Etikettarkiv: sverkerska

Knut Erikssons två lejon

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Är kung Erik Knutsson två lejon ett vapen eller en symbol för kungamakten. De två lejonen är ju inte placerade som man kan förvänta sig om det var fråga om en sköld?
Den frågan har jag och MS brottats med den senaste tiden. Det är ju tydligt att lejonet har använts av den Erikska ätten efter kung Erik regering (1208-16), men det betyder ju inte att han själv använde ett heraldiskt vapen med ett lejon.
Vi vet ju att det under medeltiden inte var ovanligt att domstolsförhandlingar hölls utanför eller i närheten av kyrkporten. Vi kan också se att lejon förekommer relativt ofta, jämfört med annan symbolik, vid kyrkporten. Dessutom parvis och placerade på var sida av porten. Det gör ju att domstolen, och därmed makten, flankeras av lejon.
Domar innehöll inte sällan uttrycket ”inter duos leones” (mellan två lejon), åtminstone på kontinenten.
St Edwards tron från 1296 med sina lejonben.
Lejon förekommer även på troner, även om inte så många är bevarade från medeltiden. Ett exempel från sent 1200-tal är den engelska kröningstronen. Även om beläggen inte är allt för många finns det alltså tecken på att lejonen som figur uttrycker kunglig (doms-)makt under för-renässans-medeltid. Det vill säga den tid och den kultursfär som även skapade heraldiken,
Bakgrunden är säkert religiös eftersom Bibeln så tydligt låter kung Salomon representeras av två lejon (Barbara Deimling, The Courtroom. From Church Portal to Town Hall, i The History of Courts and Procedure in Medieval Canon Law, s. 43-47)

Eriks två lejon

I kung Eriks fall har vi alltså ett för medeltiden unikt sigill där två lejon  står vända mot varandra. Flankerar de kanske något som inte syns i den inte helt bevarade bilden (och då menar jag att det finns utrymme för en symbol över eller under lejonen)? Nej, det tror jag inte utan det rör sig nog bara om dessa två lejon.

Erik levde just då heraldiken höll på att slå igenom. Redan 1195 börjar danske kungen avvända tre lejon i sitt vapen, men vi har inte någon antydan om att någon annan person i Skandinavien följer hans exempel förrän bröderna Boberg 1219 undertecknar ett brev med var sitt vapensigill (om vi inte ska tro att karlen Birger brosa förde ett lijevapen, men det är tveksamt).

Eftersom det bara är tre år före kung Eriks död och eftersom det tar ett litet tag från inspiration via idé till färdigt sigill och vidare till tillfälle för två bröder att vara tillsammans och underteckna ett testamente tror jag nog att vi kan vara helt säkra på att även kungen hade en vapensköld, om än kanske inte ett vapensigill.

Det här är förstås något jag påstår helt utan bevis, men ibland får man som historiker/heraldiker lämna vetenskaplig metod och ta till polisiär där slump lite existerar och ett sammanhang ibland betyder mer än teknisk bevisning. Men sedan är det förstås upp till domstolen/läsaren att se om denna indiciekedja håller eller inte.

Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195
Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195

Lejonens betydelse för Erikska ätten

Men tillbaka till de två lejonen. Nej, jag tror inte att Eriks sigill är ett heraldiskt vapen i vår mening, utan att det är just ett sigill. Jag tror alltså inte att de varit målade på detta vis på en sköld.

Men jag tror att två lejon har betytt något speciellt för kung Knut och för den Erikska ätten redan före sonen Erik Eriksson (1222-50) tar sitt heraldiska vapen med tre stolpvis placerade krönta leoparder.
Vi ser lejonen på mynt från sent 1100-tal slagna av kung Knut Eriksson men vi ser inte lejon på de mynt som slagits av någon av kungarna från den Sverkerska ätten. Och dessa två motvända lejon finns även på en kyrklig väggmålning som är från kung Eriks regeringstid och som har hans namn inskrivet. Målningen finns i Dädesjö kyrka i Småland.

Det finns därmed en stor sannolikhet att lejonen vid denna tid (sent 1100-tal tidigt 1200-tal) i Sverige symboliserade den Erikska ättens kungavärdighet. Det finns heraldiska tecken från 1220-1240-talen som stärker den tesen, och det är att de stormän som är nära förbundna med den Erikska ättens ättlingar till kung Knut Eriksson tenderar att föra heraldiska vapen som är en förkortning av kungens lejonvapen. De för helt enkelt ett lejon med bitecken (med detta sagt hävdar jag alltså att Bjälbo-ättens lejon är hämtat från Erikska ättens vapen, men det är en annan historia),  J

Men varför lejon? Här ser jag tre möjliga skäl. Det ena är det som varit den röda tråden i denna text; lejonet som symbol för kunglig domsmakt och biblisk kunglighet. Det andra är att lejonen är ett motvapen till det danska kungavapnet. Rent heraldiskt skulle det vara möjligt men det förklarar varken kung Eriks unika sigill eller Erikska ättens lejonmynt. Därför tror jag inte på den även om teorin inte är helt omöjlig.
Det tredje skälet till varför Erikska ätten så tydligt börjar använda lejon är skäl ett här ovan kopplat till legenden om Erik den helige. Denne kung, far till Knut Eriksson, var under denna tid centralfiguren i den propaganda som kung Knut byggde upp för att stärka sin och släktens makt. Och om man har en helgonkung är det naturligt att denna ska förknippas med det mest kungliga och samtidigt mest bibliska av alla djur – lejonet.

Kung Erik Eriksson skapar lejonvapnet

Först när Erik Knutssons son, Erik Eriksson läspe och halte träder in i vuxenlivet börjar man på allvar att använda det lejonvapen som sedan ärvdes av hans systerson kung Valdemar.

Problemet med att för tidigt använda ett symbolspråk är att det miste förstås av mottagaren för att vara användbart. I annat fall blir symbolen bara en dekoration. Och under kung Erik Knutssons tid var det heraldiska vapnet så nytt att det inte fungerade som kunglig symbol eftersom heraldiken inte hade någon större plats i folks medvetande. Däremot begrep folket från stormän ner till vanliga bönder vad Juda lejon var för något och vem kung Salomon var.

Sedan kan det finnas ytterligare ett skäl till att man i Sverige använde två lejon, alltså just antalet två. Två vargar och två korpar finns hos Oden och även om tron på asagudarna inte längre levde kan stridsromantiken kring dem mycket väl ha gjort det.

Så här kan en öppen fråga två vänner emellan utvecklats till ett ganska långt resonemang. Jag hoppas det varit till glädje och inspiration för dig som är nyfiken på heraldiken.

Hade kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar?

Jourhavande heraldiker

Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.
Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.

En fråga som ofta kommer är: Hade de svenska kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar.

Svaret är: Vi vet inte. Men vi tror oss veta att de inte hade det på 1100-talet med sannolikt har de tagit upp heraldiska sköldar mellan 1200 och 1220. 

Heraldiken uppstår under 1100-talets mitt i området kring Normandie och England, med andra ord i normandernas intressesfär. Det äldsta vapnet lär vara Geoffrey Plantangnets, greve av Anjou, vars vapen av en samtida krönika dateras till 1126. Nu är krönikan visserligen skriven 30-50 år senare och då var greve Geoffery redan död och begraven, och på hans gravplåt finns det omnämnda vapnet. Eftersom Geoffrey begravs 1156 och hans barn inte för detta vapen, men hans barnbarn gör det lite senare, antar vi på goda grunder att denna sköld faktiskt fördes av honom själv även om bevisen härför är ett decennium eller så senare.

