Etikettarkiv: nationalism

Svenska flaggan enligt Johannes Magni

Svenska fälttecken från 1554.
Svenska fälttecken enligt Johannes Magnus historiebok från 1554.

Tvärrandigt med eller utan tre kronor eller folkungalejonet. Det var de svenska fälttecknen enligt Johannes Magni som verkade under 1500-talets första hälft. 

Johannes Magni (1488-1544) är utan tvekan en av Sveriges mest betydelsefulla män, internationellt sett. Så när han presenterade svenska fälttecken i sin stora historiebok bör det också ha tagits för absolut sanning.

Magnus bok Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, eller Historia om alla göternas och svearnas konungar publicerades postumt 1554. Eftersom Magni var verksam som rådgivare åt Sten Sture dä, Svante Nilsson, Sten Sture dy och Gustav Vasa samt det faktum att han 1523 valdes till ärkebiskop måste vi utgå från att han var väl bekant med just de nationalsymboler som hären och flottan använde. Han är helt enkelt en samtidskälla (vilket dock inte gravören är).

Enligt Johannes Magni, Sveriges siste katolske biskop, så hade Sverige inte ett kors på sina fanor och fänikor före hans flykt från Sverige. Sverige hade samma symboler som finns på alla kungavalen: folkungalejonet från Bjälbo-ätten eller tre kronor samt det sedan 1200-talet ständigt återkommande randiga baneret som troligen har sitt ursprung i den erikska ättens fälttecken. Detta sista är dock bara obekräftad gissning.

 

Johannes Magnus sigill med Uppsala stifts vapen i fält 1.
Johannes Magnus sigill med Uppsala stifts vapen i fält 1.

Flagga för Vinland

Vinlands flagga
Vinlands mycket inofficiella flagga från omkring 2000

Vikingarnas Vinland har en flagga. Visserligen vet inte vikingarna om det, men här är den.

Flaggan har kommit till kring millennieskiftet, troligen för att uppmärksamma att det då var 1000 år sedan Leif Eriksson och hans män/kvinnor nådde det som idag är Newfoundland, Kanada.

Företaget ”Patriotic Flags” som säljer flaggan konstaterar helt krasst och utan åthävor att det är en påhittat flagga. Och att flaggan användes först av goth/heavy metal-bandet Type O Negative från New York.

Som minnesmärke fungerar det väl men glöm nu inte att det inte är en äkta flagga som används av någon, utan ett neutralt minnestecken.

 

En dansk version av Sveriges flagga

Sveriges flagga är blåvitgul randig enligt Rudolf van Devetner 1585
Sveriges flagga enligt Rudolf van Devetner 1585

Den danske belägringsexperten Rudolf van Deventer tecknade 1585 en blå-vit-gul-randig version av den svenska flaggan.

Den här versionen, tolkningen, av den svenska flaggan finns endast i denna bild av tygmästaren van Deventer. Ändå är den svår att vifta bort eftersom han dels var en etablerad officer, dels faktiskt var på plats när flaggan användes. Det skiljer den faktiskt från många andra avbildningar under 1500- och tidigt 1600-tal.

belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer.
belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer. Teckning från 1585.

I bilden visas svenskarnas belägring av Narva 1581. Det är några år innan bilden ritas vilket gör att det ändå inte kan sägas att han avbildar exakt vad han ser.

Men jag tar ändå denna bild för intäkt för att den svenska flaggan på land (men inte till sjöss) var tvärrandig med mellan fem och nio fält samt i färgerna blått och gult eller möjligen blått och vitt. Däremot sannolikt inte blått och gult och vitt på samma gång.

 

Skandinavismens eviga undergång

Göticismen och skandinavismen följer historieromantiken och är en förutsättning för densamma. Kanske för att romantik förutsätter något som inte finns, något som inte är vardagligt. 

Napoleonkrigen kom att förändra för alltid. Sverige förlorade löstra landsdelen och därigenom skapades grunden till nationalstaten Finland. Danmark förlorade landsdelen Norge – som de facto bara var ett dansk län – till Sverige som genom unionen kom att lägga grunden för nationalstaten Norge. Av två länder hade det blivit fyra. Och detta i ett 1800-tal som var präglat av två idéströmningar: nationalism och framtidsoptimism (för första gången i världshistorien såg man framtiden som något bättre än dåtiden).

