Etikettarkiv: Statsheraldiker

Nytt märke för skytteföreningen i Jönköping

Vapensköld för A6 Skytte-och Idrottsförening
Vapen för A6 Skytte-och Idrottsförening i Jönköping. Teckning: Björn Fridén.

A6 Skytte-och Idrottsförening har uppdaterat sitt föreningstecken som nu fått sitt godkännande av patent- och registreringsverket (PRV) samt Statsheraldikern. Bättre än så blir det inte.

Föreningen har som synes en kunglig krona och det har den haft sedan 1940-talet. Därmed har kronan hävd, anser även statsheraldiker Davor Zovko (förutom såklart föreningen själva).

Normalt är man från statsheraldikern mycket restriktiv när det kommer till kronor, men etablerade föreningar som med hävd har en viss symbol får fortsätta att använda dem. Att man är restriktiv beror på att man inte vill legitimera symboler som påminner om myndighetsmärken.

Regeringen har även sagt att de varumärken och logotyper som berör kronor och andra statliga symboler ska fortsatt godkännas om de vilar på en historisk, lång och kontinuerlig användning. (regeringsbeslut N2018/02466/IFK)

Så både ett snyggt tecknat märke, en bra uppdatering och registrerat enligt konstens alla regler.

Stort tack till Björn Järhult för uppslag och idé.

Källor

Riksarkivet: Dnr RA-KS 2023/00822

Liten upprättelse av F Liljeblad

1878 släppte F Liljeblad boken ”Svenska stads- och landskapsvapen” som låg till grund för många utsmyckningar vid den tiden. Men boken har fått kritik för att den är fylld av fel.
Är den det?

Norrköpings vapensköld
Norrköping idag. Från Wikipedia.

Ja och nej.
Boken är fylld med fel utifrån vårt perspektiv, men boken kom 1878 och då fanns ännu inte någon sammanställning av svenska stadsvapen. Klingspor/Schegels bok om Svensk heraldik kom 1874 men nämner inte ens stadsvapen, än mindre har riksheraldikern någon lista.
Däremot har riksheraldikern Harald Fleetwood det i sin ”Handbok i Svensk heraldik” från 1917. Nästa rejäla förteckning är från 1967 då statsheraldikern Gunnar Scheffer kommer med ”Svensk vapenbok” och därefter Clara Nevéus/Bror Jaques de Wærn ”Ny svensk vapenbok” år 1992.
Det fanns alltså inget facit så Liljeblad skapade ett.

Hans två källor var Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna” och Tunelds ”Geografi”. Flera vapen stämmer också väl överens med den första medan andra inte gör det så jag antar att det finns en annan, nyare, bild i ”Geografi”., som jag inte har tillgång till.

Ulricehamns vapen
Ulricehamns vapen. Från Wikipedia.

Ulricehamn avviker såklart från ”Suecia …” eftersom staden bytte namn efter den boken trycktes. Däremot har Norrköpings vapen fått ett utseende som helt bryter mot allt. Det är obegripligt idag men kanske inte då, med de källor som fanns till hands.

Köping är det annorlunda med. Det ser inte riktigt ut som idag, eftersom det finns ett ”R” med. Detta ”R” finns faktiskt med också i Fleetwoods bok från 1917 och försvinner först på 1930-talet.
Då fanns det en idé om att endast det ursprungliga vapnet var det rätta, men så lätt ska vi inte göra det för oss. Heraldiken har alltid tillåtit vapenförbättringar eller att man helt byter vapen. Därför är det inte ålder ett argument när ett vapen ska fastställas. Däremot är det såklart möjligt att återta ett äldre vapen om förbättringen inte känns. bra, även om jag då tycker att man ska vara medveten om att man är mer kulturarvsförstörare då än de som gjorde förbättringen. Samt att även en återgång är en förbättring, heraldiskt sett.

Köpings vapensköld.
Köpings vapen. Från Wikipedia.

Ett kårstandar som väcker frågor

Jourhavande heraldiker

Uppsala studentkårers standar
Faksimil från tidningen Ergo som skrivit om Uppsala studentkårers standar.

Hur likt får ett vapen vara ett annat?
Det är min fråga efter att ha läst om ett kårstandar i Uppsala.

När Uppsalas studentkårer skulle skaffa ett nytt gemensamt standar slutade det med att de, med Statsheraldikerns och Riksarkivets goda minne,  tog en ensam ek som redan finns i ett flertal vapen. Detta trots att de hade ett förslag som var såväl unikt som i god akademisk tradition: ett träd uppväxande från en bok.

Det började med en tävling våren 2019 och syftet är att det ska “representera alla studenter, oavsett kårtillhörighet, vid de akademiska högtiderna vid Uppsala universitet”. Slutresultatet ska vara en heraldiskt godtagbar bild.

27 april lägger Riksarkivet upp ett standar på sitt Instagramkonto (en bild bland annat jag gillar). Bilden visar en fullt korrekt heraldisk bild: en ek av guld på blå botten. På var sida av standaret hänger en vepa med emblemen för de sex separata studentkårerna. Vi ser juristernas paragraf, farmaceuternas orm, ekonomernas merkuriestav mm mm. Jag gillar även idén med vepa, den borde fler använda sig av.
Jag har alltså inget emot en ek som sådan. Däremot ställer jag mig ett antal frågor kring resonemanget kring eken, med vilken rätt just Uppsala tilldelas denna symbol samt hur statsheraldikerns kansli genom sin heraldiske konstnär argumenterar för detta.

Boken som försvann

Det första som jag inte förstår är varför man tog bort det ursprungliga förslaget – Ett träd som växer upp ur en bok?
Det är både fullt heraldiskt korrekt och mer unikt än slutresultatet. Dessutom en med slagkraftig symbol.
Genom att hålla sig till det hade den här knappologiska frågan kunnat undvikas. Men eftersom heraldiken, precis som alla andra ämnen, är knappologi så behöver ämnet behandlas lite utförligare, tänker jag.

Skiss som togs fram av UUFS och Per Ström och sedan lämnades till Riksarkivet.

Bilden här ovan är det förslag som lämnades in till Riksarkivet och som alltså är en förenkling av originalförslaget. Detta skulle ritas upp av statsheraldikerns heraldiske konstnär, men denna har möjlighet, rätt och (tycker jag) moralisk skyldighet att komma med invändningar om det finns heraldiska problem. Invändningar brukar nämligen de komma med rätt ofta i andra heraldiska frågor där de heraldiska problemen är betydligt mindre så varför inte här?

Bristande kompetens

Nu ska det först sägas att det jag skriver här nedan bygger på citaten i en artikel och citaten kan vara feltolkade ord. Å andra sidan utgår jag ifrån att citaten är korrekta för de påminner väldigt mycket om vad jag hört tidigare från samme person och det gör mig lite bekymrad eftersom personen som uttalar sig är en statlig tjänsteman, inte en frifräsande konstnär.

Men jag börjar på annat håll, i skolans värld (där jag verkar). Här och framför allt i den högre utbildningen, pratar vi numera mycket om begreppet  kompetens. Vad innebär det att vara kompetent?
Vi ser det som en tredelad utveckling där man dels har teoretisk Kunskap inom ett ämne, dels har praktisk Färdighet för att nå Kompetens att utöva yrket. Kompetens är alltså kopplat till förmågan att utföra en viss arbetsuppgift, det är inte en synonym till kunskap eller färdighet, även om det är det med vardagliga sättet att använda ordet.

Vi kan ta några heraldiker som exempel.
Jag har den teoretiska kunskapen inom heraldik men inte färdighet att professionellt teckna en vapensköld så därför saknar jag kompetens att verka som heraldisk konstnär.
Min gode vän Thomas Falk är heraldisk konstnär och har den färdigheten men saknar den teoretiska kunskapen (nåja, jag överdriver såklart) och är har därför inte kompetensen att vara lärare i heraldik.

