Etikettarkiv: Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik

God svensk heraldisk sed

Sven Hedins vapensköld av Numericana.
Sven Hedins vapensköld av Numericana.

 

God. Heraldisk. Sed. Smaka på orden. Visst förpliktigar de och manar till eftertanke.  

När vi i Svenska Vapenkollegiet tillsammans med Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik (SNGH) bedömer de vapen som anmäls till Svenskt Vapenregister så är God Heraldisk Sed något som är viktigt för oss. Men vad betyder det?

Den goda heraldiken

God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?

Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det går inte att tillföra nya eller ändra betydelsen av  äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.

Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.

Coat of arms of Wrede af Elimä. Image: adelsvapen.com
Vapensköld för friherrliga ätten  Wrede af Elimä, ett ganka tillkrånglat personligt vapen. Image: adelsvapen.com

Släktvapen och andra vapen

Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.

Tjörns kommunvapen
Tjörns kommunvapen. Krångligare än så blir inte kommunala vapen numera när murkronan är borta.

Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.
Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.
Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.

Den heraldiska sedens tre källor

Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?

Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet. Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.

För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ut den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.

Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.

Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).

Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.

Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.

Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige.  Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.

Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?

Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik

Vapnet för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik.
Vapnet för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik.

 

SNGH, eller Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är Sveriges på pappret viktigaste heraldiska organ och samtidigt det mest okända.

Lite underligt, för deras uppgift enligt dem själva är att vara Sveriges representanter i och arrangera internationella kongresser inom ramen för deras ämne.

Ledamöterna i SNGH

Är främst hämtade från Riksarkivet och Riddarhuset samt kungliga majestäts orden. Lite underligt är det allt att man valt att välja in personer som slutat i Riksarkivet (Sagerlund & Skoglund) samtidigt som man har representanter från nämnda institution (Klackenberg & Raab). Möjligheten till spännande debatt och förnyelse minskar på det sättet.

Än värre är könsfördelningen. Inte en enda kvinna finns med, trots att t.ex Riksarkivet har fler kvinnliga än manliga anställda.
Det är något att tänka på inför nästkommande år.

Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är också ett rådgivande organ till Svenska Vapenkollegiet och granskar därmed de vapen som ingår i Svenska vapenregistret.

Här är ledamöterna i SNGH
  • Leif Törnqvist (Ordf, fd Armémuseum/Försvarets Traditionsnämnd)
  • Henrik Klackenberg (Riksarkivet)
  • Carl-Michael Raab (Riksarkivet)
  • Lars-Olof Skoglund (fd Riksarkivet)
  • Vladimir Sagerlund (fd Riksarkivet/HS)
  • Göran Mörner (Riddarhuset/HS)
  • Per Nordenvall (fd Riddarhuset/HS, även KMO)
  • Staffan Rosén (KMO)
  • Erland Ringborg (Genealogiska föreningen)
HS=Heraldiska samfundet, en ideell förening med c:a 30 medlemmar och endast verksam i Stockholm.
KMO=Kungl. Maj:ts Orden, en del av hovförvaltningen

Statuterna för
Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik

Antagna den 18 december 2001

I. Nationalkommitténs ställning och uppgifter

  1. Nationalkommittén står under Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademiens tillsyn. Akademien utser en av dess ledamöter.
  1. Kommittén skall årligen till Akademien inge en redogörelse for verksamheten under sist förflutna kalenderår, vilken redogörelse årligen publiceras i Akademiens årsbok.
  1. Kommittén är ett forum for diskussion och samråd rörande genealogiska, heraldiska och ordensrelaterade frågor samt ett organ for internationella kontakter, särskilt med Confederation internationale de genealogie et d’heraldique rörande dessa ämnen.

II. Nationalkommitténs sammansättning

  1. Kommittén utser minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademien, Riksarkivet genom statsheraldikern, statens forsvarshistoriska museer genom Försvarets traditionsnämnd, Riddarhuset genom riddarhusgenealogen, Ointroducerad Adels Förening och Genealogiska Föreningen.
  1. Nationalkommittén utser inom sig ordförande, vice ordförande, sekreterare och skattmästare.

III. Nationalkommitténs verksamhet

  1. Kommittén sammanträder minst två gånger om året.
  1. Vid kommitténs sammanträden skall protokoll föras, vilka justeras vid närmast följande sammanträde.
  1. Kommitténs räkenskaper kontrolleras före april månads utgång genom Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademiens försorg.