Sverige efter 1809

Förlusten av Finland var ett trauma för Sverige och det ledda raskt till en statskupp och en ny författning. Men frågan är hur stort trauma det var. Visst präglade den 1810-talet, men redan 1820-talet tycks man ha förlikat sig med det och man såg inte heller med samma fiendskap på Ryssland som man ändå hade gjort allt sedan medeltiden. Något hade hänt och jag tror att idé om framtidsoptimismen förklarar en hel del.

För nationalisterna vid denna tid kom fokus att läggas på att romantisera det forntida, vari Finland inte hade någon plats. Göticismen handlar om vikingar och i viss, liten, mån om ridderliga korståg i öst. Göticismen handlar däremot inte om revanschlusta.
Och det intressanta är att vi kan se ungefär detsamma i Norge och Danmark. Dessa tre länders intellektuella betonar nu de egna språken och den egna folkkulturen och upptäcker som av en slump att de tre är som syskon i världen och att det inte finns någon annan som är som dem.
Här skapas skandinavismen där vi söker kulturella allianser hos varandra mot tyskar, fransmän, ryssar och engelsmän. Det hade aldrig hänt tidigare då vi i våra krig riktade svärden mot varandra med stöd av utomstående allierade.

Göticismen grundas 1811

Redan innan förlusten av Finland hade forntidsromantiken börjat. Ja, den märks redan under tidigt 1700-tal, men svagt. 1811 sker däremot ett språng då skalden Erik Gustaf Geijer tillsammans med vänner blir förgrundsgestalterna i det nygrundade Götiska förbundet. Man ville två saker: skapa litteratur och vara fosterländsk enligt en romantiserad historiebild (vi ser den nu igen i ett visst politiskt part). Som litterära män (och dåtidens motsvarighet till dagens marknadsförare) ser de att berättelsen är det viktiga och den kräver en hjälte. Det är därför nu, återigen en nyhet i tankevärlden, man lyfter fram vissa historiska personer som katalysatorn i historien (innan var det möjligen Gud, om någon, som hade den rollen. Aldrig människor för de är Guds redskap). Och man tokhyllar våra vikingar. Esaias Tegnérs stora epos Frithiofs saga brukar anges som någon som blev känt i varje svenskt hem, men den sålde faktiskt inte speciellt bra. I Växsjö såldes första året ett (1) ex, och det köptes av Tegnér själv. Vilhelm von Brauns ironiserade lyriksamling, där han gick hårt åt Göticismen, såldes däremot i åtta exemplar i samma stad vid samma tid. (Källa: Vilhelm von Braun-sällskapets årsbok).

Klart är att Göticismen var betydelsefull, men kanske mer för akademiker än för folket. Och den var därmed viktig för skandinavismen.

Skandinavismen

1829 brukar räknas som skandinavismens födelseår. Då, vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud och uttalade orden: ”Söndringens tid är förbi”.

Skandinavismens var en pannationell rörelse som utgick från de kulturella, geografiska och historiska banden som ansågs ha funnits mellan de skandinaviska länderna. Under 1800-talet första hälft påverkade den starkt Sveriges, Norges och Danmarks politik. Denna kulturella rörelse utvecklades vid seklets mitt mot en politisk nationalism – skandinavismen – om än starkast blad studenterna. Man menade att eftersom de tre länderna hade en gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk borde de utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten.

Den avgörande politiska frågan blev Schleswig-Holstein. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. Men det blev inget svenskt stöd och Danmark förlorade kriget. Skandinavismen var bara en litterär produkt.

Den som vill kan fundera på vilka paralleller som vi ser idag. Vilka pratar högt om nationalism? Vilka pratar romantiskt om samarbete? Kommer dessa verkligen att hålla det som de lovar om det blir allvar? Jag tvivlar. De som allra högst pratar om det fosterländska, mannamod och forntida hjältar kommer säkerligen – precis som deras forntida hjältar – att fly fältet om deras tal blir allvar.

De första sköldhållarna

Lejon som Sveriges första sköldhållare, från 1483
Sveriges första sköldhållare, från 1483

Redan i den första bok som trycktes i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus – Skapelsens sedelärande samtal, finns Sveriges äldsta kända sköldhållare.

Boken trycktes 1483 och producerades av  franciskanernas, gråbröderna, kloster på Riddarholmen. Boktryckaren var tyske Johann Snell som hade utbildat sig i Rostock och förde med sig sitt tryckeri från land till land runt Östersjön.

