Etikettarkiv: Statsheraldiker

Akademiernas rektorskedja

Rektorskedja för lantbrukshögskolan från 1939
Rektorskedja för lantbrukshögskolan anno 1939, skolan är dock äldre.

Akademiska insignier är såklart inget nytt. De behövs i varje sammanhang där pompa och ståt anses betydelsefullt. 

Nu i helgen var det heraldisk kongress på det icke-heraldiska temat akademiska insignier. Ämnet kan  vara intressant ändå och för dig som vill veta mer skriver jag här några ord om en artikel från 1939 (se mer nedan).

På 1930-talet skapades flera värdighetstecken för rektorerna vid Sveriges högskolor. I flera fall togs de fram av riksheraldikerämbetet och kanske var de även pådrivande i att förmå de högre lärosätena att ta fram dessa insignier.

Stilen är typisk för den tiden, både i form och innehåll. Funkisen har inte riktigt slagit igenom så de nyklassicistiska dragen är starka. En hel del är riktigt snygga. Överlag är jag mer förtjust i kedjorna än i själva tecknet/medaljen.

Huruvida de fortfarande används eller om man har tagit fram nya kedjor har jag ingen vetskap om (det har ju inget med heraldik att göra). Kanske någon annan vet mer om det.

Rektorskedja för Tekniska högskolan
Rektorskedja för Tekniska högskolan

Källa:

Meddelanden från riksheraldikerämbetet VIII, 1939

Clara har lämnat oss

Vår förre statsheraldiker, Clara Nevéus, är död. Hon somnade in fredagen den 31 mars. 

För mig betydde Clara lite extra av våra nuvarande och förutvarande statsheraldiker för det var hon som var min referens inför det stipendium som gjorde det möjligt för mig att slutföra min D-uppsats i historia. Den om härolder, som någon kanske har stött på.

Jag uppskattade henne även för att hon både lyckades överbrygga den ovänskap som faktiskt fanns fram till tidigt 90-tal mellan många heraldiska lekmän och heraldiker av facket och för att hon ville höja heraldiken över den enbart deskriptiva sida som gällt så länge. Med henne tog den offentliga heraldiken sig tillbaka till det vetenskapliga fältet igen.

Hennes sista heraldiska insatser gjorde hon som ledamot av Svenska vapenkollegiet. Även här var hennes kunnande till stor glädje för oss alla.

Utöver allt detta var hon en underbar person. Ödmjuk, vänlig och ändå rak och ärlig.

Appen som håller koll på våra symboler

Appen Svenska symboler från statsheraldikern
Appen Svenska symboler från statsheraldikern

Heraldiken är inte så omodern som man kan tro. Vi har till exempel en app om de svenska nationalsymbolerna.

Det är nu över ett år sedan som  statsheraldikerns app lanserades och sedan dess har den uppdaterats med mer material..

Hade brister men mycket bättre nu

När appen kom recenserade jag den för Vapenbildens läsare. Då var jag kritisk till den teoretiska delen och det är en kritik som jag håller fast vid. Se citat nedan. Den hade också lite för få bilder men det är nu betydligt bättre.

Men – jag vill ge statsheraldikern en eloge för den justering som de  gjort i sin text om purpur. Där sått det nu, helt korrekt om purpur att: ”en ingår i vapenmanteln för Stora riksvapnet men används inte annars i den OFFENTLIGA (mina versaler) heraldiken. För vi måste skilja på vad som är allmän heraldisk tradition och vad som är tradition inom den offentliga heraldiken.

Citat ut Vapenbilden

Så här skrev jag i min recension:
Men, det finns några allvarliga men som överskuggar innehållet. Först måste det sägas att statsheraldikern är en myndighet och som sådan måste kvaliteten stå i fokus. Enskilda tjänstemäns egna åsikter ska inte lysa igenom i de handlingar som ges ut av en myndighet.

Så har dock skett här. I stället för att vila på forskningen har statsheraldikern valt att tolka heraldiken i några omtvistade frågor och han väljer att frångå det historiskt belagda för att i ställer presentera en alternativ teori.

Ett exempel på det är beskrivningen av heraldikens tinkturer. Här utelämnas purpur helt trots att det är en färg som förekommit i heraldiken allt sedan heraldikens första sekel.

Om appen nöjt sig med att säga att purpur inte används inom offentlig svensk heraldik hade informationen varit korrekt, men nu fastställs åter en felaktig uppgift. …

Men trots denna kritik kring enskilda detaljer så vill jag med kraft säga att den här appen är en väldigt bra sak från statsheraldikern med kollegor.

