Etikettarkiv: Norsk Heraldisk Forening

Våpenbrevet nr 102

Från sigill till vapen och sigill med monogram. Det var huvudartiklarna i Våpenbilden 102 från Norsk Heradisk Forening. 

Nyss kom ytterligare 32 heraldiska sidor från Norsk Heraldisk Forening och tidningen blir bara bättre och bättre. Innehållet är givande och trycket nu tidigare än någonsin.

I det här numret var det en givande artikel om monogramsigill av Hans Cappelen som belyser den period i heraldikens historia som var dess svagaste, 1800-talet.

Liljans historia tas även den upp i en artikel av Björg Idun Sörbo. Den florentinska liljan tas förstås också upp men bara i dess egenskap av symbol för staden Florens. Därför kan det vara värt att minnas att samma lilja var väl spridd i hela Europa redan under 1100-talet. Bland annat finns den på en dopfunt i den lilla lilla socknen Knätte utanför Ulricehamn från just 1100-talet.
Kanske passerade en florentinsk köpman denna kyrka och tog med sig symbolen hem till Toscana? Nä, knappats troligt, men sagt därför att vi gärna okritiskt för fram motsatta idéströmningar.

Men jag saknar närheten

Våpenbrevet är en trivsam och lärorik skrift som jag läser med stor behållning. Men jag saknar relationen med föreningen. Det finns nästan aldrig foton på de aktiva och aldrig rapporteras det från några evenemang. Det är något jag skulle uppskatta att läsa mer om.

Du hittar föreningens hemsida här.

Norge kan … även heraldik

Så har Våpenbrevet nr 96:2015 (Norsk Heraldisk Forening) ramlat ner i brevlådan. Trots det lilla formatet (A5) och rina omfånget (36 sidor) så är det en välmatat liten skrift.

Det som gör Våpenbrevet så extra rolig är att den innehåller mer debatt och diskussion jämfört med alla andra heraldiska skrifter jag känner. Ingen tvekar att ifrågasätta gamla sanningar och säga ifrån om man inte håller med. Och detta på ett trevligt och icke oförskämt sätt.

Vadholm kritiserar Riksarkivet

Denna gång är det franmför allt Tom S Vadholm som tar upp den handske som Hans Cappelen kastade i förra numret. Frågan på tapeten är heraldiska regler, Harald Traettenberg och hur man ska förhålla sig till dem. Både Vadholm och Cappelen är lite missnöjda med hur norska Riksarkivet tolkade reglerna och i sin iver att vara historiskt korrekta inför regler som ingen heraldiker i rum eller tid har hört talas om förr. Som att man endast kan ha ett motiv i en sköld (även om detta kan upprepas flera gånger) eller att man endast får ha två tinkturer.

Artikeln tar på ett pedagogiskt sätt upp de problem för norsk heraldik som bland annat Riksarkivets tolkning innebär. Samt det faktum att Riksarkivet ständigt bryter mot sina egna tolkningar, men tydligen inte vill låtsas om det.

Även Knut Johannesson har fångat Cappelens uppmaning och försvarar Riksarkivets synsätt. Johannessen var själv ansvarig för behandlingen av heraldiken fram till 2014.

Jag håller mindre med Johannesen än Vadolm, men även han har många bra tankar.
Dock tar jag kritiskt upp följande sats: ”… en blasonering bör vara kortfattad när den kan vara det …”.
Jag känner igen uttrycket från reklamvärldens sloganfantaster, men det är ett ytligt sätt att se på en slogan/blasonering. Citatet bör vara: ” … en blasonering bör vara så kort som den behöver vara …”
Det är inte stor skillnad i ord, men det blir en stor skillnad i hur man resonerar kring en text. I det första är blasoneringen huvudsaken, i det andra är det mottagaren/läsaren av blasoneringen som står i centrum.

I rättvisans namn ska sägas att Johannesen skriver detta i en replik till Einar Evar. Jag tar bara upp det som ett exempel på hur viktigt det är att inte bara se till språket som språk utan inse att språkets syfte är kommunikation.

Slutligen skriver Nicolas Orlinski en intressant artikel om polsk heraldik, vars slut kommer först i nästa nummer av Våpenbrevet.

 

Norsk Heraldisk Forening hittar du på www.heraldikk.no.