Etikettarkiv: riddare

Med 500 mot stjärnorna

Stjärnordens riddare framför kung Johan III
Stjärnordens riddare framför kung Johan III

Stjärnorden var 1300-talets ridderliga höjdpunkt, enligt fransmännen. Den grundades av Johan den Gode år 1351 som motvikt till Strumpebandsorden.

Johan den Gode, som fick sitt namn mer för sina framgångar som tornerriddare än som militär eller främjare av religiösa strömningar, hade stort förtroende för det ridderliga idealet. Aningen för stort, skulle det visa sig.

Som en tornerriddare kände han väl den propagandistiska potentialen i de pompösa tornerspelen. Hans motdrag mot den engelska Strumpebandsorden blev därför Stjärnorden Till Guds och Vår Frus ära. Och det skulle bli en motvikt av bombastiska nivåer. 500 riddare dubbades som Stjärnriddare

Riddaren Geoffroi de Charnay möter kungen av England
Riddaren Geoffroi de Charnay möter kungen av England

Riddaren Geoffroi de Charnay

Dess första ideolog var riddaren Geoffroi de Charnay. Han är känd som en av dåtidens främsta riddare vad gäller militär förmåga och hade innan orden grundades lett militärinsatsen för att återta Calais från engelsmännen.

Geoffroi de Charnay såg striden som den främsta ridderliga dygden. Det var genom att delta i strid, lära sig stridens hantverk och se sina kamrater dö som man nådde ridderlig ära. Att segra var inte nödvändigtvis det viktigaste, däremot att strida väl. Denna syn kom att dominera Stjärnorden och fick förödande konsekvenser vid slaget vid Poitiers 1356.

Slaget mot engelsmännen blev ett gigantiskt nederlag för fransmännen trots att de kunnat välja plats för slaget och var numerärt överlägsna. Jag kan inget om taktiken så jag ska inte säga att ena sidan gjorde rätt och den andra fel. Det kan vara så enkelt att två stridsformationen som för oss ser ut att vara jämbördiga faktiskt är väldigt olika starka på grund av teknisk utrustning (jämför gärna med NATOs totala överlägsenhet i golf-krigen mot Irak).

Striden slutade med att engelsmännen tillfångatog Johan den Gode med flera prinsar och riddare, att mångdubbelt fler franska riddare dog, inklusive Geoffroi de Charnay samt att Stjärnorden i praktiken upphörde att existera. Den återuppstod visserligen, men endast till utseende och namn; dess själ hade upphört.

Slaget innebar också att engelsmännen förlorade hela kriget eftersom Johans efterträdare började med en ny taktik som kom att krossa engelsmännens möjlighet att agera på kontinenten, men det visste ingen då.

Extrakunskap.
Johan den Gode är den första franske kung som avbildas porträttlikt på en tavla.

 

 

 

Bli en riddare

Skaffa häst. Bli en riddare. Ha kul.

Runt om i landet arrangeras nu i sommar riddaruppvisningar. Ryttarna är väl tränade och medlemmar i något av de riddarsällskap som finns Sverige.

Förutom att det är fantastisk underhållning tycker jag att det är kul att de försöker använda heraldik på ett levande sätt. Visserligen skulle jag kunna anmärka på en del vapen, men jag vet ju att många av dem – framför allt de felaktiga – är äldre och har kostat en del att framställa. De nya är däremot nästan alltid bra heraldik.

Nä, i stället vill jag se det positiva i att de har vapen och faktiskt mer än någon annan sprider bra heraldik till en stor publik.

Läs mer om riddarsällskapen här.

Borgliv

Boktips

Engelsmannen Mark Bergin har specialiserat sig på att skriva och illustrera historiska böcker.

Mycket återspeglar det engelska samhället. Exempelvis talas om de friborna som en egen klass mellan bönder och adel. Han har lagt ner stor möda på att vara pedagogisk och detta är bokens stora förtjänst.

Till och med en historiker till yrket har glädje av denna bok som med sina sprängskisser levandegör ett samhälle som annars lätt blir en studie i artefakter. För barn är det här en fantastisk bok, absolut en av de bästa inom sitt område.

Mark Bergin
Medeltida borgar (översättning Anders Rolf)
Valentin Förlag AB, 2005
ISBN: 91-7233- 130-5

For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500

Boktips

Författaren Nigel Saul gör i sin bok ”For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500” en mycket viktig genomgång av medeltidens viktigaste ideologi – den ridderliga höviskheten.

Den ridderliga höviskheten var central under medeltidens senare hälft, vilket i Europa är perioden 1100-1500 (tiden ungefärlig, beroende på var man befinner sig). Det är på denna överideologi som feodalismen grundar sig.

Boken tar kapitelvis upp olika teman, som Höviskheten och krig, Höviskheten och kvinnan, Höviskheten och korståg och Höviskheten och hovets kultur. Dispositionen ger en ny form av analys som visar bredden på det höviska inflytandet och hur kulturen genomsyrade nästan alla områden inom samhället.

