Etikettarkiv: tinktur

Färg på Färg 2 – Ett sanslöst exempel från College of Arms

Vapenskölden som postumt gavs till Jo Cox.

Den tragiskt mördade brittiske parlamentsledamoten Jo Cox har av engelska College of arms tilldelats ett vapen. Som tyvärr är den värsta överträdelsen jag sett när det gäller tinkturregeln. 

Helen Joanne Cox (labor) är den parlamentsledamot som mördades inför Brexit-omröstningen. Hon var ledamot för distriktet Batley and Spen i norra England, inte så långt från York och i Yorkshire.

Barnen var medskapare

Innan jag kommenterar själva vapnet måste jag framhålla att Jo Cox två barn, sex och fyra år gamla, har varit med och skapat vapnet. Riktigt hur vet jag inte med tanke på symboliken, men på något sätt har de varit med. Jag säger det som den enda ursäkt jag kan komma på.

Jag vill också notera att den stiftelse som bär Jo Cox namn, Jo Cox Foundation, som organiserar ”Great Get Together” inte under sina nyheter inte tar upp denna heraldiska nyhet på sin hemsida, på Facebook eller på Twitter, trots att hon samtidigt fick en plakett i House of Parliament. Det säger kanske något om vad de egentligen tycker om det hela, även om de spelade med i den ceremoni som hölls den 24 juni i år.

Tinkturbrottet

Jo Cox vapen, som dock är ett minnesvapen avsett för en minnesplakett, är bland de sämsta jag sett. Och då är jag ändå en av mottagarna för förslag till kommande släktvapen som kommer in till såväl Svenska Heraldiska Föreningen som Svenskt vapenregister. De vapen vi får in som är heraldiskt fel görs till 99% om till korrekta och mer eller mindre vackra vapen. Den sista procenten underkänns inte och blir därmed inte publicerad i officiella heraldiska kanaler. Den här processen brukar ta några månader inom vår ideella värld.

Så varför kommer det då ett sånt här vapen från den organisation som påstår sig vara den bästa i världen när det kommer till heraldik?

Först av allt fältet, som alltså är av vågskuror delat i grönt och purpur. Två färger intill varandra på ett helt oacceptabelt sätt alldeles oavsett heraldisk tradition. Dessa färger anspelar på suffragetterna som från 1908 hade grönt, purpur/violett och vitt som sina färger – dock inte i något heraldiskt vapen.

Sedan finns här en smal sparre. Inget fel i det, men att den är smal beror på att man velat trycka in inte mindre än fyra rosor på två stjälkar. Det gör att kompositionen redan där blir överlastad. Att en av stjälkarna dessutom nästan kommer upp ur spärrens topp gör det inte bättre, speciellt inte eftersom man hade kunnat hoppa över de övre två rosorna helt och hållet.

Till sist rosorna. Symboliken bakom dem är riktigt bra: Vit ros för Yorkshire och röd ros för Labour-partiet. Men där tar det stopp för av någon anledning har de alltså en röd ros med gröna kronblad och med naturfärgad (=grön) stjälk på ett fält som är dels purpur, dels grönt. De lyckas alltså två gånger om lägga inte bara färg på färg utan grönt på grönt. Visserligen har konstnären här försökt komma undan det genom att måla stjälken beige (vilket varken är en heraldisk färg eller en färg som är rosens egen).

Men faktum kvarstår – vapnet är av den kvalitet att det skulle underkännas av vilken heraldisk auktoritet som helst i världen, oavsett tidsperiod.

Att den ändå har godkänts visar på den låga status heraldiken har i England idag alternativt det låga självförtroende College of Arms har med tanke på deras finansiering. I annat fall hade de med lätthet kunnat hävda att vapnet, hur behjärtansvärt det än är, inte är heraldiskt korrekt och därför behöver justeras.

Källa

Letters Patent of Garter and Clarenceux Kings of Arms, 6 mars 2017. College referes: Grants 180/149.

Formell blasonering:
Sköld: Barry wavy Vert and Purpure a Chevronel Argent between in chief a White Rose and a Red Rose proper both barbed seeded and slipped the stalks conjoined Or and in base a Red Rose and a White Rose proper both barbed seeded and slipped the stalks conjoined Or.

Motto: MORE IN COMMON

 

Färg på färg – vad gäller

Prinsessan Kate Middletons vapensköld.

Färg får inte läggas på färg, säger heraldikerna. Här förklaras lite mer ingående vad som gäller inom svensk heraldik. 

Tinktur-regeln och hur den ska tolkas. Det är tydligen ett av de besvärligaste ämnena inom heraldiken. Ändå känns det så lätt. Att det ändå blir så förvirrat beror i regel på att heraldiken överteoretiseras.

Ta Kate Middletons vapen här ovan. Fältet är delat i blått och rött. Enligt en del betyder det att man först har lagt ett blått fält som täcker hela skölden och sedan har lagt ett rött fält ovanpå den högra delen av skölden. Alltså ligger rött på blått = färg på färg och det är ett brott mot tinkturregeln.
Enligt andra är kölden delad i två halvor, den ena blå och den andra röd. Enligt dessa är det inte ett brott mot tinkturregeln eftersom fälten inte ligger på utan intill varandra. Det senare är ett exempel på överteoretisering eftersom man inte tar hänsyn till tinkturregeln egentliga syfte som är kontrastverkan.

Vad gäller då i Sverige?

Kate Middletons vapen är skapat av College of Arms, där de främsta brittiska heraldikerna sägs sitta (jag har tidigare uttryckt tveksamhet kring just detta). Detta vapen är ett väldigt tydligt exempel på hur man inte kan göra ett vapen i Sverige, Här ska varje del av vapnet hålla sig till tinkturregeln. Två fält som ligger intill varandra ska alltså växla mellan färg och metall. Detsamma gäller om ett föremål ligger ovanpå ett annat. Därför är lutherrosen inte en lämplig heraldik symbol i Sverige.

Prins Oscars vapensköld
Metall på metall i Folkungavapnet.

Våra undantag

Det finns några typer av undantag. Ett är de historiska men de är ju alltid undantag. Andra är när en mindre framträdande del av skölden överlägga med ett föremål eller häroldsbild för att bilda en visuell effekt. Här är en källa ett bra exempel, eller för all del folkungavapnet med sitt gyllene lejon på silversträngar.

Det tredje undantaget är när man slår samman vapen och dess fält bryter mot tinkturregeln. Här ovan i prins Oscars vapen kan man se det när Skånes vapen ligger an mot det gula korset.

Men överlag – undvik alltid att lägga färg på/intill färg eller metall på/intill metall. Det är inget som uppskattas av svenska heraldiker.

Filar på tinkturer

I kommande nummer av Heraldisk Tidskrift kommer min artikel om tinkturernas historiografi med. Det blir skoj.

Så just nu sitter jag och finslipar på manuset. Hoppas på en bra läsning när tidskriften kommer senare i vår.

Detta vill jag säga

Min artikel syftar inte till att ge ett svar till kunskapstörstande läsare. Nej, istället vill den ge  kunskapssäkra heraldiker möjlighet att stanna upp och ställa frågor till sig själva. Vad vet vi egentligen? Vad gäller inom heraldiken?

Jag vill betona att jag inte er någon av de heraldiker jag kommer att räkna upp som okunniga. Snarare visar skillnaden i svar om vilka tinkturer som finns att så länge vi erkänner att heraldiken är en snart 900-årig vetenskap så får vi acceptera att vi inte kan ge bestämda svar på alla frågor. Ibland får vi istället begränsa oss och säga: ”det här är de regler som vi i denna grupp väljer att följa just nu, men att vi om så krävs kan revidera oss en aning. ”

Att revidera innebär då att justera reglerna inom den något större ram som heraldiken i stort följer – inte att hitta på helt egna regler som aldrig gällt tidigare.

Så här, ungefär, börjar artikeln

”Heraldiken har sex tinkturer. Eller är de sju, åtta, nio, tio eller elva? Ja, innan man bestämmer sig för en uppfattning får man inte begränsa sig till att läsa en författare utan här gäller det att läsa flera och sedan välja den åsikt man vill stödja. För någon sanning finns inte.

Genom att läsa de svenska heraldiska handböckerna från 1746 till 2005 har jag försökt skapa mig en uppfattning om vilka heraldiska tinkturer som är de sanna, bara för att konstatera att litteraturen inte ger någon ledning. Jo, ledning ger den, men också många nya frågor som inte med lätthet kan besvaras.

När man ska fastslå vilka tinkturer som ska gälla måste man alltså ta ett större grepp än att bara hänvisa till en gyllene tidsålder i forntiden. Som framgår av den här undersökningen är det svårt att hitta den Gyllene Tidsåldern.”

Håll hårt på färgerna

Vapensköld för John Cappucci,
Vapensköld för John Cappucci, i blått och blå Céleste

 

Ljusblått och mörkblått i samma vapen. Hur är det möjligt? Vad säger experterna?

Jag har tidigare skrivit om att man i Kanada har infört rosa och brons, och om det sagt att jag kan på sikt förstå rosa medan brons är omöjligt eftersom det i vanlig avbildning blir orange – som redan är en färg (inte metall) inom flaggvetenskapen.

Nu kommer ytterligare ett tecken på att den heraldiska myndigheten i Kanada tar lite lättare på färgreglerna än vi skandinaver. Framför allt har de en förtjusning i att använda två versioner av blått. Azure är den vanliga blå och Bleu Céleste den andra. Historiskt har dessa två tinkturer aldrig använts tillsammans på det här sättet. Bleu Céleste har varit en form av extratinktur för speciella händelser (ungefär som man kan säga att purpur har använts i Sverige under vissa perioder, främst 1700-talets frihetstid).

Just detta vapen är komponerat av Samy Khalid, Saguenay Herald, målat av Ilona Jurkiewicz och kalligraferat av Shirley Mangione.

Vapen Cappucci

Här ovan ses originalvapnet så som det är tecknat. Här nedan ses vapnet som jag tycker att det ska se ut Jag pillade även i guldfältet i mitten som även det har flera nyanser. Det kan vara ett konstnärligt drag som förhöjer ett vapen, men varje vapen bör även ses i sin trista normalversion.
Jag är den förste att erkänna att min version är klart sämre på att illustrera arabisk keramisk mosaik, men jag tycker inte att det är heraldikens uppgift att göra just det.

 

Vapensköld för John Cappucci
Vapensköld för John Cappucci, i blått UTAN blå Céleste

Vad säger folk?

Jag blir lite orolig för heraldiken när så många på Facebook uttrycker sin uppskattning över vapnet. Eller, visst får man vara snäll och tycka att det är fint, men ibland behövs även en diskussion om regler. Jag ser annars en stor fara i att heraldiken blir mer och mer allmänkonst och därmed förlorar sin särart. Jag vil därför skilja på hur ett vapen blasoneras och den frihet jag ger varje konstnär att avbilda ett vapen. Som detta här ovan. Jag kan köpa att en konstnär i någon avbildning för effektens skull använder två toner av blått, men vapnet måste blasoneras med en (1) blå tinktur.

Som ledamot av Svenska vapenkollegiet kan jag lova att det här vapnet inte på något sätt hade tagits upp diskussion. Än mindre godkänts. Speciellt inte av mig.

Vapen jag gjort: Johansson

Vapen jag gjort

Vapensköld för Johansson
Arms of Johansson family

I min serie “Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Johansson, för Claes Johansson, Lammhult. Vapnet kom att registreras som SV-95.

Det här vapnet fångar fyra element som var viktiga för Claes – scoutrörelsen, den religiösa tron, fascinationen för späckhuggare och det koreanska ursprunget.

Tron och scouterna bildade en gemensam enhet både i livet och i vapnet genom att de tillsammans blir hjälmprydnaden.

När jag tog fram vapnet såg jag inga problem med späckhuggaren, trots att den har en fläck på magen som skulle skapa några problem. Det är trots allt bara en form av beväring och man bör inte överdriva regeln om tinkturmöte. Det orsakade dock en viss diskussion inom Svenska vapenkollegiet och även inom Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik innan alla var övertygad om att en späckhuggare funkar även i svensk heraldik.

Taiji godtogs inte av heraldiker

Vad som däremot orsakade än mer diskussion var Johanssons taiji-symbol. Denna symbol är klart inte kristen, och det var svårt för flera att acceptera detta i kombination med tinkturmötet. Nu kunde detta lösas genom språkliga finesser där  vi ersatte ordet ”taiji” med det inte fullt så romantiska men funktionella ”övre hälften av en röd rundel nedtill avgränsad av ett essnitt över undre hälften av en blå rundel ovantill avgränsad av ett essnitt”.

Notera att redan originalet hade en till heraldiken anpassad taiji-symbol där det röda och det blå fältet inte låg mot varandra.
SVK kom därmed att till 100 % godkänna det ursprungliga vapnet men ändrade i blasoneringen. Att törnekronan har ändrat tinktur från silver till guld var något som som gjordes av vapentagaren själv.

Processen var lång. Claes sände in sin ansökan 2007 (Ansökan 2007:42) men vapnet registrerades inte förrän 2010. 2007 var också året då jag gjorde vapnet tillsammans med Claes.

 

Vapensköld för Claes Johansson
Arms of Johansson family

Blasonering för vapen Claes Johansson

Sköld: I guld en hoppande blå späckhuggare med teckning av silver åtföljd nedan av övre hälften av en röd rundel nedtill avgränsad av ett essnitt över undre hälften av en blå rundel ovantill avgränsad av ett essnitt.
Hjälmtäcke: Blått och rött fodrat med guld.
Hjälmprydnad: På en upprest törnekrona av guld sju liljor ställda två, tre och två, där de tre ginbalksvis ordnade liljorna är röda och de fyra övriga är blå.

Den ursprungliga blasoneringen löd:

Sköld: I fält av guld en hoppande blå späckhuggare med vit teckning ovan en taiji-symbol i rött och blått och något särslagen.*
Blått hjälmtäcke fodrat av guld.
Hjälmprydnad: På en upprättstående törnekrona av silver sju liljor ställda 2 över 3 över 2, där de tre balkvisa liljorna är röda och de fyra andra är blå.

Purpur i nya myndighetsvapen

Vapensköld för Försvarsmaktens tekniska skola
Försvarsmaktens tekniska skola. Teckning: Vladimir Sagerlund, statsheraldikerämbetet

Svenska myndigheter har sedan 1990-talet fått en fäbless för tinkturen purpur. Den förkommer påfallande ofta i nyskapade vapen – möjligen mot statsheraldikerns vilja.

Statsheraldikern är med rätta tveksam till att använda purpur. Den åsikten ska man få ha, och den åsikten ska man även få genomdriva som enskild aktör (man kan ju som heraldisk konstnär även vägra använda silver eller blått eller lejon eller delningar ).

Att jag som enskild aktör har något emot ett heraldiskt element betyder däremot inte att det per definition är fel att använda av andra. Det betyder bara att jag har något emot det. Ska något vara fel så krävs det lite mer än att bara tycka något. Därför har det varit rätt av statsheraldikern att i skapandet av nya kommunvapen undvika tinkturen purpur, men det är lika rätt att använda den i nya släktvapen.

Purpurfärgade vapen godkända av statsheraldikern

Från 1992 till 2008 har statsheraldikerämbetet tagit fram och godkänt sju vapen med tinkturen purpur. Clara Nevéus var statsheraldiker fram till 1999, därefter Henrik Klackenberg. Såsom varande en myndighet får vi säga att det är så nära en bekräftelse vi kan komma. Därför är det värt att visa på vilka dessa vapen är.

Det är också viktigt att påpeka att statsheraldikern i sig inte har möjlighet att förbjuda användandet av symboler varför dess chef sitter i en rävsax. Därför ingen skugga över dem. Jag ser här bara till vad myndigheterna har genomfört, inte vad dess företrädare tycker om besluten som sådana.

1. Verkstadsadministrativt centrum (VAC)

Skapat 1996. VAC existerade 1997-98.

Blasonering

I blått fält en med åtta ben försedd häst av silver i språng med man svans och hovar av guld och med blixtar av guld vid hovarna över en av ett bågsnitt bildad stam av silver belagd med ett åt sinister öppet kugghjul av purpur.
Skölden lagd över ett stolpvis stående svärd av guld.
Kunglig krona över skölden

2 Arméns tekniska centrum (ATC)

Skapat 1992. ATC verkade 1994-98, föregångare var Materielunderhållscentrum (AMC) 1992-95.

Blasonering
I fält av purpur ett kugghjul av guld.
Kunglig krona över skölden

3 Arméns tekniska skola (ATS)

Skapat 1995.

Blasonering
I fält av purpur ett kugghjul av guld. Skölden omgiven av en öppen lagerkrans av guld.
Kunglig krona över skölden

4 Försvarsmaktens tekniska skola (FMTS)

Skapat 2007

Blasonering
I fält av purpur ett stolpvis ställt svärd lagt över ett kugghjul.
Kunglig krona över skölden

5 Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM)

Skapat 2008

Logotyp i vapenform
Kluven av purpur vari sex balkar av silver och purpur.;

6 Fallskärmsjägarskolans/Fallskärmsjägarkåren

Skapat 2000. Tidigare använt av Fallskärmsjägarkåren (FJS, 1994-2000).

Blasonering

I fält av purpur en fallskärm med fem linor inom en öppen lagerkrans, allt av guld.
Kunglig krona över skölden.

Vapen för riksmarskalken
Vapen för riksmarskalken och dennes verksamhet. Stavarna bakom skölden är det som visar att det är marskalken som är avsändare. Teckning: Vladimir Sagerlund.

Riksmarskalksämbetets purpurstavar

Skapat 2012.

Blasonering

Stora riksvapnet med vapenmantel och lagt över två med kunglig krona krönta korslagda marskalksstavar av purpur beströdda med öppna kronor av guld.

Riksmarskalkämbetet leds av riksmarskalken som inför statschefen svarar för hovförvaltningens arbete. Här rör det sig om stavar bakom skölden och inte en tinktur inom densamma. Det är helt inom det traditionella bruket av purpur inom heraldiken.
Med traditionella menas här perioden från 1809 och framåt, dvs perioden då personliga vapen i form av adelsbrev i stort sett upphörde.

Så gör du ett vapen

 

Friherrliga ätten Anckarsvärd
Friherrliga ätten Anckarsvärd

 

Råd och kunskap innan du börjar

– Vem får ta ett vapen?
– Alla!
– Alla?
– Ja, alla. Vapnet är för ögat vad namnet är för örat, och det är väl inte bara adelsmän som har ett efternamn?
– Nä, det är klart. Så jag kan alltså ta ett vapen om jag vill?
– Visst.
– Men är det inte lite snobbigt?
– Jo, en del kanske tycker det. Men det är ju snyggt och varför ska man bry sig om vad andra tycker.

Du kan också ärva vapen

Den som vill får återuppta ett gammalt släktvapen om det finns något sådant. Har du förfäder som var ofrälse statstjänstemän eller officerare under 1600- eller 1700-talen finns det i regel ett vapensigill någonstans.
Äldre släktvapen ärvs på fädernet men numera tillåter man även att mödernets vapen tas upp. Det man bör tänka på, av respekt för de som än gång tog vapnet, är att inte ta upp ett gammalt vapen som varit oanvänt i flera generationer. Även om du är sonsons sonsons sonson kan det ju hända (ja, det är faktiskt mer regel än undantag) att din anfaders vapen var ett personligt vapen som inte alls var menat att gå i arv.

Numera låter många vapnet följa släktnamnet medan andra väljer att låta alla ättlingar till en viss person få föra vapnet. Vissa vill att varje vapenbärare ska brisera (göra små ändringar i bilden) sitt vapen medan åter andra vill att alla släktingar ska föra samma vapensköld.

Adelsmän har av tradition ensamrätt till rangtecken eftersom dessa har givits av Sveriges statschef och därför kan sägas vara adelssläktens immateriella rättighet. Rangtecken är sköldhållare, vissa kronor, halsklenoder och hjärtsköld samt den öppna hjälmen. Däremot kan döttrarna idag föra vapnet vidare utan de adliga rangattributen. Faktum är att samma sak gäller alla som adlats efter 1809, för i de släkterna är endast huvudmannen adlig.

Vad är ett vapen?

Ett heraldiskt vapen består av en sköld och en hjälm. På skölden målas ett motiv (en ”tavla”) och på hjälmen ställs ett föremål (en ”staty”). Skölden är som tavlor tvådimensionell medan hjälmprydnaden är tredimensionell.
Ett hjälmtäcke fäster man på hjälmen genom att vira tyget till en bindel och sedan låta det falla ner runt om skölden.

Ett vapen är endast ett vapen om det följer vissa regler
1) Det måste följa tinkturregeln. Den säger att metall får inte ligga på metall och färg får inte ligga på färg. Ett vapen kan alltså inte visa en grön björn på en röd bakgrund.
2) Bilden måste kunna beskrivas (blasoneras) i ord.
3) Bilden får inte föreställa ett specifikt föremål utan ska ange ett föremåls idé. Sedan får konstnären själv tolka blasoneringen.
4) Bilden ska vara stiliserad.

Swedish tinctures accordeing to the state herald
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna

Vilka färger använder man?

Svaret beror till stor del på vem du frågar. Metallerna guld (gult) och silver (vitt) samt färgerna blått, rött, svart och grönt är alla eniga om. Många, däribland jag, anser att purpur också är en självklar färg i släktvapen eftersom det förekommit i heraldiken sedan medeltiden. Andra säger att det är fel därför att purpur var så ovanligt förr. Min rekomendation är därför att vara varsam med purpur och endast använda den om det kan mitiveras på ett bra sätt, ex du heter ljun och har en ljungblomma i ditt vapen, som är av purpur (lil).
Pälsverk som päls, gråverk och olika former av hermelin är också godkända tinkturer.
Några vill tillåta naturfärger och brunt, men det säger vi nej till. Med vissa undantag, där vi främst erkänner hudfärg på människor eftersom ingen på allvar vill ha en avundsjukt grön man eller en ilsket röd kvinna i sitt vapen.
Rosa och brons finns i Kanada men inte i svensk heraldik. Aska, järn och orange använder vi inte heller fast det har nämnts i några äldre heraldiska handböcker.
När man målar ett vapen ska man ha en nyans av samma färg. Ett vapen kan inte vara både ljusblått och mörkblått på samma gång.
Tinktur är den gemensamma facktermen för heraldikens färger, metaller och pälsverk.

Vad får man inte göra?

Man får inte använda kungliga eller adliga rangtecken om man inte har rätt till dem.
Man får inte bryta mot tinkturregeln.
Man får inte ta ett vapen som förs med bättre rätt av någon annan (dvs. någon anna hade vapnet före dig). Rätten till ett vapen är evig.

Och vad är dålig smak?

Dålig smak har ett vapen när det är översållat med symboler och färger. Skölden ska helst vara enkel och tydlig och se vacker ut.

Var gränsen går för enkelhet är som alltid en smaksak.
 

 

 

Norge kan … även heraldik

Så har Våpenbrevet nr 96:2015 (Norsk Heraldisk Forening) ramlat ner i brevlådan. Trots det lilla formatet (A5) och rina omfånget (36 sidor) så är det en välmatat liten skrift.

Det som gör Våpenbrevet så extra rolig är att den innehåller mer debatt och diskussion jämfört med alla andra heraldiska skrifter jag känner. Ingen tvekar att ifrågasätta gamla sanningar och säga ifrån om man inte håller med. Och detta på ett trevligt och icke oförskämt sätt.

Vadholm kritiserar Riksarkivet

Denna gång är det franmför allt Tom S Vadholm som tar upp den handske som Hans Cappelen kastade i förra numret. Frågan på tapeten är heraldiska regler, Harald Traettenberg och hur man ska förhålla sig till dem. Både Vadholm och Cappelen är lite missnöjda med hur norska Riksarkivet tolkade reglerna och i sin iver att vara historiskt korrekta inför regler som ingen heraldiker i rum eller tid har hört talas om förr. Som att man endast kan ha ett motiv i en sköld (även om detta kan upprepas flera gånger) eller att man endast får ha två tinkturer.

Artikeln tar på ett pedagogiskt sätt upp de problem för norsk heraldik som bland annat Riksarkivets tolkning innebär. Samt det faktum att Riksarkivet ständigt bryter mot sina egna tolkningar, men tydligen inte vill låtsas om det.

Även Knut Johannesson har fångat Cappelens uppmaning och försvarar Riksarkivets synsätt. Johannessen var själv ansvarig för behandlingen av heraldiken fram till 2014.

Jag håller mindre med Johannesen än Vadolm, men även han har många bra tankar.
Dock tar jag kritiskt upp följande sats: ”… en blasonering bör vara kortfattad när den kan vara det …”.
Jag känner igen uttrycket från reklamvärldens sloganfantaster, men det är ett ytligt sätt att se på en slogan/blasonering. Citatet bör vara: ” … en blasonering bör vara så kort som den behöver vara …”
Det är inte stor skillnad i ord, men det blir en stor skillnad i hur man resonerar kring en text. I det första är blasoneringen huvudsaken, i det andra är det mottagaren/läsaren av blasoneringen som står i centrum.

I rättvisans namn ska sägas att Johannesen skriver detta i en replik till Einar Evar. Jag tar bara upp det som ett exempel på hur viktigt det är att inte bara se till språket som språk utan inse att språkets syfte är kommunikation.

Slutligen skriver Nicolas Orlinski en intressant artikel om polsk heraldik, vars slut kommer först i nästa nummer av Våpenbrevet.

 

Norsk Heraldisk Forening hittar du på www.heraldikk.no.

Så fördelades tinkturerna på 1300-talet

Jag har tidigare tagit upp att Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” visar hur fördelningen av tinkturer i vapen varierat mellan regioner och tid. Här kommer en fördjupning.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).
Men fördelningen är inte jämn mellan regionerna.

 

Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken

 

Bergshammarvapenbokens tillkomst

Berghammarvapenboken är sammanställd i slutet av 1300-talet och omfattar vapen från det seklet. Det finns en hel del inaktuella vapen eftersom vissa uppgifter tycks ha vandrat från vapenbok till vapenbok utan att man noterat att personen är död sedan länge. Men i huvudsak är det här vapen som användes mellan 1350 och 1390.

Tinkturernas fördelning

Ta en titt på tabellerna här ovan. Förundras över hur otroligt dominant den röda färgen är. Sedan är det lite delat om andraplatsen mellan blått och svart. Långt senare kommer grönt och pälsverken samt purpur som näst intill obefintligt. Så här bör alltså tinkturerna fördelas om man vill uppleva heraldikens högmedeltid.

Traettenberg menar, efter att ha gått igenom c:a 1000 engelska vapen med ursprung i England och Frankrike att detta område i början av 1300-talet var på väg mot ett fyr-tinktursystem med fördelningen av tinkturer enligt följande: guld: 23-29%, silver 19,5-25%, rött 30-32%, blått 13-14%, svart 5-6% och grönt 1-1,5%. samma fördelning fann han i en tyck-schweizisk vapenbok.
(Raneke, Berghammarvapenboken s 136). Pälsverken räknade Traettenberg inte som egen tinktur varför han fogade in dem i silver (hermelin) respektive blått (gråverk).

Purpur så ovanligt att det användes sällan, men av Bohémond de Tarande under korstågen (Hist. des Croisades occid.III, s 343). När ett enskilt vapen refereras på det här sättet anar vi dess unika position.

Myten om det ovanliga gröna

INteriör från Ösmo kyrka
Ösmo Chruch with arms of wift Birgitta Olofsdotter Tott at the left and husband Erengisle Nilsson d.y.(Hammesta) to the right

Ju längre fram i tiden desto populärare blir grönt som färg.

Den som läser om medeltidens färger får lätt uppfattningen att grönt var en impopulär färg, förknippad med djävulen och/eller islam. Det är nog en uppfattning som man inte ska ta allt för allvarligt på.

Modet förändrades även förr

Eva I Andersson kom 2006 med avhandlingen ”Kläderna och människan” (läs den). För en heraldiker finns här mycket kunskap som är värt att ta med sig för att förstå heraldikens förändringar.

Genom att gå igenom samtliga kända dokument i Norden som visar vilka klädesplagg man burit och gett bort (samt jämfört med samtida konst) har hon kunnat visa på de färger som var mest populära att bära, vilka kläder som gavs till vem (ex kön spelade liten roll, social status hög för vem som tog emot sammet respektive linneplagg. Ex gav fru Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten) kring år 1500 sin klänning till Skara stift – den klänningen blev till biskopsskrud.

Andersson visar tydligt att blått var den klart dominerande färgen på kläder under 1300-talet, följt av rött. Dessa minskar kraftigt i popularitet under 1400-talet, då svart tar över som modefärg nummer ett och den tidigare närmast oanvända gröna färgen seglar upp till en tredjeplats. Det är en dubbling av antalet plagg i procentenheter (s 191ff).
Notera även att brunt nästan försvinner helt, liksom det grå.

Utdrag ur Eva I Anderssons bok "Kläder och människan"
Utdrag ur Eva I Anderssons bok ”Kläderna och människan” Blått är det svarta längst ner och svart är det svarta i mitten.

Eva Andersson visar också att det nordiska modet av dokumenten att döma följer det Europeiska under hela perioden så att en svensk frälseman på resa i Frankrike var lika modern där som han var i Sverige. Alltså inte en eftersläpning på 30 år som man ibland ser i äldre skrifter. Det bör även gälla andra områden än kläder, ex heraldik (s 194).
Detsamma gäller klädedräkterna på kyrkoinventarier, även om det där är svårare att avgöra deras proveniens.  Deras färgsättning stämmer i vilket fall väl ihop med de siffror Andersson har från dokumenten.

Grönt var svårt att färga

Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” upp hur man framställde de olika textilfärgerna som kunde användas i heraldiken. Grönt var en extra besvärlig färd som endast kunde göras i två nyanser, båda dova.

Utan att veta hur det var på den tiden kan jag tänka mig att detta dels påverkar modet, dels viljan att använda grönt som signalfärg.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).

Klädesplagg som försvann

För övrigt kan sägas att ordet Tabard nämns sista gången 1405 och mantel 1458 i bevarade svenska dokument som räknar upp klädesplagg (s 190).

Not:
Eva I Andersson är idag verksam vid Göteborgs universitet. Hon var även opponent på min uppsats om häroldsämbetet.