Etikettarkiv: Vapenbilden

Den svenska amiralitetens flagga

Sveriges flagga uppfattades ännu vid 1800-talets början endast som den svenska flottans flagga. Det märks tydligt när man läser blasoneringarna för Riddarhusets adel. 

Den svenska flaggan ligger mig varmt om hjärtat, som läsare av denna blogg noterat. Och jag har ofta varit kritisk till historiker och vexiologer som lägger in ett nutida perspektiv på den svenska flaggans symbolik förr i tiden. Med det menar jag att man överför vår syn på vad som är en flagga för Sverige till dåtiden, som inte alls uppfattade det så.

Endast flottans män har svensk flagga

Thomas Bragesjö har i en artikel i Vapenbilden nr 110:2016 visat att i stort sett alla adelsätter med en svensk flagga i skölden eller på hjälmen har anknytning till flottan på ett eller annat sätt. De två undantagen är storfursten Johan i hans vapen från 1557 samt en borgare i Karlskrona, som var leverantör till just flottan innan han adlades. Ingen av mig känd adlad ätt som utmärkt sig på slagfältet har fått en svensk korsflagga flagga i någon form. Detsamma gäller adlade affärsmän, vetenskapsmän och industriidkare.

Av det skälet är det svårt att dra någon annan slutsats än att den blågula korsflagga som vi numera hissar som en symbol för nationen Sverige fram till 1800-talets mitt endast representerade den svenska örlog- eller handelsflottan. Det innebär omvänt att det är fel att prata om en svensk korsflagga före mitten av 1800-talet. Istället är det ett ”befälstecken” inom flottan.
Och inget konstigt med det. Även flaggor utvecklas. Men det kan vara värt att vara tydlig med det så att man inte flaxar över med språket bara för att göra flaggan äldre än vad den egentligen är, i betydelsen symbol för nationen.

Kluriga blasoneringar

Men jag vill försiktigtvis mana till allt för långtgående slutsatser, för gamla tiders texter är inte alltid att lita på. Eller, kanske det ska sägas, de resonerar på ett annat och mindre formellt sätt än vi gör idag. Ett sätt där innebörden inte ska tolkas bokstavligt på ett sätt som vi idag tenderar att göra. Därför kan något som säga symbolisera en sak mycket väl vara en symbol för något större.

Låt oss se på den de friherrliga ätterna Nordenskiöld nr 357 respektive 394. De är typiska såtillvida att de uttryckligen nämner begreppet örlogsflagga.

Nordenskiölds nr 357 blasonering av sinister hjälm (höger för dig som tittar på bilden) lyder:
”På wenstra hjelmen åter står upprest en med guld skodd blå Commando-staf emellan en Swensk Örlogsflagg till höger samt en Fransk och en Dansk till wenster.” (Ur riddarhuset.se. Friherrebrevet i original, RHA)

Blasoneringen för Nordenskiölds nr 394 lyder för hjälmen till sinister lyder:
Från venstra hjelmen utgå tvänne på gyllene stänger utåt svajande flaggor, varandes den högra den Kongl. svenska och norska örlogsflaggan samt den åt venster den Kongl. stor-britaniska flaggan, emellan hvilka synes en upåt mot höger och nedåt till venster snedt liggande och på längden halft delad gyllene lilja med bladen nedåt vände, uppå hvilken står en hök med hufvudet åt höger vändt och med utslagna vingar i naturlig färg.” (Ur riddarhuset.se. Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 18:19, RHA.)

I den senare (bild längst upp på sidan) uppges alltså den svenska och norska örlogsflagga vara en och samma, vilket betyder att svenska staten inte erkände en norska flagga. Eller om man ska se det som att de ansåg att det inte fanns en specifik svensk örlogsflagga utan att de båda flottorna var en och samma. Var det så förklarar det uttrycket ”norska örlogsflaggan” även om vi idag formellt anser att det inte fanns någon sådan.

Notera även att den brittiska flaggan inte finns med i bilden utan endast i blasoneringen. Istället syns den svensk-norska handelsflaggan på dess plats.

Vapenbilden nr 111 ute nu

Omslaget till Vapenbilden nr 111, 2017

Så har den kommit till medlemmarna, Vapenbilden nummer 111. Ännu ett fantastiskt nummer av Sveriges bästa heraldiker och jag.

Denna gång hade Svenska Vapenkollegiet en extra stor inlaga om hela 12 sidor. Det var 30 nya släktvapen som skulle ut på slutgiltig granskning.

Hitintills har Svenska vapenkollegiet granskat och låtit nära 400 vapen presenteras för övriga heraldiker. Fram till nu har inte ett enda förslag till justering inkommit som kollegiet har känt behöver beaktas. Det betyder i klartext att alla vapen har klarat inspektionen och de få inlägg om kritik mer rör smak än vapnens giltighet. Det om något är ett gott betyg för verksamheten.

Knut långe än en gång

Den mest djupgående artikeln är Mats Perssons djupdykning i Knut Långes vapen. Under året har just detta vapen granskats mer än något annat och jag vågar påstå att det vi nu vet är det vi kan få veta i är det som går att veta med de fynd vi har idag och de forskningsmetoder som finns att tillgå.

Resultatet då? Det kan ni läsa om i Vapenbilden eller, i en förkortad version, på hemsidan heraldik.se i sinom tid.

Heraldiken i SCA

Anna Troy har skrivit en artikel om heraldiken inom föreningen SCA. Deras verksamhet är allt för bortglömd av andra heraldiker, men på många sätt upprätthåller de en heraldisk tradition som andra heraldiker inte förmår.

Vapenbilden kan du endast få på ett enda sätt – genom att bli medlem i Svenska Heraldiska Föreningen. På heraldik.se kan du läsa mer.

Och till sist – ett stort tack till mina medhjälpare i Vapenbildens redaktion: Elias Sonnek, Marcus Karlsson, Pontus Rosenqvist och Stefan Bede samt Lennart Wasling.

En blädderfilm om Kyrkans märken

Boktips

Det har gått några år nu, men boken Kyrkans märken av Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson är väl värd att uppmärksamma. 

Boken tar upp alla de märken som författarna lyckats få tag i hos Svenska kyrkans stift och församlingar. Det är vapensköldar, märken (badges) och sigill. Tillsammans ger det en fin bild av den symbolik som under 1900-talet uppfattades som viktig av Svenska kyrkan.

En viktig del är de vapen som heraldikern Per Andersson skapade åt församlingar i framför allt Linköpings stift. Det har tidigare publicerats av Andersson, men då har inte alla varit avbildade och ingen har avbildats i färg.

Boken har senare kompletterats med fler bilder publicerade i Vapenbilden.

Var svenska flaggan bara för marinen?

Bild på ett uppslag i tidningen Vapenbilden som visar svenska flaggor
Tomas Bragesjö skriver om Svenska flaggan i Vapenbilden #110

Svenska flaggans dag tag, så vad passar bättre än lite flaggfunderingar.

I det senaste numret av Vapenbilden (nr 110) gör Tomas Bragesjö en studie i svenska flaggans bruk i svenska adelsvapen. Det visar sig att den förekommer rätt ofta från 1600-talet fram till 1800-talets slut. Vilket inte var helt oväntat.

Däremot var det oväntat att den endast förekommer i adelsvapen för personer som adlats till följd av sina tjänster gentemot Sverige i marin verksamhet. Nästan alla har varit officerare inom örlogsflottan. Några har verkat inom handelsflottan och en verksam på flottbasen i Karlskrona.

Ingen har varit verksam som ämbetsman inom annan förvaltning, inom handel eller manufaktur eller som officerare inom hären. Inte en enda under 250 år.

Jag tror att Tomas är något på spåren och ser fram emot en mer fullödig genomgång för jag har förstått att han inte är riktigt klar än.

Hur som helst är det rätt sensationellt och visar, tycker jag, att hans tes att svenska flaggan i sin blå-med-gult-kors-version inte är rikets flagga förrän tidigast från 1800-talets andra hälft. Det stämmer också väl med den reaktion som kung Oscar II fick 1872 då han för första gången lät hissa den svenska  fanan på Stockholms slott. Han hissade den tretungade eftersom den andra då bara användes av handelsflottan.

 

Vapenbilden nr 110 – spoilervarning

Utdrag ur Vapenbilden nr 110, mer specifikt en artikel av Tomas Bragesjö.

Nu är den på gång, Vapenbilden nr 110. Idag gick den till tryck. Och här är med ”ledare” som jag skrev till den.

Svenska fanor i adelsvapen

Ännu ett nummer av Vapenbilden fylld med ett spritt heraldiskt material.

Huvudartikeln denna gång är Tomas Bragesjös genomgång av den svenska flaggan i framför allt adliga vapen. När började de, vem har dem och varför? Det visar sig att förvånansvärt många har anknytning till sjöfart. Det är uppenbart att den svenska flaggan i dessa vapen inte förknippas med Sverige som land utan med svensk sjöfart och marina stridskrafter. Tomas Bragesjö säger själv att hans artikel endast är en första genomgång så känner du till fler vapen är du välkommen att komplettera i en kommande artikel.

I två artiklar tar vi upp teoretisk heraldik. Den ena på en enklare nivå för nybörjaren (om hjälmprydnader) och den andra för mer insatta (om häroldbildernas terminologi). Just denna blandning tror vi ger både introduktion till ämnet och en fördjupning.

Nära dessa ligger även Marcus Karlssons artikel om hur han resonerade när han skapade ett nytt släktvapen. Den här typen av artiklar ser vi gärna mer av. Kanske har du någon idé.

Och så har vi Mats Perssons artikel om Tyresö slott, som i sista stund lyftes ut ur förra numret men tyvärr då fanns kvar i redaktionsspalten Vi hoppas att ni också är nöjda med innehållet och nästa nummer kommer i september.

 

Knut Långes vapen

Omslag/Cover för Vapenbilden #107:2016
Omslag/Cover för Vapenbilden #107:2016

Mats Persson skriver om Knut Långes vapen i Vapenbilden #107:2016.

Knut Långe är en heraldiskt spännande figur i 1200-talets heraldik. Han är den förste, och förutom Höldo lagman ende, som har ett ryttarsigill utan att vara kung, jarl eller hertig (låt vara att han blev kung något senare).

Han är den förste som har sitt heraldiska vapen på ett mynt, och därmed den förste som skapar ett riksvapen. Ändå vet vi inte riktigt hur det såg ut.

Om detta och denne kung Knuts heraldik skriver Mats Persson på ett mycket intressant och givande sätt i nya numret av tidningen Vapenbilden som du får om du är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen.

 

Vapenbilden nr 104 ute idag

Nu är den tryckt – Vapenbilden nr 104. 

Tidningen skickas nu ut till medlemmarna och de har den senast tisdag.

Bland innehållet finns presentationer av 2016 års medaljör/medaljörer. Vilka de är avslöjar jag inte än, det får man veta först när medlemmarna fått läsa om det.

Det finns också en fin heraldisk reseskildring från Florens, en artikel om Södra Jyllands hertigar från 1200-talet och fram till idag, historien om en kåsa från 1400-talet och föreningsnytt.

Mystiskt mynt utan ägare

Grännamyntet med sin korsvimpel
Grännamyntet med sin korsvimpel

Ett okänt mynt hittat i Gränna. Vems är det och varför är det slaget.

I kommande nummer av Vapenbilden (#103:2015) skriver Lars O Lagerqvist om Gränna-myntet. Det är ett mynt som sannolikt är slaget på 1200-talet och troligen av en religiös myntslagare, enligt Lagerqvist.

Men vi vet inte vem.

Skölden är helt okänd. Det finns ingen liknande från den här tiden i hela Norden eller norra Tyskland.  Korsfanan antyder däremot att myntet är slaget av en kyrkans man, troligen en biskop och då möjligen av stiftet Linköping.

Funderingar inför 2016

 

2016 fyller Svenska Heraldiska Föreningen 40 år.

Igår på styrelsemötet tillsatte vi en jubileumskommitté som ska hålla i arrangemangen under 2016. Framför allt stämman den 13 mars blir något extra, hoppas jag.

För min egen del kommer jag att ha fullt upp med Vapenbilden och skriftserien, men även här gäller det att förbereda sig. Nu undrar jag därför om det är någon som har någon idé om vad den kan innehålla som visar på föreningens fantastiska 40 år – välkomna att mejla jourhavandeheraldiker@waslingmedia.se 

Mysteriet Dädesjö

Kung Knut/King Canut i Dädesjö
Kung Knut/King Canut i Dädesjö

 

Kung Knut står i triumfbågen i Dädesjö kyrka. Men vilken Knut avses? Knut den helige, Knut Eriksson eller möjligen Knut långe?
Alla tre är möjliga.

1200-talskyrkan Dädesjö har spännande målningar.  Bland dessa finns en bild på en helgonkung, eller möjligen helt vanlig kung, vars namn är Knut (Canutus).  Det skulle kunna vara Knut den helige, men attributen är inte helt rätt (borde vara en lans, inte ett omlindat svärd). Här finns en gåta värd att lösa.

I kommande nummer av Vapenbilden kommer jag att spekulera vidare i frågan och kyrkan.