En poäng hos Sauls bok är att den visar hur kungarna använde höviskheten för att knyta sina män tätare till sig, samtidigt som samma höviskhet omvandlade kungamaktens syn på sig själv mot en mer ädel och lagbunden monark.

 

Nigel Sauls verk ger för första gången en modern holistisk översikt över den medeltida, främst engelska, höviska kulturen. Ett bra komplement till Holger Bengtssons svenska praktverk om hövisk kultur i Norden

 

Författare: Nigel Saul
Titel: For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500
Förlag: Bodley Head

Kvinnliga riddare fanns på riktigt

Män var riddare. Kvinnor broderade. Det var det normala men världen är sällan svart och vit. Det fanns medeltida stridande kvinnor.

Det här med kvinnor som riddare är lite udda. Det förtar liksom udden av våra fördomar kring vad som är manligt och kvinnligt.

Först måste det sägas att kvinnliga riddare var extremt ovanligt. Å andra sidan var det nästan osannolikt vanligt med kvinnliga riddare under 1200-1500 jämfört med manliga riddare vars föräldrar var livegna, lantarbetare eller vanliga arbetare. Klassamhället var hårdare reglerat än könens roller.

Riddare tränades från tidig ålder

Den vars uppgift i livet var att försvara tron och samhället, dvs vara en riddare, tränades från tidig ålder. Om vi ser bortom Skandinavien och ner mot kontinenten och de brittiska öarna hade dessa pojkar i regel en morbror som var deras välgörare. Detta eftersom deras fäder fick sin position som feodala vasaller genom giftermål med vasallherrens dotter eller syster.

Riddaren och hans följe

Den man som höll tillräckligt med land för att kunna sätta upp en riddare förväntades göra så. Det gällde såväl i Europa som i Norden. I praktiken var frälset ärftligt, men det gick att lämna ett stånd (ex borgarståndet) genom att köpa land och inom en generation eller två kunna övergå i riddarståndet.

Riddaren kom inte själv utan följdes åt av sina män, fotsoldater eller bågskyttar och en mindre tross.

Riddarens arv

Under vissa omständigheter kunde en herreman dö utan att ha en son eller en svärson som kunde ta över. Då övergick arvet och ansvaret till hustrun eller dottern. dessa kvinnor, som härskade med samma mandat som vilken greve eller baron som helst, gavs titeln Lady (eller motsvarande, beroende på språk).
De ansvarade även för det militära försvaret och styrde över riddarna som lydde under vasallherren.
Den här formen av arv kan vara ursprunget till den höviska kärleken, eftersom riddarna var tvungna att hålla sig trogna till både herre och fru.

Ansvaret för det militära betydde till exempel att kvinnor 1358 fick fullt erkännande om de ställde upp som riddare. De kallades dock inte riddare utan Dames.

 

Lita inte alltid på heraldiker 1

Visst är heraldiker experter på heraldik. Jag vet inga som är bättre på detta spännande ämne än just heraldiker. Men ibland måste jag vara lite självkritiskt mot mitt skrå.

Så här skriver Lord Lyon om heraldikens ursprung på sin hemsidan:

”The History of Arms

The origin of the Coat of Arms was a jacket or tabard worn by a mediaeval Knight over his armour in order to identify himself. Nowadays the expression ”Coat of Arms” is generally applied to what is officially called an ”Achievement”, which consists of various parts: a shield, helmet, mantling, wreath, crest, motto and sometimes supporters and decorations.”

Länk till sidan på Lord Lyon

Nog för att de hade någon form av kläder över sina rustningar, men de broderade vapenrockarna är inte kända från 1100-talet. Och definitivt inte bland vanliga riddare, som inte var så rika.

Dessutom ingick riddare och väpnare i större hushåll som styrdes av en baron och dennes hustru (inte av någon vice-baron, som man ibland får för sig). Det betyder att alla riddare och väpnare i hushållet förde baronens vapen. De förde inte sitt eget på slagfältet och troligen inte vid andra tillfällen heller.

Ska man söka heraldikens ursprung någonstans bör man nog snarare vända blicken mot de fanor som användes för att visa härarna hur, var och mot vem de skulle rikta sin väpnade kraft.

Inga kvinnor i Leksand

Debatten på kultursidorna hann knappt torka innan samma dumhet mot kvinnor under medeltiden dök upp igen.Denna gång i Leksand.

På medeltidsdagarna i Leksand får inga kvinnor vara riddare. Detta eftersom det inte går att ha en kvinnlig kung. Det sista ger jag dem rätt i, men det andra känns krystat.

Nu är det bara ett folkligt arrangemang och skådespel, så just det upprörs jag inte så mycket över. Men det finns några rejäla historiska klavertramp i texten i Expressen som jag tycker återkommer om och om igen.

1) Kvinnliga kungar

De fanns såklart inte för kung är ett titeln på en manlig statschef. Däremot fanns det gott om drottningar (åtminstone lika många som kungarna, kanske något fler) som var statschef eller vice statschef. Deras befogenhet var något lägre än kungens men högre än alla andra män så det borde inte vara något problem att utse en kvinna till drottning. Minns drottning Margareta – nordens mäktigaste alla kategorier under hela medeltiden.

