Etikettarkiv: nationalism

På besök hos de döda

På besök i Livrustkammaren
På besök i Livrustkammaren med Pontus Rosenqvist, Sami Nahas och Johan Kravfé.

Livrustkammaren bjöd på död, ära och mängder med heraldik i utställningen Dödens teater.

För ett tag sedan hade jag nöjet att se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren tillsammans med en grupp heraldiska vänner.

Här visades storslagna processioner, påkostade utsmyckningar och gripande ceremonier som har präglat kungliga begravningar genom århundraden. Det var en dramatisk utställning om hur kungliga begravningar har gestaltats från Gustav Vasa 1560 till Gustaf V 1950 och hur man använt nationalsymboler för att betona allvaret i händelsen.

”Konungen är död – leve konungen!” En person är död men kungsämbetet, och därmed riket, lever vidare. Maktöverföring är i alla tider centralt för varje samhällsbildning eftersom det ger den nya maktägaren den legitimitet som krävs. Det är ur det perspektivet som vi ska se kungliga begravningar, inte som någon privat högtid som bekostas av det allmänna.

Jag tycker att utställningen Dödens teater lyckades med sitt uppdrag att förmedla just detta. Det är en trevlig och heraldiskt intressant utställning som dessutom kompletteras med en fantastisk katalog, som jag recenserat för Vapenbilden. Här finns den teoretiska fördjupning som självklart aldrig får plats i en utställning.

Men visst finns det negativa delar. Det har dock mindre med utställningen att göra och mer med Livrustkammaren som lokal. Det är mörka och trånga lokaler som dessutom är gamla. Det gör att det kan kännas aningen avvisande om man är en ny besökare som är ovan vid formatet i dessa lokaler.

Se mer  utställningen Dödens teater

När då var nu

Vapenskölden ovanför ingången till Riksdagshuset. v
Vapenskölden ovanför ingången till Riksdagshuset.

Lite elakt tycks samhället bestå av två grupper: de som inte vill se någon tjusning i det gamla – allt nytt är bra (modernister) och de som inte vill se någon tjusning i det nya – allt gammalt är bra (konservativa). Jag tycker mig se att polariseringen mellan dessa två har ökat så här kommer ett inlägg i mitten om varför båda har fel.

När jag här folk prata om äldre tider så verkar det som om alla äldre tider pågick samtidigt och att de skiljer sig från dagen på ett markant sätt. Se exempelvis nya nobelhuset på Blasieholmen som tydligen inte skulle passa in därför att det är ny arkitektur, trots att husen där idag kommer från tre olika sekler som skiljer sig lika mycket ifrån varandra som de skiljer sig från det kommande huset. Ogenomtänkta exempel på varför det nya skulle vara bättre än det gamla är så många att du säkert kan komma på något själv.

Problemet med konservatismen är att den alltid tycks glömma att det gamla en gång var nytt och att dåtidens konservativa då förfasade sig över det nya som dagens konservativa håller så högt. Dagens konservativa är därför per definition modernister, men omoderna sådana.

Riksdagshuset som exempel

Jag har ofta mött heraldiker som hyllar det svenska riksdagshuset för sin pompösa och vackra framtoning. Heraldiken är klar och tydlig. Detta enligt personer som jag nog skulle klassificera som konservativa. Så vad tyckte då samtiden?

Av en händelse finns det i Personhistorisk tidskrift 1900:2 en artikel om just detta riksdagshus. Det är G.W.G som skriver om det planerade huset i artikeln ”Riksvapnet öfver hufvudingången till Riksdagshuset”, främst då om den planerad framställningen av riksvapnet.

G.W.G är minst sagt upprörd över att man i skisserna bygger på den karolinska stilen i stället för att gå tillbaka till äldre tider. Oklart vilka, för 1200-talet skiljer sig radikalt från 1400-talet. Han ondgör sig även för att man inte tagit hänsyn till heraldisk sedvänja och att man gör kronorna för stora och annat för smått och plottrigt.

Till sist avslutar G.W.G med en förhoppning om att den envishet och historielöshet som präglar byggherrarna ska övervinnas av framtida kunskaper på det att. ”… det noga tillses att en nyare tids fodran på undvikande af heraldiska osmakligheter iakttagas af de konstnärer som erhållit Riksdagens uppdrag.”

Och han avslutar elegant på detta vis:
”Några få år kunna, på grund af ökad kunskap, i hög grad förändra de i dag rådande åsigterna i dylika frågor; varning kan t ex. hemtas från den staty, som Stockholm rest åt sin grundläggare på en tid då heraldikens studium var försummat; Birger Jarls sköld är försedd med en vapenbild, som är (kritikerlöst) kopierad från Dahlbergs ”Suecia”, men dock nu tack vare våra illustrerade nyare historieböcker, måste förefalla äfven äldre skolgossar löjlig. Dahlbergs ”Suecia” innehåller ej få varningar för efterföljare att ej förqväfva heraldikens blygsamma fodringar genom att helt inhölja dem i konstnärskapets rika mantelveck.”

 

Anta inget, inte ens om flaggor

Sveriges örlogsflagga 1658-
Sveriges örlogsflagga 1658-

Jag vet att jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Lita inte på kungahuset i heraldiska frågor.

En titt på kungahusets hemsida om Kungliga symboler – Flaggor är en skräckfylld upplevelse för den som uppskattar faktakoll och kunskap. Det som står där om Karl Knutsson är dels helt nya påhitt, dels helt utan förankring i verkligheten. Jag undarar verkligen vem som gett den stackars skribenten uppgifterna, men jag har mina aningar. Hur som helst är det oroväckande att statsheraldikern, tillika hov Henrik Klackenberg inte rättar.

Jag kommenterar detta eftersom kungahuset är den myndighet som representerar Sverige som symbol och därför måste vara den som har koll på all fakta kring dessa symboler.

Det fanns ingen motståndsflagga

Så här skriver kungahuset:

Det är vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde regerade, som det svenska kungliga korsbaneret anses ha uppkommit. Hans sigill hade 1448 en kvadrerad (fyrdelad) sköld i blått delad av ett gyllene kors. Troligen förde hans baner i samma färger. 

 

Motståndsflagga
Sannolikt uppstod den svenska flaggan som en motståndsflagga under unionstidens strider. Karl Knutsson Bonde valde då ett korsprytt baner av Dannebrogens typ men gav det samma färger som fanns i det svenska riksvapnet: gult och blått.

— Det här är rent påhitt. Vi har inget belägg alls för någon korsflagga från hela 1400-talet, förutom den danska, men vi har samtida bildbevis och textreferenser till att flaggan var blå med tre kronor. Det gäller före, under och efter Karl Knutssons tre perioder som kung.

 Så här skriver kungahuset:

I Johan III:s hertigvapen finns blågula korsfanor angivna 1557. När han som kung 1569 utfärdar instruktionen för fredsförhandlingarna i Knäred, framhävs det gyllne eller gula korset som det viktigaste. Det hade av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen och därför ville Johan III att det alltid skulle föras uti fanor, fänikor (liten flagga) och flaggor.

— Jo, han skriver så, Johan III. Han skriver om det gula korset. vad han däremot INTE skriver om är det gula korset på den blå fanan eftersom han själv var med och skapa den 1557 samt rimligen visste om  den blåvita korsfanan som hans pappa Gustav lät införa 1544 och de randiga blågula/blåvita skeppsflaggorna med gult kors som fanns från 1520-talet.

Svenska flottans flagga 1525-80, möjligt utseende 6
Svenska flottans flagga 1525-80, möjligt utseende

Den röda flaggan

Så här skriver kungahuset:

Ursprunget till de nordiska ländernas korsflaggor finns i de korsbaner, som medeltidens kristna furstar förde under korstågen mot de ”otrogna” i det heliga landet.

Dannebrogen äldst
Vanligaste färgen var en röd fana med vitt kors. Endast i Danmark och Schweiz finns detta ursprungliga röda baner kvar som nationens flagga. Äldst bland de nordiska flaggorna är Dannebrogen (=den röda duken), den danske kungens korsbaner, som bildat mönster för de övriga nordiska länderna.
 
