Etikettarkiv: riddarhuset

Bastarder och oäktingar på Riddarhuset

Kan man bli adelsman fast man är född utom äktenskapet?
Ovanligt är det, men det finns ett undantag. 

Den adliga släkten Örnevinge, nr 352, är något så ovanligt på Riddarhuset som en ”bastardätt”. Men det menar jag att släktens anfäder har fått sitt adelskap genom att hans pappa var adelsman. och här säger jag fäder för det var två som adlades under samma adelsnamn.

Stammar från Brahe

Anfader 1: Gustav Eriksson
Det var riksrådet, greve Erik Brahe, nr 1, som hade en affär med Anna Filipsdotter Kern. Resultatet blev Gustav som föddes 1598. Eftersom fadern lämnade landet år 1600 av rädsla för Karl IX kom Gustav att uppfostras hos sin farbror greve Magnus Brahe. 1614 reste 1614 till ryska kriget och återkom 1617 till Magnus Brahe, som han tjänade i tjugu år till. När Magnus dog tog han tjänst hos sin  kusin, riksdrotset greve Per Brahe och var dennes hovmästare från 1637.

Anfader 2: Johan Gustavsson
I detta fall var det Gustaf Brahe somnade en affär med Anna Reibnitz. Johan avancerade med åren till underlagan och hovrättsassessor.

Gustav och Erik Brahe var bröder.

Adlade Örnvinge

Kusinerna Gustav och Johan adlades 1646 och introducerades året efter på numret 331, vilket sedan har ändrats till 352.
Ätten dog ut 1755 med Johans barnbarn Nils.

Vapnet de fick anspelar på fädernas grevskapen, där stamvapnet syns i sinister fält (men vingen är vänd upp och ner, en klassisk heraldisk finess för att uttrycka oäkta börd) medan sinister är hämtat från bragdsköldens fält 1 och 4.
Även liljorna på hjälmen återfinns i grevevapnets fält 2 och 3.

Stamvapen för släkten Brahe

Bastarder och oäkta barn

Bastardätter som är ättlingar till kungar eller andra furstar är inte så ovanliga runt om i Europa. I Sverige har vi grevarna af Vasaborg och motsvarande finns inom alla äldre kungahus.

Det kungliga och det adliga blodet kunde förr endast föras vidare om barnet var fött inom äktenskapet. De flesta utomäktenskapliga barn erkändes aldrig av sina fäder, åtminstone inte officiellt, men stundom hände det att de fick del av sina fÄrldrars glans. Samma stånd eller nivå som sina halvsyskon kom de aldrig i, men i regel till nivån precis under. Kungabarn blir grevar, grevebarn blir lågadel., precis som beskrivs här ovan.

Nu ska det också sägas att jag inte är speciellt förtjust i begreppen ”bastard” eller ”oäkta”. Barn är barn och i vår tid är det fullständigt absurt att räkna äktenskapet som grund för någon form av arv. Men här använder jag dem för att de förklarar sin samtid.

Bilden kommer från adelsvapen.com

 

Den svenska amiralitetens flagga

Sveriges flagga uppfattades ännu vid 1800-talets början endast som den svenska flottans flagga. Det märks tydligt när man läser blasoneringarna för Riddarhusets adel. 

Den svenska flaggan ligger mig varmt om hjärtat, som läsare av denna blogg noterat. Och jag har ofta varit kritisk till historiker och vexiologer som lägger in ett nutida perspektiv på den svenska flaggans symbolik förr i tiden. Med det menar jag att man överför vår syn på vad som är en flagga för Sverige till dåtiden, som inte alls uppfattade det så.

Endast flottans män har svensk flagga

Thomas Bragesjö har i en artikel i Vapenbilden nr 110:2016 visat att i stort sett alla adelsätter med en svensk flagga i skölden eller på hjälmen har anknytning till flottan på ett eller annat sätt. De två undantagen är storfursten Johan i hans vapen från 1557 samt en borgare i Karlskrona, som var leverantör till just flottan innan han adlades. Ingen av mig känd adlad ätt som utmärkt sig på slagfältet har fått en svensk korsflagga flagga i någon form. Detsamma gäller adlade affärsmän, vetenskapsmän och industriidkare.

Av det skälet är det svårt att dra någon annan slutsats än att den blågula korsflagga som vi numera hissar som en symbol för nationen Sverige fram till 1800-talets mitt endast representerade den svenska örlog- eller handelsflottan. Det innebär omvänt att det är fel att prata om en svensk korsflagga före mitten av 1800-talet. Istället är det ett ”befälstecken” inom flottan.
Och inget konstigt med det. Även flaggor utvecklas. Men det kan vara värt att vara tydlig med det så att man inte flaxar över med språket bara för att göra flaggan äldre än vad den egentligen är, i betydelsen symbol för nationen.

Kluriga blasoneringar

Men jag vill försiktigtvis mana till allt för långtgående slutsatser, för gamla tiders texter är inte alltid att lita på. Eller, kanske det ska sägas, de resonerar på ett annat och mindre formellt sätt än vi gör idag. Ett sätt där innebörden inte ska tolkas bokstavligt på ett sätt som vi idag tenderar att göra. Därför kan något som säga symbolisera en sak mycket väl vara en symbol för något större.

Låt oss se på den de friherrliga ätterna Nordenskiöld nr 357 respektive 394. De är typiska såtillvida att de uttryckligen nämner begreppet örlogsflagga.

Nordenskiölds nr 357 blasonering av sinister hjälm (höger för dig som tittar på bilden) lyder:
”På wenstra hjelmen åter står upprest en med guld skodd blå Commando-staf emellan en Swensk Örlogsflagg till höger samt en Fransk och en Dansk till wenster.” (Ur riddarhuset.se. Friherrebrevet i original, RHA)

Blasoneringen för Nordenskiölds nr 394 lyder för hjälmen till sinister lyder:
Från venstra hjelmen utgå tvänne på gyllene stänger utåt svajande flaggor, varandes den högra den Kongl. svenska och norska örlogsflaggan samt den åt venster den Kongl. stor-britaniska flaggan, emellan hvilka synes en upåt mot höger och nedåt till venster snedt liggande och på längden halft delad gyllene lilja med bladen nedåt vände, uppå hvilken står en hök med hufvudet åt höger vändt och med utslagna vingar i naturlig färg.” (Ur riddarhuset.se. Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 18:19, RHA.)

I den senare (bild längst upp på sidan) uppges alltså den svenska och norska örlogsflagga vara en och samma, vilket betyder att svenska staten inte erkände en norska flagga. Eller om man ska se det som att de ansåg att det inte fanns en specifik svensk örlogsflagga utan att de båda flottorna var en och samma. Var det så förklarar det uttrycket ”norska örlogsflaggan” även om vi idag formellt anser att det inte fanns någon sådan.

Notera även att den brittiska flaggan inte finns med i bilden utan endast i blasoneringen. Istället syns den svensk-norska handelsflaggan på dess plats.

Dikt om Riddarhuset

Det sker inte ofta, men ibland finner heraldiken sin väg in i poesin. En  av de få dikter jag känner till är Wilhelm von Brauns dikt ”Riddarhuset” från 1841. 

Riddarhuset (1841)

Det ståndar ett hus uti Stockholms stad
Med gyllne latin på röda väggar,
Och inne, där sitta på bänkars rad
Det utspädda fullblodets ätteläggar.

Från tak ned till golf hänga taflor små.
På dem springa oxar och svin och björnar,
På dem krypa insekter äfvenså,
Och där flyga korpar och glupska örnar.

Hu! alla slags vilddjur med öppet gap
Den häpne plebejen så djupt förfära!
De äro ju skogarnas ridderskap:
De lefva af rof och af krigisk ära.

Och allt hvad som landet har ädelt ser
På kräken, som luffa bland segerfanor.
Då vidgas dem bröstet, stolt munnen ler;
De känna igen sina höga anor.

Men tyst! En Demostenes stiger opp
Och slår sig för bröstet, hvars ordnar klinga.
Han yrkar på »anslag», med säkert hopp,
Ty »skatterna äro ju nästan inga».

 

Läs mer av Wilhelm von Braun i ”Projekt Runeberg”

Adel och adoption, exemplet Stockenström

Stockenströms vapensköld
Stockenströms vapensköld
Familjen Stockenström är den typiska adelssläkten av sent 1700-tal. 

Det är så enkelt med adelskap, eller hur? En person gör något framstående, blir adlad och hans ättlingar – för det är alltid en han i svensk och nordisk historia – får njuta av denna upphöjelse för evig tid. Ibland till och med lite mer än det var tänkt; se bara §37-ätterna som Riddarhuset inte riktigt handskas korrekt med.

Men verkligheten är ofta mer komplicerad. Låt oss se på den adliga släkten Stockenström och deras adelskap för att förstå adlandet, adoption och synen på privilegier under 1700-talet.

Det börjar med borgmästaren i Norrköping, Lasse Håkansson. Han var stadens rikaste man och bedrev handel i stor skala. Verksamheten utvecklades av hans son Henrik Larsson och senare även av sonsönerna Anders och Erik Henriksson, som flyttade verksamheten till Stockholm. Det var där som hans döttrar och några av hans söner tog sig namnet Stockenström.
Stanna upp här en liten stund och notera att döttrarna uppenbarligen hade en egen åsikt om vilket släktnamn de skulle bära. Det kan vara bra att ha med sig när man försöker pådyvla äldre tiders folk olika regler för vilket sätt att ärva vapen som är det bästa.

Släkten adlas första gången

Anders Henriksson var riksdagsman 1628, 33 och 36 och väl etablerad i Stockholms borgerskap. Därför var det inte konstigt att hans son Anders Stockenström satsade på en militär karriär för att nå högre i samhällshierarkin. Enligt Marks von Würtenberg lyckades han, för han adlades som kapten men dog utomlands utan manliga ättlingar.

Släkten adlas för andra gången

Hans bror Lorentz (1629–1692), som satsade på handel och bergsbruk, kunde däremot både gifta sig och få barn. Det resulterade i att hans äldsta son Eriks (1659-1722) näst äldsta son Erik (1703-90) adlas von Stockenström, blir sedan friherre och greve. Tyvärr avlider han utan ättlingar och släkten dör ut med honom. Eller.

Släkten adlas för tredje gången

Eriks äldsta syster Charlotta (1700-76) gifter sig med borgaren Peter Printzell. Deras son Gustav (1736-98) adlas 1776  med namnet von Stockenström.

Släkten adlas för fjärde gången

Samma sak gäller för Eriks yngre bror Salomons (1711-83) söner Lars (1748-1814) och Salomon (1751-1811) adlas 1776 med namnet von Stockenström och deras bror Erik kommer efter 1784. Erik saknas för övrigt i släkttabellen här nedan men han fanns likafullt.

Nu ska jag vara ärlig och säga att denna adling rent formellt hör till ”släkten adlas för tredje gången” eftersom de adlas vid samma tillfälle, 1776, på samma nummer i Riddarhuset.
Att jag ändå har kvar dem här under denna rubrik är för att visa på hur vi på 2000-talet skulle dela upp dem medan man på 1700-talet såg arv av adelskap på ett helt annat sätt.

Stockenström adlas ännu en gång

Lorentz son Anders var likaledes handelsman. Efter handelsäventyr kom grenen under sent 1700-tal att först hamna i Sydafrika, först i holländsk och sedan i brittisk administration med Anders Stockenström, barnbarns barn till Lorentz. Hans son Andreis fortsatte banan och kom genom sina insatser 1840 att upphöjas av brittiska drottningen till baronet under namnet Stockenstrom of Maastrom och erhöll en årlig pension, allt som tack för ”his long and valuable services”. Titeln utdog 1957 med 4th baronet Anders Johan Booysen S (1908–57) men släktgrenen fortlever.

Samma men ändå inte

Man kan ju notera att de fem släkterna har samma vapensköld och därför räknar sig som ättlingar till samma adliga stamfader, som alltså inte finns. Jo, gemensam stamfader finns, men inte som adelsman.

Det här sättet att ärva adelskap genom adoption var fullt normalt under 1600- och 1700-talet. Det kom med tiden att missbrukas och det gjorde att man införde den regel om adoption och adelskap som riddarhuset fortfarande följer (utan att riktigt förstå dess tillkomst, har jag noterat när jag pratat med GM och PN och HK).

Missbruket var att något för avsides belägna borgerliga släktingar blev adopterade av en äldre barnlös adlig man, varpå den unge fick tillgång till de adliga privilegierna och plats på riddarhuset. Det handlar om många tiotals fall under 1700-talets sena frihetstid och därför är detta något som Gustav III slår ner hårt på för att få stöd av adeln.

Men samtidigt har jag förståelse för hur Stockenström agerade. Man ser tydligt att de håller ihop som släktgrupp och tycks se sig som ett kollektiv. Med våra ögon är därför deras agerande och deras heraldik fullständigt fel. Med deras ögon en självklarhet.

Stockenströms släkttavla

Stockenströms släkttavla
Stockenströms släkttavla,förkortad variant

 

Läs gärna om denna fascinerande familj på riksarkivets hemsida.
Uppgifterna på Wikipedia verkar däremot vara något förvirrade.

Tack till Oscar Langenskiöd för bra input och rättelser.

Svenska vapenböcker genom historien

Uppslag ur Cedercronas vapenbok.
Uppslag ur Cedercronas vapenbok.

För att hålla ordning på släktvapen och andra vapensköldar behövs vapenböcker. I svensk historia finns ett fåtal publicerade som mest rör adelsvapen.

En heraldiker behöver en fullständig vapenbok som visar samtliga vapen inom sitt kulturområde. Det är inte relevant om vapnet tillhör en grevlig släkt eller en förening – alla vapen ska vara unika.

Men som organisation kan man tänka annorlunda. Svenska Heraldiska Föreningen har en vapenbok, matrikeln, som sedan 2003 visar de vapen som förs av föreningens medlemmar.

Både Riddarhuset och Ointroducerad adels förening har sina egna vapenböcker kompletterade med genealogiska uppgifter (eller tvärtom, beroende på läsarens intresse). Riddarhusets Adelskalender har utkommit sedan sent 1800-tal, numera vart tredje år.

Vapensköld för Johan Adler Salvius
Vapensköld för Johan Adler Salvius. Ur Keysers vapenbok.

Svenska vapenböcker för adeln sedan 1650

Innan Riddarhuset började med sin adelskalender stödde de med jämna mellanrum utgivningar av vapenböcker, utan genealogiska uppgifter. Här har du listan på de som finns.

Du kan läsa mer om Keysers vapenbok på Jens Christian Berlins blogg vapenbok.se. Om övriga finns inte så mycket dokumenterat.

  • Keyser, H. Sweriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1650. Fullständiga konturritade sköldar med littererade tinkturer avseende samtliga introducerade ätter.
  • Kiellberg, E. Sweriges Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1734-45. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Cedercrona, D.G. Sweriges Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1746. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Carlskiöld, P. Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1764-1872 Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Stiernstedt, A. W. o. Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1857-1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
  • Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
  • Dahlby, F. o. Raneke, J. Den svenska adelns vapenbok, Stockholm 1967. Levande ätters vapen som konturteckningar jämte dess blasoneringar.
  • Riddarhusdirektionen. Vapenbilder för levande grevliga och friherrliga ätter. Särtryck ur AK 1995. Stockholm 1994.

Den kunnige noterar att fram till Stiernstedt och Klingspors vapenbok från 1857 gjordes ingen vapenbok av en heraldiker utan av förläggare och tryckare.

Heraldik i Arte et Marte

Riddarhuset har haft den goda smaken att sammanställa alla artiklar om heraldik ur de senaste tio åren av tidskriften Arte et Marte.

Arte et Marte är Riddarhusets egen ”medlemstidning”. Förutom att ta upp allehanda genealogiska och organisatoriska frågor som berör Riddarhusets medlemmar så återkommer artiklar inom heraldik.

Visserligen är artiklarna begränsade till adelsheraldik men de är gediget skrivna och har ofta ett bra bildmaterial. Därför är de absolut värda att ägna en tid åt.

Årets julklapp 2016

Boktips

Bokserien Riddarhusets vapensköldar
Bokserien Riddarhusets vapensköldar

Jag säger det redan nu – Det här är ÅRETS JULKLAPP 2019.

Det är nästan tre år kvar, men jag längtar redan efter Riddarhusets nya spännande bokserie – Riddarhusets vapensköldar.

Verket ska visa varje enskild sköld som hänger i Riddarhussalen. Det är 2 331 vapenplåtarna så boken blir i sanning magnifik. Det blir första gången hela samlingen kommer att visas och det sker genom att varje sköld får sin egen berättelse.

Banden kommer att bli illustrerade med nytagna bilder av fotografen Gabriel Hildebrand. Texten till vapensköldarna skrivs av heraldikern Magnus Bäckmark. Böckerna innehåller även fördjupande och intresseväckande artiklar av specialister inom adel och heraldik. Ett oumbärligt referensverk för såväl den allmänt släkt- och historieintresserade som den heraldiske kännaren.

Nu kan du förhandsbeställa

Bokverket kan nu beställas till specialpriset 1 500 kr vilket inkluderar en exklusiv kassett i begränsad upplaga. Ordinarie pris är 2 100 kr. Frakt om 100 kr tillkommer.
Erbjudandet gäller enbart under perioden 20 februari – 30 juni 2016.

Utgivningen planeras till februari 2019.

Adopterad och adlad

Rosen von Rosensteins vapensköld
Arms of the noble family Rosen von Rosenstein (A2055)

Kan man adopteras till adelskap?
Nej, säger Riddarhuset idag.
Ja, sa Riddarhuset förr.

För en normal svensk finns det ingen skillnad mellan adopterade och icke-adopterade barn. Endast en grupp håller ännu fast i det – Riddarhuset.

Numera är det en ideell förning precis som vilken kulturhistorisk förening som helst. Som sådan får de förstås ha vilka regler de vill om vem som ska få bli medlem. Det är inget konstigt med det.

Värre blir de när de påstår att de har reglerna därför att det är tradition och historia. När det gäller just adoption visar nämligen Riddarhuset en påfallande brist på historisk insikt samt orsakerna till varför vissa regler en gång infördes.

Så lätt hittar du de adopterade

Det går att fastställa det med ganska enkla metoder. På www.adelsvapen.com har Jonas Hjelm med sällskap lagt in äldre uppgifter om svenska frälsesläkter. Dessa uppgifter kan inte sägas vara 100% sanna så varje enskild post måste kontrolleras för sig. Men det som man snabbt får fram om man söker på ”adopterad” är en lista på personer som adopterats till sitt adelskap.

Det finns här personer som adopterats av släktingar med samma namn likväl de som adopterats på morbrors namn och andra varianter. Ett exempel är Rosén von Rosenstein. dottersonen Samuel Aurivillius, adlades och adopterades Rosén von Rosenstein 1773-05-05 jämte sina syskon på morfaderns adliga namn (med morbrodern och bröderna introducerade 1776 under nr 2055). Han slöt själv sin adliga ättegren.

Inga barn adopterades

De som adopterades in på Riddarhuset var förr inte barn utan vuxna män. det kan vara så att det finns adopterade barn, men det berördes inte av 1762 års regler.

Nu är det bara hoppas att nya Riddarhuset tar lärdom av både det omgivande samhället och av historien så att de inte fastnar i 1800-talets tänkande kring släkthistoria. Det är ju trots allt inte den mest adliga eller historietrogna perioden i vårt sekel så att ha den som rättesnöre känns lite udda för en kulturhistorisk förening.

 

 

Adelskalendern 2016 har anlänt

Omslaget till 2016 års adelskalender
Omslaget till 2016 års adelskalender

Boktips

Så är den här igen. Adelskalendern. vart tredje år kommer detta verk som tar med alla personer som på ett eller annat sätt kan räknas som medlemmar i Riddarhuset.

2016 års upplaga av Sveriges Ridderskap och Adels kalender är den 107:e i ordningen sedan den första matrikeln över den svenska adeln började ges ut år 1854.

Av de över 3000 introducerade ätterna finns 663 ännu kvar i Sverige, och dessa finns också med i Adelskalendern 2016. De fördelar sig på 47 grevliga, 131 friherrliga samt 485 adliga ätter och presenteras med vapen, historisk inledning och personbestånd.

Extra kul för heraldiker

För första gången i kalenderns historia redovisas sköldarna med alla dess attribut såsom rangkronor, hjälmprydnader och sköldhållare.

Beställ den här: https://www.riddarhuset.se/produkt/adelskalendern-2016-2/

God svensk heraldisk sed

Sven Hedins vapensköld av Numericana.
Sven Hedins vapensköld av Numericana.

 

God. Heraldisk. Sed. Smaka på orden. Visst förpliktigar de och manar till eftertanke.  

När vi i Svenska Vapenkollegiet tillsammans med Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik (SNGH) bedömer de vapen som anmäls till Svenskt Vapenregister så är God Heraldisk Sed något som är viktigt för oss. Men vad betyder det?

Den goda heraldiken

God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?

Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det går inte att tillföra nya eller ändra betydelsen av  äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.

Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.

Coat of arms of Wrede af Elimä. Image: adelsvapen.com
Vapensköld för friherrliga ätten  Wrede af Elimä, ett ganka tillkrånglat personligt vapen. Image: adelsvapen.com

Släktvapen och andra vapen

Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.

Tjörns kommunvapen
Tjörns kommunvapen. Krångligare än så blir inte kommunala vapen numera när murkronan är borta.

Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.
Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.
Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.

Den heraldiska sedens tre källor

Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?

Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet. Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.

För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ut den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.

Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.

Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).

Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.

Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.

Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige.  Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.

Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?