I boken finns 122 sedelärande samtal mellan olika fabeldjur som ska hjälpa läsaren att skilja på rätt och fel, ont och gott. Inget av dem berör heraldiken men vi fick i alla fall med oss sköldhållarna och en version av Sveriges dåtida riksvapen tre kronor.

Vapnet under är Johan Snells, tror jag.

Bilden slängde jag in via min telefon, som synes.

På besök hos de döda

På besök i Livrustkammaren
På besök i Livrustkammaren med Pontus Rosenqvist, Sami Nahas och Johan Kravfé.

Livrustkammaren bjöd på död, ära och mängder med heraldik i utställningen Dödens teater.

För ett tag sedan hade jag nöjet att se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren tillsammans med en grupp heraldiska vänner.

Här visades storslagna processioner, påkostade utsmyckningar och gripande ceremonier som har präglat kungliga begravningar genom århundraden. Det var en dramatisk utställning om hur kungliga begravningar har gestaltats från Gustav Vasa 1560 till Gustaf V 1950 och hur man använt nationalsymboler för att betona allvaret i händelsen.

”Konungen är död – leve konungen!” En person är död men kungsämbetet, och därmed riket, lever vidare. Maktöverföring är i alla tider centralt för varje samhällsbildning eftersom det ger den nya maktägaren den legitimitet som krävs. Det är ur det perspektivet som vi ska se kungliga begravningar, inte som någon privat högtid som bekostas av det allmänna.

Jag tycker att utställningen Dödens teater lyckades med sitt uppdrag att förmedla just detta. Det är en trevlig och heraldiskt intressant utställning som dessutom kompletteras med en fantastisk katalog, som jag recenserat för Vapenbilden. Här finns den teoretiska fördjupning som självklart aldrig får plats i en utställning.

Men visst finns det negativa delar. Det har dock mindre med utställningen att göra och mer med Livrustkammaren som lokal. Det är mörka och trånga lokaler som dessutom är gamla. Det gör att det kan kännas aningen avvisande om man är en ny besökare som är ovan vid formatet i dessa lokaler.

Se mer  utställningen Dödens teater

När då var nu

Vapenskölden ovanför ingången till Riksdagshuset. v
Vapenskölden ovanför ingången till Riksdagshuset.

Lite elakt tycks samhället bestå av två grupper: de som inte vill se någon tjusning i det gamla – allt nytt är bra (modernister) och de som inte vill se någon tjusning i det nya – allt gammalt är bra (konservativa). Jag tycker mig se att polariseringen mellan dessa två har ökat så här kommer ett inlägg i mitten om varför båda har fel.

När jag här folk prata om äldre tider så verkar det som om alla äldre tider pågick samtidigt och att de skiljer sig från dagen på ett markant sätt. Se exempelvis nya nobelhuset på Blasieholmen som tydligen inte skulle passa in därför att det är ny arkitektur, trots att husen där idag kommer från tre olika sekler som skiljer sig lika mycket ifrån varandra som de skiljer sig från det kommande huset. Ogenomtänkta exempel på varför det nya skulle vara bättre än det gamla är så många att du säkert kan komma på något själv.

Problemet med konservatismen är att den alltid tycks glömma att det gamla en gång var nytt och att dåtidens konservativa då förfasade sig över det nya som dagens konservativa håller så högt. Dagens konservativa är därför per definition modernister, men omoderna sådana.

Riksdagshuset som exempel

Jag har ofta mött heraldiker som hyllar det svenska riksdagshuset för sin pompösa och vackra framtoning. Heraldiken är klar och tydlig. Detta enligt personer som jag nog skulle klassificera som konservativa. Så vad tyckte då samtiden?

Av en händelse finns det i Personhistorisk tidskrift 1900:2 en artikel om just detta riksdagshus. Det är G.W.G som skriver om det planerade huset i artikeln ”Riksvapnet öfver hufvudingången till Riksdagshuset”, främst då om den planerad framställningen av riksvapnet.

G.W.G är minst sagt upprörd över att man i skisserna bygger på den karolinska stilen i stället för att gå tillbaka till äldre tider. Oklart vilka, för 1200-talet skiljer sig radikalt från 1400-talet. Han ondgör sig även för att man inte tagit hänsyn till heraldisk sedvänja och att man gör kronorna för stora och annat för smått och plottrigt.

