Etikettarkiv: tinktur

Filar på tinkturer

I kommande nummer av Heraldisk Tidskrift kommer min artikel om tinkturernas historiografi med. Det blir skoj.

Så just nu sitter jag och finslipar på manuset. Hoppas på en bra läsning när tidskriften kommer senare i vår.

Detta vill jag säga

Min artikel syftar inte till att ge ett svar till kunskapstörstande läsare. Nej, istället vill den ge  kunskapssäkra heraldiker möjlighet att stanna upp och ställa frågor till sig själva. Vad vet vi egentligen? Vad gäller inom heraldiken?

Jag vill betona att jag inte er någon av de heraldiker jag kommer att räkna upp som okunniga. Snarare visar skillnaden i svar om vilka tinkturer som finns att så länge vi erkänner att heraldiken är en snart 900-årig vetenskap så får vi acceptera att vi inte kan ge bestämda svar på alla frågor. Ibland får vi istället begränsa oss och säga: ”det här är de regler som vi i denna grupp väljer att följa just nu, men att vi om så krävs kan revidera oss en aning. ”

Att revidera innebär då att justera reglerna inom den något större ram som heraldiken i stort följer – inte att hitta på helt egna regler som aldrig gällt tidigare.

Så här, ungefär, börjar artikeln

”Heraldiken har sex tinkturer. Eller är de sju, åtta, nio, tio eller elva? Ja, innan man bestämmer sig för en uppfattning får man inte begränsa sig till att läsa en författare utan här gäller det att läsa flera och sedan välja den åsikt man vill stödja. För någon sanning finns inte.

Genom att läsa de svenska heraldiska handböckerna från 1746 till 2005 har jag försökt skapa mig en uppfattning om vilka heraldiska tinkturer som är de sanna, bara för att konstatera att litteraturen inte ger någon ledning. Jo, ledning ger den, men också många nya frågor som inte med lätthet kan besvaras.

När man ska fastslå vilka tinkturer som ska gälla måste man alltså ta ett större grepp än att bara hänvisa till en gyllene tidsålder i forntiden. Som framgår av den här undersökningen är det svårt att hitta den Gyllene Tidsåldern.”

Håll hårt på färgerna

Vapensköld för John Cappucci,
Vapensköld för John Cappucci, i blått och blå Céleste

 

Ljusblått och mörkblått i samma vapen. Hur är det möjligt? Vad säger experterna?

Jag har tidigare skrivit om att man i Kanada har infört rosa och brons, och om det sagt att jag kan på sikt förstå rosa medan brons är omöjligt eftersom det i vanlig avbildning blir orange – som redan är en färg (inte metall) inom flaggvetenskapen.

Nu kommer ytterligare ett tecken på att den heraldiska myndigheten i Kanada tar lite lättare på färgreglerna än vi skandinaver. Framför allt har de en förtjusning i att använda två versioner av blått. Azure är den vanliga blå och Bleu Céleste den andra. Historiskt har dessa två tinkturer aldrig använts tillsammans på det här sättet. Bleu Céleste har varit en form av extratinktur för speciella händelser (ungefär som man kan säga att purpur har använts i Sverige under vissa perioder, främst 1700-talets frihetstid).

Just detta vapen är komponerat av Samy Khalid, Saguenay Herald, målat av Ilona Jurkiewicz och kalligraferat av Shirley Mangione.

Vapen Cappucci

Här ovan ses originalvapnet så som det är tecknat. Här nedan ses vapnet som jag tycker att det ska se ut Jag pillade även i guldfältet i mitten som även det har flera nyanser. Det kan vara ett konstnärligt drag som förhöjer ett vapen, men varje vapen bör även ses i sin trista normalversion.
Jag är den förste att erkänna att min version är klart sämre på att illustrera arabisk keramisk mosaik, men jag tycker inte att det är heraldikens uppgift att göra just det.

 

Vapensköld för John Cappucci
Vapensköld för John Cappucci, i blått UTAN blå Céleste

Vad säger folk?