Appen kan laddas ner i App Store och Google Play under namnet: Sveriges symboler.

 

Migrationsverkets nya logga

 

Nytt märke för Migrationsverket
Migrationsverkets nya logga

Nu får Migrationsverket en ny logotype. Och det  är inte så imponerande.

Självklart ska en myndighet förändra sin logga emellanåt, one minst om den förra var så intetsägande som Migrationsverkets. Och jag har inga synpunkter på att den nya inte heller är heraldisk, även om jag tror att en myndighet av det här slaget skulle vinna mer än det förlorar på att ha en strikt myndighetslook.

Det jag har synpunkter på är att den är så trist och – viktigare – att den inte har samma stil inom sig själv. M:et och V:et har helt uppenbart ett annat uttryck än kronan ovanför.

Migrationsverkets gamla logga.
Migrationsverkets gamla logga.

Statsheraldikern tycker till

Eftersom det är en kunglig krona inblandad, och en statlig myndighet, har Statsheraldikern fått tycka till och godkänt efter att ha fått igenom vissa förändringar. Bra där! Mer än så kan man inte begära av statsheraldikern. Enligt den konversation som Norrköpings Tidning läst mellan logotype-makarna och statsheraldikern har det funnits synpunkter på ett förslag och man har till slut nått en kompromiss.

Loggan kommer att godkännas av Heraldiska nämnden under dess möte i oktober.

Norrköpings Tidning har hela historien

Varför försvann heraldiken från byggnader

Borås rådhus
Heraldisk utsmyckning på fasaden till Borås rådhus från tidigt 1900-tal

Se dig omkring i en stad. Det är inte ofta du ser ett heraldiskt vapen som inte är stadens eller statens, eller hur?

Men varför är så? Heraldik förekommer ju på äldre byggnader så varför inte på nyare?

Kanske har det med en viss förordning från 1800-talet att göra. I en kung skrivelse (=från regeringen) från den 14 augusti 1885 sägs det att ”intet vapen må anbringas å offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan efter riksheraldikerns hörande.

Min erfarenhet från den offentliga sektorn och hur man ser på myndighetsbeslut är att när regler tas för att få ordning på en företeelse som man anser är trevig men vildvuxen så tenderar den att försvinna. Reglerna som är till för att göra något ordningsamt tolkas som att det blir ett förbud eftersom det presenteras som just ett förbud – som i skrivelsen här ovan.

Kanske kanske får vi tillbaka privatheraldiken och annan privat symbolisk utsmyckning på våra fasader i framtiden, men jag är skeptisk.

Dagens statsheraldiker har inget med offentliga heraldiska utsmyckningar att göra, såvida inte byggherren så önskar.
Statsheraldikern är för övrigt positiv till dylika utsmyckningar så tveka inte att höra av er till dem för att veta hur ni gör det bästa och snyggast.

En statsheraldiker har lämnat oss

Jan von Knows vapensköld
Jan von Konows vapensköld.

Heraldikern och militärhistorikern Jan von Konow är död. Han gick bort den 8 juni, 84 år gammal.

Som  statsheraldiker råkade Jan von Konow i konflikt med engagerade medborgare. Det skrevs rätt mycket elakt om honom, inte minst i tidningen Vapenbilden (som jag nu är redaktör för). Tyvärr för tidningen måste jag nog ge Jan rätt i det mesta, och det han hade ”fel” i var frågor där han som tjänsteman inte fick agera annorlunda än han gjorde. Kritiken mot honom blev då som att skjuta på budbäraren.

Som historiker tillhörde han den gamla konservativa skolan och han verkade närmast i Rudolf Kjelléns anda. Det märks inte minst i Jans sista bok om den svenska adeln (2005) som jag avstod från att recensera i vapenbilden eftersom den helt enkelt var undermålig på nästan varje punkt man kan tänka sig. men där kändes det som om Konow agerade som något annat än en historiker och jag är mer tillfreds med hans övriga verk.

Det var Jan som skrev om heraldik i Nationalencyklopedin, och de var genomgången bättre än tidigare uppslagsverks texter. Kanske hade han kunnat vara ännu något mer fristående från ålder skribenter, men överlag bra som uppslagsverkstext.

Jan von Konow erhöll 2004 Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sina insatser som statsheradiker.

Vapnet han förde är släktens gamla vapensköld. Han själv var nog inte så nöjd med tinkturfelet i nedre fältet.

