Etikettarkiv: riddarideal

Hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och ära

Var hjälmprydnaden ett märke från striden eller kom den till genom inspiration från litteraturen?
Svaret längst ner. 

Som det lössläppta baneret visade att enheten var redo för strid visade hjälmen att den enskilde riddaren gjort sig i ordning. Att sätta på sig hjälmen hade säkert varit en symbolisk gest i många sekler. Det nya i högmedeltidens sekulära litteratur, som krönikor, var att det även blev en symbolisk handling inom konsten. Fenomenet finns i diktverket över William Marshalls bravader från 1220-talet och det finns hos krönikörer som Jean Froissart. Den senare skriver i volym fem att de franska styrkorna inför slaget i Portiers kom ”fixed in their helmets and unfurled their banner”. Om slaget i Crecy skriver Froissart att kung Edvard III inte hade sin hjälm på, när han menar att det var Edvards son, den svarte prinsen, som denna dag var befälhavare över styrkorna.  (Jones, s 116) Vidare sägs i ”Historie des Ducs du Normandie” att Robert FitzWalter säger till kung Johan (prins John i Robin Hood-berättelserna) att: ”By God´s body you will not! Ypu will see two hundred laced helms in your land before you hang him.”, när kungen hotar att hänga Fitzwalters svärson. (Warren, s 230)

 

Hjälmen som symbol för kriget

Hjälmens av- och påtagande blir den huvudsakliga symbolen för att riddaren lämnar sin civila roll och de regler som gäller i denna värld och går in i krigarens roll där bland annat dödandet och plundrande är tillåtet. Den här typen av ceremonier är inte unika för medeltiden. Vi kan se det i vilken film som helst, där en stridande först måste förbereda sig för strid genom att ta på sig utrustning och först när detta är gjort kan vapnet väljas. Vi har militärens parader i uniform före och efter kriget för att visa att soldaterna nu går in respektive ur samma roll, där marscherna på årsdagar är en påminnelse om de olika roller vi människor går in och ur. Liknade ceremonier kan ses i antikens litteratur och från ex Bantukulturen i Afrika fanns tydliga regler för hur en soldat skulle bete sig efter en strid, speciellt om han hade dödat någon.

Men ingen av dessa symboliska handlingar är så tydliga som när riddaren efter ha satt sig på sin häst tar på hjälmen.

hertiginna Ingeborg
Hertiginnan Ingeborg med Norges och Sveriges baner och hjälmar. Ingen sköld. 1320-tal

Hjälmprydnadens funktion

Ifrån dessa välkända tankar kommer jag till den individuella hjälmprydnaden. Denna uppstår under sent 1200-tal och sprider sig snabbt över Västeuropa. Det finns förstås kulturer före denna tid som haft prydnader på hjälmen (dock inte vikingar, som är de enda som annars framställs med just hjälmprydnader). Det unika här är att varje riddare hade sin unika hjälmprydnad. Vi vet inte varför eller ens när. De avbildas på sigill, de finns med på kyrkomålningar och tavlor. Från mitten av 1300-talet verkar de finnas med i tornerspel men de förekommer aldrig i berättelser om krig.

Ändå tror jag att de måste förstås mot riddarens uppgift som krigare. Som jag visat ovan har krönikörerna och trubadurerna hämtat sina symboliska bilder från riddarnas militära vardag och gjort något extra av denna. Därifrån tror jag att riddarna blivit inspirerade av romanerna och sångarna. De har tagit till sig den symboliska hjälmen och gjort den än mer symbolisk genom att ge den liv. Hjälmprydnaden gör hjälmen lika individuell som bäraren. I den riddarromantik som fanns under denna tid kom modet att sprida sig snabbt, men bara inom den sfär som också lyssnade till riddarromanerna. Hjälmprydnaden spred sig inte till de slaviska områdena alldeles intill den romansk-germanska kultursfären förrän efter många hundra år.

Det är därmed möjligt att hjälmprydnadens tillkomst inte ska sökas tillbaka till de målade hjälmarna som är kända från 1100-talet utan är en helt ny företeelse, ett nytt mode.

Hjälmen ska inte heller ses som en symbol för den manliga riddaren till häst för de första kvinnorna med hjälmprydnader utan sköldar i sina sigill är samtida med de första manliga. I bilden här ovan, från 1320-talet, har hertiginnan Ingeborg  både Norges och Sveriges sköldar samt rikenas baner, vilket för mig visar att hon dels förde befälet över trupperna, dels visar att hon är redo för strid – även om hon likt dagens generaler inte tänkte stå längst fram i stridslinjen. Jag tror även att vi ska se placeringen av sköldarna som de respektive rikenas rangordning vid denna tid. Norge var rikare och hade högre status. Ingeborg var dotter till kungen av Norge, änka efter hertig Erik och mor till kung Magnus.

Därför ser jag hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och inte riddare. Det kan också förklara varför borgare, som förde vapen, inte har hjälmprydnader förrän under renässansen. Det gäller Norden och Tyskland likväl som Italien och Spanien, även om undantag finns.

Porträttgravsten i Åsle kyrka
Porträttgravsten över fältöverste (ÖB) Knut Håkansson Hand med burgundisk hjälm längst till vänster. 1560-tal.

Porträttgravstenarna under stormaktstid

Hjälmen, framför allt den burgundiska stridshjälmen, finns även med på svenska porträttgravstenar under 1500- och 1600-tal när den döde varit krigare. Ofta vid hans fötter och i sällskap med ett par stridshandskar. Även i de fall han var ofrälse. Den finns däremot inte med om den döde inte varit krigare, vilket framför allt gäller de ofrälse. Den döde har dessutom en annan heraldisk hjälm som bär upp hjälmprydnaden.