Till sist avslutar G.W.G med en förhoppning om att den envishet och historielöshet som präglar byggherrarna ska övervinnas av framtida kunskaper på det att. ”… det noga tillses att en nyare tids fodran på undvikande af heraldiska osmakligheter iakttagas af de konstnärer som erhållit Riksdagens uppdrag.”

Och han avslutar elegant på detta vis:
”Några få år kunna, på grund af ökad kunskap, i hög grad förändra de i dag rådande åsigterna i dylika frågor; varning kan t ex. hemtas från den staty, som Stockholm rest åt sin grundläggare på en tid då heraldikens studium var försummat; Birger Jarls sköld är försedd med en vapenbild, som är (kritikerlöst) kopierad från Dahlbergs ”Suecia”, men dock nu tack vare våra illustrerade nyare historieböcker, måste förefalla äfven äldre skolgossar löjlig. Dahlbergs ”Suecia” innehåller ej få varningar för efterföljare att ej förqväfva heraldikens blygsamma fodringar genom att helt inhölja dem i konstnärskapets rika mantelveck.”

 

Anta inget, inte ens om flaggor

Sveriges örlogsflagga 1658-
Sveriges örlogsflagga 1658-

Jag vet att jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Lita inte på kungahuset i heraldiska frågor.

En titt på kungahusets hemsida om Kungliga symboler – Flaggor är en skräckfylld upplevelse för den som uppskattar faktakoll och kunskap. Det som står där om Karl Knutsson är dels helt nya påhitt, dels helt utan förankring i verkligheten. Jag undarar verkligen vem som gett den stackars skribenten uppgifterna, men jag har mina aningar. Hur som helst är det oroväckande att statsheraldikern, tillika hov Henrik Klackenberg inte rättar.

Jag kommenterar detta eftersom kungahuset är den myndighet som representerar Sverige som symbol och därför måste vara den som har koll på all fakta kring dessa symboler.

Det fanns ingen motståndsflagga

Så här skriver kungahuset:

Det är vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde regerade, som det svenska kungliga korsbaneret anses ha uppkommit. Hans sigill hade 1448 en kvadrerad (fyrdelad) sköld i blått delad av ett gyllene kors. Troligen förde hans baner i samma färger. 

 

Motståndsflagga
Sannolikt uppstod den svenska flaggan som en motståndsflagga under unionstidens strider. Karl Knutsson Bonde valde då ett korsprytt baner av Dannebrogens typ men gav det samma färger som fanns i det svenska riksvapnet: gult och blått.

— Det här är rent påhitt. Vi har inget belägg alls för någon korsflagga från hela 1400-talet, förutom den danska, men vi har samtida bildbevis och textreferenser till att flaggan var blå med tre kronor. Det gäller före, under och efter Karl Knutssons tre perioder som kung.

 Så här skriver kungahuset:

I Johan III:s hertigvapen finns blågula korsfanor angivna 1557. När han som kung 1569 utfärdar instruktionen för fredsförhandlingarna i Knäred, framhävs det gyllne eller gula korset som det viktigaste. Det hade av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen och därför ville Johan III att det alltid skulle föras uti fanor, fänikor (liten flagga) och flaggor.

— Jo, han skriver så, Johan III. Han skriver om det gula korset. vad han däremot INTE skriver om är det gula korset på den blå fanan eftersom han själv var med och skapa den 1557 samt rimligen visste om  den blåvita korsfanan som hans pappa Gustav lät införa 1544 och de randiga blågula/blåvita skeppsflaggorna med gult kors som fanns från 1520-talet.

Svenska flottans flagga 1525-80, möjligt utseende 6
Svenska flottans flagga 1525-80, möjligt utseende

Den röda flaggan

Så här skriver kungahuset:

Ursprunget till de nordiska ländernas korsflaggor finns i de korsbaner, som medeltidens kristna furstar förde under korstågen mot de ”otrogna” i det heliga landet.

Dannebrogen äldst
Vanligaste färgen var en röd fana med vitt kors. Endast i Danmark och Schweiz finns detta ursprungliga röda baner kvar som nationens flagga. Äldst bland de nordiska flaggorna är Dannebrogen (=den röda duken), den danske kungens korsbaner, som bildat mönster för de övriga nordiska länderna.
 
— