Etikettarkiv: sigill

Fanns det icke-adliga vapensköldar på medeltiden?

Sigill för prästen Lars Eriksson
Sigill för prästen Lars Eriksson.

Visst var det bara adelsmän som hade vapen? Det står ju i varenda historiebok. 

Nej, så enkelt är det inte. Ofrälse hade vapen redan under tidigt 1300-tal och bruket var som störst under stormaktstiden. Därefter blev det omodernt/minskade intresset fram till återuppvaknande på 1930-talet.

Ett exempel på det här är Lars Erikssons sigill. Om denne man är inte jättemycket känt, som vanligt är för medeltida människor. Men vi vet  att han 1466 var kyrkoherde i Husby-Oppunda i Södermanland.

Hans sigill är heraldiskt korrekt och visar ett löv. Möjligen ginbalkvis ställt, eller så är det bara den konstnärliga framställningen som får det att se ut så.
Det var alltså inte unikt att ofrälse ståndspersoner använde heraldiska vapen under medeltiden. Hur vanligt det var kommer vi däremot aldrig att veta för nästan all dokumentation är borta. Men jag har på känn att det var vanligare än vi tror, men då bara inom samhällseliten.

Tack till Kaj Janzon som hittade och presenterade sigillet.

Om socknen, läs mer här

 

 

Flagga viktigare än sköld

Hertig Svantepolk av Pomerellens sigill från 1248
Hertig/duke Svantepolk av Pomerellen (1220-66). Sigill/seal from 1248

Hur viktig var egentligen vapenskölden för 1200-talets elit i Nordeuropa? Jag ställer frågan efter att ha tittat på hertig Svantepolks av Pomerellen (1220-1266) två sigill. 

Hertig Svantepolk II (den store) använde minst två sigill. På båda är han ryttare, vilket indikera överhöghet, som att han är en suverän.  På båda visar han också en sköld och en flagga. men motiven skiftar. Flaggorna ha helt olika geometriska mönster och ska nog inte ses som flaggor i vår mening utan som flagg-prototyper. Kanske användes de i fält, kanske inte.

En tom sköld för Pommerellen

Skölden är däremot mer intressant. I det första sigillet har han en symbol som kan tolkas som ett hjorthorn. Ett rätt typiskt motiv från Nordeuropa vid den här tiden. Detta sigill är från året efter han tog (och erkändes ha rätt till) titeln hertig. I det andra sigillet från 1248 finns däremot inget sköldmotiv alls. Kanske är det därför detta sigill inte heller finns med på tyska Wikipedia, för det stämmer inte riktigt med den bild vi har av en furste. Rent konstnärligt är det inte heller av samma klass. Ändå är det detta sigill denne hertig valde och det måste vi som heraldiska forskare förhålla oss till.

Pommerellens suveräne furste väljer alltså på höjden av sin makt att avstå från att använda en vapensköld för sitt rike. Varför?

Hertig Svantpolks sigill

Hertig/duke Svanteplok av Pomerellen (1220-66). Sigill/seal from 1228.

Förvirrande vapenföring

Svaret kanske finns i den attityd som familjen hade visavi heraldik. Genealogiskt hör Svantepolk II  hemma i dynastin Samborides/Sobiestaw. De anses idag ha haft en svart grip i guld som vapensköld, vilket Svantepolk själv alltså inte förde. Åtminstone inte i de rättsligt giltiga sigill som han själv ansåg var de viktigaste. Hans far Mestwin I, som dog 1220, verkar inte ha fört något vapen alls, att döma av hans sigill.

Sigill för hertig Mestvin I
Sigill för hertig Mestvin I (-1220) av Pomerellen

Svantepolks son Mestwin II förde en örn, vilket hans polska efterkommande också gör. Svantepolks lillebror Sambor II, senare även han hertig, förde däremot gripen i sitt andra sigill. Vad han förde i sitt första verkar oklart (se nedan). Det kan vara en grip men det kan också vara något annat. Tiden har dock plattat till avtrycket. Notera att flaggan här är dold.

Det är svårt att tolka denna totala ovilja att hålla sig ens till närmelsevis nära en rör tråd på annat sätt än att hertigarna av Pommerellen faktiskt inte förde ett heraldiskt vapen under 1200-talet. De valde helt enkelt de motiv som de tyckte var passande. Det är vi andra, både i samtida omgivande kulturer och vi som lever efteråt som försöker sätta in deras vapen i ett system.

Sigill för Sambor II, hertig av Pomerellen,
Sigill/seal från 1241 för Sambor II, hertig/duke av Pomerellen.

Gör ett sigill av ditt vapen

sigill och lack

Sigill gör vapnet med levande

Ett vapensigill är så mycket mer äkta än ett traditionellt ”God Jul”-sigill. Och det kostar ändå under tusenlappen.