Läs mer

  • Robert W Jones; Bloodied banners (2010)
  • WL Warren; King John (1978)

 

Sankt Göran och Sturarna

St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Foto: Wikipedia

Mitt i Storkyrkan står en av renässansens förnämsta skulpturer, alla kategorier: Sankt Göran och draken. Men varför valde Sten Sture dä just denna symbol?

St Göran var en av de främsta symbolerna för svensk självständighet från omkring 1440 till 1500, under Karl Knutsson Bonde och Sten Sture dä. Och för att verkligen visa svensk självständighet valde Sten Sture dä att låta framställa St Göran som den som slår ihjäl den stora ondskan – Dansken (eller möjligen bara dess kungahus och elit).
Den här framställda synen på dansken kan knappt ha underlättat framtida diplomatiska förbindelser mellan länderna och kan vara en del i förklaringen till de tämligen oförsonliga strider om just ingenting alls som präglade den senare Sture-tiden och som avslutades med Stocholms blodbad.

Men historien börjar långt tidigare

Sankt Göran (St George) är en urkristen symbol, känd från 400-talet men troligen bygger den på en historia, och kanske händelser, från 300-talets första hälft. Och den är tidigt känd i hela kristenheten för berättelsen översattes till latin ungefär samtidigt som den är upptecknad av etiopierna.

Ursprungligen låg berättelsens fokus på Görans martyrskap och så som det var utformat med en pinad kropp kom Göran att bli de spetälskas helgon. Därför finns det runt om i Europa hospital till hans ära.
Men eftersom redan den första berättelsen nämner att han var officer i den romerska armén kom han efterhand också att allt mer bli soldaternas helgon, speciellt de som slåss mot ondskan.

Draken tar plats

Fram till 1000-talet avbildas St Göran främst som en lidande martyr men sedan kommer draken in och Göran blir riddare. Draken nämns visserligen redan i en berättelse från 500-talet men avbildas alltså inte och under en kort period innan draken – som symbol för all ondska – tar plats slåss Göran mot människor. Och allt detta sker vid Medelhavets östra sida.

Sankt Göran och draken i Ferrera. Foto: I Sailko (Wikipedia)

Drakens ankomst passade de strax därefter uppdykande korsriddarna. De tar snabbt till sig detta helgon och gör det till sitt. Den äldsta västeuropeiska pompösa framställningen dateras till 1135 och finns i katedralen i Ferrera i norra Italien. Kyrkan är helgad åt St Göran (Svanberg, 20f).
Heraldikern kan notera att man här, som i princip all 1100-talskonst, låter ryttaren vända sin sköld bort från betraktaren. ett tydligt tecken på att det inte fanns något väsentligt att visa upp, dvs heraldiska vapen fanns inte/var inte relevanta vid denna tid.

Dopfunt från Martorp i Västergötland. Foto: Bengas historiesida

Faktum är att St Göran även fanns i Sverige på 1100-talet. Han finns på en dopfunt i Vättlösa kyrka, på en annan i martorp (båda i Västergötland). Han finns också i kyrkmålningar i Uppland, ex i Vendels kyrka och han finns, i en östkyrklig version, i Källunge kyrka på Gotland. Ett altare invigdes till St Görans ära i Lunds domkyrka 1125 (Svanberg, 29ff). Kulten var alltså väl utvecklad på svensk landsbygd ungefär samtidigt som den kom till övriga delar av Europa – om nu någon läsare var kvar i tron att svenskarna låg generationer efter sina kontinentala grannar.

Kung Karl lyfter Sankt Göran

Men kulten är svag. Även om det går att slå fast att St Göran är ett etablerat helgon så ska man nog vara väldigt försiktig med att jämföra den med hur kulten såg ut i England. Speciellt som man där under 1300-talet lyckades slå ihop St George med Kung Arthur och på så sätt få fram Strumpebandsorden – föregångaren till alla våra moderna riddarordnar.

Kanske var det impulserna från England, kanske var det hans allmänna känsla för det vi idag kallar propaganda (eller varumärkesbyggande), men det är med Karl Knutsson Bonde som omvandlade St Göran till något mycket större.
Denne mycket förmögne man ägnade många ungdomsår till att resa runt i Europa för att lära sig mer om styre och krigsföring. När han kom hem till Sverige blev han tämligen snabbt utsedd till marsk (år 1436) och redan 1438 åkallar han St Göran i strid. Det sker med orden ”Sancte Örjan den riddare värd / att hjälpa honom i den färd” (Karlskrönikan). 1452 är St Göran med igen, denna gång på fälttåget mot Skåne. Ett av baneren visar då Riddare Örjan medan de andra visar St Erik, St Olof respektive Tre kronor. Huvudbaneret visade jungfru Maria. Citatet lyder ”sancti örians belete man ther i seer ”(Karlskrönikan, s 294f. http://spraakdata.gu.se/ktext/karl.html)

Under Karls tid växer även våra St Göran-gillen fram. 1443 i Stockholm, 1460 i Uppsala och sedan också i Strängnäs, Visby, Väserår och Stora Kopparberg, och det är därför St Göran blev bergsmännens skyddspatron (Svanberg 30f). Det är lätt att se att dessa områden stämmer väl överens med Sturepartiets främsta maktbas.

Spår i heraldiken

70 år av st Göran-kult som dessutom sammanfaller med heraldikens storhetsperiod inom området varumärkesbyggande – gav det någon effekt på vapensköldarna i Sverige?

Nej, inte vad jag kan se. Inget adelsbrev antyder något i denna riktning och det gör inte heller sigillen som bevarats.
Vi vet ju att det funnits vissa baner, men dessa verkar inte ha varit personliga utan representera något större.

Precis som vi idag verkar man då ha skilt på vad som är en partisymbol och vad som passar för en person.