Etikettarkiv: riddarhuset

Adelskalendern 2016 har anlänt

Omslaget till 2016 års adelskalender
Omslaget till 2016 års adelskalender

Boktips

Så är den här igen. Adelskalendern. vart tredje år kommer detta verk som tar med alla personer som på ett eller annat sätt kan räknas som medlemmar i Riddarhuset.

2016 års upplaga av Sveriges Ridderskap och Adels kalender är den 107:e i ordningen sedan den första matrikeln över den svenska adeln började ges ut år 1854.

Av de över 3000 introducerade ätterna finns 663 ännu kvar i Sverige, och dessa finns också med i Adelskalendern 2016. De fördelar sig på 47 grevliga, 131 friherrliga samt 485 adliga ätter och presenteras med vapen, historisk inledning och personbestånd.

Extra kul för heraldiker

För första gången i kalenderns historia redovisas sköldarna med alla dess attribut såsom rangkronor, hjälmprydnader och sköldhållare.

Beställ den här: https://www.riddarhuset.se/produkt/adelskalendern-2016-2/

God svensk heraldisk sed

Sven Hedins vapensköld av Numericana.
Sven Hedins vapensköld av Numericana.

 

God. Heraldisk. Sed. Smaka på orden. Visst förpliktigar de och manar till eftertanke.  

När vi i Svenska Vapenkollegiet tillsammans med Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik (SNGH) bedömer de vapen som anmäls till Svenskt Vapenregister så är God Heraldisk Sed något som är viktigt för oss. Men vad betyder det?

Den goda heraldiken

God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?

Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det går inte att tillföra nya eller ändra betydelsen av  äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.

Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.

Coat of arms of Wrede af Elimä. Image: adelsvapen.com
Vapensköld för friherrliga ätten  Wrede af Elimä, ett ganka tillkrånglat personligt vapen. Image: adelsvapen.com

Släktvapen och andra vapen

Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.

Tjörns kommunvapen
Tjörns kommunvapen. Krångligare än så blir inte kommunala vapen numera när murkronan är borta.

Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.
Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.
Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.

Den heraldiska sedens tre källor

Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?

Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet. Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.

För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ut den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.

Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.

Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).

Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.

Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.

Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige.  Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.

Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?

The Swedish Peerage Book 2016

The Swedish Peerage Book or Adelskalendern
The Swedish Peerage Book or Adelskalendern

 

Every three years a new Swedish peerage book are published. The next one are due to 2016. In the peerage book, you find every Swedish nobleman/woman. 

The Swedish Peerage Book (Adelskalendern) accounts the lineage of living families that have been introduced into the House of Nobility.

In 2016, it catalogues the 47 count, 136 baron and 509 untitled noble families still living (2013) together with their coat of arms
The peerage book also includes a brief introduction into the families historical background of each family.

The 107th edition of the Swedish Peerage Book will be printed in December 2015.

For questions please contact: ak@riddarhuset.se or/and visit www.adelskalendern.se.

A beautiful house full of Coat of Arms

The house of nobility in Stockholm, interior
The house of nobility in Stockholm. In the background you find more than 1700 copper plates with arms of noble families. 

 

The house of nobility with its 1700 coppar plates are the center of Swedish heraldry. Open for visitors, 

In 1626, the house of nobility was founded. The ”house” was more of a corporation for the nobility when the Swedish Parliament was divided into four estates.

If a family was given a letter of nobility they had the right to be introduced to the House of nobility. When so, their coat of arms was painted on a copper plats and hanged on the wall. The coat of arms is arranged in numerical order according to the year of introduction.

Altogether 2 330 families where introduced, 1700 of them have had their Coat of Arms painted.

For heraldist, the great hall is one of the most exciting places on earth (if you’re not a heraldist, it’s still a beautiful room).

 

Nationalkommittén för genealogi och heraldik – en orientering

Varför gömmer sig Nationalkommittén för genealogi och heraldik är Sveriges, främsta heraldiska institut?

I Vapenbilden #69:2007 skrev fil dr Lars Wikström, då ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik (SNGH), en kort artikel om kommitténs historia och verksamhet.
Med utgångspunkt i den kan man ställa frågor om kommitténs funktion och berättigande.

Nej

Det är inte så att jag vill avskaffa SNGH eller ens byta ut dess ledamöter.
Vad jag vill är att se lite liv och rörelse i nämnda kommitté.

SNGh grundades 1971 för att få en svensk institution som kunde vara en samtalspartner till Confédération internationale de généalogie et d´héraldique, som grundades 1970 för ”uppehållande av kontakter mellan nationella intressegrupper och internationella organisationer. En av dess främsta ambitioner är att tjäna som rådgivande organ till UNESCO”, som Wikström skrev.

1970 fanns det ingen svensk heraldisk förening och ingen egentlig institution jämte statsheraldikern och Riddarhuset som hade permanent heraldisk kompetens.

Genealogerna ställer upp

Genealogiska Föreningens tidskrift ”Släkt och Hävd” ställdes till kommitténs förfogande som svenskt publiceringsorgan, vilket gör att denna förening fortfarande har representation i kommittén.  Enligt nu gällande statuter av år 2000 består Nationalkommittén av minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhetsakademien, Riksarkivets heraldiska sektion, Försvarets traditionsnämnd, Genealogiska Föreningen, Riddarhuset och Ointroducerad Adels Förening.

Här skulle man kunna invända mot sammansättningen och hävda att kommittén även borde öppna upp för Svenska Heraldiska Föreningen (SHF). Och det gör jag, för jag tycker att det är SHF som har den i särklass mest samlade heraldiska kompetensen inom heraldik. Både bredd och spets. Dessutom med egen heraldisk publikation som väl fyller SNGH:s behov.

SNGH borde höras mer

Idag är SNGH en mycket tyst kommitté. De verkar inte ens i det tysta och det är synd. Det skulle vara av stort värde om någon av deras ledamöter (helst alla) någon gång tog till orda i heraldiska spörsmål. Vi behöver deras kompetens.

Hitta adliga vapensköldar

Många svenskar har någon adlig anfader. Behöver du veta hur deras vapensköld såg ut så är Riddarhuset platsen att besöka.

Men du får fråga dig fram Någon digital hjälp finns ännu inte att tillgå.

Men snart ska en ny databas finnas klar. I Riddarhusets Ätt- och vapendatabas kommer alla nu levande adliga ätter att finnas med. Men allt är ännu/fortfarande i sin testfas. Databasen ersätter den äldre mindre funktionella databasen så jag hoppas att den blir bättre.

Nackdelen med den gamla vara att den ordagranna blasoneringen var svår att begripa och att det inte gick att fritextsöka eftersom man inte kunde veta vilket ord man skulle söka på. Nu är det bara att hoppas att man denna gång använder sig av Dahlby/Ranekes Svensk vapenbok från 1967. Här finns nämligen beskrivningar på modern svenska. Kanske inte alla som skulle kunna föras in i databasen, men de flesta.

Sedan undrar jag hur Riddarhuset kan få för sig att ätten Gyllenstierna av Lundholm är en släkt som adlats under 1500-talet. Denna ätt är känd från 1300-talet och kom till Sverige redan vid 1400-talets mitt. Eller Lewenhaupt (Lejonhuvud), som också den är känd från 1300-talet. Bara för att en släkt byter namn eller lägger till en härkomst så har de inte plötsligt förlorat sitt adelskap och återfått det genom ett adlande. Tvärtom var de högadel som tilldelades friherretiteln under Johan IIIs tid.
Övriga släkter på sidan över adlade under 1500-talet adlades emellertid detta sekel.

 

Riddarhuset visar sköldens baksida

Bild från Riddarhusets utställning Sköldens baksida.
Bild från Riddarhusets utställning Sköldens baksida.

Nu vänder Riddarhuset på sköldarna och ställer ut en okänd baksida. Se utställningen på Riddarhuset hela sommaren 2015.

När Riddarhuset för några år sedan inventerade alla sina sköldar (vapenplåtar) passade man på att fotografera både fram- och baksida. Baksidorna visade sig ibland innehålla mycket spännande information.

Nu visas dessa baksidor på Riddarhuset. Se uppgifter om konstnären som målat plåten, intressanta skisser och spår av tidigare restaureringar.

2015 års sommarutställning på Riddarhuset utgörs av fotokopior på detta dolda kulturarv som aldrig tidigare visats och som annars hänger mot väggen i Riddarhussalen, osynligt för ögat.

Utställningen visas

Under Riddarhusets besökstimme varje helgfri måndag–fredag kl. 11.00–12.00. Entré 60 kronor (40 kronor för studerande/pensionärer). Gratis med My Stockholm Pass.

Jesper Wasling 2010_1a

Kan svenskar bli adlade

Jonas Arnell tog nyligen upp en intressant fråga på sin blogg: kan svenskar bli adlade?
Svaret är nej, och här förklaras varför.

Den ende som har rätt att utdela adelskap är en statschef, och då endast under förutsättning att den rätten står omnämnd i konstitutionen.

För svensk del skapades den rätten omkring 1280 då Alsnö stadga antogs, och den upphävdes med den nya författningen 1975.

Det är numera mycket få länder som har kvar rätten att adla. I Europa finns rätten hos Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Liechtenstein, Spanien och Storbritannien. Även Tonga kan ge adelskap.

Men att dela ut adelskap till utländska medborgare är i realiteten en politisk omöjlighet för dessa länders statsöverhuvuden. Ska staten belöna så är det till ordensväsendet man vänder sig.

Ny oäkta adel

För den som ändå söker ett adelskap (och visst, det kan väl vara kul att ha) finns möjligheten att vända sig till något av alla avsatta furstehus. Många av de gamla kungahusen har här funnit en extra inkomstkälla.

För en demokratiskt sinnad person (som mig) är det svårt att förstå hur någon kan anse att dessa adelstitlar har någon som helst legitimitet. En avsatt furste är att jämföra med en avsatt president, dvs en privatperson som vem som helst. Visst kan de dela ut adelstitlar (det är oskyddade titlar) men de kan inte göra anspråk på att företräda staten, vilket utdelande av adelskap innebär.

Ibland förekommer att f.d. regerande furstehus förlänar honorära adelstitlar. Det finns flera skolor i hur giltiga dessa är. Den minimalitiska tolkningen är att inget är giltigt, endast verkande statschefers titelförläningar. Mellanvägen är att säga att avsatta exilfurstars titelförläningar enligt den konstitution de var statschefer under är giltiga, men inte deras barns. Den mest liberala tolkningen är att säga att furstehus alltid har rätt att förläna titlar.

Inga rättigheter

Det bör betonas att inga adelsmän i Norden, oavsett legitimiteten i titeln, har några som helst rättigheter. I den bemärkelsen finns det idag ingen adel, däremot många människor som har adliga anfäder från vilka de ärvt vissa immateriella rättigheter (släktnamn och vapensköld). Tillsammans kan dessa personer vara med i en ideell förening (ex Riddarhuset), men det är i sig ingen skillnad på den föreningen och vilken annan förening som helt. Dock förvaltar de ett av Sveriges många kulturarv och för det ska de ha all respekt.

Senaste adlade svenskarna

Sven Hedin var den siste svensk som adlades i Sverige, men inte den siste svensk som adlades.

De tre senaste är kungasönerna Sigvard, Carl Johan och Lennart Bernadotte. 1951 utsås de till grevar (comte de) av  Wisborg av storhertiginnan av Luxemburg, en släkting till dem.

Kolla upp adeln

Om du känner ett stort kontrollbehov kan du kolla upp om den som säger sig vara adel faktiskt är det.

Svensk adel finns ofta med i Riddarhuset, men eftersom alla adlade inte lät introducera sig kan det hända att det finns adelssläkter som är okända för dem idag.

Utländsk adel som flyttat till Sverige kan man hitta i Ointroducerad Adels Förening om de velat bli medlemmar där, vilket nog långt ifrån alla har haft intresse av.

Ingen av dessa två, eller ens tillsammans ger en komplett bild av adeln i Sverige idag.