Konors bibliografi  i urval

  • Svensk försvarsmakt, 1955
  • Svenskt totalförsvar, 1961
  • Nordamerikas indianer, 1968
  • Kungl. Norra Smålands regementes historia 1623–1973, 1973
  • Upplands regementes fanor, 1982
  • Svenska flaggan. När? Hur? Och varför, 1986
  • Skånska kavalleriregementet : K 2 1928–52, 1992
  • Johanniterorden i Sverige, 1995
  • Vyer från hedar, moar och slätter. Arméns mötesplatser och deras bebyggelse, 1996
  • Helge Jung. Opinionsbildare, försvarets nydanare, överbefälhavare, 1999
  • Karolinen Rehnskiöld, fältmarskalk, 2001
  • Svenska fältmarskalkar. En kortfattad namnpresentation, 2002
  • Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, 2003
  • Sveriges adels historia, 2005

 

Vad är en Riksheraldiker?

Riksheraldikerämbetet var en svensk statlig myndighet som utvecklades under 1700-talet, fick sin första formliga instruktion i början av 1800-talet och lades ner 1953. Chefen för myndigheten hade titeln riksheraldiker (äldre form: riksheraldicus[1][2]). Från 1953 togs uppgifterna över av Riksarkivet och tjänsten bytte namn till statsheraldiker.

Riksheraldikern ska inte förväxlas med rikshärolden, den heraldiskt ansvarige ämbetsmannen inom Serafimerorden.

Historien bakom riksheraldikern

Jag har i Medeltidens härold (2008) skrivit om häroldsämbetet under medeltiden och visat att det fanns en centraliserad häroldsinstitution underordnad unionskungarna. Denna verkar inte alls ha fungerat i den mindre utvecklade svenska förvaltningen, men den fanns både i Danmark och Norge.
Det är emellertid oklart i vilken utsträckning denna ägnade sig åt heraldik. Bevisligen var de en form av budbärare men ingen av de c:a 10 kända härolderna kan kopplas till någon heraldisk aktivitet. En härold verkar dock ha besökt en tornering i Brugge på 1360-talet. Uppkomsten av sköldebrev under Erik av Pommerns tid kan kanske kopplas till härolder men inget är klart.

Riddarhuset en brytpunkt

Det dröjer in på 1600-talet innan den svenska staten på allvar börjar engagera sig i heraldiken och det sker när Riddarhuset instiftas. I den instruktion som Gustaf II Adolfs utfärdar fastslås det att adlande bara kan göras av kungen och att kansliet skulle utfärda sköldebreven. Det var också nu som vapnen standardiserades genom att man fastslog vilka rangkronor som skulle finnas.

Riddarhusets instiftande och dess instruktioner innebar slutet för den fria adliga heraldiken. Från och med 1620-talet var det stopp för adelsmäns möjlighet att förändra sina egna vapen. Allt skulle styras av staten trots att denna saknades formell kompetens inom området (för att använda ett känslomässigt språkbruk som annars mest används om dagens samhälle).

Det kungliga kansliet saknade emellertid konstnärlig kompetens så när Antikvitetskollegiet inrättades skapades ett samarbete mellan dessa två myndigheter. Den förste som regelbundet anlitades som heraldisk konstnär (motsvarigheten till dagens Henrik Dahlström) var Elias Brenner. Han efterträddes av Nils Tungelfelt och därefter kom Carl Ludvig von Schantz. Även om dessa hade kunskap om heraldik ska de ses som heraldiska konstnärer snarare än heraldiker eftersom vi inte vet något om deras uppgift att komponera vapen eller avgöra val av rangtecken.

Vår förste riksheraldiker

Det är med Conrad Ludvig Transchiöld, som efterträdde von Schantz vid dennes bortgång 1734, som riksheraldikerämbetet inrättas. Han och hans efterträdare, till exempel  Anders Schönberg och Jonas Carl Linnerhielm, skapade ett heraldiskt ämbete som gick djupare än man tidigare hade gjort. det är nu det skapas riktiga vapenböcker och det är nu – under Linnerhielm – som den första formliga instruktionen för ämbetet upprättades. Den fastslogs 1813 och gällde mer eller mindre fram till 1953.

Adeln och heraldiken skiljs åt

1800-talet innebär ett stadigt minskade adlade, till stor del på grund av den liberala borgerlighetens ovilja mot densamma, och när  ståndsriksdagen avskaffas 1865 upphörde adlandet nästan helt. Det innebar att riksheraldikerns arbete med adelvapen också försvinner och man ser det i August Wilhelm Stiernstedt och Carl Arvid Klingspors författarskap. Deras intresse för den personliga heraldiken är llåg. I stället fokuserar de på den offentliga heraldiken och gör ett stort arbete med att skapa ett nytt tänkande kring denna.

