Etikettarkiv: Norsk Heraldisk Forening

En titt på Norsk heraldisk forening

 

Nytt nummer av Våpenbrevet – Norsk heraldisk forenings tidning. Och den näst bästa nationella heraldiska tidningen i Norden, om jag får säga det själv (det vore ju tjänstefel som redaktör för Vapenbilden att säga något annat).

Här presenteras verksamhetsberättelsen för 2017. Det är imponerande mycket de hinner med och jag skulle gärna se att vi i Sverige tog upp några av deras idéer. men det blir svårt för vår svenska förening är så mycket mer utspridd än den norska och de mest aktiva finns tyvärr inte där de flesta av våra medlemmar bor (läs Stockholm).
222 medlemmar har de. Ett litet tapp mot 2016 så ni norrmän som läser men inte är med – gå med. Det kostar 300 NOK/år.

Bra innehåll

Som vanligt är det en bra bredd. Ständige krönikören Thorbjörn Bergersen skriver om ny militär heraldik medan Tom Vadholm följer upp med en artikel om Trondheims vapen och sigill genom tiderna. Trondheim är ju den norska kyrkans huvudstad och andliga centrum med st Olof-kulten som mittpunkt allt sedan denne kung helgonförklarades för snart 1000 år sedan. Hans skrin blev 1031 placerat i stadens St Clemenskyrka. Ärkestiftet grundades 1154 men det dröjer fram till 1439 innan vi hittar det första sigillet för staden. Vi kan förstå att det är mycket historia som gått förlorat här. Redan då finns grunden till det vapen som staden har idag i motivet, även om biskopen då tog större plats.

Alf Hammervold fyller på med en grundlig introducerande artikel om heraldiska kronor och förheraldiska kronor och kungliga rangtecken från Egypten fram till Karl den Store.

Mysteriet Schüppel

Den sista stora artikeln är en fyndig betraktelse av Jochen Wilke som skriver om sin frus vapen. Hon är tyska och vapnet har ett innehåll som kan vara svårt att förstå om man inte är tysk. Ja, vapnet i sig är inte så svårt att förstå. Det är helt enkelt en pilbåge och två ax.  Och på hjälmen en spade mellan två vingar.

Historien om vapentagaren Max Otto Schüppel berättar Jochen Wilke så mycket bättre än mig, men jag kan säga så mycket att lösningen till det hela ligger i hur man uttalar vissa ord på den sachsiska dialekten och resultatet är ett vapen vars innehåll har dubbel koppling till namnet.

Våpenbrevet nr 102

Från sigill till vapen och sigill med monogram. Det var huvudartiklarna i Våpenbilden 102 från Norsk Heradisk Forening. 

Nyss kom ytterligare 32 heraldiska sidor från Norsk Heraldisk Forening och tidningen blir bara bättre och bättre. Innehållet är givande och trycket nu tidigare än någonsin.

I det här numret var det en givande artikel om monogramsigill av Hans Cappelen som belyser den period i heraldikens historia som var dess svagaste, 1800-talet.

Liljans historia tas även den upp i en artikel av Björg Idun Sörbo. Den florentinska liljan tas förstås också upp men bara i dess egenskap av symbol för staden Florens. Därför kan det vara värt att minnas att samma lilja var väl spridd i hela Europa redan under 1100-talet. Bland annat finns den på en dopfunt i den lilla lilla socknen Knätte utanför Ulricehamn från just 1100-talet.
Kanske passerade en florentinsk köpman denna kyrka och tog med sig symbolen hem till Toscana? Nä, knappats troligt, men sagt därför att vi gärna okritiskt för fram motsatta idéströmningar.

Men jag saknar närheten

Våpenbrevet är en trivsam och lärorik skrift som jag läser med stor behållning. Men jag saknar relationen med föreningen. Det finns nästan aldrig foton på de aktiva och aldrig rapporteras det från några evenemang. Det är något jag skulle uppskatta att läsa mer om.

Du hittar föreningens hemsida här.

Norge kan … även heraldik

Så har Våpenbrevet nr 96:2015 (Norsk Heraldisk Forening) ramlat ner i brevlådan. Trots det lilla formatet (A5) och rina omfånget (36 sidor) så är det en välmatat liten skrift.

Det som gör Våpenbrevet så extra rolig är att den innehåller mer debatt och diskussion jämfört med alla andra heraldiska skrifter jag känner. Ingen tvekar att ifrågasätta gamla sanningar och säga ifrån om man inte håller med. Och detta på ett trevligt och icke oförskämt sätt.

Vadholm kritiserar Riksarkivet

Denna gång är det franmför allt Tom S Vadholm som tar upp den handske som Hans Cappelen kastade i förra numret. Frågan på tapeten är heraldiska regler, Harald Traettenberg och hur man ska förhålla sig till dem. Både Vadholm och Cappelen är lite missnöjda med hur norska Riksarkivet tolkade reglerna och i sin iver att vara historiskt korrekta inför regler som ingen heraldiker i rum eller tid har hört talas om förr. Som att man endast kan ha ett motiv i en sköld (även om detta kan upprepas flera gånger) eller att man endast får ha två tinkturer.

Artikeln tar på ett pedagogiskt sätt upp de problem för norsk heraldik som bland annat Riksarkivets tolkning innebär. Samt det faktum att Riksarkivet ständigt bryter mot sina egna tolkningar, men tydligen inte vill låtsas om det.

Även Knut Johannesson har fångat Cappelens uppmaning och försvarar Riksarkivets synsätt. Johannessen var själv ansvarig för behandlingen av heraldiken fram till 2014.

Jag håller mindre med Johannesen än Vadolm, men även han har många bra tankar.
Dock tar jag kritiskt upp följande sats: ”… en blasonering bör vara kortfattad när den kan vara det …”.
Jag känner igen uttrycket från reklamvärldens sloganfantaster, men det är ett ytligt sätt att se på en slogan/blasonering. Citatet bör vara: ” … en blasonering bör vara så kort som den behöver vara …”
Det är inte stor skillnad i ord, men det blir en stor skillnad i hur man resonerar kring en text. I det första är blasoneringen huvudsaken, i det andra är det mottagaren/läsaren av blasoneringen som står i centrum.

I rättvisans namn ska sägas att Johannesen skriver detta i en replik till Einar Evar. Jag tar bara upp det som ett exempel på hur viktigt det är att inte bara se till språket som språk utan inse att språkets syfte är kommunikation.

Slutligen skriver Nicolas Orlinski en intressant artikel om polsk heraldik, vars slut kommer först i nästa nummer av Våpenbrevet.

 

Norsk Heraldisk Forening hittar du på www.heraldikk.no.