Etikettarkiv: Riksheraldiker

Varför försvann heraldiken från byggnader

Borås rådhus
Heraldisk utsmyckning på fasaden till Borås rådhus från tidigt 1900-tal

Se dig omkring i en stad. Det är inte ofta du ser ett heraldiskt vapen som inte är stadens eller statens, eller hur?

Men varför är så? Heraldik förekommer ju på äldre byggnader så varför inte på nyare?

Kanske har det med en viss förordning från 1800-talet att göra. I en kung skrivelse (=från regeringen) från den 14 augusti 1885 sägs det att ”intet vapen må anbringas å offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan efter riksheraldikerns hörande.

Min erfarenhet från den offentliga sektorn och hur man ser på myndighetsbeslut är att när regler tas för att få ordning på en företeelse som man anser är trevig men vildvuxen så tenderar den att försvinna. Reglerna som är till för att göra något ordningsamt tolkas som att det blir ett förbud eftersom det presenteras som just ett förbud – som i skrivelsen här ovan.

Kanske kanske får vi tillbaka privatheraldiken och annan privat symbolisk utsmyckning på våra fasader i framtiden, men jag är skeptisk.

Dagens statsheraldiker har inget med offentliga heraldiska utsmyckningar att göra, såvida inte byggherren så önskar.
Statsheraldikern är för övrigt positiv till dylika utsmyckningar så tveka inte att höra av er till dem för att veta hur ni gör det bästa och snyggast.

Vad är en Riksheraldiker?

Riksheraldikerämbetet var en svensk statlig myndighet som utvecklades under 1700-talet, fick sin första formliga instruktion i början av 1800-talet och lades ner 1953. Chefen för myndigheten hade titeln riksheraldiker (äldre form: riksheraldicus[1][2]). Från 1953 togs uppgifterna över av Riksarkivet och tjänsten bytte namn till statsheraldiker.

Riksheraldikern ska inte förväxlas med rikshärolden, den heraldiskt ansvarige ämbetsmannen inom Serafimerorden.

Historien bakom riksheraldikern

Jag har i Medeltidens härold (2008) skrivit om häroldsämbetet under medeltiden och visat att det fanns en centraliserad häroldsinstitution underordnad unionskungarna. Denna verkar inte alls ha fungerat i den mindre utvecklade svenska förvaltningen, men den fanns både i Danmark och Norge.
Det är emellertid oklart i vilken utsträckning denna ägnade sig åt heraldik. Bevisligen var de en form av budbärare men ingen av de c:a 10 kända härolderna kan kopplas till någon heraldisk aktivitet. En härold verkar dock ha besökt en tornering i Brugge på 1360-talet. Uppkomsten av sköldebrev under Erik av Pommerns tid kan kanske kopplas till härolder men inget är klart.

Riddarhuset en brytpunkt

Det dröjer in på 1600-talet innan den svenska staten på allvar börjar engagera sig i heraldiken och det sker när Riddarhuset instiftas. I den instruktion som Gustaf II Adolfs utfärdar fastslås det att adlande bara kan göras av kungen och att kansliet skulle utfärda sköldebreven. Det var också nu som vapnen standardiserades genom att man fastslog vilka rangkronor som skulle finnas.

Riddarhusets instiftande och dess instruktioner innebar slutet för den fria adliga heraldiken. Från och med 1620-talet var det stopp för adelsmäns möjlighet att förändra sina egna vapen. Allt skulle styras av staten trots att denna saknades formell kompetens inom området (för att använda ett känslomässigt språkbruk som annars mest används om dagens samhälle).

Det kungliga kansliet saknade emellertid konstnärlig kompetens så när Antikvitetskollegiet inrättades skapades ett samarbete mellan dessa två myndigheter. Den förste som regelbundet anlitades som heraldisk konstnär (motsvarigheten till dagens Henrik Dahlström) var Elias Brenner. Han efterträddes av Nils Tungelfelt och därefter kom Carl Ludvig von Schantz. Även om dessa hade kunskap om heraldik ska de ses som heraldiska konstnärer snarare än heraldiker eftersom vi inte vet något om deras uppgift att komponera vapen eller avgöra val av rangtecken.

Vår förste riksheraldiker

Det är med Conrad Ludvig Transchiöld, som efterträdde von Schantz vid dennes bortgång 1734, som riksheraldikerämbetet inrättas. Han och hans efterträdare, till exempel  Anders Schönberg och Jonas Carl Linnerhielm, skapade ett heraldiskt ämbete som gick djupare än man tidigare hade gjort. det är nu det skapas riktiga vapenböcker och det är nu – under Linnerhielm – som den första formliga instruktionen för ämbetet upprättades. Den fastslogs 1813 och gällde mer eller mindre fram till 1953.

Adeln och heraldiken skiljs åt

1800-talet innebär ett stadigt minskade adlade, till stor del på grund av den liberala borgerlighetens ovilja mot densamma, och när  ståndsriksdagen avskaffas 1865 upphörde adlandet nästan helt. Det innebar att riksheraldikerns arbete med adelvapen också försvinner och man ser det i August Wilhelm Stiernstedt och Carl Arvid Klingspors författarskap. Deras intresse för den personliga heraldiken är llåg. I stället fokuserar de på den offentliga heraldiken och gör ett stort arbete med att skapa ett nytt tänkande kring denna.

Det är Stiernstedt med vänner som ligger bakom instruktionen från 1885 där det fastslås att inget vapen fick sättas upp på offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan att riksheraldikern först hade hörts i ärendet.
Det gäller för en statlig ämbetsman att kunna motivera sin egen existens.
Än idag vilar denna instruktion tung över den heraldiska debatten, även om den inte har formell giltighet längre.

1900-talets nya tid

En flagglag från 1906 och ett försök att bredda verksamheten till att äen omfatta privata icke-adliga vapen under 1930-talet hjälpte inte. Riksheraldikerämbetet i sin gamla form hade spelat ut sin roll och 1953 upphörde verksamheten. I stället skapades statsheraldikern som en del av riksarkivet med ansvar endast för den offentliga heraldiken.

Riksheraldiker 1734 – 1953

1734 – 1765† Conrad Ludvig Transchiöld
1768 – 1772† Daniel Tilas
1773 – 1809† Anders Schönberg
1809 – 1829† Jonas Carl Linnerhielm
1829 – 1855† Niklas Joakim af Wetterstedt
1855 – 1880† August Wilhelm Stiernstedt
1880 – 1903† Carl Arvid Klingspor
1903 – 1931† Adam Lewenhaupt
1931 – 1953  Harald Fleetwood

God svensk heraldisk sed

Sven Hedins vapensköld av Numericana.
Sven Hedins vapensköld av Numericana.

 

God. Heraldisk. Sed. Smaka på orden. Visst förpliktigar de och manar till eftertanke.  

När vi i Svenska Vapenkollegiet tillsammans med Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik (SNGH) bedömer de vapen som anmäls till Svenskt Vapenregister så är God Heraldisk Sed något som är viktigt för oss. Men vad betyder det?

Den goda heraldiken

God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?

Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det går inte att tillföra nya eller ändra betydelsen av  äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.

Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.

Coat of arms of Wrede af Elimä. Image: adelsvapen.com
Vapensköld för friherrliga ätten  Wrede af Elimä, ett ganka tillkrånglat personligt vapen. Image: adelsvapen.com

Släktvapen och andra vapen

Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.

Tjörns kommunvapen
Tjörns kommunvapen. Krångligare än så blir inte kommunala vapen numera när murkronan är borta.

Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.
Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.
Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.

Den heraldiska sedens tre källor

Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?

Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet. Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.

För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ut den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.

Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.

Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).

Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.

Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.

Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige.  Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.

Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?

Konow skriver om Lewenhaupt

Boktips

Förre statsheraldikern Jan von Konow har kommit med ännu en bok. Denna gång en exposé över släkten Lewenhaupt från Sture-morden fram till idag.

Som släktbok är den trevlig och jag gör gärna samma uppställning när jag skriver en bok om mina anor. Men eftersom von Konow är historiker blir jag lite besviken. Boken är en hyllning till bildade män, tappra män, framgångsrika män och, i ett fall, till en kvinna dom hade modet att gifta sig av kärlek.
Någon analys av det samhälle i vilket släkten framgångsrikt verkade finns inte.

Men eftersom fem sidor ägnas den gamle riksheraldikern Adam Lewenhaupt så har boken ändå ett värde för mig.