2) Riddare och väpnare

Här är det lite bekymmersamt att man som arrangör av en riddardag inte har koll på att det inte fanns någon skillnad mellan riddare och väpnare rörande stridsutrustning. Riddare var bara den som dubats av kungen (eller möjligen en drottning, se ovan)

Mot 1400-talets slut, närmare bestämt hösten 1497, fanns det bara en (1) svensk riddare, men antalet stormän som var väpnare och kunde ha varit riddare var mångdubbelt fler. Faktiskt över 100, visade det sig när kung Hans dubbade dem vid sin kröning  till svensk kung just år 1497.

Just dessa två fel i texten kan jag lova att nästan ingen av de som blir upprörda har koll på. Så deras upprördhet har snarare med något annat än historiks välvilja att göra.

Å andra sidan – att skylla på en självvald rollbesättning för att utesluta kvinnor och sedan säga att det inte är personligt – det var nog det fånigaste jag hört på länge (näst efter Fifa-ortförklaringarna)

 

Läs artikeln om medeltidsdagen i Leksand

 

 

 

 

Riddardubbning under vasatid

Två av Erik XIVs härolder
Två av Erik XIVs härolder. Lägg märke till halskragen och skägget som tidsmarkörer.

De svenska vasakungarna var de sista som dubbade riktiga riddare i Sverige. Det blev en del riddare under de 100 åren som riddare dubbades under vasatid. Efter 1627 blev det omodernt. 

Här kan du läsa om Alla riddare mellan 1521 och 1654

Den högsta medeltida titeln utanför kungahuset var riddare. För att bli dubbad till riddare var personen näst intill tvungen att vara av gammal frälsefamilj med stor makt och stora egendomar. Antalet riddare blir dessutom färre ju längre fram i tiden vi kommer. Under Sten Sture dä regering fanns till slut bara en riddare kvar i landet; riksföreståndaren Sten Sture själv.

Gentlemannen Björn Näf

Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen.  Ur Hildebrands Svenska sigillier
Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen.
Ur Hildebrands Svenska sigillier

År 1310 dog riddaren och riksrådet Björn Näf (Färla) , Sveriges förste gentleman.

Hans gravsten säger att han var Magnus Ladulås lärare och
kanske var han den som lärde det svenska kungahuset vett och etikett.
En svensk man som var väl förtrogen med det höviska livet, fanns han? Den som förlästs sig på Jan Guillio kan lätt tro att dåtidens svenska män var ohöviska av födsel och ohejdad vana, men det är en lätt överdriven bild.

Riddaren Björn Nilsson Näf (Färla) var ett av undantagen. Hans gotiska gravhäll i Varnhems klosterkyrka säger att han var: “Fidelis
minister Birgheri ducis Sueciae et pedagogus domini Magni regis” (“rådgivare till Birger jarl av Sverige och lärare för kung Magnus”. Han var alltså ansvarig för den blivande kungens uppfostran. Visserligen nämns där endast kung Magnus, men eftersom det inte finns någon anledning för Birger jarl att inte utbilda även sin äldste kungason samt sönerna Erik och Bengt kan vi utgå från att herr Björn även undervisade dem.
Gravstenen är också ett mycket tidigt exempel på den nya formen av gravstenar. Hans kunskap om tidens nya idéer och hans val av gravsten är knappast en slump.

Riddaren Björn Näfs gravsten
Riddaren Björn Näfs gravsten

Gravhällen är inte den enda källan. Erikskrönikan nämner att den unge blivande ung Valdemar hade en tuktomästare som lärde
honom hyfs och goda seder. Sannolikt var det så att Birger jarl anlitade en person för att uppfostra sina fyra söner Valdemar, Magnus, Bengt och Erik.

Att Björn 1310 väljer att endast nämna den sistnämnde av kungabröderna är kanske inte så konstigt med tanke på den politiska turbulens som rådde vid den här tiden.
Tyvärr vet vi väldigt lite om Björn Näf. Hans enda kända gods låg i Danderyds skeppslag, Uppland, men hans begravningsplats är Varnhem i centrala Västergötland så han kommer troligen från Götaland. Ättlingar till Björn Näf ägde mark i Gudhems härad, Västergötland.

De äldsta beläggen för hans liv finns i dokument från 1276, då han nämns som riddare, och sista gången 1296. Eftersom han avlider
1310/12 kan vi misstänka, men inte veta, att han på ålderns höst drar sig tillbaka till Varnhems kloster för att verka som en lekbroder.
Björn Näf förde två korslagda färlor i sin sköld och tillhörde ätten Färla, en ätt som vid denna tid var på väg upp mot den yppersta
makten. Det här var en brytningstid då det gamla stormannaväldet Svithjod ersätts med en starkare centralmakt under Bjälbo-ättens
ledning. Därför var behovet stort av män som kunde bidra med kunskap och helst fristående män utan bindningar till kyrkan.
Han var gift med Kristina Ulvåsedotter (dotter till NN Ulvåse och Ramfrid Gustavsdotter Lejon). Hans karriär nådde sin topp när han var riddare och lagman över Södermanland.