— Här har de fel igen. Lite mer förståligt denna gång, men inte desto mindre okunnigt (om jag ändå beger vilka källor de har använt)
Den rödvita flaggan är inget korstågstecken. Det är den Tysk-romerske kejsarens krigsbaner från 1200-talet och framåt.
Motflaggan, dvs stöd till påvestaten, uttrycktes genom en vit flagga med rött kors. Dessa två flaggor återfinns numera lite varstans i kransområdet runt tysk-romerske kejsarens kärnländer, till exempel i Genua (sedermera kungariket Savojen) och Florens, för att ta två städer på var sin sida i konflikten.
Den engelska vitröda korsflaggan är ett eget påfund och kopplas till sankt Örjan/George. Blev engelskt krigsbaner under prins Edward, svarte prinsen, i mitten av 1300-talet.

Flaggan som nationalsymbol

Så här skriver kungahuset:

Från Gustav II Adolfs tid är tretungade örlogsflaggor kända. På 1620-talet förlorade flaggan sin gamla innebörd av kungligt värdighetstecken och blev en symbol för nationen, det svenska riket.

 

Den kungliga flaggan
På Kungliga Slottet i Stockholm hissas den kungliga flaggan varje dag sedan 1873.

— Den som bemödar sig med att läsa kung Oscar II:s memoarer kan läsa rakt upp och ner att när denne kung 1873 började flagga på slottet så väckte det stor kritik från konservativt håll eftersom han använde en symbol (den tretungade flaggan) som var örlogsflottans.

Sent 1800-tal, ungefär samtidigt, infördes den svenska flagga som en nationell symbol på järnvägsstationer och skolor. Då – men först då – blir flaggan en allmän nationell symbol.

Att flaggan på 1620-talet skulle ha förlorat sin innebörd av kungligt värdighetstecken är fel av följande tre skäl:

  1. Förvandlingen ägde rum under 1800-talet då ”nationen” ersatt ”riket” som begreppsvärld.
  2. Flaggan var ett tecken för den svenska marinen. Armén hade inte en korsflagga förrän mycket senare, undantaget den blåvita under 1540-50-tal.
  3. Flaggan var inget kungligt värdighetstecken. Oavsett utseende var det ett hästtecken. Det kungliga färdighetstecknet var vapenskölden med sina rangsymboler. Det kungliga baneret är prytt med vapensköldar för kungens territorier, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som riket (och definitivt inte nationen) och fanans färg var blå, blågul eller (än idag) vit.
Sveriges flaggas proportioner
Sveriges flaggas proportioner

Kungliga sköldhållare

Jourhavande heraldiker

När började svenska kungar använda sköldhållare?

Den förste kung över Sverige som hade formella sköldhållare var Kristoffer av Bayern (1440 – 1448). Han har dem emellertid inte som kung över Sverige, Danmark och Norge utan som hertig av  Bayern samt pfalzgreve. Men han förde in konceptet till Norden.

Hoppar vi till de rent svenska kungarna så är det Gustav Vasa som är först ut (Karl Knutsson Bonde hade alltså inga, detsamma gäller de svenska riksföreståndarna).

På 1540-talet kommer lejonen. Det äldsta belägget i Sverige för kungliga sköldhållare är de lejon som finns på Gustav Vasas sadel. Innan dess hade han använt vildmän, och de förekommer även senare under vasatiden i sån omfattning att de bör ses som en symbol för riket.

Svea Tre kronor
Lejon som håller Sveriges Tre kronor i Suecia antiqua et hodierna, 1669

Första gången i färg

 

Vapenboken Wijnberger med Sveriges riksvapen
I vapenboken Wijnbergen finns Sveriges riksvapen med, längst ner till vänster under Norge.

 

Sveriges riksvapen har skiftat efter regerande dynasti. Erikska och Sverkerska kungavapnen kom först, men dess färger (och delvis utseende) känner vi inte till.

