I min serie ”Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Claesson.
Släkten Claesson är knallar från Sjuhärad. Därför valdes knallen som symbol. Motivet är ovanligt men finns även i släkten Werner och Borås Högskolas vapen, som båda hör samman med Borås.
Peder Claesson som jag gjorde vapnet tillsammans med, jobbar tillsammans med sin bror med värderingar. Det är det som symboliseras av vågen. Ullsaxen är bara en ytterligare betoning av kopplingen till Borås.
Claéssons använder även vapnet som varumärke för det gemensamma bolaget Claésson Konsult och Värdering i Borås AB. Notera att knallen i det vapnet är vänd in mot sidan, i courtisie.
I min serie ”Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Westfalk från Borås. Ett av de första jag komponerade.
Johanna Westfalk är en gammal vän till mig och vi gjorde det här vapnet omkring 1992. Vapnet är självklart en falk. Att den råkar vända sig mot vänster (väst) har däremot inget med symboliken att göra utan är vanlig heraldisk återgivning. Familjen Östfalk, om denna finns, skulle ha sin falk på samma sätt.
Att det är en falk och inte en örn syns på bjällrorna. Endast klar har dessa och det hänger ihop med falkjakt.
Hjälmprydnanden syftar på London, där Johanna bodde under några år. Vapnet får föras av Johanna, hennes syskon och deras ättlingar.
Hela schablonen och innehållet har använts med Jan Ranekes tillåtelse.
I Serien ”Mitt vapen” kom turen nu i veckan till Stefan Bede.
Det är en kul serie han gör, Claus Berntsen. Och det säger jag inte bara för att jag känner honom väl som heraldiker och för att han intervjuat mig och nu senaste vännen Stefan Bede.
Heraldiska släktvapen brukar alltid förklaras som om att det var självklart hur de skulle se ut. Jag tycker att Claus har visat att hans, mitt och Stefans alla tre led av mycket mer tvekan än man först kan tro. De ser ju så självklara ut.
Stefans jämförelse med en tatuering var bra. Man trycker inte in något som ska vara för evigt bara för att det är kul för stunden. Det måste kännas rätt.
Får man ta ett släktvapen man upptäcker under sin släktforskning? Frågan kommer oftast från de som stöter på adelsmän bland sina förfäder, men gäller förstås även andra vapenbärare i historien.
Mitt enkla svar är att det ska man INTE göra. Med varje vapen följer någon form av vapenrätt. Den kan vara formell och juridiskt bindande, som i fallet men offentliga vapen och adelsvapen; den kan vara informell och personlig och grundad på vapentagarens önskningar.
En tumregel för vapentagare
För oss heraldiker är båda lika giltiga även om den senare är svårare att känna till. När jag är osäker är min tumregel är att ett vapen direkt eller indirekt (beroende på hur vapenrätten ser ut) kan hämtas upp om det burits av ens anfäder inom tre generationer bakåt. Det betyder farfars far till mormors mor. Finns den aktuella skölden inom denna grupp om åtta personer så kan man använda det även om det inte använts av generationerna däremellan.
Det tumregeln har jag dels från den norska namnlagen (egentligen irrelevant), dels eftersom jag anser att det är så långt tillbaka man kan gå om man ska anse att det finns möjlighet att få ett muntligt erkännande att vapenrätten kan utökas till den yngre släktingen. Det är också så långt folk i gemen kan tänkas veta vad sina äldre släktingar heter.
Är det längre tillbaka så är det en rolig och spännande släkthistoria, men inget mer. Inget man ärver.
Ser vi på äldre borgerliga och frälsevapen (alltså adelsvapen före Riddarhusets första instruktion från c:a 1625) så är det tydligt att det är ytterst ovanligt att två nära släktingar för samma vapen. De varieras väldigt men man håller sig inom ett tema. Ibland lägger man till ett nytt tema när två likvärdiga släkter slås ihop, men man byter nästan aldrig till något helt nytt.
Det är en kunskap man ska ha med sig.
Två moderna sätt att variera släktvapen
Här beskriver jag två helt olika sätt att variera ett släktvapen för den som inte kan eller vill använda en äldre släktings stamvapen men ändå vill markera släktskapet på något sätt. Båda kommer från Ryssnässläkten som kan vara en av de mest betydelsefulla moderna heraldiska släkterna. Se deras stamvapen högst upp i det här inlägget.
Fredrik Holms frimuraresköld. Teckning Tomas Falk.
Den ursprungliga skölden kan även användas som del av en ny sköld. Fredrik Holm är även han medlem av Ryssnässläkten och har som sådan rätt att använda släktvapnet. Men han har som medlem av ordensällskapet Frimurarna valt att göra en helt ny sköld som visar både släktskapet, hans hemstad och hans yrkesval.
Lägg märke till att skölden inte är indelad i formella avskilda fält vilket gör att det inte blir ett alliansvapen utan ett vapen inspirerat av det föregående.
Bragesjös vapensköld, registrerat av SVK
Tomas Bragesjö är en medlem boråssläkten Ryssnässläkten men har ingen direkt kontakt med Borås. Vapenskölden har därför inget med Ryssnässläkten att göra. Däremot har släktens sköldmotiv placerats som hjälmprydnad och blir på så sätt en tydlig markering av släktskap.
Det är två sätt att inspireras av äldre släktvapen utan att man säger att man är den enda och sanne arvtagaren. Det här gäller för både adliga (=av staten givna) och borgerliga (=självtagna).
I min serie ”Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Alm.
Erik Alm kom 2007 med ett mycket komplicerat förslag till vapen. Tanken var god men utförandet inte så genomtänkt heraldiskt sätt. Men tillsammans kom vi fram till ett sätt att förenkla bilden och än tydligare framhäva tankarna bakom densamma.
Fokus blev familjens släktnamn snarare än Eriks personliga intressen, även om dessa också lyser igenom på ett sätt som han själv förstår bättre än den som bara tittar på vapnet.
Sköld: I fält av guld en uppväxande röd alm med en grön krona kring stammen. Hjälmtäcke: Rött hjälmtäcke fodrat av guld. Hjälmprydnad: Ur en grön lövkrans av almblad ett torn av guld och ur dess topp ett uppväxande rött almträd. Valspråk: Semper Suecia (Alltid Sverige)
Släkten härstammar från Östergötland men har med Lena Alm överflyttat till Stockholm.
I min serie ”Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Ackerstierna.
Stephan Ackerstierna och jag började prata om ett vapen 2007 och fick till vapnet samma år. Det fanns tre krav inför kompositionen:
Vapnet skulle innehålla en stjärna
Vapnet skulle anspela på hans verksamhet som kennelägare
Vapnet skulle visa på jakt
Det finns inget mer typiskt jaktdjur än älg, om man är svensk. Därför fick älgen bli en symbol för jakten. Och med älgen följer inspirationen från Jämtland (som inte har något med Ackerstierna att göra) varför hundarna blev två på var sida. En stjärna placerades mellan älgens krona i hjälmprydnanden. Att ha den i skölden hade gjort densamma alldeles för överlastad.
Blasonering av Ackerstierna
Sköld: I blått fält ett framåtseende älghuvud av silver med horn av guld åtföljd på var sida av två uppresta hundar av silver stående på av en bågskura bildad stam av guld. Hjälmtäcke: Blått hjälmtäcke fodrat av silver och guld. Hjälmprydnad: Ett älghuvud av silver med horn av guld, och mellan hornen en sexuddig stjärna av guld. Valspråk: Morgondagens jägare i dag.
Stephan Ackerstierna antog vapnet den 1 augusti 2007 har för sig och sina bröder. Rätt att föra detsamma har dessa tre, deras familjer och efterkommande. Släkten härstammar från Råda socken, Härryda härad i Västra Götaland.
Vapenbilden finns i en mer naturlig avbildning på Stephans hemsida: ackers.se
– Vem får ta ett vapen?
– Alla!
– Alla?
– Ja, alla. Vapnet är för ögat vad namnet är för örat, och det är väl inte bara adelsmän som har ett efternamn?
– Nä, det är klart. Så jag kan alltså ta ett vapen om jag vill?
– Visst.
– Men är det inte lite snobbigt?
– Jo, en del kanske tycker det. Men det är ju snyggt och varför ska man bry sig om vad andra tycker.
Du kan ärva vapen
Den som vill får återuppta ett gammalt släktvapen om det finns något sådant. Har du förfäder som var ofrälse statstjänstemän eller officerare under 1600- eller 1700-talen finns det i regel ett vapensigill någonstans.
Äldre släktvapen ärvs på fädernet men numera tillåter man även att mödernets vapen tas upp. Det man bör tänka på, av respekt för de som än gång tog vapnet, är att inte ta upp ett gammalt vapen som varit oanvänt i flera generationer. Även om du är sonsons sonsons sonson kan det ju hända (ja, det är faktiskt mer regel än undantag) att din anfaders vapen var ett personligt vapen som inte alls var menat att gå i arv.
Numera låter många vapnet följa släktnamnet medan andra väljer att låta alla ättlingar till en viss person få föra vapnet. Vissa vill att varje vapenbärare ska brisera (göra små ändringar i bilden) sitt vapen medan åter andra vill att alla släktingar ska föra samma vapensköld.
Adelsmän har av tradition ensamrätt till rangtecken eftersom dessa har givits av Sveriges statschef och därför kan sägas vara adelssläktens immateriella rättighet. Rangtecken är sköldhållare, vissa kronor, halsklenoder och hjärtsköld samt den öppna hjälmen. Däremot kan döttrarna idag föra vapnet vidare utan de adliga rangattributen. Faktum är att samma sak gäller alla som adlats efter 1809, för i de släkterna är endast huvudmannen adlig.
Vad är ett vapen?
Ett heraldiskt vapen består av en sköld och en hjälm. På skölden målas ett motiv (en ”tavla”) och på hjälmen ställs ett föremål (en ”staty”). Skölden är som tavlor tvådimensionell medan hjälmprydnaden är tredimensionell.
Ett hjälmtäcke fäster man på hjälmen genom att vira tyget till en bindel och sedan låta det falla ner runt om skölden.
Ett vapen är endast ett vapen om det följer vissa regler
1) Det måste följa tinkturregeln. Den säger att metall får inte ligga på metall och färg får inte ligga på färg. Ett vapen kan alltså inte visa en grön björn på en röd bakgrund.
2) Bilden måste kunna beskrivas (blasoneras) i ord.
3) Bilden får inte föreställa ett specifikt föremål utan ska ange ett föremåls idé. Sedan får konstnären själv tolka blasoneringen.
4) Bilden ska vara stiliserad.
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna
Vilka färger använder du?
Svaret beror till stor del på vem du frågar. Metallerna guld (gult) och silver (vitt) samt färgerna blått, rött, svart och grönt är alla eniga om. Många, däribland jag, anser att purpur också är en självklar färg i släktvapen eftersom det förekommit i heraldiken sedan medeltiden. Andra säger att det är fel därför att purpur var så ovanligt förr. Min rekomendation är därför att vara varsam med purpur och endast använda den om det kan mitiveras på ett bra sätt, ex du heter ljun och har en ljungblomma i ditt vapen, som är av purpur (lil).
Pälsverk som päls, gråverk och olika former av hermelin är också godkända tinkturer.
Några vill tillåta naturfärger och brunt, men det säger vi nej till. Med vissa undantag, där vi främst erkänner hudfärg på människor eftersom ingen på allvar vill ha en avundsjukt grön man eller en ilsket röd kvinna i sitt vapen.
Rosa och brons finns i Kanada men inte i svensk heraldik. Aska, järn och orange använder vi inte heller fast det har nämnts i några äldre heraldiska handböcker.
När man målar ett vapen ska man ha en nyans av samma färg. Ett vapen kan inte vara både ljusblått och mörkblått på samma gång.
Tinktur är den gemensamma facktermen för heraldikens färger, metaller och pälsverk.
Vad får duinte göra?
Man får inte använda kungliga eller adliga rangtecken om man inte har rätt till dem.
Man får inte bryta mot tinkturregeln.
Man får inte ta ett vapen som förs med bättre rätt av någon annan (dvs. någon annan hade vapnet före dig). Rätten till ett vapen är evig.
Och vad är dålig smak?
Dålig smak har ett vapen när det är översållat med symboler och färger. Skölden ska helst vara enkel och tydlig och se vacker ut.
Var gränsen går för enkelhet är som alltid en smaksak.
Jag fick en fråga nyss, om hur man ska göra om man vill använda ett gammalt vapen inom släkten.
Det är en sak som jag skrivit om i Vapenbilden för många år sedan och som du kan läsa här.
Utgångspunkten i mitt resonemang är att det går att återuppliva ett gammalt släktvapen – adligt eller inte – men att det måste förändras.
Ha respekt för andra
Det går alltså att använda ett vapen som släkten glömt bort, men ska man använda det oförändrat krävs att vapnet antingen har förts aktivt de senaste tre generationerna (frafars far och mormors mor) eller så finns det tydliga dokument som anger hur vapnet ska ärvas (vapenbrev eller en publikation som SVR).
Andra vapen ska man vara försiktiga med. Det beror på att vi idag gärna ser ett vapen som en symbol för släkten medan man förr ofta såg det som ett personligt kännetecken. Ofrälse sigill från 1600- och 1700-talen visar ofta förändringar mellan far och son, där även svärsonen använder vapenskölden som han ex tagit över köpmannaverksamheten eller gården.
Det sigill du hittat och som du tror är en symbol för släkten kan alltså vara en unik symbol för en enskild person, det kan till och med vara så att personen lånat symboliken av någon annan vän eller släkten.
Den nya Vapenboken ska vara klar i mars. Därför sitter jag nu på lediga stunder och översätter blasoneringar till engelska och sätter ihop bild och text till något vackert – hoppas jag.
Så klart är jag inte ensam. Jag har några tappra medhjälpare och andra mer perifera assistenter som tillsammans med mig genomför detta projekt. Speciellt tack redan nu till Chris Green.
Vapenboken kommer att vara volym ett i en serie som tar med de vapen som registrerats av Svenska Vapenkollegiet i Svenskt vapenregister (www.heraldik.se/svk). Att vi gör det till en bok fast det finns på nätet beror förstås på att böcker är eviga på ett annat sätt och därmed mer betydelsefulla. Samt en tydligare tidsstämpel, för vem vet om något ändras när det är på nätet.
Om detta projekt kommer jag att skriva mer om under de kommande månaderna.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