Så det här inlägget handlar faktiskt bara om att tipsa om att lacksigill är en rätt kul grej för den som håller på med heraldik. Just det här fick jag för tio år sedan och det är gjort av boråsföretaget Unigraphics efter en förlaga av Davor Zovko.

Storleken är ungefär 25 mm i diameter. Det räcker gott. Mindre blir lite svårt att se, större svårt att använda. Så gör inte mindre än 20 mm och inte större än 30 mm. Det är mitt tips.

Sveriges första ofrälse vapensköld

 

Vapensköldar och sigill är inte bara för adeln. Redan kring 1300 hade borgerskapet hakat på trenden. 

Det är lätt att tro att endast frälsemännen hade vapen för det är dem vi ser i våra kyrkor och i våra historieböcker, även de heraldiska. Men självklart fanns det även andra som använde heraldiska emblem och liknande tecken.

Första sigillet och första vapnet

1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen. Skulle var verksam i Stockholm men lite är känt om hans övriga nyttjande av märken.

Det tar ytterligare tjugo år innan det första borgerliga vapnet är känt. Det återfinns i stockholmsborgaren Henrik Sunnedach sigill år 1320. Sigillet visar både en vapenbild i en sköld och där ovan ett bomärke.

Det är inte vanligt med borgerliga vapen i svensk-finsk medeltid, men de finns. Hur vanliga de var i verkliga livet vet vi inte för mörkertalet är stort. Och här kan vi verkligen tala om mörkertal för ytterst få handelsbrev och andra dokument har överlevt till vår tid. Det vi kan tro är att borgerliga vapen under 1300-talet främst har använts av borgare med ursprung i norra Tyskland eller med nära relationer dit.

På 1400-talet blir borgerliga sigill bland svenska präster vanligare men någon anstormning är det inte frågan om – den kommer först under 1600-talet.

 

När började ofrälse använda heraldik?

1320 undertecknade Henrik Sonntag ett dokument med sitt sigill. Det är det äldsta svenska ofrälse släktvapnet vi känner till.  

Men Henrik till trots, hur många ofrälse förde egentligen vapen under medeltiden?

Tyska borgare och svenska präster

De ofrälse som först använde heraldiska vapen i Sverige var inflyttade tyska borgarfamiljer och präster, som nog i vissa fall kan ha studerat i Tyskland eller åtminstone var god vän med kollegor som hade gjort så. Det är också i ”Hansastäderna” Visby, Stockholm, Kalmar och Lödöse som vi hittar de äldsta vapenbevisen på gravstenar och i sigill. För närmare titt på Visbyborgarnas vapensköldar, se Hamner, J W och Widén, H; Gotlands gravstenar I-II (1933, 1940). Bilder på 12 gravstenar finns i del 2, s 40.

Att präster använde vapen vet vi från många dokument som de bevittnade, men även från gravstenar och andra minnesmärken i våra kyrkor. Det finns till och med en tvist mellan ärkebiskopen i Lund, Birger Gunnersen, och riksrådet Henrik Krummedige om den förstas bruk av ett vapen som den andra ansåg sig ha rätt till. Tvisten slutade med vinst för den förste eftersom han hade en tydlig brisering. Ärkebiskopen var inte frälseman av födseln utan kom från en bondefamilj.

Det finns även bönder som hade vapen, även om dessa bönder nog, tror jag, snarare ska klassas som storbönder i frälsemäns tjänst som hade egna lantarbetare, så att vi inte förleds att tro att det var män som själva gick på åkern som avsågs.

Heraldikern bristande metodik

Dagens problem med de ofrälse vapnen är egentligen äldre tiders heraldikern klart bristande kännedom om historisk metodik samt deras förutfattade meningar. Eller tydligare formulerat: Du har sett vapensammanställningar över medeltida vapen (ex Hildebrand och Raneke). Du har även sett utdrag ur dessa visandes frälsemäns vapen. Men har du sett utdrag åt andra hållet, vapenböcker som visar ofrälse vapen, prästerskapets vapen (inte deras sigill, för de finns) eller någon annan framställning som inte fokuserar på den världsliga eliten i samhället? Svaret är att det har du inte, för de finns inte.

Vad medeltidsheraldiken behöver är en ordentlig katalogisering av medeltidens heraldik.

Finland ett undantag

I Finland fanns det en talrik svensk grupp frälsesläkter som främst fått sitt frälse för att kunna ställa upp som försvar mot ryssen. Dessa var i huvudsal vapenförande redan från tidigt 1300-tal. Ändå tycks bruket av vapensköldar inte ha spritt sig.