Första gången ett svenskt kungavapen avbildas i färg är i Wijnberger-vapenboken från 1265-80. Boken består av två delar där den första dateras til 1265-70 och har 256 vapen som hör till kung Ludvig IX av Frankrikes vasaller och den andra dateras till omkring 1280. Den delen består av 1056 vapen (av 1312) för kung Filip III av Frankrikes vasaller och resten är en samling av andra vapen, bland annat en sida med kungavapen där Sverige ingår.

Att de var ganska så uppdaterade visas av att det är kung Magnus Ladulås vapen och inte kung Valdemars som är avbildat. Vapenboken har Magnus lejonsköld men utan strängar, inte Valdemars tre leoparder.

Brian Timm har skrivit mer om vapenboken Wijnberger och även ritat om alla sköldarna.

Tre blasoneringar

Den svenska sköldens (le Roi desues nr 1278) blasonering:
d’azur au lion d’or
Azure a lion rampant or

Den norska sköldens  (le Roy de noruee, nr 1275) blasonering:
de gueules au lion d’or tenant une hache du même
Gules a lion rampant holding an axe in pale or

Den danska sköldens (le Roy de danemarche, nr 1268) blasonering:
d’or semé de flammes de gueules 3 lions passants d’azur brochant
Or semy of flames gules three lions passant gardant azure

Missriktad norrländsk nationalism

Äldre idéer kring en flagga för Norrland.
Äldre idéer kring en flagga för Norrland. Bild: Enar Nordvik

Norrland som område har fler flaggor än man kan tro. Hur väl förankrade de är en fråga man kan ställa sig. Mängden tyder väl på att de inte är det. 

Efter mitt inlägg om en ny flagga för den tilltänkta regionen Norrland har jag fått mer upplysningar om flaggorna i Norrland.

En av dessa är den rödvita flaggan som först saknade en sol med fick denna för att avvika mer från andra liknande flaggor (ex England). Denna flagga skapades 1967 och fös fram av sajten Norrland.

Problemet  med denna sajt, och därmed med denna flagga, är att den kopplas ihop med en väldigt fördomsfull nationalism. Dessutom rätt falsk sådan där personer bosatta i Gästrikland förklaras ha med samhörighet med folk i Lappland 100 mil bort än med de som bor i Uppland alldeles intill. Människor som kommer från andra delar av Sverige och flyttar till Norrland

Hatet dominerar

Så det är inte bara muslimer som är föremål för denna sajts hat. Samma åsikter sägs om vanliga värmlänningar och skåningar. Det är inte en sann nationalism. Det är fördomsfull rasism bygd på okunnighet om historien. Mest tydligt bär det när de skriver: ”Norrland ska INTE bli något sorts islamskt kalifat där norrlänningarna (svensktalande norrlänningar, samer och de norrlänningar i Tornedalen som talar finska dialekter) hamnar i minoritet, kanske i reservat som USA:s indianer.”(29 juni 2015)

Förutom tramset med islamskt kalifat så funderar jag över hur han tror att de finsktalande i Tornedalen och samerna såg på de norrlänningar, som skribenten säger sig höra till, som förbjöd dessa två minoriteter att tala sina språk, utöva sina traditioner och förnekades sin gamla tro.

Att ogenomtänkt ta upp denna rödvita flagga kanske inte leder riktigt till den sunda kärlek till hembygden som alla mår bra av att känna.

Norrland behöver en flagga

Norrlands (framtida) flagga. Bild: Enar Nordvik
Norrlands (framtida) flagga. Bild: Enar Nordvik

Norrland är på väg att bli en egen region i Sverige. En gigantisk region. Då är det klart att de behöver en sammanhållande symbol – en flagga kort och gott.

Min heraldiske vän och kollega Enar Nordvik har dels sammanställt Norrlandsflaggornas historia, dels komponerat förslag till nya. Att Norrland behöver en flagga är ganska givet om det nu blir en gigantisk region bestående av sju till nio landskap (jag vet inte om Hälsingland och Gästrikland är tänkta att vara med, de ligger trots allt nära Uppland).

Omöjligt förena landskapsvapnen

Med så många landskap inblandade går det inte att göra ett sammanslaget landskapsvapen. Det behövs ett nytt vapen och då är det klokt att välja en häroldsbild som även fungerar som flagga, för flaggidén är det som får gå i första hand.

Att göra så är inte helt unikt. Island gjorde samma sak när de skippade sin falk och lutfisk.

Äldre idéer kring en flagga för Norrland.
Äldre idéer kring en flagga för Norrland. Bild: Enar Nordvik

Inte första Norrlandsflaggan

Man har flera gånger tidigare försökt skapa en flagga för Norrland men de har inte riktigt fångat allmänhetens intresse.

De har det gemensamt att de har ett skandinaviskt kors men de har också det gemensamt att de är lika redan befintliga flaggor. Kanske också det att de har skapats och förts fram av organisationer som trots sina egna anspråk inte av andra norrlänningar har sett som företrädare för norrlandsgemenskapen.

Enar Nordvik har sammanställt dessa flaggor på sin hemsida för dig som vill läsa mer.  Jag tycker att denna psykedeliska flagga är den som passar norrlänningens sävliga sinnelag näst.

Norrlands (framtida) flagga. Bild: Enar Nordvik
Norrlands (framtida) flagga. Bild: Enar Nordvik

Moder Svea från Rügen

Moder Svea
Moder Svea, vår främsta nationalsymbol vid sidan om vapen och flagga. Bilden visar Moder Svea, staty av Alfred Nyström. Berga i Linköping. Wikipedia commons

Visst är det kul när det inte är som man tänkt sig! Som att Moder Svea är tysk.

Ingressen är något vulgär i sin historietolkning. Vad jag menar är att det är intressant att se hur välden förändrar sig. Som det här att vår nationalsymbol Moder Svea är en skapelse av poeten Gunno Eurelius. För denna insats adlades han 1702 Dahlstierna (för det, och för en hel del andra meriter). Moder Svea förekommer i hans dikt Kunga-Skald från 1698.

Gunno Dahlstierna var inte heller tysk. Han var dalslänning som flyttade till svenska Pommern och universitetet i Stralsund. Hans dalsländska arv syns i vapnet genom tjuren. Han bodde däremot i Rügen när han skrev sitt diktverk.

Arms of the noble family Dahlstierna, no 1864
Arms of the noble family Dahlstierna, no 1864

Men egentligen var han inte först. Det var Anders Wolimhaus, adlad Leijonstedt, som 1672 skrev in Moder Svea i diktverket Svea Lycksaligheets Triumph. Nu blev det inte så vidare kommersiellt framgångrikt så utan Gunno – som säkert läst Andes – hade Moder Svea aldrig blivit till som nationalsymbol. Jag skiljer här mellan att skapa något och att skapa en nationalsymbol. Som exempel skulle jag kunna skapa fader Göte, men jag är tveksam om det får något större genomslag.

Faktiskt har inte Fader Göte fått genomslag fast han förekommer i diktverket Götrikssagan från 1200-talet. Den sagan översattes av Olof Verelius och gavs ut 1664. Det ser nästan ut som en ren tillfällighet, kan man tycka.

Och som av en händelse kom det här inlägget att publiceras på min mammas födelsedag. Kanske en ren slump. Kanske inte.

Polens historia av vasar

Polska riksvapnet 1637, men vasadynastins vapen i centrum
Polska riksvapnet 1637, men vasadynastins vapen i centrum

Även Polen har ju haft vasakungar, även om det gärna förträngs i de svenska historieböckerna.

Därför visar jag här en version från 1637. Notera att det polska kungahuset då fortfarande heraldiskt såg sig som rättmätiga arvingar till den svenska tronen. Det märks genom att vasavapnet ligger på svenska riksvapnet som i sin tur ligger på det polska. Ju längre fram desto mer fokus på enskild familj och ägare. Ju längre bak desto mer fokus på området som man styr över. Eller åtminstone anser sig ha rätt att styra över.