Det är Stiernstedt med vänner som ligger bakom instruktionen från 1885 där det fastslås att inget vapen fick sättas upp på offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan att riksheraldikern först hade hörts i ärendet.
Det gäller för en statlig ämbetsman att kunna motivera sin egen existens.
Än idag vilar denna instruktion tung över den heraldiska debatten, även om den inte har formell giltighet längre.

1900-talets nya tid

En flagglag från 1906 och ett försök att bredda verksamheten till att äen omfatta privata icke-adliga vapen under 1930-talet hjälpte inte. Riksheraldikerämbetet i sin gamla form hade spelat ut sin roll och 1953 upphörde verksamheten. I stället skapades statsheraldikern som en del av riksarkivet med ansvar endast för den offentliga heraldiken.

Riksheraldiker 1734 – 1953

1734 – 1765† Conrad Ludvig Transchiöld
1768 – 1772† Daniel Tilas
1773 – 1809† Anders Schönberg
1809 – 1829† Jonas Carl Linnerhielm
1829 – 1855† Niklas Joakim af Wetterstedt
1855 – 1880† August Wilhelm Stiernstedt
1880 – 1903† Carl Arvid Klingspor
1903 – 1931† Adam Lewenhaupt
1931 – 1953  Harald Fleetwood

Ingen konspiration – bara sociala mönster

Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling
Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling

Förlåt. Nu ska jag prata heraldiker igen. Varför de gör som de gör och tänker som de tänker. 

Det här med hur ett vapen får se ut kan bli känsligt när skaparen av ett vapen får veta från främmande personer att det som skapats inte är ok. De investerade känslorna kan ju vara så stora. Därför blir ibland det mycket ilska, rädsla och politik (det sista vill inte alla inblandade erkänna, men visst finns det där). Det rör sig ofta om att de inblandade inte känner igen besluten från den kunskap de inhämtat någonstans ifrån.

Allt det här behöver inte vara så komplicerat men jag hör ofta, även bland dem som borde veta bättre, att det finns en okunnig snobbism bakom olika beslut. Inte minst när det kommer till de vapen som granskas av SVK. Att just SVK står i skottgluggen är inte så konstigt eftersom det är den mest betydelsefulla instansen i nutida svensk heraldik – statsheraldikern inräknad.

Men oavsett det där: det är egentligen inte så komplicerat.

Heraldikerna är en ”yrkeskår”

Ungefär som läkare, poliser, journalister eller jurister. På engelska brukar en viss typ av yrken gå under beteckningen  ”the professions”. Det betyder inte att de är mer professionella än andra, eller att de är mer förnäma men det betyder att de förenas genom att det handlar om tjänstemannayrken som kräver specialiserad utbildning OCH har en  en egen yrkesetik OCH att de har en mer eller mindre formellt licenssystem. Man kan inte utöva sitt yrke utan att vara godkänd av kåren,.

Heraldiker är visserligen inte en formell yrkesgrupp, har ingen specialiserad utbildning men det finns en hel del annat som förenar heraldikern med professionerna.

Heraldikerna har sin yrkesetik

Den handlar om vad som är rimlig fungerande heraldik och var gränsen går för det estetiska. Att ordningen finns är sunt, var gränserna går kan diskuteras och den diskussionen pågår ständigt. Man ska alltid diskutera var gränserna ska gå och varför.
Här finns ett skäl till misstron mot heraldiker. Många vapentagare, men även konstnärer, anser att gränserna går på fel ställen och utgår då från att orsaken står att finna i vem som har gjort ett vapen snarare än hur det ser ut. Politik snarare än estetik, med andra ord.

Många heraldiker har här väldigt svårt att motivera sina beslut och brukar då som i ett ställningskrig försvara sig bakom – förvånansvärt ofta – citat från äldre heraldiker snarare än att tryggt förlita sig på sin egen expertis. Det är onödigt och leder bara till mer misstro.

Heraldikerna har en skråanda

Man behöver alltså inte bli formellt godkänd för att kalla sig heraldiker men som alla vet fungerar en bransch bättre när kollegorna vet att man åtminstone är informellt godkänd och därför inte tänker alltför annorlunda. Det finns även bland dessa vapenexperter ett grupptryck och en norm att hålla sig till.

Och här kommer skråandan in. Eftersom man inte kan bli formellt erkänd som heraldiker genom examen och yrkestitel har många blivit det genom idogt arbete och vänskap. Kunskapen kan förstås finnas där men när den har brustit har man saknat den trygghet som en utbildning eller yrkestitel ger.