Christoffer von Warnstedt visar att inget av de 65 ofrälse sigill som finns bevarade mellan 1380 till 1530 visar en heraldisk bild. (Heraldisk Tidsskrift nr 34:1976 + Hausen, pl XX-XXII) Warnstedt har med rätta kritik mot Hausen som allt för lättvindigt låter vissa finnar vara ofrälse när de nog var frälse, som hövitsmännen/fogdarna på Tavastehus, Raseborg och Kustö. Vid den här tiden ska vi nog vara försiktig med att beteckna makthavare som ofrälse ståndspersoner även om vi saknar dokumentation att de var frälse.

Svag forskning även efter medeltiden

Man skulle kunna tro att forskningen om tiden efter medeltiden hade kommit längre, men det är tveksamt. Det finns en genomgång av prästerna i Västerås stift under 1600-talet (Ekström, G; Västerår stift herdaminne II: 1 bilagebandet (1971) s. 17-40) där man kan se 464 prästers sigill.

Magnus Bäckmark har gått igenom rikets Eder och tagit fram sigillen där. Ett fantastiskt arbete som numera finns digitaliserat i Svenska Heraldiska Föreningens databas Källan

Birger jarl och hans rosor

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Var rosen jarl Birger Magnussons personliga symbol? Frågan har kommit till jourhavande heraldiker som här rycker ut.

Det florerar uppgifter om att Birger jarl använde rosen som sin personliga symbol och grunden för det antagandet är att han som enda person i Bjälbo-ätten hade rosor i sin sköld.

Jag har samlat ihop några bilder som kan vara till nytta. De är tagna ur Emil Hildebrands ”Svenska sigillier” från ca 1860 och visar de tre kända vapensigill som Birger jarl använde, samt hans två ryttarsigill. Och en bild från Varnhems klosterkyrka (se ovan). Tillsammans ger det en grund att tolka Birger jarls vapen och hans rosor.

Var rosen Birgers personliga symbol?

På frågan måste jag säga både ja och nej.

Rosor är Birgers unika symbol, men först från 1257. Möjligen kan frånvaron av andra sigill inom Bjälbo-ätten göra att vi tror att hans bild är mer unik än den egentligen var, men han är onekligen ensam om dem i det källmaterial som finns bevarat.

Birger jarls sigill från 1230-taets mitt
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt

Birgers första sigill, med strängar

Sigillet visar en enkel sköld med omskrift. Skölden visar ett lejon över tre strängar och är från c:a 1235 då han blir vuxen och själv kan underteckna dokument med sigill. Detta är det andra vapensigill med ett lejon för släkten Bjälbo som vi känner till. Birgers äldre bror Eskil använde tio år tidigare ett lejonvapen utan strängar. Strängarna kan därför vara Birgers sätt att göra ett unikt vapen för sig själv. Lejonet är utan tvekan hämtat från den erikska ättens vapensköld och visar därmed helt enkelt på att Birger är kungens trofasta man.
Strängarna kan också de vara hämtade från den erikska ätten för vi vet att de fördes av kung Knut Holmgersson (död 1235)

Notera att hans strängar går från höger till vänster. I hans nästa sigill har det ändrats och samma gäller än idag.

Birgers andra sigill, från senaste 1254
Birgers andra sigill, från senaste 1254

Birgers andra sigill, med sjöblad

Det andra sigillet är känt från 1254, men kan cara äldre, det gäller inte minst hans stora ryttarsigill, som bör ha tillkommit på 1240-talet.
Birgers sköld har fått ”hjärtan” som egentligen är sjöblad (vår symbol hjärtan användes inte vid den här tiden på det här sättet, men det gjorde sjöbladen). Vapnet är känt från 1254 och det är intressant för hans son, kung Valdemar, hade just innan gjort sig ett nytt sigill med sjöblad kring sina lejon. Det har förövrigt även den danske kungen gjort. Birger väljer här sjöblad att följa sin kungs exempel.

Birger 2 visar också ett ryttarsigill, som var Birgers stora sigill (vapenskölden är på hans mindre kontrasigill, vilket även gäller nästkommande bild). Ryttaren har en sköld och en fana. Varken strängar eller sjöblad finns på dessa, utan här syns släktens grundvapen. Kanske av bekvämlighet, kanske för att det var skillnad på ättemannen Birger och individen Birger. Vi vet inte.

Birgers tredje sigill, från 1257
Birgers tredje sigill, från 1257

Birgers tredje sigill, med rosor

Från 1257 kommer det . Birger har nu bytt bort sjöbladen mot rosor på sitt kontrasigill. Birger är alltså i 45-årsåldern när han först böjar använda rosor, så att säga att det är hans unika symbol är lite fel. Hans stora ryttarsigill visar liksom det tidigare en ryttare med sköld och fana, endast lejon och utan strängar och rosor.

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Birgers stenhuvud

Birgers stenhuvud från Varnhem. Är rosorna på pannbandet enbart prydnad eller betyder de att han är jarl/hertig eller betyder de att han är just jarlen Birger? Vi vet inte. Pannband betyder däremot att han är jarl/hertig – samma typ av prydnad ser vi i hela norra Europa. Kungar hade däremot krona och andra hade ingenting alls.

Gravmonumentet är enligt dateringar skapat i Birgers livstid och därför på direkt uppdrag av honom. Det sker ungefär samtidigt so han skapar sitt tredje sigill.

Om Birger ska anses ha använt rosor som en unika personlig symbol så gäller det alltså först från 1257, inte tidigare. Det är också nu han står på toppen av sin makt.

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Valdemars första kungasigill

Valdemar. Visar dels kungens (då fem år gammal) stora sigill, på tronen, och hans lilla kontrasigill.
Liksom Birger i hans andra sigill finns sjöbladen med här. Valdemar har emellertid som medlem av erikska ätten inte sin lågättade fars vapen utan sin förnämare moders sköld med de tre lejonen/leoparderna.
Lejonet är dessutom krönt, vilket i Sverige var ett tecken på kunglighet.

1250 undertecknar Ingeborg (Birger jarls fru, kung Eriks syster) ett brev med makens vapenbild. Det är endast ett lejon över strängar, inga sjöblad. Hon använder alltså inte sin släkts vapensköld, som sonen kommer att göra.

Erikska ättens vapen är bara känt från 1224, men har då samma lejon som kung Valdemar: tre krönta lejon/leoparder, men utan sjöblad.

Ett ohyggligt fadersmord

Boktips

Utdrag ur boken Vapenlikhetsfällan (2015)
Utdrag ur Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan (2015)

I veckan fick jag äntligen hem Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan. Det är en genomgång av Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen. Och vilken genomgång det är.

Kaj Janzon har gjort en fantastisk genomgång av felaktigheter i Jan Ranekes stora verk och funnit väldigt många fel. Det är en stor insats som gör att Ranekes verk blir mer tillförlitligt.

Visserligen har jag i mina många samtal med genealog-heraldikern Kenneth Wulcan diskuterat flera misstänkta fel redan tidigare, men Kaj Janzon visar på betydligt fler än jag trodde fanns.

Metoden brister

Men viktigare är Janzons genomgång av Ranekes metod. Det visar sig att Raneke i första hand använt sig av andrahandskällor istället för att gå direkt till sigillen. Full förståligt eftersom sigillen först nu, i projektet Det medeltida Sverige, börjar bli kända. Men ändå är det synd att så många fel kommit med.

Det finns c:a 30 000 bevarade sigill från medeltiden men så väl undanhållna forskningen att endast specialisterna får se dem (och tyvärr har de sedan Emil Hildebrands tid varit minst sagt usla på att visa upp dem).

Nu vet vi att det inte går att lita på Raneke fullt ut. Det fadersmordet var trots de hårda orden en fantastisk insats av Janzon. Samtidigt tycker jag att Ranekes system och verk ändå håller påfallande bra och det har gett medeltidshistoriken ett ramverk som forskare utan större anstängning skulle kunna utveckla.

Det låter som ett kommande projekt, att få in hela Ranekes verk i någon form av öppen wiki-databas.

En mer seriös recension av Kaj Janzons bok Vapenlikhetsfällan kommer i Vapenbilden 105:2016 (februari).

 

Hjälmprydnaden blir egen symbol

Crest of knight Holmger Ulfsson (Tre Stengavlar), 1295
Crest of knight Holmger Ulfsson (Tre Stengavlar), 1295

Sveriges första framställning av enbart hjälm med prydnad, utan sköld tillhörde Holmger Ulfsson.

Riddaren Herr Holmger Ulfsson tillhörde släkten Tre Stengavlar (ett sentida namn, de hette aldrig så). I hans sigill från senaste 1291 väljer han att endast använda sin hjälmprydnad. Ingen skölkd. Därmed är han den förste svensk som endast använder hjälmprydnaden som igenkänningstecken.

English

Knight Holmger Ulfsson are the first swede who only use the crest, withotu the shield, in his seal frpm 1291.

Norska sigill från medeltiden

Boktips

image

Från Norge kommer goda nyheter. En bok om norska medeltida sigill har kommit från tryckeriet. Nu gäller det bara att få tag i den.

Britta Nyqvist har gett ut boken Norske sigiller från middelalderen och den verkar spännande av beskrivningen att döma.

Tydligen har arbetet pågått i 100 år, så det känns bra att de kommit till en punkt där de är trygga nog med att ge ut boken. Fast jag anar att vi här ser ännu ett exempel på när det bästa blir det godas fiende.

Boken är på 228 sidor och visar 140 sigillavtryck tjusigt avfotograferade.

image