerstierna, från Jämtland.
Vapen Ackerstierna, från Jämtland.

Så heter en sida på wikipedia. Det känns lite underligt och begränsande, men inte fel i sak.

Ett borgerligt vapen är alltså ett vapen som förs av en person eller släkt som inte är adliga (och hit räknas alla medlemmar utom huvudmannen i de adelsätter som upphöjts efter 1809).

Borgerlig har inget med politik att göra. Det har inte heller något med burskap/borgerskap enligt det gamla ståndssamhället att göra. Det har däremot med Borgerlig vigsel att göra, och med borgerlig kommun – dvs något som är sekulärt.

Vapensköldar är i sig varken sekulära eller andliga; de bara är. Däremot var ordet borgerlig modernt i slutet av 1800-talet  och bürgerliche wappen är den tyska inspirationen till svenska borgerliga vapen.

Men eftersom ordet borgerlig i såväl Tyskland som Skandinavien kan ha en politisk innebörd samtidigt som vi heraldiker inte vill att släktvapen ska vara politiska så rekommenderas att man använder andra ord. Som släktvapen eller familjevapen.

Ofrälse vapen är däremot ett synnerligen korkat ordval eftersom o:et är en negation och vi kan inte använda adelskapet som norm i dagens samhälle. Inte ens i heraldiken.

Om man läser den svenska Wikipedia-texten och sedan den engelska så ser man att det är en definitionsskillnad i ordet burgher arms/borgerligt vapen.  Ska man vara petig så är faktiskt den engelska sidan fel både för svenskt vidkommande och för hela den germanska sfären.

Orsaken kan vara att man läst sina källor lite för snabbt (för de är inte lika kategoriska som engelska wikipedia.) det visar också att britterna är så annorlunda oss (nåja, men lite) att man inte kan översätta från engelska till svenska hur som helst. I heraldiken är det alltid bättre att översätta från tyskan.

 

Ny uppsats om släktvapenrätt

Det har kommit ytterligare en juridisk uppsats om släktvapenrätt, och ännu en gång från Lunds universitet. Författaren nu är Torbjörn Bolling Landtblom. 

Misstolka mig inte, jag tycker att det är fantastiskt att det görs uppsatser inom ämnet heraldik. Och jag ser att det är min gamle vän Martin Sunnqvist som på något sätt har initierat det här (han var handledare åt Elsa Trolle Önnerfors som i sin tur är handledare åt Torbjörn Bolling Landtblom). Att jag själv förekommer i (den något tunna) litteraturlistan gör inte saken sämre.

Tyvärr märks det att det en juridisk uppsats för det finns en hel del rätt simpla historiska fel. Men det är inte uppsatsens syfte att reda ut den socialpolitiska historien utan att följa den juridiska utvecklingen. Och här följer uppsatsen i allt väsentligt martin Sunnqvist teser.

Tyvärr också i några detaljer där jag tycker att man kan utveckla Martins teser. Det gäller framför allt förordningen om ”Adelig Skölds eller öpen Hjelms brukande af Ofrälse Män” som jag anser generellt vara vara misstolkad och sedd med anakronistiska glasögon.

Men Torbjörn Bolling Landtbloms uppsats är absolut läsvärd och ger ännu ett bidrag till den heraldiska litteraturen.

 

Läs uppsatsen Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige

Kvinnliga krigare

Stefan Högberg skriver på sin blogg intressant om Kvinnliga krigare och andra kvinnor i maktposition.

Förutom att vara en intressant blogg visar den också att mycket av det som sägs om kvinnor och heraldik bygger på halvmoderna fördomar och synen på kvinnan under 1800-talet snarare än hur det verkligen såg ut. För i heraldikernas värld fanns inga kvinnliga krigare varför kvinnor idag inte kan/får/bör använda sköld och hjälm.

Intressant nog har vi fel – de senaste decennierna har historiker allt mer insett att medeltidens värld inte var så enkel som den framställts. Då precis som nu fanns det en och annan som inte följde samhällets normer.
Dessutom var frun i huset också familjeföretagets vice vd, det var ingen post godsherren vågade lämna över till någon av sina riddare eller annan man. Det kan vara en viktig förklaring till varför kvinnan så ofta använder samma vapen som sin man; vapnet representerade inte maken/släkten, det var en varumärke för familjeföretaget.

Webbplatsen drivs av Stefan Högberg, som sedan flera år skriver och föreläser om medeltidens starka kvinnor. Den tittar källkritiskt på kvinnliga läkare, trubadurer, krigare och andra som kan beläggas i källorna.

Bloggen Kvinnliga Krigare hittar du här.

Sunnqvist blogg om heraldik

Bloggtips

En riktigt bra och genomtänkt blogg om juridik och heraldik.

Martin Sunnqvist, som idag är ordförande i Svenska Vapenkollegiet, är en av Sveriges bästa heraldiker inom vapenrättens område (Eric Bylander är den andre experten inom området).

I sin blogg tar han upp en del inom detta område, men än mer om praktisk vapenföring inom landets domstolar.

https://martinsunnqvist.wordpress.com/category/heraldik/