Vi skulle kunna ta vapenrättsexperter som inte kan kommunikationsstrategi och vice versa.  Vi kan helt enkelt olika saker och kompletterar varandra. Det går alltså inte att säga att någon är kompetent och en annan inte, utan det beror på uppgiften som ska utföras. Att vi sedan är människor och överskattar våt kompetens på andra områden må vara hänt, men så länge det är på ett privat plan gör det inget.

Problem uppstår däremot när personer med rätt att fatta myndighetsbeslut saknar kompetens inom ett område och samtidigt förkastar dem som har det. Och i det här ärendet tycker jag att det finns tydliga tecken på att viss kompetens saknas även om det finns gott om färdigheter.

Självbilden

Jag vet inte riktigt hur man beskrivit säg själv men det finns vissa intressanta citat i artikel som jag vill resonera kring.
Mårten Andersson från Uppsala universitet beskriver samarbetet med statsheraldikerns kansli så här:

– …  Den är ju dessutom utformad tillsammans med Sveriges högsta heraldiker och han vet nog vad han gör.

Eftersom den heraldiska konstnären som ritat vapnet har en tjänst på 50% på Riksarkivet och det finns både en statsheraldiker och en vice så är det väl kollektivet som avses.
Men eftersom heraldiken är oreglerad och statsheraldikern endast har hand om myndigheters och kommuners vapen (och inte ens de, juridiskt) så är det väldigt svårt att prata om en ”högste” som om det fanns en hierarki inom svensk heraldik. För det finns det inte, men om Riksarkivet har den självbilden så blir jag lite orolig.

Så jag fortsätter i artikeln och här kommer ett uttalande från Henrik Dahlström.
Jag har en tjänst på 50 procent under statsheraldikern som är den som godkänner alla heraldiska emblem och vapen till militär, kommun och myndigheter.”
Jag har sett att andra tillskriver honom åsikten att han är högste heraldikern i Sverige, men det säger han tydligt att han inte är. Att skribenten tillskriver honom att han är den enda statligt avlönade i Skandinavien må vara hänt. De andra är faktiskt kopplade till hoven (Leif Ericsson i Sverige och Ronny Andersen i Danmark). Och en heraldiker är inte detsamma som heraldisk konstnär, vilket betyder att vi har än fler statligt avlönade heraldiker i Norden. De finns inom försvaret i såväl Danmark som Norge.

I knappologins anda är det relevant att visa på att begrep som ”den ende” och ”den högste” bör undvikas. För läsaren av artikeln är det däremot irrelevant.

Ask, bok eller ek

Enligt artikeln gavs uppdraget att rita standaret till Henrik Dahlström utan att man visat på bakgrunden. I förslaget var trädet obestämt till art så han föreslog en ek, även om han själv tycker att det borde ha varit en ask efter livsträdet Yggdrasil. Just det tycker jag personligen känns lite udda. Då hade et varit fyndigare att välj en bok, men det är bara min åsikt.
(Att de som gav iväg förslaget däremot hade så få åsikter om det hela gör mig fundersam om varför de ens var med och valde ut det vinnande förslaget och bearbetade efteråt. De hade helt uppenbart varken kunskap, färdighet eller kompetens och inte heller vilja att ge en vettig brief. När jag läste artikeln slog det mig att hon som gav tävlingsförslaget var betydligt mer kompetens än de som skulle bedöma, och då ansåg hon sig ändå okunnig.  Nåja, det vara en lång parantes).

Henrik Dahlström föreslår alltså en ek, och eftersom förlagan är gul på blå botten så blir det en ex av guld på blått.
Det slår honom inte att det här kan vara en välkänd symbol i Sverige.  Exempelvis i Blekinges landskapsvapen sedan 1658, visserligen då med tre kronor runt stammen. Blekinge högskola har inget vapen men de har ett obestämt träd och det krävs inte så mycket fantasi för att komma fram till att den studentkåren kanske vill ha ett standar och att de då kanske vill ha en gul ek på blå botten. Men det tycker nu statsheraldikern och hans heraldiska konstnär att Uppsala ska ha istället.
Ändå finns det ju några böcker att slå i, flertalet av de mest väsentliga dessutom skrivna av personal på Riksarkivet (äldre tiders heraldiker, om än inte heraldiska konstnärer). Och är det ingen på Riksarkivet som tittar på vad som görs? Är det verkligen möjligt att en heraldisk konstnär inte visar upp alla inkomna uppdrag för sina kollegor, när det är kollegan som gett honom uppdraget att teckna?

Att en ek skulle vara mer internationellt gångbar än en ask är en så dum argumentation att jag låter den sakta glömmas bort.

En styrd process

Dahlström berättar i artikeln att han blev styrd av uppdragsgivarna. Det stämmer säkert. Alla som har ritat ett vapen vet att uppdragsgivare kan vara väldigt bestämda. Men som heraldisk konstnär har man rätt att säga ifrån. Man har också möjlighet att förklara att man utfört ett uppdrag enligt givna anvisningar, man är ju trots allt bara e tjänsteman.
Så när en uppdragsgivare säger att det ska vara sex rötter så svarar man: ”Helt ok, jag ritar sex rötter, men vi nämner inget om antalet rötter i blasoneringen eftersom den ska beskriva bilden, inte förklara symboliken”.

Så gör nu inte Dahlström. Han gör tvärtom och försvarar alla detaljer i bilden och kommer då snabbt in på rena felaktigheter.  Och här är det värt att citera vad Dahlström säger i artikeln:
– Just träd är svåra. Hade det blivit en ek, men i andra färger hade man förmodligen ändå tänkt Blekinge. Kanske även om det var ett annat träd, men i samma färger. Det är inte många som tänker på bladens utformning.

Det här är ett fullständigt obegripligt citat som rymmer tre tankar som båda bryter helt mot heraldikens grundläggande idé sedan 900 år. Och för den delen även om alla idéer i reklamvärlden det senaste seklet.
ETT: Genom att byta färg gör man en stark förändring i ett vapen. Det starkaste man kan göra efter att byta symbol. En ny färgsättning ger ett nytt vapen.
Tänk bara på flaggorna omkring oss. Jag tror att det är väldigt få som tittar på Finlands flagga och tänker på Sverige bara för at det är ett kors i båda.
TVÅ. När du ritar en ask eller en ek så är det just bladens utformning som är avgörande. Det blir ett helt nytt träd och därmed ett helt nytt vapen.
TRE. Ja, det är olämpligt med en förändring i ett vapen. Det bör vara två. Att bara byta färg eller trädart tycker inte jag räcker. Det krävs något mer. Och då är vi åter inne på Blekinge som har kronorna. För det Dahlström gör här är ju att argumentera för att ett gyllene träd är det centrala och att de lätt blandas ihop även om man byter blad. Då borde rimligen detsamma gälla om man lägger på kronor runt stammen.

Sedan blir det inte bättre för att han fortsätter med citatet:
– Man kan säga att den är lik Blekinge-eken, eller att den inte alls är det. Ja, det är en gyllene ek mot en blå bakgrund, precis som Blekinges, men själva utformningen av eken är inte lik. Blekinge-eken har för det första tre öppna kronor runt stammen, sedan är själva ekarna i sig inte särskilt lika varandra i sin utformning.

Sedan kommer ett stycke där jag hoppas (men inte är säker) på att skribenten missuppfattat Henrik Dahlström. För om Riksarkivets heraldiske konstnär dels tror att heraldiska symboler ofta liknar varandra i och med att de har ett grafiskt och enkelt formspråk (alltså att de är statiska till sin form, vilket de inte är) och att heraldiken ”emanerar från 1400-talet”, vilket är en miss på 300 år, blir jag sammantaget rejält bekymrad.

Försvar genom angrepp

När heraldiskt kunniga har påpekat att det finns problem med denna skiss, som Henrik Dahlström alltså själv inte har gjort, blir svaret att angripa dessa. Det är inte första gången det sker efter att han blivit kritiserad. Detsamma hände exempelvis efter kritiken om att han plagierat Bengt-Olof Käldes grip eller plankat en bild på Skansen lejonet för ett vapen för en militär enhet.

Men man går för långt när man som statlig tjänsteman angriper de som påpekar problem genom att kalla dem för ”tyckmyckna människor” eller att ämnet i sig är besvärligt eftersom (om heraldiken) ”Det blir gärna ett forum för knappologer”. Folk har rätt att påpeka fel i det en offentlig tjänsteman utför.
Och att komma dragandes med estetik är klart problematiskt, speciellt om man enligt samma person använder förutbestämda bilder som man bara färglägger.
Min personliga uppfattning är att det estetiska upptar nästan all diskussion i debatten och problematiseringar kring vapenrätt och heraldisk sedvänja oftast glöms bort.

 

Litteratur

 

Gör ett sommarlöfte – engagera dig heraldiskt

Jourhavande heraldiker

Sommarhälsning från bloggredaktör Wasling. Foto: Jesper Wasling.

Sommaren närmar sig och efter vårens Cononakris är det värt att stanna upp och tänka till. Hur har vi påverkats och hur ser framtiden ut?
När allt mer stänger ner så tycker jag att det är dags att engagera sig ideellt. 

 Som heraldiker är det lätt att tänka att vårt ämne inte borde vara berört av denna pandemi, men så är det såklart inte.

Vi borde, som sub-historiker, fundera på hur vår del av kulturarvet påverkas när museer och arkiv går på knäna och när det blir mindre resurser till bevarandet. För det kommer det att bli. Ett samhälle som drabbas hårt ekonomiskt och där folk är sjuka och/eller förlorar sina jobb kan inte prioritera bevarandet av sköldar.

Coronakrisen färgar allt. Den har vänt upp och ned på det mesta, men den tydliggör också genom att ställa saker och ting på sin spets. Vi vet alla att kultursektorn redan före coronakrisen var underfinansierad. Det betyder att de punktinsatser som regeringen nu gör för kulturen är otillräckliga. De drygt 500 allmänna kulturmiljonerna och de 319 öronmärkta miljonerna till statligt finansierade kulturinstitutioner kommer inte att räcka långt när en stor del av verksamheterna finansieras av publikintäkter, som nu är nere på noll. Jag är orolig för hur allmänhetens intresse för fördjupning inom kulturhistoria påverkas när museer håller stängt och man hänvisas till mer eller mindre seriösa kanaler på internet. Det behövs stabila motpoler som vågar komplicera vår tillvaro, inte bara släta över och gulla med för att få likes.

När museer stänger publikdörren på framsidan betyder det också att de som jobbar på museet tvingas ut på baksidan. Varslen har ökat och många kommer att förlora sina jobb. På sikt kommer det att påverka kompetensen på våra kulturarvsinstitutioner.  Det gäller inte minst utanför storstäderna, speciellt Stockholm, eftersom en stor del av regeringens bidrag endast går till statligt finansierade verksamheter, och dit räknas inte länsmuseer och andra regionala och kommunala museer.

Vilken kompetens som ska finnas på kulturarvsinstitutionerna är jag inte man att veta, men jag förstår att det behövs såväl arkivarier som kommunikatörer; amanuenser och administratörer behövs med. Och alla bör förstå sin verksamhet så att bara förenkla och säga att tjänster ska köpas in är att göra det för lätt för sig.