Jag blir lite orolig för heraldiken när så många på Facebook uttrycker sin uppskattning över vapnet. Eller, visst får man vara snäll och tycka att det är fint, men ibland behövs även en diskussion om regler. Jag ser annars en stor fara i att heraldiken blir mer och mer allmänkonst och därmed förlorar sin särart. Jag vil därför skilja på hur ett vapen blasoneras och den frihet jag ger varje konstnär att avbilda ett vapen. Som detta här ovan. Jag kan köpa att en konstnär i någon avbildning för effektens skull använder två toner av blått, men vapnet måste blasoneras med en (1) blå tinktur.

Som ledamot av Svenska vapenkollegiet kan jag lova att det här vapnet inte på något sätt hade tagits upp diskussion. Än mindre godkänts. Speciellt inte av mig.

Vapen jag gjort: Johansson

Vapen jag gjort

Vapensköld för Johansson
Arms of Johansson family

I min serie “Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Johansson, för Claes Johansson, Lammhult. Vapnet kom att registreras som SV-95.

Det här vapnet fångar fyra element som var viktiga för Claes – scoutrörelsen, den religiösa tron, fascinationen för späckhuggare och det koreanska ursprunget.

Tron och scouterna bildade en gemensam enhet både i livet och i vapnet genom att de tillsammans blir hjälmprydnaden.

När jag tog fram vapnet såg jag inga problem med späckhuggaren, trots att den har en fläck på magen som skulle skapa några problem. Det är trots allt bara en form av beväring och man bör inte överdriva regeln om tinkturmöte. Det orsakade dock en viss diskussion inom Svenska vapenkollegiet och även inom Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik innan alla var övertygad om att en späckhuggare funkar även i svensk heraldik.

Taiji godtogs inte av heraldiker

Vad som däremot orsakade än mer diskussion var Johanssons taiji-symbol. Denna symbol är klart inte kristen, och det var svårt för flera att acceptera detta i kombination med tinkturmötet. Nu kunde detta lösas genom språkliga finesser där  vi ersatte ordet ”taiji” med det inte fullt så romantiska men funktionella ”övre hälften av en röd rundel nedtill avgränsad av ett essnitt över undre hälften av en blå rundel ovantill avgränsad av ett essnitt”.

Notera att redan originalet hade en till heraldiken anpassad taiji-symbol där det röda och det blå fältet inte låg mot varandra.
SVK kom därmed att till 100 % godkänna det ursprungliga vapnet men ändrade i blasoneringen. Att törnekronan har ändrat tinktur från silver till guld var något som som gjordes av vapentagaren själv.

Processen var lång. Claes sände in sin ansökan 2007 (Ansökan 2007:42) men vapnet registrerades inte förrän 2010. 2007 var också året då jag gjorde vapnet tillsammans med Claes.

 

Vapensköld för Claes Johansson
Arms of Johansson family

Blasonering för vapen Claes Johansson

Sköld: I guld en hoppande blå späckhuggare med teckning av silver åtföljd nedan av övre hälften av en röd rundel nedtill avgränsad av ett essnitt över undre hälften av en blå rundel ovantill avgränsad av ett essnitt.
Hjälmtäcke: Blått och rött fodrat med guld.
Hjälmprydnad: På en upprest törnekrona av guld sju liljor ställda två, tre och två, där de tre ginbalksvis ordnade liljorna är röda och de fyra övriga är blå.

Den ursprungliga blasoneringen löd:

Sköld: I fält av guld en hoppande blå späckhuggare med vit teckning ovan en taiji-symbol i rött och blått och något särslagen.*
Blått hjälmtäcke fodrat av guld.
Hjälmprydnad: På en upprättstående törnekrona av silver sju liljor ställda 2 över 3 över 2, där de tre balkvisa liljorna är röda och de fyra andra är blå.

Purpur i nya myndighetsvapen

Vapensköld för Försvarsmaktens tekniska skola
Försvarsmaktens tekniska skola. Teckning: Vladimir Sagerlund, statsheraldikerämbetet

Svenska myndigheter har sedan 1990-talet fått en fäbless för tinkturen purpur. Den förkommer påfallande ofta i nyskapade vapen – möjligen mot statsheraldikerns vilja.

Statsheraldikern är med rätta tveksam till att använda purpur. Den åsikten ska man få ha, och den åsikten ska man även få genomdriva som enskild aktör (man kan ju som heraldisk konstnär även vägra använda silver eller blått eller lejon eller delningar ).

Att jag som enskild aktör har något emot ett heraldiskt element betyder däremot inte att det per definition är fel att använda av andra. Det betyder bara att jag har något emot det. Ska något vara fel så krävs det lite mer än att bara tycka något. Därför har det varit rätt av statsheraldikern att i skapandet av nya kommunvapen undvika tinkturen purpur, men det är lika rätt att använda den i nya släktvapen.

Purpurfärgade vapen godkända av statsheraldikern

Från 1992 till 2008 har statsheraldikerämbetet tagit fram och godkänt sju vapen med tinkturen purpur. Clara Nevéus var statsheraldiker fram till 1999, därefter Henrik Klackenberg. Såsom varande en myndighet får vi säga att det är så nära en bekräftelse vi kan komma. Därför är det värt att visa på vilka dessa vapen är.

Det är också viktigt att påpeka att statsheraldikern i sig inte har möjlighet att förbjuda användandet av symboler varför dess chef sitter i en rävsax. Därför ingen skugga över dem. Jag ser här bara till vad myndigheterna har genomfört, inte vad dess företrädare tycker om besluten som sådana.

1. Verkstadsadministrativt centrum (VAC)

Skapat 1996. VAC existerade 1997-98.

Blasonering

I blått fält en med åtta ben försedd häst av silver i språng med man svans och hovar av guld och med blixtar av guld vid hovarna över en av ett bågsnitt bildad stam av silver belagd med ett åt sinister öppet kugghjul av purpur.
Skölden lagd över ett stolpvis stående svärd av guld.
Kunglig krona över skölden

2 Arméns tekniska centrum (ATC)

Skapat 1992. ATC verkade 1994-98, föregångare var Materielunderhållscentrum (AMC) 1992-95.

Blasonering
I fält av purpur ett kugghjul av guld.
Kunglig krona över skölden

3 Arméns tekniska skola (ATS)

Skapat 1995.

Blasonering
I fält av purpur ett kugghjul av guld. Skölden omgiven av en öppen lagerkrans av guld.
Kunglig krona över skölden

4 Försvarsmaktens tekniska skola (FMTS)

Skapat 2007

Blasonering
I fält av purpur ett stolpvis ställt svärd lagt över ett kugghjul.
Kunglig krona över skölden

5 Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM)

Skapat 2008

Logotyp i vapenform
Kluven av purpur vari sex balkar av silver och purpur.;

6 Fallskärmsjägarskolans/Fallskärmsjägarkåren

Skapat 2000. Tidigare använt av Fallskärmsjägarkåren (FJS, 1994-2000).

Blasonering

I fält av purpur en fallskärm med fem linor inom en öppen lagerkrans, allt av guld.
Kunglig krona över skölden.

Vapen för riksmarskalken
Vapen för riksmarskalken och dennes verksamhet. Stavarna bakom skölden är det som visar att det är marskalken som är avsändare. Teckning: Vladimir Sagerlund.

Riksmarskalksämbetets purpurstavar

Skapat 2012.

Blasonering

Stora riksvapnet med vapenmantel och lagt över två med kunglig krona krönta korslagda marskalksstavar av purpur beströdda med öppna kronor av guld.

Riksmarskalkämbetet leds av riksmarskalken som inför statschefen svarar för hovförvaltningens arbete. Här rör det sig om stavar bakom skölden och inte en tinktur inom densamma. Det är helt inom det traditionella bruket av purpur inom heraldiken.
Med traditionella menas här perioden från 1809 och framåt, dvs perioden då personliga vapen i form av adelsbrev i stort sett upphörde.

Så gör du ett vapen

 

Friherrliga ätten Anckarsvärd
Friherrliga ätten Anckarsvärd

 

Råd och kunskap innan du börjar

– Vem får ta ett vapen?
– Alla!
– Alla?
– Ja, alla. Vapnet är för ögat vad namnet är för örat, och det är väl inte bara adelsmän som har ett efternamn?
– Nä, det är klart. Så jag kan alltså ta ett vapen om jag vill?
– Visst.
– Men är det inte lite snobbigt?
– Jo, en del kanske tycker det. Men det är ju snyggt och varför ska man bry sig om vad andra tycker.

Du kan också ärva vapen

Den som vill får återuppta ett gammalt släktvapen om det finns något sådant. Har du förfäder som var ofrälse statstjänstemän eller officerare under 1600- eller 1700-talen finns det i regel ett vapensigill någonstans.
Äldre släktvapen ärvs på fädernet men numera tillåter man även att mödernets vapen tas upp. Det man bör tänka på, av respekt för de som än gång tog vapnet, är att inte ta upp ett gammalt vapen som varit oanvänt i flera generationer. Även om du är sonsons sonsons sonson kan det ju hända (ja, det är faktiskt mer regel än undantag) att din anfaders vapen var ett personligt vapen som inte alls var menat att gå i arv.

Numera låter många vapnet följa släktnamnet medan andra väljer att låta alla ättlingar till en viss person få föra vapnet. Vissa vill att varje vapenbärare ska brisera (göra små ändringar i bilden) sitt vapen medan åter andra vill att alla släktingar ska föra samma vapensköld.

Adelsmän har av tradition ensamrätt till rangtecken eftersom dessa har givits av Sveriges statschef och därför kan sägas vara adelssläktens immateriella rättighet. Rangtecken är sköldhållare, vissa kronor, halsklenoder och hjärtsköld samt den öppna hjälmen. Däremot kan döttrarna idag föra vapnet vidare utan de adliga rangattributen. Faktum är att samma sak gäller alla som adlats efter 1809, för i de släkterna är endast huvudmannen adlig.

Vad är ett vapen?

Ett heraldiskt vapen består av en sköld och en hjälm. På skölden målas ett motiv (en ”tavla”) och på hjälmen ställs ett föremål (en ”staty”). Skölden är som tavlor tvådimensionell medan hjälmprydnaden är tredimensionell.
Ett hjälmtäcke fäster man på hjälmen genom att vira tyget till en bindel och sedan låta det falla ner runt om skölden.

Ett vapen är endast ett vapen om det följer vissa regler
1) Det måste följa tinkturregeln. Den säger att metall får inte ligga på metall och färg får inte ligga på färg. Ett vapen kan alltså inte visa en grön björn på en röd bakgrund.
2) Bilden måste kunna beskrivas (blasoneras) i ord.
3) Bilden får inte föreställa ett specifikt föremål utan ska ange ett föremåls idé. Sedan får konstnären själv tolka blasoneringen.
4) Bilden ska vara stiliserad.

Swedish tinctures accordeing to the state herald
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna

Vilka färger använder man?

Svaret beror till stor del på vem du frågar. Metallerna guld (gult) och silver (vitt) samt färgerna blått, rött, svart och grönt är alla eniga om. Många, däribland jag, anser att purpur också är en självklar färg i släktvapen eftersom det förekommit i heraldiken sedan medeltiden. Andra säger att det är fel därför att purpur var så ovanligt förr. Min rekomendation är därför att vara varsam med purpur och endast använda den om det kan mitiveras på ett bra sätt, ex du heter ljun och har en ljungblomma i ditt vapen, som är av purpur (lil).
Pälsverk som päls, gråverk och olika former av hermelin är också godkända tinkturer.
Några vill tillåta naturfärger och brunt, men det säger vi nej till. Med vissa undantag, där vi främst erkänner hudfärg på människor eftersom ingen på allvar vill ha en avundsjukt grön man eller en ilsket röd kvinna i sitt vapen.
Rosa och brons finns i Kanada men inte i svensk heraldik. Aska, järn och orange använder vi inte heller fast det har nämnts i några äldre heraldiska handböcker.
När man målar ett vapen ska man ha en nyans av samma färg. Ett vapen kan inte vara både ljusblått och mörkblått på samma gång.
Tinktur är den gemensamma facktermen för heraldikens färger, metaller och pälsverk.

Vad får man inte göra?

Man får inte använda kungliga eller adliga rangtecken om man inte har rätt till dem.
Man får inte bryta mot tinkturregeln.
Man får inte ta ett vapen som förs med bättre rätt av någon annan (dvs. någon anna hade vapnet före dig). Rätten till ett vapen är evig.

Och vad är dålig smak?

Dålig smak har ett vapen när det är översållat med symboler och färger. Skölden ska helst vara enkel och tydlig och se vacker ut.

Var gränsen går för enkelhet är som alltid en smaksak.
 

 

 

Norge kan … även heraldik

Så har Våpenbrevet nr 96:2015 (Norsk Heraldisk Forening) ramlat ner i brevlådan. Trots det lilla formatet (A5) och rina omfånget (36 sidor) så är det en välmatat liten skrift.

Det som gör Våpenbrevet så extra rolig är att den innehåller mer debatt och diskussion jämfört med alla andra heraldiska skrifter jag känner. Ingen tvekar att ifrågasätta gamla sanningar och säga ifrån om man inte håller med. Och detta på ett trevligt och icke oförskämt sätt.

Vadholm kritiserar Riksarkivet

Denna gång är det franmför allt Tom S Vadholm som tar upp den handske som Hans Cappelen kastade i förra numret. Frågan på tapeten är heraldiska regler, Harald Traettenberg och hur man ska förhålla sig till dem. Både Vadholm och Cappelen är lite missnöjda med hur norska Riksarkivet tolkade reglerna och i sin iver att vara historiskt korrekta inför regler som ingen heraldiker i rum eller tid har hört talas om förr. Som att man endast kan ha ett motiv i en sköld (även om detta kan upprepas flera gånger) eller att man endast får ha två tinkturer.

Artikeln tar på ett pedagogiskt sätt upp de problem för norsk heraldik som bland annat Riksarkivets tolkning innebär. Samt det faktum att Riksarkivet ständigt bryter mot sina egna tolkningar, men tydligen inte vill låtsas om det.

Även Knut Johannesson har fångat Cappelens uppmaning och försvarar Riksarkivets synsätt. Johannessen var själv ansvarig för behandlingen av heraldiken fram till 2014.

Jag håller mindre med Johannesen än Vadolm, men även han har många bra tankar.
Dock tar jag kritiskt upp följande sats: ”… en blasonering bör vara kortfattad när den kan vara det …”.
Jag känner igen uttrycket från reklamvärldens sloganfantaster, men det är ett ytligt sätt att se på en slogan/blasonering. Citatet bör vara: ” … en blasonering bör vara så kort som den behöver vara …”
Det är inte stor skillnad i ord, men det blir en stor skillnad i hur man resonerar kring en text. I det första är blasoneringen huvudsaken, i det andra är det mottagaren/läsaren av blasoneringen som står i centrum.

I rättvisans namn ska sägas att Johannesen skriver detta i en replik till Einar Evar. Jag tar bara upp det som ett exempel på hur viktigt det är att inte bara se till språket som språk utan inse att språkets syfte är kommunikation.

Slutligen skriver Nicolas Orlinski en intressant artikel om polsk heraldik, vars slut kommer först i nästa nummer av Våpenbrevet.

 

Norsk Heraldisk Forening hittar du på www.heraldikk.no.

Så fördelades tinkturerna på 1300-talet

Jag har tidigare tagit upp att Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” visar hur fördelningen av tinkturer i vapen varierat mellan regioner och tid. Här kommer en fördjupning.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).
Men fördelningen är inte jämn mellan regionerna.

 

Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken

 

Bergshammarvapenbokens tillkomst

Berghammarvapenboken är sammanställd i slutet av 1300-talet och omfattar vapen från det seklet. Det finns en hel del inaktuella vapen eftersom vissa uppgifter tycks ha vandrat från vapenbok till vapenbok utan att man noterat att personen är död sedan länge. Men i huvudsak är det här vapen som användes mellan 1350 och 1390.

Tinkturernas fördelning

Ta en titt på tabellerna här ovan. Förundras över hur otroligt dominant den röda färgen är. Sedan är det lite delat om andraplatsen mellan blått och svart. Långt senare kommer grönt och pälsverken samt purpur som näst intill obefintligt. Så här bör alltså tinkturerna fördelas om man vill uppleva heraldikens högmedeltid.

Traettenberg menar, efter att ha gått igenom c:a 1000 engelska vapen med ursprung i England och Frankrike att detta område i början av 1300-talet var på väg mot ett fyr-tinktursystem med fördelningen av tinkturer enligt följande: guld: 23-29%, silver 19,5-25%, rött 30-32%, blått 13-14%, svart 5-6% och grönt 1-1,5%. samma fördelning fann han i en tyck-schweizisk vapenbok.
(Raneke, Berghammarvapenboken s 136). Pälsverken räknade Traettenberg inte som egen tinktur varför han fogade in dem i silver (hermelin) respektive blått (gråverk).

Purpur så ovanligt att det användes sällan, men av Bohémond de Tarande under korstågen (Hist. des Croisades occid.III, s 343). När ett enskilt vapen refereras på det här sättet anar vi dess unika position.

Myten om det ovanliga gröna

INteriör från Ösmo kyrka
Ösmo Chruch with arms of wift Birgitta Olofsdotter Tott at the left and husband Erengisle Nilsson d.y.(Hammesta) to the right

Ju längre fram i tiden desto populärare blir grönt som färg.

Den som läser om medeltidens färger får lätt uppfattningen att grönt var en impopulär färg, förknippad med djävulen och/eller islam. Det är nog en uppfattning som man inte ska ta allt för allvarligt på.

Modet förändrades även förr

Eva I Andersson kom 2006 med avhandlingen ”Kläderna och människan” (läs den). För en heraldiker finns här mycket kunskap som är värt att ta med sig för att förstå heraldikens förändringar.

Genom att gå igenom samtliga kända dokument i Norden som visar vilka klädesplagg man burit och gett bort (samt jämfört med samtida konst) har hon kunnat visa på de färger som var mest populära att bära, vilka kläder som gavs till vem (ex kön spelade liten roll, social status hög för vem som tog emot sammet respektive linneplagg. Ex gav fru Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten) kring år 1500 sin klänning till Skara stift – den klänningen blev till biskopsskrud.

Andersson visar tydligt att blått var den klart dominerande färgen på kläder under 1300-talet, följt av rött. Dessa minskar kraftigt i popularitet under 1400-talet, då svart tar över som modefärg nummer ett och den tidigare närmast oanvända gröna färgen seglar upp till en tredjeplats. Det är en dubbling av antalet plagg i procentenheter (s 191ff).
Notera även att brunt nästan försvinner helt, liksom det grå.

Utdrag ur Eva I Anderssons bok "Kläder och människan"
Utdrag ur Eva I Anderssons bok ”Kläderna och människan” Blått är det svarta längst ner och svart är det svarta i mitten.

Eva Andersson visar också att det nordiska modet av dokumenten att döma följer det Europeiska under hela perioden så att en svensk frälseman på resa i Frankrike var lika modern där som han var i Sverige. Alltså inte en eftersläpning på 30 år som man ibland ser i äldre skrifter. Det bör även gälla andra områden än kläder, ex heraldik (s 194).
Detsamma gäller klädedräkterna på kyrkoinventarier, även om det där är svårare att avgöra deras proveniens.  Deras färgsättning stämmer i vilket fall väl ihop med de siffror Andersson har från dokumenten.

Grönt var svårt att färga

Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” upp hur man framställde de olika textilfärgerna som kunde användas i heraldiken. Grönt var en extra besvärlig färd som endast kunde göras i två nyanser, båda dova.

Utan att veta hur det var på den tiden kan jag tänka mig att detta dels påverkar modet, dels viljan att använda grönt som signalfärg.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).

Klädesplagg som försvann

För övrigt kan sägas att ordet Tabard nämns sista gången 1405 och mantel 1458 i bevarade svenska dokument som räknar upp klädesplagg (s 190).

Not:
Eva I Andersson är idag verksam vid Göteborgs universitet. Hon var även opponent på min uppsats om häroldsämbetet.

Tinkturer i 1400-talets heraldik

Tinctures in Traité du blason
Tinctures in Traité du blason

Traité du blason, som nämndes igår, är ett monumentalverk inomeuropeisk teoretisk heraldik. 

Därför är det spännande att göra en djupdykning i olika detaljer. Som falska vapen igår och tinkturer idag.

Traité du blason visar två metaller (guld och silver), fem färger (blått, rött, svart, grönt och purpur- vilket var ordningen på hur vanliga de var) och fem pälsverk (två hermelin, två gråverk/ekorre och en päls).

Dessa tinkturer var reella giltiga färger (minns Clément Prinsaults utläggningar om falska vapen pga tinkturfel).  Dessa färger fanns alltså i en heraldikers verktygslåda omkring 1500.

Vad heraldikern sedan valde och varför, det får jag återkomma till. Men det är värt att tänka på att detta är detsamma som gällde omkring 1200 och som i hela världen utom (ibland av av några i Sverige) gäller idag.

Heraldiken är både väldigt statisk och väldigt föränderlig på samma gång.

 

 

Purpur i England 1298

Jag tjatar envetet vidare kring tinkturen purpur.
Det sägs att den är ny, inte här hemma i heraldiken och att den är svår att se.

Ibland sägs det att den inte hör hemma i svensk heraldik, men det är nog den enda sak i heraldikens historia där man uttrycker sig så, och det gör mig irriterad för det får mig att tro att det är andra saker än det som sägs som ligger bakom.  ”man” är här en liten grupp etablerade heraldiker som inte resonerar kring ämnet utan mest tycker, och helst privat så att de inte ska riskera att stå till svars.

Purpur under medeltiden

Man kan inte bevisa att något är en svensk sed genom att hänvisa till källor från andra länder.  Jag tänker därför inte bevisa att purpur var en tinktur i Sverige eller Skandinavien under medeltiden. Det var den inte, varken för kungar eller några andra.

Att den fanns på iberiska halvön är däremot så välkänt att det inte ens behöver diskuteras. Kungariket Leon hade ett purpurlejon i silver redan under 1200-talet.

Men England, det är outforskat för skandinaver. Därför, tror jag, är det så många som tror att engelsmännen nyligen har hittat på att purpur ska vara en heraldisk tinktur.

Men för att kort klaragöra lite fakta i målet presenterar jag här de purpur-vapen som Joseph Foster lät publicera i sin bok ”Some feudal Coats of Arms” (1902), senare redigerad och nyutgiven under överseende av JPB Brook-Little under namnet ”The dictionary of Heraldry” (1994).
Det är här man kan se att purpur användes av earlen av Lincoln, Henry de Lacy, redan 1298.

Få vapen ställer många frågor

Det är inte många vapen med purpur, det medges. Därför kan man inte säga att det var en vanlig färg. Men man måste ställa sig frågan varför de valde purpur? Det finns inget som binder samman dem allihop, de är vanliga riddare, de lever inte samtidigt eller i samma område. Och man måste ställa sig frågan varför så få andra har purpur i sina vapen samt varför härolderna tog in dessa purpurvapen.
Grönt är ungefär fyra gånger så vanligt som purpur; grönt är i princip lika ovanligt och lika oheraldisk färg.
Värt att notera är att den i Norden under den här tiden förekommande tinkturen brunt inte finns i något av det tusental vapen i Fosters verk.

Att utifrån materialet säga att purpur inte var en riktig heraldisk färg är däremot fullständigt oseriöst.

Engelska riddare i purpur

Baldreston, Richard de
(E. in. Roll) bore, argent a lyon rampant purpure—same as Sir Robert FiztzRoger; Jenyns’ Ordinary.

Bayouse, Sir Robert, of Hunts
(E. 11.Roll) bore, argent three water-bougets purpure; 1. Parliamentary Roll. M.S. 6137/22.

Bokkesworthe, Sir William de
(or Bolkworth) bore, at the first Dunstable tournament, or. a lyon rampant purpura collared or.

Cleuisby (or Clemsby), Sir John, of co. Leicester
(E. II. Roll) bore, argent, a lyon rampant purpure crowned or ; Parliamentar)’ RoU.

Eglestone, Adam de, of Wilberfoss
(K. I. Roll) bore, argent an eagle displayed sable, membered purpure ; Jenyns’ Roll.

Fitz Roger, Sire Robert le
(K. i. Roll) bore, argent a lyon rampant purpure (sable in Bering and Howard Rolls) (F.) ; Guillim Roll and Jenyns’ Ordinary.
Richard Balderston bears the same.

Hartford, Thomas, of Badsworth
(E. III. Roll) bore, .argent. a lyon purpure masculy or; Jenyns’ Ordinary.

Lacy, Henry de, banneret,
Earl of Lincoln 1257, bore, at the battle of Falkirk 1298 and at the siege of Carlaverock 1300. or, a lyon rampant purpure (F. ); Nobility and Parliamentary Rolls. Le veyl escu de Nicol.
Grandson of John de Lacy, who bore the same arms when he signed Magna Charta in 1212.

Limsey, Sir Philip (Lindsey) of the North
(E  ii. II. Roll) bore. or. an eagle displayed purpure; Parliamentary Roll

Malmains, Sir Nicholas
bore, at the first Dunstable tournament 1308, argent, a bend engrailed purpure (F. ) (azure in Harl. MS. 6137 fo. 10) ; Parliamentary Roll and Jenyns’ Ordinary.

Nelson, Henry le
(H. iii. Roll) bore, paly (6) argent and purpure a bend (new put in with colours) vaire or and sable. (K.) .Arden Roll—paly argent and sable in .Add. MS. 4965.

Penley, Sir Richard
(K. iii. Roll) bore, or, a lyon rampant purpure; .Ashmole Roll.

Scrope, Sir Henry le, of Bolton
(E. i. Roll) bore, azure, on a bend or. a lyonceux passant purpure; Nativity and Parliamentary
Rolls and Jenyns’ Ordinary.
Sir Richard ll
SCROPE, 1st baron, was thrice challenged as to his arms—first (as to crest) at the siege of
Calais 1347 ; second, by Cauminovv in Paris 1360; and third, by Grosvenor in 13S5. But was never worsted,

Skipton, John de
(E. in. Roll) bore, per base indented argent and purpure a lyon rampant of the 1. 1st ; Jenyns’ Ortiinary.

Stodebuit, Raffe
(E. in. Roll) bore, burulée (12) argent and azure over all three lyonceux rampant gules another purpure ; Jenyns’ Ordinary.

Story, William
(K. 111. Roll) bore, argent a lyon rampant tail follrchee purpura; Achmole Roll -charged on the shoulder with a cross crosslet or; Jenyns’ Roll.

Talbot, Sir Edmond
bore, at the first Dunstable tournament 1308, argent, three lyonceux rampant gules, purpure, for another Sir Edmund of Lane, in Parliamentary Roll and Jenyns’ Ordinary.

Talbot, Sir Edmund, of Bashall, in Lane,
knighted at the capitulation of Calais 1348, bore, argent, three lyonceux rampant 2 and
I azure (F. ) zr/ purpure. .Sir John, of Salebury,
Sir Edmund and Sir Thomas of Bashall, bore, the; Ballard,
Parliamentary and Surrey Rolls.

Vaunoy, Sire John (Wauncy)
bore, at the battle of Horonghbridge 1322, argent, an eagle displayed purpure.