Intressant nog finns det i den yngre generationen, för första gången sedan 1700-talets mitt, en grupp heraldiker som faktiskt har fördjupat sig i heraldik på universitetsnivå och fått sin kunskap erkänd i betyg. Idag rör det sig om dryga halvdussinet bland de som betecknas som heraldiker. Den basen är något som i princip alla heraldiker under 1900-talet saknat, Jan Raneke undantagen.

Det finns ingen konspiration

Det finns inget konstigt med detta. Det finns ingen konspiration mot enskilda, det finns ingen komplott för att stöta ut andra. Bara vanliga, mänskliga sociala mönster. Men eftersom dessa mönster ibland är till skada för heraldiken som sådan gäller det att vara medveten om den.

Väl där  – efter att ha erkänt att dessa mäster finns – kan heraldikerna resonera kring varför det tycks och görs som det görs och tycks.

Är taggning en underdånig hyllning?

2015 tog heraldikern Elias Granqvist upp en spännande fråga på sin blogg. Nu först såg jag den, men bättre sent än aldrig.

Tydligen har statsheraldikern fått svara på om man kan/bör tatuera Intressant fråga, men jag är tveksam till Raabs slutsats. Den känns lite omodern.

Så här skriver Elias

Att tagga en underdånig hyllning

HÄSSELBY fredagen den 10 juli 2015

Riksarkivet, som genom statsheraldikern är ansvarig för offentlig heraldik i Sverige, har avrått en man från att tatuera in Sveriges riksvapen på sin kropp (DI). Inte för att det är olagligt – det är det inte – utan för att de kan ge fel signaler.

Biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab avrådde, för att riksvapnet kan ge en antydan om att den tatuerades kropp tillhör statsverket. Korrekt så.

Riksvapnen är ju nämligen bara statens symboler. Till skillnad från Sveriges flagga, är de inte också en symbol för svenska folket. Statens härolder bar förr i tiden tunikor med tre kronor på.

Fast i rätt kontext, alltså om riksvapnet skulle ingå i ett större tatuerat motiv, så skulle det nog hyggligt tydligt framgå att vapnet inte fanns där som en egendomsmarkör utan mer som en underdånig hyllning till Konungariket Sveriges krona.

Mina tankar om tatueringar

Flaggan och statsvapnet är i lagen identiska som representation för staten Sverige. Det är det ena och den saken kan vi lägga åt sidan.
Det andra är nationalsymbolen tre kronor.

Här skulle jag vilja säga att det finns två parallella spår. Det ena är att det är statens symbol. Samtidigt är det St Eriks symbol och har så varit sedan åtminstone tidigt 1400-tal. Sannolik lite längre (utan att för den sakens skull påstå att kung Erik själv förde detta vapen – för det gjorde han inte). Som St Eriks symbol är det en symbol för svenskar och svenskhet, inte Sverige. Det är en liten men viktig skillnad.

Dekorativa vapen

Sedan kommer vi till aspekten vapen som dekoration eller igenkänningsmärke.
Jag tror att den som i något officiellt sammanhang låter framhäva åsikten att en tatuering av riksvapnet betyder ”tillhör statsverket” snarare än ”är svensk” kommer att få det svårt att argumentera för sin sak, för personen kommer inte att tas på allvar av sin omgivning. Det är exakt som att hävda att den som ha en Appel-logga är underordnad företaget Apple och dess lednings beslut. Man måste förstå att symboler används som dekoration  och inget annat.

Inte heller kan man på allvar i ett demokratiskt statsskick ens på skoj (jo kanske, om man är en känd humorist) få folk att se en tre kronor-tatuering ”som en underdånig hyllning till Konungariket Sveriges krona.”

Att statens härolder periodvis bar kläder med tre kronor på betyder inte mer än att någon av kronan anställd annan gjorde det. Häroldskåpornas utseende har dessutom varierat över tid.

Lord Lyons bristande öppenhet

Har du någonsin funderat på varför det finns så många engelska böcker om heraldik, men så få vapenböcker?

Orsaken är att den heraldiska myndigheten i England och Skottland inte är myndighet i vår betydelse. De är snarare vinstdrivande företag.

Därför publicerar de inte vapen som de låtit godkänna. Lord Lyon säger till exempel att det är fritt att söka i deras register men att varje enskild sökning, på varje enskilt vapen, kostar en slant. Hur mycket står inte på deras hemsida.

College of Arms har ett liknande system. De har några vapen på sin hemsida, men de är långt ifrån alla som de producerar. Hoppas jag, för annars är de nog den minst producerande heraldiska verksamheten i världen.

Därför är jag glad för heraldikens skull att vår heraldiska myndighet fungerar så alldeles fantastiskt bra.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia