Etikettarkiv: sjöblad

Tankar om ett lejon

Jourhavande heraldiker

Kung Knut i Dädesjö

Lejonet kom att bli en heraldisk symbol redan under 1100-talet, men hur kom det att bli en symbol för Sverige?

Lejonet har varit en symbol i princip hela världen och är bland annat en symbol för aposteln Markus. Men inom de europeiska staterna förekommer lejonet bara i statsvapen i norra Europa, som de skandinaviska länderna, Storbritannien, Nederländerna, Belgien och Estland. Först ut var ätten Plantagenet som med Henry I kom att bli regenter av England. Det är ett specifikt område som alla hade stor kontakt under början av 1000-talet.

Lejonet är inte är ett djur på dessa breddgrader så det känns rimligt att tro att det är en symbol som kommit söderifrån och letat sig upp. Det har föreslagits att det kan vara aposteln Markus, som finns i staden Venedigs flagga,  eller om det kanske togs in via korstågen eller kanske handelsfartyg från öster redan under under ”vikingatid” till Skandinavien och senare spritts därifrån.

Ja, förklaringarna har varit många och det enkla svaret är att vi inte vet. Det finns inte minsta förklaring till något lejon de första fem seklerna varför vi får gissa oss fram.

Lejon finns som sagt över hela världen och inte minst i Bibeln. Markuslejonet är däremot inte så relevant i sammanhanget. Det är Lejonet av Juda, dvs Messias själv, som är grundsymboliken. Han var med redan i första mosebok och lejonet är därmed också grunden för Davids ätt. Så lejonet bör därmed alltid tolkas kristet när det förekommer i medeltida konst, dit heraldiska bilder för furstar bör räknas

Vad jag vet finns inga lejon i förkristen vikingatid och i stort sett alla runstenar är kristna. Speciellt i Uppland. Speciellt de med lejon. Drakar och andra djur finns däremot på några stenar och andra fynd. Alltså bör vi räkna bort att handelsmän i öst som genom hedniska vikingar som kristnats ha lyckats övertyga grevar och hertigar kring Normandie att ta upp lejonet som symbol.

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv. Men han kallades Lejonet.

Lejonen ska tolkas religiöst

Jag tror inte heller på korstågsteorin som förs fram i vissa böcker. Det för att det enda motiv som heraldiska förespråkare för denna teori för fram  är lejonet. Inget annat, inte ett djur, växt eller föremål. Inte ens falken som var central i såväl sydeuropeisk som arabisk högreståndskultur vid denna tid. Falken förekommer aldrig under heraldikens första 100 år. Det tolkar jag som att de bilder som valdes, de valdes utifrån sitt religiösa innehåll och inte för deras världsliga status.
Vi ska inte heller glömma att Roms två kristna centra var Rom och Bysans – två antika städer där det bevarats mängder av avbildningar av lejon, kameler etc. Den kristne behövde inte åka på korståg till lejonlösa Jerusalem för att inspireras.

Danske kung Knuds sigill från 1195, Nordens första heraldiska vapen. Notera att kronorna inte är krönta. Det är de redan 1210 på det första svenska sigillet.  Notera även sjöbladen, här dyker de upp för första gången.

Lejonen kommer till Sverige

Det går inte att komma förbi Erikska ätten när svensk heraldik ska förklaras. Denna gång blir frågan: Så varför har då Erikska ätten lejon i sitt vapen?

Sannolikt är det så enkelt att det är en form av ”motvapen”. Man inspirerades av sin närhet. Danmarks kung Valdemar hade senast 1195 tagit ett sigill som i stort sett är identiskt med det som Danmark har idag. Tre lejon ställda i stolpe. 1210 har Erik Knutsson ett sigill med två motvända lejon. Det är för oss en bild som inte känns så heraldisk, men den finns faktiskt i minst en samtida kyrkomålning, Dädesjö i Småland. Sigillet är runt så det kan ha förklarat lejonens uppställning. Man var inte lika petig med exakt utformning under denna tid. Idéerna var viktigare än formen.
Erikska ätten har sedan under Erik Erikssons tid ett vapen som är som Danmarks, tre lejon i stolpe. Färgerna är tvärtemot de danska, gula krönta lejon på blått fält. Om du ser lejonen på avstånd blir de som tre streck och den bilden har Erikska ätten också på minst två vapen och möjligen en flagga.
Och där har du faktiskt i stort sett alla ingredienser till dagens svenska flagga och riksvapen med både tre kronor och Bjälbo-lejonet.

 

Sigillet för Henrik Lejonet, hertig av Bayern och Sachen. Sigillet är känt från 1160 och han var svärfar till kung Knut här ovan.

 

 

Spännande och lättläst om Sturarna

Boktips

Författaren Bo Eriksson (i mitten) under historiedagarna i Borås 2017.

Sturarna – Makten, morden, missdåden
Bo Erikssons bok om Sturarna är en frisk fläkt, välskriven och väldigt intressant. Givande för varje heraldiker med medeltidsintresse .

Nu är det en tid  sedan denna bok kom ut men den är ändå så ny och bra att jag vill uppmärksamma den.

Eftersom Sture-ätten (troligen) stammar från trakterna kring Od, Hällstad och Hökerum mellan Borås och Ulricehamn blir det lite extra intressant för en sjuhäring som mig. Sannolikt har de också ett nära släktband med den vid Sture-släktens framträdande mäktiga Ving-ätten som finns i samma område och för samma vapensköld som en av de två Stureätterna. Ytterligare ett skäl för mig att engagera mig i denna släkt.

En lång släkthistoria

I sin bok följer Bo Eriksson vägen från den förste kände Sturen, Rörik under tidigt 1300-tal fram till den sist, Svante Mauritzson  som dog 1616. Det är en ”gripande historia fylld av Sturemord och djupaste förtvivlan”, som det står i bokreklamen.

Och det är spännande att följa släktens livsöde. Författaren ägnar tacksamt nog inte mängder med energi åt noter utan låter texten flöda istället. Det betyder inte att texten är opålitlig. Långt därifrån. Bo Eriksson har en gedigen kunskap i ämnet men vet att rikta sig till sin publik på ett språk som skapar intresse för ämnet. Han har dessutom en ton som uppmuntrar till kritiskt tänkande vilket är bra.

En styrka med boken är att den väldigt tydligt uppger släktförhållanden. För den som är insatt i svenskt 1300- och 1400-tal kan det säkert upplevas som påfrestande övertydligt, men för alla andra betyder det att man som läsare slipper googla upp vart och varannat namn. Därför är det här en bok som man också kan använda som en snabb och lättsam introduktion till tidsperioden.

Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland. Anund var bror till Sten Sture dä men avled i relativt tidig ålder. 

Tacksamt är också att författaren dels tydliggör att Sture-ätten med vädurshorn är densamma som Sture-ätten med Sjöblad samt att den tredje Sturen, (Natt-och-Dag) faktiskt på mödernet är Sture och därför enligt den tidens sätt att se på släktskap är Sture.

En bra bok således, väl värd en läsning.

Och just det – Bo Eriksson nämner också heraldik lite här och där och bara det är värt en hel del.

Heraldikens röda hjärtan

Jourhavande heraldiker

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen?
Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.

Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.

Den grevliga Skarsholmsättens vapen

 

Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Den medeltida frälseätten, riddaren Tolf Petersson

Känt från 1200-talet

Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.

Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.

Nya tidens hjärtan

Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.

Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.

Kuriosa

Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.