1150 är alltså gränsen neråt för heraldiska vapen. Det första svenska kungavapnet i en sköld som vi känner till är Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) från c:a 1250. Någonstans under detta tidspann på 100 år började svenska kungar alltså använda vapensköldar.

Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)

En ledtråd är då Birgers vapenbild med tre krönta leoparder som även fördes av hans morbror, kung Erik Eriksson läspa och halte.  Men bara i sigill och inte, av bilden att döma, i en sköld. Men här får man vara försiktig för sköldformen var inte så trendig på 1200-talets första hälft så motiv utanför sköldar kan mycket väl vara heraldiska. Det syns inte minst i mynt.

Jag skulle därför vilja hävda att kung Erik Eriksson av den Erikska ätten förde ett vapen (en inte alltför unik åsikt idag, även om den har motsagts av tidigare statsheraldiker, ex Clara Neveus i Populär Historia nr 5, 1998, fast hon kan där avse Erikska ätten under 1100-talet. )

Eftersom det första belägget för ett heraldiskt vapen i Sverige är Bobergs-ätten från 1219 och eftersom det danska riksvapnets tre lejon kan beläggas i kung Valdemar Sejers sigill från c:a 1200 kan vi förstå att heraldiska vapen knappast var okända för de svenska kungaätterna. Med den kunskapen ska man förstå det mynt som kung Knut Eriksson lät prägla på 1180-talet och som jag skrivit om tidigare. Det visar en sköld med tre bjälkar. Om det ska vara ett existerande vapen eller bara en tillfällig dekoration vet vi inte, men jag tror att det är en dekoration utan betydelse för Knuts samtid men att motivet kom att tas upp av hans efterkommande just för att det gav dem en förnämare historia.

Det gör då att kung Holmger Knutsson, också han av Erikska ätten, uppenbart förde ett vapen mer tre bjälkar på 1220-talet, och som hamnade på hans mynt under hans tronperiod 1229-35.

Andra medlemmar av Erikska ätten hade andra motiv. Kung Erik Knutsson (1208–16) förde två motvända lejon i – vad det tycka -två separata sammanhang varför det får anses vara hans personliga motiv. Att vi idag inte ser det som ett vapen beror nog mer på vår strikta definition av hur ett vapen ska se ut, något som inte riktigt verkar ha delats av heraldikens första företrädare i Sverige.

När det gäller Sverkerska ätten är vi än mer osäkra. Den enda som vi vet hade en sköld är prinsessan Helena Sverkersdotter som hade en fågel/drake inom en stjärna. Men hennes bror kung Johan (1216-22) lät prägla mynt med fågel-/drakhuvud och det gjorde igen annan kung så det kan vara ett tecken på att detta faktiskt är deras vapensköld.

Bli vän med ditt monster

Boktips

Sverkerska ättens lindormsköld
Sverkerska ättens lindorm (tvåbent drake) känd från 1238.

Jag slår ett slag för Bo Erikssons sorgligt bortglömda bok Bestiarium. En medeltida djurbok som kom 2009. 

Det sägs att det är första gången dessa djur finns med i en bok på svenska, men det är överdrivet. Däremot är det första gången de presenteras så humoristiskt och samtidigt lärt som i Erikssons bok.

Här presenteras alla världens monster som om det var ett medeltida bestiarium. För Bo Eriksson kan den medeltida litterär genre som kallas bestiarier. Denna hade sin storhetstid och blandade då biologi med religiös tro och allmän vidskepelse om det okända. Lite som en modern blandning av rollspel och ockultism.

Karl Sverkersson förste moderne kungen

King Karl Sverkersson's of Sweden seal
King Karl Sverkersson’s of Sweden seal

Sveriges äldsta sigill tillhörde passande nog en kung, Karl Sverkersson (1164-1167). 

Förutom att vara den förste med sigill (som har bevarats) var han också den förste att avbilda sig med krona; att sitta på en tron, först att hålla ett riksäpple och först att hålla ett svärd. Och han är den första av våra kungar som bar titeln ”Svears och Götars konung”

Bilden ovan är en teckning hämtad från Wikipedia. Bilden här nedan visar hans bevarade sigill i original.

Karl Sverkersson originalsigill.
Karl Sverkersson originalsigill.

Överhuvud taget var han först med det mesta som gällde den kontinentala symboliska synen på kungavärdigheten.

Han var också den kung som lyckades få påven att erkänna kungariket Sverige som ett eget ärkestift, låt gå underställt Danmarks ärkebiskop som också var Nordens primas.

Knut Erikssons sigill
Knut Erikssons sigill

Karls efterträdare var kung Knut Erikssons (1167-1189), Erik den heliges son. Som förste kung i Sverige låter han avbilda sig med en spira, en liljestav. Även han har en krona och ett riksäpple.

Vi kan ju inte veta om de hade dessa föremål i verkligheten, men omöjligt är det inte. Helige kung Erik Jedvardsson hade bevisligen en krona från 1100-talets mitt i sin grav från samma tid.

Min personliga åsikt är att de hade vissa maktsymboler men att dessa knappast var av ädelmetall. Vi får inte vara så källkritisk att vi inte kan erkänna den möjliga existensen av saker som inte finns bevarade. Men att därifrån gå hela vägen och slå fast att det som finns på bild också är något som har funnits i verkligheten – det är att gå för långt.

Erikska ätten och dess lejon

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.

Folkungarnas lejon är ett ”vasalltecken”.
Det är inte ett unikt och ursprungligt vapen för en självständig storman utan ett motiv valt för att visa närhet till den erikska kungaätten. 

Kung Erik Knutssons sigill från 1210-16 visar två motställda krönta lejon. Det är inget riktigt vapen men en tydlig symbol för kungen.

Eriks son kung Erik Eriksson (läspe och halte) har lämnat efter sig ett heraldiskt vapen, vars färger inte är helt självklara. Men vi förstår genom hans systerson, kung Valdemar, att Erik troligen förde de tre krönta leoparder i färgkombinationen blått och gult.
Eftersom både far och son hade lejon kan vi vi anta att den erikska ättens symbol var lejon i plural.

Sveriges sex första vapensigill.
Sveriges sex första vapensigill.

De nya lejonvapnen

Kungarna av erikska ätten förde lejon. Av de sex första sigillen som visar ett vapen eller motsvarande (se ovan) tillhör två den östgötska Bobergs-säktens bröder Sigtrygg och Lars. Detta vapen med liljan mellan två hjorthorn, måste då ha några år på nacken eftersom bröderna har samma vapenbild men helt olika sigillutseende.

De fyra därefter finns på samma brev och tillhör alla de män som styrde Sverige i det tillfälliga riksråd som inrättades när Erik var omyndig. Av de fyra har den med högst rang, Stallaren Brynul Mus (kaxigt ironiskt smeknamn) en mus på ett bord. Kungens släkting, senare kung Knut Långe är sittande till häst, vilket är en symbol för en person inom kungahuset. De två som är kvar har båda ett lejon. Det är lagman Eskil Magnusson av Bjälbo/Folkunga-ätt och XXXX av YYY-ätt.

Sett i ett heraldiskt europeiskt perspektiv är dessa två lejonvapen typiska heraldiska förkortningar för att visa på ett patron-klient-förhållande gentemot en vasallherre. Det finns ingen anledning att tro att svenska stormän i just den här frågan skulle ha en sed som avviker från övriga Västeuropa.

Birger jarls äldsta sigill, från 1238.
Birger jarls äldsta sigill, från 1238.

 

Birger jarls trohetsed till erikarna

Nästan femton år senare har Birger jarl ett sigill som är snarlikt  sin farbror Eskils lejonvapen. Han har här lagt till tre strängar, vilket jag tror (återigen en gissning) är en referens till den erikska ätten. Denna gång till det vapen och därmed troligen den vapenflagga som Knut (Holmgersson) Långe använde sig av. Samma strängar lägger även andra stormän i sina vapen vid just den här tiden, men aldrig därefter.

Birger jarl gifte sig också med Erik Knutssons tredje dotter (inte första, och inte andra varför han inte kan anses ha gift sig in i kungahusets absoluta första led.
Det var från 1100-talet en vanlig sed att knyta till sig underlydande män genom att tillåta äktenskap med framför allt yngre döttrar.

De tre strängar som just Birger jarl lägger till sitt vapen vid just den här tiden då han gifter in sig i den erikska ätten.
Om den här teorin stämmer så betyder det att min tes om svenska flaggans äldsta historia måste revideras en aning, och den är då äldre än Knut långe.

 

De svenska kungarnas vapen

Sveriges kungar har fört vapen allt sedan Erik ”Läspe och Haltes” Erikssons tid. Nedan presenteras dessa i kronologisk ordning.

Perioden 1196 – 1364

Sverkerska ätten

Man känner inte till något sigill med heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll för kungarna i den Sverkerska ätten, men…

Sverker Karlsson dy 1196-1208

Sverkers dotter Helena som gift in sig i Bjälboätten förde detta vapen. Det är rimligt att anta att vapeninnhållet är hämtat från hennes far.

Stjärnan finns på ett av kung Johans mynt. Möjligen finns här även ett drakhuvud, men bilden är svårtolkad.

sverkerHelena Sverkersdotter

Erikska ätten

De tidiga kungarna i den Erikska ätten hade så vitt man känner till inga heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll i sina sigill.

Erik Knutsson 1208-1216

Kontrassigill med två motvända krönta leoparder.

erik_knutssonErik Knutsson
Erik Eriksson 1222-1229, 1234-1250

Kontrasigill med tre krönta leoparder. Även om de inte finns i någon sköld så är det rimligt att anta att det är frågan om ett vapen. Det finns inga tinkturbelägg. Möjligen kan det snarlika vapnet för Bjälboättens Valdemarsgrenen anspela på kunglig härstamning (Valdemars mor Ingeborg var syster till Erik Eriksson) från den Erikska ätten och då skulle tinkturerna vara blått och silver.
erik_erikssonErik Eriksson 
Knut Långe
Hade ett visst släktskap med den Erikska ätten. Ingick i det råd som styrde Sverige åt den omyndige kungen Erik Eriksson. Tog makten själv 1229 och behöll den till sin död 1234.Knut Holmgersson (Långe) 1229-1234

Vapnet förekommer på mynt från Knut Långes tid. Det finns även troligen belägg för ett liknande vapen för släkten (I blått fält tre bjälvis ställda kavlar, den mellersta av silver, de båda andra av guld).
knut_langeKnut Långe

Bjälboätten 1250 – 1364

När Valdemar som barn 1250 valdes till kung av Sverige var det början på Sveriges första moderna kungadynasti. Bjälboätten har ibland även felaktigt kallats Folkungaätten.
Bjälboättens kungar:
Valdemar Birgersson 1250-1275 (son till Birger Jarl)
Magnus Ladulås 1275-1290 (son till Birger Jarl)
Birger Magnusson 1290-1318 (son till Magnus Ladulås)
Magnus Eriksson 1319-1364 (brorson till Birger Magnusson)
Erik Magnusson 1357-1359 (samregerade med sin far)
Håkan Magnusson 1362-1364 (samregerade med sin far)

Valdemar förde som kung ett vapen med tre krönta leoparder i ett fält bestrött med hjärtan/sjöblad. Tinkturena är okända. Han och hans ätt fortsatte att föra tre leoparder efter att de berövats kungamakten, dock utan kronor och utan hjärtan. Hans son Eriks vapen var blått med leoparder av silver, så man kan ju misstänka att även Valdemar hade dessa tinkturer som kung.

Resten av kungarna förde ett vapen med ett gyllene lejon över tre ginsträngar av silver i blått fält. Oftast var fältet bestrött med hjärtan/sjöblad. Det är detta vapen som brukar kallas folkungavapnet. Även Birger Jarl förde detta vapen dock utan krona.

valdemarkung Valdemar 

bjalbo
Bjälboättens kungliga gren

Perioden 1364 – 1521

Albrekt av Mecklenburg 1364 – 1389
Var systerson till kung Magnus Eriksson.

Margareta 1389 – 1412

Var gift med Magnus Erikssons son Håkan, och blev förmyndare till deras son Olof (kung av Danmark och Norge).

Erik av Pommern 1396 – 1439

Adopterades av Margareta då hon själv saknade arvingar. Egentligen var Margareta Eriks mormors syster.

erik_av_pommern_2Erik av Pommern

Kristoffer av Bayern 1441 – 1448

Systerson till Erik av Pommern.

Oldenburg 1457 – 1521

Kungarna Kristian I (1457-1464), Hans (Johan) (1497-1501) och Kristian II (1520-1521) var unionskungar som bara stundtals erkändes som kungar över Sverige. Den Oldenburgska ätten förde ett kvadrerad vapen med stamvapnet som hjärtsköld. Fält 1 och 4 (Schleswig): Två blå gående lejon i fält av guld. Fält 2 och 3 (Holstein): Nässelblad av silver i rött fält. Hjärtsköld (Oldenburg): Två röda bjälkar i fält av guld.

oldenburgOldenburgs stamvapen

Bonde 1448-57, 64-65 och 1467-70

Karl Knutsson Bonde var den förste svenske kung som lät kvadrera trekronor och Folkungarnas vapen till ett och placera kungadynastins vapen som hjärtsköld. Hans första variant, som ses här, visar det första vapnet när han också var kung av Norge. Stamvapnet var en röd båt på fält av guld.

kk_bonde_sigillKarl Knutsson Bonde

 

Artikeln finns även på www.heraldik.se

Så valde man en kung i Sverige

Sveriges baner (flagga) 1260-1350.
Sveriges baner (flagga) 1260-1350.

I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.

Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom Västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).

Hur blev kungen kung?

Magnus:
Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Sverker (S):
Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Knut (E):
Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Karl (S):
Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son till tronföljare.
Erik (E):
Störtar 1208 Karl genom uppror.
Johan (S):
Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Erik (E):
Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Holmger (E):
Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Erik (E):
Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Valdemar (B):
Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Magnus (B):
Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Birger (B):
Efterträder 1290 sin far Magnus.
Erik (B):
Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son, Eriks kusin.

Inte vid något tillfälle säger någon källa att den nye kungen har åkt på Eriksgata, valts av några ting eller stått på Mora stenar. De uppgifterna kommer först under 1300-talet, samtidigt som den skrivna propagandan (Erikskrönikan mm) gör sitt intåg i Sverige.

Nä, jag kan inte finns att Västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.

Vad som förvånar mig är att så många debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.

(E) = Erikska ätten
(S) = Sverkerska ätten
(B) = Bjälboätten = Folkungaätten

Så väljer man en kung i Sverige

I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.
Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.

Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).

Låt oss se efter hur kungarna blev kungar.

  • Magnus: Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
  • Sverker (S): Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
  • Knut (E): Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
  • Karl (S): Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son Johan till tronföljare.
  • Erik (E): Störtar 1208/1210 Karl genom uppror.
  • Johan (S): Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
  • Erik (E): Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
  • Holmger (E): Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
  • Erik (E): Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
  • Valdemar (B): Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
  • Magnus (B): Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
  • Birger (B): Efterträder 1290 sin far Magnus.
  • Erik (B): Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son.

Nä, jag kan inte finns att västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.Vad som förvånar mig är att så många historiker debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.

(E) = Erikska ätten
(S) = Sverkerska ätten
(B) = Bjälboätten = Folkungaätten