Etikettarkiv: serafimerorden

Nyfiken på … Serafimersköldarnas hemligheter

Serafimersköldarnas hemligheter – temakväll 22 maj på Kungliga slottet med vapenmålare Leif Ericsson.

Ta reda på vad som gömmer sig på serafimersköldarnas plåtar. Vilka symboler och tecken finns och vad betyder dessa? Gör en djupdykning i vapenmåleriet.

Förra föredraget såldes slut på några minuter. Nu kommer en ny chans för dig som vill veta mer om serafimersköldarnas hemligheter.

Onsdagen den 22 maj kl. 18.00, Kungliga slottet

Läs mer och köp biljetter via följande länk (obs! klicka på ”köp biljett” för att komma till 22 maj):

http://www.kungahuset.se/specialwebbsidor/program2018/nyfikenpatemakvallar/aktuelltnyfikenpa/nyfikenpaserafimerskoldarnashemlighetertemakvall21mars

Elefantordens upp- och nedgång …

Elefantordens ordenstecken
Elefantordens ordenstecken

… Och upp igen

Den äldsta nordiska hovorden är Elefantorden från 1450-talet. Den har sannolikt sitt ursprung i en orden vid kung Erik XIII:s hov och var avsedd för unionsriket. Efter en nedgångsperiod på drygt ett sekel återuppväcktes den 1671.

Om detta, och en hel del annat skriver Antti Matikala i sitt bidrag till boken ”Chivalry and the medieval past” som jag snart recenserar för Vapenbildens räkning.

Anttis text handlar visserligen främst om de svenska ordnarnas tillkomst, men han har med mycket matnyttigt. Speciellt det här med att vi bör vara försiktiga med att säga att något är 600 år gammalt när det faktiskt inte existerade under en mer än ett sekels tid och sedan ”återuppväcktes” men i ”annan form” (=en helt ny företeelse som använder en äldre företeelsers symboler och språkbruk).

Ett ännu bättre exempel är svenska Serafimerorden, som Antti går in på djupet på. Och på ett väldigt förtjänstfullt sätt

3700 ordensmottagare på ett år

Inlägg på Facebook om ordnar, 3/1 2016
Inlägg på Facebook om ordnar, 3/1 2016

3700 personer får en orden varje år i Finland, mot 0 i Sverige, basunerar Svenska ordensföreningen ut på Facebook idag.

Deras poäng är säkert att Sverige ska återinföra ordensväsendet. Och det kan de väl tycka, även om jag själv skulle rösta mot förslaget i varje form det än presenterades.
Skälet till det är att jag inte anser att staten ska värdera människor (vilket en ordensutmärkelse per definition är) samt att jag är helt övertygad om att staten inte skulle kunna sköta uppgiften (om än bättre än alla andra).

Historielöst av ordensförespråkarna

Det som ändå är mer bekymmersamt är att man i Svenska ordensföreningen inte verkar veta (eller låtsas inte veta) varför de kungliga (=statliga) riksordnarna togs bort.

Det var inte, som ofta sägs, en socialistisk åsikt. Tvärtom är det tydligt redan innan första sossen satt i riksdagen att liberala statsmän gärna avstod ordnar precis som de sa nej till adelskap. När man 1974 till slut avskaffade ordnarna så var det efter en period av 50 år då i stort sett inte en enda svensk minister (utom några bondeförbundare) bar Serafimerorden. Den hade istället delats ut till dem som tog emot den – i regel konservativa statstjänstemän (socialdemokratiska generaldirektörer lyser med sin frånvaro i Serafimerrullan) av lägre rang eller rika affärsmän som i dåtidens rangrulla stod än lägre ner.

Staten delade med andra ord inte ut Sveriges förnämsta orden till de förnämsta männen i staten, eftersom de sa ”tack, men nej tack”.

Politiken ointresserad

Svenska ordensföreningen arbetar i motvind. På sin hemsida nämnder de att alliansföreningen (som avgick 2014) nästan helt slutade dela ut regeringsmedaljerna (som var ett alternativ till ordnarna, men med lägre status).

Här borde man fundera på varför borgerliga politiker (inte socialdemokrater och definitivt inte socialister) tycker att det här med medaljer och ordnar är rätt fånigt. Löjligt och barnsligt, helt enkelt. Det gör de inte. Här har jag kommenterat det som de skriver på sin hemsida den 3 januari 2016.

Istället kommer det infantila argumentet:
”Ordensföreningen verkar mot alla former av nationell diskriminering av svenskar, i Sverige och utomlands.”, vilket visar att man i förningen inte har den mista susning om vad ordet diskriminering betyder.

De fortsätter sedan med att säga:
Ordensföreningen anser att riksdag och regering genom avskaffandet resp. förbudet för svenskar att tilldelas svenska ordnar, bär ansvaret för konsekvenserna: den spontana utbredningen av ett formellt och informellt monetärt belöningssystem med bonusar, fallskärmar och gräddfiler mm

De hade kunnat titta omkring i världen och se att ingenstans har utdelandet av ordnar och medaljer påverkat bonusar och extrema lönenivåer. Ingenstans. Det har sannolikt inte heller verkat i motsatt riktning, det är helt enkelt två separata kärl.

Nästa argument är på ytan tilltalande:
Staten ska ”se medborgaren” som en vital bidragare till samhället. Genom utdelandet av ordnar för samhällsnyttiga prestationer erinras om detta i allmänhet och folkrepresentativitet i synnerhet. Om medborgaren förminskas uppstår politikerförakt.”

Men vad är en samhällsnyttig prestation? Vem avgör det? Min gissning är att ingen kommer på idén att ge en medalj till de främsta städerskorna för att de med små resurser gjort samhällets arbetsplatser vackrare. Eller att man ger en orden till en bambatant (kvinna i skolbespisningen) för att hon lagar så god mat till våra barn så att de orkar göra sitt bästa i skolan.
Nä, jag gissar att man kommer att ge medaljer och ordnar till de chefer som redan har utsetts till ett bra jobb samt får bra betalt för det. Det i sig är inte konstigt, snarare normalt för ordnar. Men då ska man vara så ärlig att man säger det.

Dock sägs det på sidans två sista rader – utöver noterna:
”Alla kan inte göra exceptionella insatser och alla kan inte få ordnar.

Samhället och dess medborgare drar nytta av enskildas insatser utöver det vanliga”

För övrigt tycker jag att historien om ordnar är intressant. De säger mycket om sin samtid, ofta mer än de själva förstår.

Till minne av Petrén

Sture Petréns vapensköld
Arms of Sture Petrén, knight of the Royal Order of the Seraphim

Idag, men 1976, dog Sture Petrén, riddare och Serfimerorden. Det är den skölden som syns här ovan.

Om hovrättspresidenten Sture Petrén finns inte mycket att säga heraldiskt, men hans vapen är intressant eftersom det är en kvadrering men inget av de två motiven bygger på äldre släktvapen.

Hjälmprydnaden visar rättvisas vågskål och svärd, som det anstår en domare.

1976 president of Svea hovrätt Sture Petrén, a Knight of the Royal Order of the Seraphim, dies.

Idag öppnar Riddarholmskyrkan

Serafimersköldar i Riddarholmskyrkan. Foto: Frankie Fouganthin
Serafimersköldar i Riddarholmskyrkan. Foto: Frankie Fouganthin

15 maj är säsongsöppning för Riddarholmskyrkan, Serafimerordens egen kyrka och kungarnas gravkyrka. 

I flera år har man nu grävt under golvet i kyrkan för att se om man kan hitta några fler svenska kungar, och en del har nog hittats. Men inte så mycket mer än skelett, tyvärr.

Forskningsprojektet kan du följa på http://www.magnusladulas.blogg.selänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Serafimerordens vapensköldar

För oss heraldiker är kyrkan alla serafimersköldar det som är riktigt roligt. Sköldarna här är det som fördes av de riddare som nu har avlidit. Sköldarna för ännu levande riddare och ledamöter finns på Stockholms slott några hundra meter bort.

 

Leif Ericsson, vapenmålare

Vapen Mannerstierna, på plåt och målad av Leif Ericsson.
Vapen Mannerstierna, på plåt och målad av Leif Ericsson.

Runt om i Sverige finns det flera goda heraldiska konstnärer. En av dem är Leif Ericsson, kunglig vapenmålare.

Leif Ericsson är sedan 2006 vapenmålare vid Kungl. Maj:ts Orden och har som sådan uppdraget att måla vapenplåtarna för serafimerriddarna. Han efterträdde Bengt Olof Kälde på den posten.

Intresset för heraldik kom något tidigare och nu är Leif definitivt en av de stora konstnärerna inom området.

Stilmässigt varierar han sig mellan en modern form av flatestil och en mer historisk stil, framför allt nära 1700-talets ideal.

Bilden här ovan, på Mannerstiernas vapen, är målad i ”lysterteknik” med guld och silver grund på metallplåt. Vapnet målades i två olika format 30 x 40 cm (Riddarhussköldar) och 55 x 70 cm.
Bilden visar den mindre av dom två.

Läs mer om Leif Ericssons arbete som heraldisk konstnär