Riddarhuset har haft den goda smaken att sammanställa alla artiklar om heraldik ur de senaste tio åren av tidskriften Arte et Marte.
Arte et Marte är Riddarhusets egen ”medlemstidning”. Förutom att ta upp allehanda genealogiska och organisatoriska frågor som berör Riddarhusets medlemmar så återkommer artiklar inom heraldik.
Visserligen är artiklarna begränsade till adelsheraldik men de är gediget skrivna och har ofta ett bra bildmaterial. Därför är de absolut värda att ägna en tid åt.
Boktips
Jag säger det redan nu – Det här är ÅRETS JULKLAPP 2019.
Det är nästan tre år kvar, men jag längtar redan efter Riddarhusets nya spännande bokserie – Riddarhusets vapensköldar.
Verket ska visa varje enskild sköld som hänger i Riddarhussalen. Det är 2 331 vapenplåtarna så boken blir i sanning magnifik. Det blir första gången hela samlingen kommer att visas och det sker genom att varje sköld får sin egen berättelse.
Banden kommer att bli illustrerade med nytagna bilder av fotografen Gabriel Hildebrand. Texten till vapensköldarna skrivs av heraldikern Magnus Bäckmark. Böckerna innehåller även fördjupande och intresseväckande artiklar av specialister inom adel och heraldik. Ett oumbärligt referensverk för såväl den allmänt släkt- och historieintresserade som den heraldiske kännaren.
Bokverket kan nu beställas till specialpriset 1 500 kr vilket inkluderar en exklusiv kassett i begränsad upplaga. Ordinarie pris är 2 100 kr. Frakt om 100 kr tillkommer.
Erbjudandet gäller enbart under perioden 20 februari – 30 juni 2016.
Utgivningen planeras till februari 2019.
Kan man adopteras till adelskap?
Nej, säger Riddarhuset idag.
Ja, sa Riddarhuset förr.
För en normal svensk finns det ingen skillnad mellan adopterade och icke-adopterade barn. Endast en grupp håller ännu fast i det – Riddarhuset.
Numera är det en ideell förning precis som vilken kulturhistorisk förening som helst. Som sådan får de förstås ha vilka regler de vill om vem som ska få bli medlem. Det är inget konstigt med det.
Värre blir de när de påstår att de har reglerna därför att det är tradition och historia. När det gäller just adoption visar nämligen Riddarhuset en påfallande brist på historisk insikt samt orsakerna till varför vissa regler en gång infördes.
Det går att fastställa det med ganska enkla metoder. På www.adelsvapen.com har Jonas Hjelm med sällskap lagt in äldre uppgifter om svenska frälsesläkter. Dessa uppgifter kan inte sägas vara 100% sanna så varje enskild post måste kontrolleras för sig. Men det som man snabbt får fram om man söker på ”adopterad” är en lista på personer som adopterats till sitt adelskap.
Det finns här personer som adopterats av släktingar med samma namn likväl de som adopterats på morbrors namn och andra varianter. Ett exempel är Rosén von Rosenstein. dottersonen Samuel Aurivillius, adlades och adopterades Rosén von Rosenstein 1773-05-05 jämte sina syskon på morfaderns adliga namn (med morbrodern och bröderna introducerade 1776 under nr 2055). Han slöt själv sin adliga ättegren.
De som adopterades in på Riddarhuset var förr inte barn utan vuxna män. det kan vara så att det finns adopterade barn, men det berördes inte av 1762 års regler.
Nu är det bara hoppas att nya Riddarhuset tar lärdom av både det omgivande samhället och av historien så att de inte fastnar i 1800-talets tänkande kring släkthistoria. Det är ju trots allt inte den mest adliga eller historietrogna perioden i vårt sekel så att ha den som rättesnöre känns lite udda för en kulturhistorisk förening.
Boktips
Så är den här igen. Adelskalendern. vart tredje år kommer detta verk som tar med alla personer som på ett eller annat sätt kan räknas som medlemmar i Riddarhuset.
2016 års upplaga av Sveriges Ridderskap och Adels kalender är den 107:e i ordningen sedan den första matrikeln över den svenska adeln började ges ut år 1854.
Av de över 3000 introducerade ätterna finns 663 ännu kvar i Sverige, och dessa finns också med i Adelskalendern 2016. De fördelar sig på 47 grevliga, 131 friherrliga samt 485 adliga ätter och presenteras med vapen, historisk inledning och personbestånd.
För första gången i kalenderns historia redovisas sköldarna med alla dess attribut såsom rangkronor, hjälmprydnader och sköldhållare.
Beställ den här: https://
God. Heraldisk. Sed. Smaka på orden. Visst förpliktigar de och manar till eftertanke.
När vi i Svenska Vapenkollegiet tillsammans med Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik (SNGH) bedömer de vapen som anmäls till Svenskt Vapenregister så är God Heraldisk Sed något som är viktigt för oss. Men vad betyder det?
God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?
Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det inte går att tillföra nya eller ändra betydelsen av äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.
Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.
Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.
Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.
Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.
Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.
Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?
Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet. Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.
För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ut den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.
Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.
Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).
Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.
Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.
Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige. Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.
Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?
Every three years a new Swedish peerage book are published. The next one are due to 2016. In the peerage book, you find every Swedish nobleman/woman.
The Swedish Peerage Book (Adelskalendern) accounts the lineage of living families that have been introduced into the House of Nobility.
In 2016, it catalogues the 47 count, 136 baron and 509 untitled noble families still living (2013) together with their coat of arms
The peerage book also includes a brief introduction into the families historical background of each family.
The 107th edition of the Swedish Peerage Book will be printed in December 2015.
For questions please contact: ak@riddarhuset.se or/and visit www.adelskalendern.se.
The house of nobility with its 1700 coppar plates are the center of Swedish heraldry. Open for visitors,
In 1626, the house of nobility was founded. The ”house” was more of a corporation for the nobility when the Swedish Parliament was divided into four estates.
If a family was given a letter of nobility they had the right to be introduced to the House of nobility. When so, their coat of arms was painted on a copper plats and hanged on the wall. The coat of arms is arranged in numerical order according to the year of introduction.
Altogether 2 330 families where introduced, 1700 of them have had their Coat of Arms painted.
For heraldist, the great hall is one of the most exciting places on earth (if you’re not a heraldist, it’s still a beautiful room).
Varför gömmer sig Nationalkommittén för genealogi och heraldik är Sveriges, främsta heraldiska institut?
I Vapenbilden #69:2007 skrev fil dr Lars Wikström, då ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik (SNGH), en kort artikel om kommitténs historia och verksamhet.
Med utgångspunkt i den kan man ställa frågor om kommitténs funktion och berättigande.
Det är inte så att jag vill avskaffa SNGH eller ens byta ut dess ledamöter.
Vad jag vill är att se lite liv och rörelse i nämnda kommitté.
SNGh grundades 1971 för att få en svensk institution som kunde vara en samtalspartner till Confédération internationale de généalogie et d´héraldique, som grundades 1970 för ”uppehållande av kontakter mellan nationella intressegrupper och internationella organisationer. En av dess främsta ambitioner är att tjäna som rådgivande organ till UNESCO”, som Wikström skrev.
1970 fanns det ingen svensk heraldisk förening och ingen egentlig institution jämte statsheraldikern och Riddarhuset som hade permanent heraldisk kompetens.
Genealogiska Föreningens tidskrift ”Släkt och Hävd” ställdes till kommitténs förfogande som svenskt publiceringsorgan, vilket gör att denna förening fortfarande har representation i kommittén. Enligt nu gällande statuter av år 2000 består Nationalkommittén av minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhetsakademien, Riksarkivets heraldiska sektion, Försvarets traditionsnämnd, Genealogiska Föreningen, Riddarhuset och Ointroducerad Adels Förening.
Här skulle man kunna invända mot sammansättningen och hävda att kommittén även borde öppna upp för Svenska Heraldiska Föreningen (SHF). Och det gör jag, för jag tycker att det är SHF som har den i särklass mest samlade heraldiska kompetensen inom heraldik. Både bredd och spets. Dessutom med egen heraldisk publikation som väl fyller SNGH:s behov.
Idag är SNGH en mycket tyst kommitté. De verkar inte ens i det tysta och det är synd. Det skulle vara av stort värde om någon av deras ledamöter (helst alla) någon gång tog till orda i heraldiska spörsmål. Vi behöver deras kompetens.
Många svenskar har någon adlig anfader. Behöver du veta hur deras vapensköld såg ut så är Riddarhuset platsen att besöka.
Men du får fråga dig fram Någon digital hjälp finns ännu inte att tillgå.
Men snart ska en ny databas finnas klar. I Riddarhusets Ätt- och vapendatabas kommer alla nu levande adliga ätter att finnas med. Men allt är ännu/fortfarande i sin testfas. Databasen ersätter den äldre mindre funktionella databasen så jag hoppas att den blir bättre.
Nackdelen med den gamla vara att den ordagranna blasoneringen var svår att begripa och att det inte gick att fritextsöka eftersom man inte kunde veta vilket ord man skulle söka på. Nu är det bara att hoppas att man denna gång använder sig av Dahlby/Ranekes Svensk vapenbok från 1967. Här finns nämligen beskrivningar på modern svenska. Kanske inte alla som skulle kunna föras in i databasen, men de flesta.
Sedan undrar jag hur Riddarhuset kan få för sig att ätten Gyllenstierna av Lundholm är en släkt som adlats under 1500-talet. Denna ätt är känd från 1300-talet och kom till Sverige redan vid 1400-talets mitt. Eller Lewenhaupt (Lejonhuvud), som också den är känd från 1300-talet. Bara för att en släkt byter namn eller lägger till en härkomst så har de inte plötsligt förlorat sitt adelskap och återfått det genom ett adlande. Tvärtom var de högadel som tilldelades friherretiteln under Johan IIIs tid.
Övriga släkter på sidan över adlade under 1500-talet adlades emellertid detta sekel.
Nu vänder Riddarhuset på sköldarna och ställer ut en okänd baksida. Se utställningen på Riddarhuset hela sommaren 2015.
När Riddarhuset för några år sedan inventerade alla sina sköldar (vapenplåtar) passade man på att fotografera både fram- och baksida. Baksidorna visade sig ibland innehålla mycket spännande information.
Nu visas dessa baksidor på Riddarhuset. Se uppgifter om konstnären som målat plåten, intressanta skisser och spår av tidigare restaureringar.
2015 års sommarutställning på Riddarhuset utgörs av fotokopior på detta dolda kulturarv som aldrig tidigare visats och som annars hänger mot väggen i Riddarhussalen, osynligt för ögat.
Under Riddarhusets besökstimme varje helgfri måndag–fredag kl. 11.00–12.00. Entré 60 kronor (40 kronor för studerande/pensionärer). Gratis med My Stockholm Pass.