Engagera dig

När institutionerna skär ner behöver någon kliva fram. Inte för att ersätta, för det går inte, men för att visa stöd och kanske underlätta en aning. Kalla det civilsamhället eller folkrörelse eller något annat. Det kvittar lika. Det viktiga är att det är insatser vi gör ideellt i en förening. Tillsammans kan vi stötta kulturarvsinstitutionerna. Du kan till exempel dra igång ”Föreningen Riksarkivets Heraldiska Sektions Statsheraldiker med Kollegors Vänner, FRHSSmKV

Ett bättre förslag är att du som heraldiker engagerar dig i Svenska heraldiska föreningen. Var med i en arbetsgrupp eller dra igång en ny och få med dig fler ideella krafter.
Kontakta mig på jesper@heraldik.se så hjälper jag dig att komma igång.

 

Ett vapen för Skansen Lejonet

Jourhavande heraldiker

Är alla förlagor lämpliga?
Svaret är förstås nej (annars hade jag inte skrivit det här).
Men även ett nej kräver en motivering.

Vapnet på flaggan här ovan tillhör Försvarsmedicinskt centrum som är lokaliserat till Göteborg. Anknytnigen till Göteborg har jag inte så mycket att orda om. Egentligen är det inte så mycket fel i själva bvapenidén heller.

Problemet heraldiskt är utförandet. Att lejonet vändet sig åt sinister (heraldiskt vänster, dvs åt höger för oss åskådare) är fel. Det kan accepteras i vissa fall men bör då vara genomtänkt. Göteborgs stadsvapen är ett sånt exempel, som jag skrivit om här.

Men bara gör att man är från Göteborg kan man inte vända sin vapenbild. Lite traditioner tycker jag att man ska hålla sig till.

Sedan är det själva bilden. Här har man helt uppenbart tagit ett foto av takmotivet på Skansen Lejonet och följt konturerna. Det syns extra bra på tassarna som faktiskt inte syns. Precis som de inte syns på ett foto taget från marken.

Jag tycker att det är lite skämmigt att visa upp den här bilden när jag vet att det finns så mycket kompetens hos statsheraldikern. Kanske är det tidspress eller något annat. Inte vet jag, men det är tråkigt.

Slutligen bör det sägas att själva vapenbilden för Försvarsmedicinskt centrum endast är ett svärd korsat med en eskulapstav, som syns i flaggans övre hörn.

Foto: Jesper Wasling.

Tack till Jens Christian Berlin för fakta.

Håll koll på vasen

Livgardets vapen
Livgardets vapen från 2018.

Vasakärven är Sveriges näst främsta statssymbol och ska självklart användas av stat och medborgare. Men inte hur som helst!

2018 antar Livgardet nya vapen för sina enheter ner till kompaninivå. Några har funnits länge, andra är helt nya.

Ett av dessa vapen är den blå skölden med den gula vasakärven. Enligt motiveringen har livgardet rötter ner i vasatid och därför har de tagit upp vasen. Där ser jag inget konstigt. Dagens livgardes föregångare skapades av just Gustav Vasa för att han skulle ha åtminstone en liten trogen militär enhet omkring sig.

Men det är konstigt att det och får godkänt av statsheraldikern med tanke på just detta vapen mycket välkända historia. (presenterat i riksarkivets årsbok 2018, men utan bild)

Men varför har de valt just detta vapen?

Varje påläst* svensk heraldiker vet att svenska nazister älskar vasen och använder den i tid och otid. Mest i otid. Två av deras organisationer har dessutom använt sig av en gul vase på blå bakgrund och minst en av dem – Svensk socialistisk samling – får anses ha större heraldisk rätt till detta vapen eftersom det antogs omkring 1936. Då använde inget av livgardets kompanier detta vapen.

Nationalsocialistisk fronts vapen. Bild: Expo.

Under 1990-talet tar Nationalsocialistisk ront upp detta vapen. Det läggs visserligen officiellt åt sidan när partiet 2008 gör om sig och delvis slås ihop med andra grupper och bildar Folkfronten som året efter byter namn till Svenskarnas parti.  Vasen förekommer emellertid som huvudsymbol så sent som 2012, bland annat i deras minneshögtid/demonstrationståg från Kungsträdgården till Riddarholmskyrkan.

Alternativa lösningar

Vasen ska inte gömmas undan. Den ska istället framhävas och synas så att den absolut inte kopplas ihop med nazism. Så låt livgardet ha den men använda andra färger. Livgardet har dessutom vitt som sin färg, så här hade man kunnat låta vasen vara vit. Eller ha Gustav Vasas vapen med tillägg av bitecken. Det finns mängder av varianter som man kan välja. Bara inte denna.

Läs mer

Tidningen expo: https://expo.se/fakta/symbollexikon/vasak%C3%A4rve

https://expo.se/fakta/wiki/nationalsocialistisk-front-nsf

Svensk socialistisk samling

  • Är man inte en påläst heraldiker kan man läsa om vasen på Wikipedia. Där finns också uppgifterna om vasens koppling till nazismen.

 

Livgardets vapensköld

Märkesåret 2019, del 2

Johan Sverkerssons kröning 2019. Då undertecknades det äldsta bevarade heraldiska sigillet i Sverige.

Här ses Lars (Laurentius) och Sigtrygg Bengtsson (Boberg-ätten) sigill. Det första sigillet verkar saknas och deras storebror Peter (Petrus) står också omnämnd i brevet.

Jag skrev om märkesåret 2019 här och kommer att återkomma till det fler gånger under året som kommer. Så detta var bara en bild som jag hämtat från Riksarkivets hemsida där de lagt ut de flesta medeltida breven de har koll på, om jag får uttrycka mig så vanvördigt. Det är alltså Svenskt diplomatoriums huvudkartotek som är källan till våra medeltidssigill.

Boberg-brevet hittar du här. SDHK-nr: 370

Johan Sverkerssons bekräftelse på samma brev, från samma dag, hittar du här. SDHK-nr:371

Kulor, rundlar och bysantiner

Henrik Klackenberg. Illustration: Pontus Rosenqvist

Små färglagda cirklar används ofta som bitecken. Tyvärr har de med åren fått väldigt många namn så det kan ibland vara svårt att veta vad som menas. 

Idag säger vi rundel om en fylld cirkel. Ibland sägs även bysantin om rundeln är av guld men det är något jag avråder från eftersom olika ord för samma föremål bara för att färgen avviker gör mänskliga misstag näst intill ofrånkomliga. För hur ska en heraldiskt okunnig, men konstnärligt fulländad grafiker kunna veta att en rundel och en bysantin ska se identiska ut när båda orden kan förekomma i samma blasonering? Och än värre, hur blir det när teckningen ska vara monokrom?

Så håll dig till ordet rundel oavsett tinktur, det är mitt råd.

Ordet bysantin syftar på byzantinska mynt, och dessa kunde vara både av guld och silver. Därför kan man rent logiskt säga att en bysantin kan avse rundlar av silver eller guld, men heraldiken är sällan logisk.
Och för att trassla till det lite mer så är bysantin den moderna stavningen. I vapenbreven från 1600-talet skrev man besant och det ordet förekommer även i skrifter långt in på 1900-talet. Troligen för att författaren var osäker på vilket ord som var det korrekta.

Kulor sa man förr. Riktigt varför man bytte från kulor till rundlar vet jag inte, men det är före den så kallade PK-perioden så det har inget med att kulor uppfattas som krigiska och våldsamma att göra.
(jag föredrar personligen en person som är PK framför en person som till varje pris känner att han ska ösa oförskämdheter och okunnigheter över sina medmänniskor, för det är vanligt hyfs, därför skriver jag ”så kallade”).
Kulor kunde vara i alla färger och alla metaller. Det verkar mig – utan att jag har studerat det noga – som att man på 1600-talte säger kulor om allt utom guldkulor, för de är bysantiner/besanter. På 1700-talet tycks det däremot även finnas guldkulor, som i beskrivningarna för Ridderstolpe, Lagerbjelke och Kalling.

En bysantin av silver

Längst upp har jag lagt in Henrik Klackenbergs vapen. Han väljer att kalla sina silverrundlar för bysantiner och det är inte så konstigt. För i kompositionen blir det betydligt mer effektfullt om rundlarna är av silver än om de vore av guld. Samtidigt är Klackenberg en framstående myntexpert (han var bland annat chef för kungl myntkabinettet och har doktorerat i ämnet) varför det känns rimligt att få in ordet bysantin (mynt) istället för rundel i blasoneringen.

Som jag skrev ovan. Heraldiken är inte alltid logisk. Ibland måste känslorna och symboliken få företräde framför strukturen och juridiken.

Och du – Visst behövs det en heraldisk ordbok.

 

Hög svansföring i Nordanstig

 

Känslorna svallar när hästen får en rest svans istället för en hängande. Ja, det är ett nytt svensk kommunheraldiskt bråk på gång och jag ställer mig helt på statsheraldikerns sida. 

Kommunvapen tycks vara en ständig källa till irritation. Antingen gjorde man förr och därför ska kommunchefen alternativt kommunikationschefen ändra till något nytt och fräscht. Eller så tycker samma personer att man minsann inte får ändra på något för en gång så ritade man en bild och den gäller för evigt.
Båda varianterna visar okunnighet om heraldiken.

Gör de väl rätt så kan man ge sig den på att det de gör retar upp kommuninvånarna som samtliga (enligt media, men knappast i verkligheten) har stödjer alternativ 2.

I fallet Nordanstig är det kommunikationschefen, men stöd av kommunchefen som helt tycks ha tagit ställning för alternativ 2 och visar därmed en stor brist på nyfikenhet inför nya kunskaper samt – vilket jag kan tycka är med bekymmersamt – en stor okunskap om vad ett varumärke egentligen är.

Nordanstigs version

Statsheraldikern har ritat upp en version och kommunen en annan. Båda följer blasoneringen så rent heraldiskt är de identiska. Men svansen skiljer sig åt och där har vi vår konflikt.

 

På kommunens hemsida står det:

Nordanstigs kommunvapen är ritat av Paul Persson, Jättendal och ser ut så här. Det förekommer även andra tolkningar av den heraldiska beskrivningen av vapnets utformning, men det här är den utformning som Nordanstigs kommun har i sin logotyp. Inga andra varianter av skölden får finnas.
Det är kommunstyrelsen som ger tillstånd till andra verksamheter än Nordanstigs kommun att använda logotypen.”

Länk till hemsidan

Nu har kommunen faktiskt fel i sak i sista stycket. De kan inte på något sätt stoppa dig eller ens ett företag från att använda kommunens vapen, utom just i egenskap av varumärke. Så en bryggare i Nordanstig kan helt lagligt låta trycka en etikett med kommunens vapensköld på, intill loggan för bryggeriet och texten med ölets namn.

Däremot har kommunen rätt att de, i egenskap av myndighet, just nu har den version som är tecknad av Paul Persson. Det betyder alltså inte att vägskyltar måste vara tecknade så. Den kommunchef och den kommunikationschef (Lars Larsson) som därför engagerar sig en sån fråga har på tok för lite att göra (länk till SVT Gävleborg).

Det är lite synd att en kommunikationschef har så dåliga kunskaper om sitt eget varumärke och den kontext i vilket det är framtaget (den västeuropeiska, för den som undrar – och i detta avseende gäller samma kultur nu som för 500 år sedan)

Däremot kan förstås den vanliga medborgaren tycka vad de vill.

 

Tack

till Riksarkivets instagramkonto @riksarkivet_heraldik för tipset.

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia