Etikettarkiv: Vapenbilden

Nr 117 blir mitt sista nummer

Nu ger jag upp Vapenbilden!
Jag lämnar redaktionen och blir en fri man. Nummer 117, som kommer i februari, blir det sista numret av Vapenbilden med mig i redaktionen.

Det här är inget dramatiskt. Tvärtom. Jag fortsätter gärna i styrelsen (om jag blir omvald, vilket jag hoppas) och fortsätter verka för heraldiken i Sverige. Men bara inte som redaktör.

Jag har helt enkelt gjort mitt inom den sfären. För er som inte känner till det så var jag webbredaktör 1997-06 därefter medlem i webbgruppen till 2012 och åter webbredaktör från 2015 + redaktör för Vapenbilden 00-01, 13- och med i redaktionen mer eller mindre ständigt (om än inte alltid formellt) 2001-13 + redaktör för skriftserien 08-, informellt även 04-07, vilket inkluderar de flesta matriklar.
På något sätt känner jag att det räcker för mig nu. Istället tänker jag fokusera på att skriva artiklar på beställning av redaktionen och andra intresserade.

Och det kommer att gå fantastiskt bra. Mina kollegor i redaktionen: Elias, Pontus, Stefan, Marcus, Eduardo och Christoffer är minst lika bra heraldiker som jag är, och dessutom finns det såklart fler krafter i föreningen. Så jag känner mig verkligen ersättningsbar.

Mitt arv ska inte jag avgöra. Om det jag gjort varit uppskattat eller bara tolererat lär jag upptäcka när nästa redaktör sätter sin prägel på Vapenbilden. Kanske blir det en fortsättning på den populärheraldiska tidning som jag velat skapa, eller så blir det något annat. Vad det än blir kommer Vapenbilden även i fortsättningen att vara världens bästa heraldiska tidning.

Så nu önskar jag kommande redaktör all lycka med arbetet att göra Vapenbilden till än ännu bättre tidning. Må nummer 118 bli det bästa någonsin!

Ordnar och heraldik, vad har de gemensamt?

Serafimerriddarnas sköldar av Leif Ericsson.

Ordnar och medaljer kopplas ofta ihop med heraldiken, ibland så mycket att de två blir samma sak. Det är problematiskt för det visar att man inte skiljer på identitet och aktivitet. 

Det finns heraldiker som tycker att ordnar/medaljer och heraldik hör ihop och det finns de som tycker att de är två helt separata ämnesområden. Jag tillhör den senare.

Att vara intresserad av ordnar och medaljer är självklart inget konstigt. Det är ett område som har lika mycket berättigande som heraldik, frimärksramlande, släktforskningen eller vad som helst. Bara med lite mer bling bling. Så ämnet har jag inget att invända emot.

Däremot blir det problematiskt när heraldiker blandar in ordnar i heraldiken och hävdar att den ena ska ta ansvar för den andre. Extra besvärligt blir det när heraldiker ska ta ansvar för vilka sammanslutningar människor är med i eftersom det blir ett rejält ingrepp i föreningsfriheten. Och får man dessutom för sig att hindra samma personer att verka inom heraldiska sammanslutningar för att de har ett intresse utanför heraldiken, är det ytterst problematiskt. Den här typen av resonemang har jag stött på så det är inte så främmande som man kan tro.

Det är för att undvika de här tankefelen som jag som redaktör för Vapenbilden tonat ner artiklar om ordnar och låtit dem handla om den heraldiska konsten inom ordensvärlden. För hur heraldiken exponeras inom ordensvärlden är självklart av heraldiskt intresse.

Heraldikern Stefan Bede med SHFs förtjänstmedalj på bröstet och Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj runt halsen.

Skilj på en orden och en vapensköld

Visst är det så att ordnar och medaljer förekommer ihop med en vapensköld. Men de har absolut inget med varandra att göra. Vapenskölden är en markör för identifikation, precis som ditt namn och personnummer. Den säger vem du är.

En orden, eller medalj, är däremot en markör för något som du har gjort. Du kan ha vunnit Nobels fredspris, OS-guld i stavhopp eller blivit statschef och fått Serafimerorden. Din orden/medalj ska då jämföras med din yrkestitel eller kanske ditt nummer i Svenska akademin.

Seriös, oseriös eller bara humoristisk

Eftersom ordnar och medaljer omges av ett visst skimmer av framgång och makt så vill såklart mindre seriösa organisationer haka på de mer seriösa. Sedan finns det de som kanske inte är så seriösa men inte heller oseriösa utan mer humoristiska. Som de ordnar och medaljer man får i ett ordenssällskap som Par Bricole eller inom den studentikosa delen av universitetsvärlden.

Här tycker jag att man kan fundera på vad som är rätt sätt att bära medaljerna. En del tycker (men det är ingen lag utan bara en åsikt) att man inte ska blanda seriösa ordnar med oseriösa. Andra tycker att visst kan göra det för de är alla ett tecken på att man uppmärksammats för det man har gjort. Ytterligare andra kan mycket väl slänga in en humoristisk utmärkelse bland de seriösa för att det är det mest effektiva sättet att göra en politisk markering om att de ska bort från offentligheten. Det är helt enkelt PR-mässigt effektivare att sätta en Buttericks-medalj bredvid Serafimermedaljen för att sänka den senare än att helt avstå från att bära medaljer. Och det är ju därför det tilltaget avskys av de som förespråkar medaljer och ordnar i offentliga sammanhang.

En heraldisk icke-fråga

För en heraldiker är detta däremot utan betydelse. Folk kan ha vilken politisk åsikt som helst och engagera sig för eller emot ordnar bäst de vill. Men oavsett vilken position de tar så är ordensväsendet ett belöningssystem för en utförd tjänst, precis som vilket bonussystem som helst som i rätt social miljö kan växlas in i reda pengar genom att man får högre anseende och därför anses mer meriterad för en post i staten/organisationen.
Detta har ingen betydelse för det heraldiska vapnet.

Vad som däremot kan vara av intresse för heraldiken, är kunskapen om ordar och medaljer eftersom dessa är en heraldisk hjälpvetenskap. Precis som idéhistoria, genealogi eller konstvetenskap. Korsbefruktning av kunskap berikar alla.

Av det skälet bör en heraldiker slänga ett öga på detta ämnesområde, precis som man bör slänga ett öga på andra ämnen som ger en större förståelse för bruket av heraldiska vapen och symboler.
Och av det skälet ska en heraldisk förening med gott samvete kunna belöna en ordenshistoriker för dennes folkbildande insatser fast ordnar och medaljer inte är heraldik.

Errata: Jag hade först skrivit att Stefan Bede hade Pro Patrias medalj runt halsen, när det faktiskt är Kungliga Patriotiska Sällskapets dito. Mitt fel och rätt ska vara rätt.
Justerat 2018-12-23

Bomärken och vapensköldar

Jourhavande heraldiker

tre sigill för tre ofrälse vapenbärare under tidigt 1300-tal
Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld.

Bomärken har funnits i sekler och ofta parallellt med heraldiska vapen. Ibland finns de även i sköldar, men det är inte heraldik.

Så här tänker och tycker jag.

Om en vapentagare vill ta upp ett välanvänt bomärke som vapen kan det accepteras. OM (betoning på om) detta bomärkesvapen kan beläggas som just ett bomärke i sköld.

Å andra sidan bör man som bomärkes-vapentagare först studera Tor Flensmarcks skrifter (exempelvis i Vapenbilden) i ämnet där han visar hur exempelvis hans eget vapen/bomärke har växlat från person till person under flera sekler, om än enligt samma tema. En person kan ha ett bomärke, sedan tar någon annan ett vapen och tillbaka igen etc etc etc.  Tor bor i Skåne och det landskapets tradition gäller inte för hela Sverige  .

Det finns liknande exempel i mitt barndomslandskap Medelpad där en forskning visar detsamma: att bomärket var individuellt men följde ett speciellt tema som då i regel följde gården, inte släkten. Här blandades däremot bomärket aldrig upp med heraldiska inslag.

Med detta sagt så vill jag hävda att bomärken i svensk heraldik aldrig varit ett heraldiskt vapen utan en heraldiserad bild inom en sköld. Ett semi-vapen om man så vill. Därför kan man inte heller registrera ett bomärke som heraldiskt vapen. Man kan däremot registrera en blasonering som visa häroldsbilder som tillsammans påminner om bomärket, men då får man också inse att en konstnär mycket väl kan tolka blasoneringen så att bilden, men inte innehållet, avviker från bomärkes mer exakta utseende.

För nybörjaren i heraldik

Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark

Att vara nybörjare i heraldik med önskan att sätta sig in i ämnet är inte lätt. Det finns få böcker och hemsidor som lär ut heraldisk kunskap men desto fler som kommer med åsikter. 

För dig som är nybörjare i heraldik vill lära  mer tycker jag att min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige” är den bästa start du kan få. Här finns allt väsentlig med som du behöver veta om ämnet. Om du läser den och ser att den inte alltid stämmer överens med dina engelskspråkiga böcker ska du veta att för svensk och nordisk del gäller denna bok vid varje konflikt.
Den insikten fick jag själv inte förrän efter många år av att ha läst om heraldik så för att bespara dig en massa ångest berättar jag det på en gång.

Läs tidningarna

Heraldisk tidskrift och Vapenbilden är de enda två återkommande skrifter som når svenska bibliotek som tar upp heraldiska diskussioner, med de har svagheter. Heraldisk tidskrift riktar sig till hela Norden och med det följer att den är lite spretig när det kommer till innehållet. Bra för den insatte men lite svårtillgänglig för nybörjaren. Som exempel kan sägas att inte en enda artikel sedan tidningen började ges 1959 handlar om den svenska vapenrätten vilket gör det svårt att veta vad som gäller för svensk del.
Heraldisk tidskrift ges ut av Societas Heraldica Scandinavica (Eller Heraldiska sällskapet i Norden, som det också heter).

Vapenbilden är mer populärvetenskaplig och har även föreningsnyheter och andra aktualiteter. Fokus ligger på svensk heraldik men artiklarna är inte fullt så akademiska som Heraldisk tidskrift.
Vapenbilden är Svenska heraldiska föreningens tidning och den kommer ut med fyra nummer per år. Du får den genom att bli medlem vilket kostar 150 kr/år (Plusgiro 22 27 90-8).

Svenska heraldiska föreningen ger också ut böcker och den viktigaste av dessa är det oansenliga häftet ”Heraldik för nybörjare”. På 48 sidor tar den upp vad du behöver veta för att kunna göra ett heraldiskt vapen.

När du har läst ”Heraldiken i Sverige” och ”Heraldik för nybörjare” är du redo att ta dig an heraldikens övriga litteratur. Då har du även en bra grund att stå på för att värdera de andra böckerna.

Och glöm inte att olika länder har olika traditioner. Så bara för att något är rätt i Sverige betyder det inte att det är rätt i Danmark eller England eller Skottland.

Bokomslag för boken Heraldik för Nybörjare av Jesper Wasling
Bokomslag för Heraldik för Nybörjare, 1:a upplagan 2005.

 

Vapenbilden – ett lagarbete

 

Lättsamt skryt är kul och det är bara dumt att inte säga vad man kan och gör. Men andras insatser ska inte glömmas bort så här kommer uppföljningen  till Götiska förbundets pris. 

Häromdagen skrev jag om det pris som Svenska Heraldiska Föreningen fått för sitt arbete med att sprida heraldiken till allmänheten.
Då passar det ju bra att följa upp med en liten presentation av hur vi arbetar inom redaktionen.

Ett lagarbete

Vapenbilden har aldrig varit en enmansshow. Redan 1976 när Carl-Axel Rydholm blir första redaktör märks det tydligt att alla i styrelsen och flera andra bjuds in för att påverka innehållet. Så fortsate det under hela hans redaktörskap fram till 1988 och så fortsatte hans efterträdare Tor Flensmarck fram till dess att han slutade år 2000. Och de två redaktörerna därefter, Magnus Bäckmark och jag, har jobbat likadant. Det betyder att även redaktörens namn nämns oftare än andra så kan de andra göra väl så mycket eller mer. I vissa nummer har redaktören till och med varit helt frånvarande men tidningen har ändå kommit ut

Och då har jag ändå inte ens nämnt hemsidan. Denna fantastiska källa till kunskap för den som vill lära sig mer om heraldik. Först lanserad i april 1997 och sedan dess ständigt uppe även om någon webbare

Den svenska amiralitetens flagga

Sveriges flagga uppfattades ännu vid 1800-talets början endast som den svenska flottans flagga. Det märks tydligt när man läser blasoneringarna för Riddarhusets adel. 

Den svenska flaggan ligger mig varmt om hjärtat, som läsare av denna blogg noterat. Och jag har ofta varit kritisk till historiker och vexiologer som lägger in ett nutida perspektiv på den svenska flaggans symbolik förr i tiden. Med det menar jag att man överför vår syn på vad som är en flagga för Sverige till dåtiden, som inte alls uppfattade det så.

Endast flottans män har svensk flagga

Thomas Bragesjö har i en artikel i Vapenbilden nr 110:2016 visat att i stort sett alla adelsätter med en svensk flagga i skölden eller på hjälmen har anknytning till flottan på ett eller annat sätt. De två undantagen är storfursten Johan i hans vapen från 1557 samt en borgare i Karlskrona, som var leverantör till just flottan innan han adlades. Ingen av mig känd adlad ätt som utmärkt sig på slagfältet har fått en svensk korsflagga flagga i någon form. Detsamma gäller adlade affärsmän, vetenskapsmän och industriidkare.

Av det skälet är det svårt att dra någon annan slutsats än att den blågula korsflagga som vi numera hissar som en symbol för nationen Sverige fram till 1800-talets mitt endast representerade den svenska örlog- eller handelsflottan. Det innebär omvänt att det är fel att prata om en svensk korsflagga före mitten av 1800-talet. Istället är det ett ”befälstecken” inom flottan.
Och inget konstigt med det. Även flaggor utvecklas. Men det kan vara värt att vara tydlig med det så att man inte flaxar över med språket bara för att göra flaggan äldre än vad den egentligen är, i betydelsen symbol för nationen.

Kluriga blasoneringar

Men jag vill försiktigtvis mana till allt för långtgående slutsatser, för gamla tiders texter är inte alltid att lita på. Eller, kanske det ska sägas, de resonerar på ett annat och mindre formellt sätt än vi gör idag. Ett sätt där innebörden inte ska tolkas bokstavligt på ett sätt som vi idag tenderar att göra. Därför kan något som säga symbolisera en sak mycket väl vara en symbol för något större.

Låt oss se på den de friherrliga ätterna Nordenskiöld nr 357 respektive 394. De är typiska såtillvida att de uttryckligen nämner begreppet örlogsflagga.

Nordenskiölds nr 357 blasonering av sinister hjälm (höger för dig som tittar på bilden) lyder:
”På wenstra hjelmen åter står upprest en med guld skodd blå Commando-staf emellan en Swensk Örlogsflagg till höger samt en Fransk och en Dansk till wenster.” (Ur riddarhuset.se. Friherrebrevet i original, RHA)

Blasoneringen för Nordenskiölds nr 394 lyder för hjälmen till sinister lyder:
Från venstra hjelmen utgå tvänne på gyllene stänger utåt svajande flaggor, varandes den högra den Kongl. svenska och norska örlogsflaggan samt den åt venster den Kongl. stor-britaniska flaggan, emellan hvilka synes en upåt mot höger och nedåt till venster snedt liggande och på längden halft delad gyllene lilja med bladen nedåt vände, uppå hvilken står en hök med hufvudet åt höger vändt och med utslagna vingar i naturlig färg.” (Ur riddarhuset.se. Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 18:19, RHA.)

I den senare (bild längst upp på sidan) uppges alltså den svenska och norska örlogsflagga vara en och samma, vilket betyder att svenska staten inte erkände en norska flagga. Eller om man ska se det som att de ansåg att det inte fanns en specifik svensk örlogsflagga utan att de båda flottorna var en och samma. Var det så förklarar det uttrycket ”norska örlogsflaggan” även om vi idag formellt anser att det inte fanns någon sådan.

Notera även att den brittiska flaggan inte finns med i bilden utan endast i blasoneringen. Istället syns den svensk-norska handelsflaggan på dess plats.

Vapenbilden nr 111 ute nu

Omslaget till Vapenbilden nr 111, 2017

Så har den kommit till medlemmarna, Vapenbilden nummer 111. Ännu ett fantastiskt nummer av Sveriges bästa heraldiker och jag.

Denna gång hade Svenska Vapenkollegiet en extra stor inlaga om hela 12 sidor. Det var 30 nya släktvapen som skulle ut på slutgiltig granskning.

Hitintills har Svenska vapenkollegiet granskat och låtit nära 400 vapen presenteras för övriga heraldiker. Fram till nu har inte ett enda förslag till justering inkommit som kollegiet har känt behöver beaktas. Det betyder i klartext att alla vapen har klarat inspektionen och de få inlägg om kritik mer rör smak än vapnens giltighet. Det om något är ett gott betyg för verksamheten.

Knut långe än en gång

Den mest djupgående artikeln är Mats Perssons djupdykning i Knut Långes vapen. Under året har just detta vapen granskats mer än något annat och jag vågar påstå att det vi nu vet är det vi kan få veta i är det som går att veta med de fynd vi har idag och de forskningsmetoder som finns att tillgå.

Resultatet då? Det kan ni läsa om i Vapenbilden eller, i en förkortad version, på hemsidan heraldik.se i sinom tid.

Heraldiken i SCA

Anna Troy har skrivit en artikel om heraldiken inom föreningen SCA. Deras verksamhet är allt för bortglömd av andra heraldiker, men på många sätt upprätthåller de en heraldisk tradition som andra heraldiker inte förmår.

Vapenbilden kan du endast få på ett enda sätt – genom att bli medlem i Svenska Heraldiska Föreningen. På heraldik.se kan du läsa mer.

Och till sist – ett stort tack till mina medhjälpare i Vapenbildens redaktion: Elias Sonnek, Marcus Karlsson, Pontus Rosenqvist och Stefan Bede samt Lennart Wasling.

En blädderfilm om Kyrkans märken

Boktips

Det har gått några år nu, men boken Kyrkans märken av Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson är väl värd att uppmärksamma. 

Boken tar upp alla de märken som författarna lyckats få tag i hos Svenska kyrkans stift och församlingar. Det är vapensköldar, märken (badges) och sigill. Tillsammans ger det en fin bild av den symbolik som under 1900-talet uppfattades som viktig av Svenska kyrkan.

En viktig del är de vapen som heraldikern Per Andersson skapade åt församlingar i framför allt Linköpings stift. Det har tidigare publicerats av Andersson, men då har inte alla varit avbildade och ingen har avbildats i färg.

Boken har senare kompletterats med fler bilder publicerade i Vapenbilden.

Var svenska flaggan bara för marinen?

Bild på ett uppslag i tidningen Vapenbilden som visar svenska flaggor
Tomas Bragesjö skriver om Svenska flaggan i Vapenbilden #110

Svenska flaggans dag tag, så vad passar bättre än lite flaggfunderingar.

I det senaste numret av Vapenbilden (nr 110) gör Tomas Bragesjö en studie i svenska flaggans bruk i svenska adelsvapen. Det visar sig att den förekommer rätt ofta från 1600-talet fram till 1800-talets slut. Vilket inte var helt oväntat.

Däremot var det oväntat att den endast förekommer i adelsvapen för personer som adlats till följd av sina tjänster gentemot Sverige i marin verksamhet. Nästan alla har varit officerare inom örlogsflottan. Några har verkat inom handelsflottan och en verksam på flottbasen i Karlskrona.

Ingen har varit verksam som ämbetsman inom annan förvaltning, inom handel eller manufaktur eller som officerare inom hären. Inte en enda under 250 år.

Jag tror att Tomas är något på spåren och ser fram emot en mer fullödig genomgång för jag har förstått att han inte är riktigt klar än.

Hur som helst är det rätt sensationellt och visar, tycker jag, att hans tes att svenska flaggan i sin blå-med-gult-kors-version inte är rikets flagga förrän tidigast från 1800-talets andra hälft. Det stämmer också väl med den reaktion som kung Oscar II fick 1872 då han för första gången lät hissa den svenska  fanan på Stockholms slott. Han hissade den tretungade eftersom den andra då bara användes av handelsflottan.

 

Vapenbilden nr 110 – spoilervarning

Utdrag ur Vapenbilden nr 110, mer specifikt en artikel av Tomas Bragesjö.

Nu är den på gång, Vapenbilden nr 110. Idag gick den till tryck. Och här är med ”ledare” som jag skrev till den.

Svenska fanor i adelsvapen

Ännu ett nummer av Vapenbilden fylld med ett spritt heraldiskt material.

Huvudartikeln denna gång är Tomas Bragesjös genomgång av den svenska flaggan i framför allt adliga vapen. När började de, vem har dem och varför? Det visar sig att förvånansvärt många har anknytning till sjöfart. Det är uppenbart att den svenska flaggan i dessa vapen inte förknippas med Sverige som land utan med svensk sjöfart och marina stridskrafter. Tomas Bragesjö säger själv att hans artikel endast är en första genomgång så känner du till fler vapen är du välkommen att komplettera i en kommande artikel.

I två artiklar tar vi upp teoretisk heraldik. Den ena på en enklare nivå för nybörjaren (om hjälmprydnader) och den andra för mer insatta (om häroldbildernas terminologi). Just denna blandning tror vi ger både introduktion till ämnet och en fördjupning.

Nära dessa ligger även Marcus Karlssons artikel om hur han resonerade när han skapade ett nytt släktvapen. Den här typen av artiklar ser vi gärna mer av. Kanske har du någon idé.

Och så har vi Mats Perssons artikel om Tyresö slott, som i sista stund lyftes ut ur förra numret men tyvärr då fanns kvar i redaktionsspalten Vi hoppas att ni också är nöjda med innehållet och nästa nummer kommer i september.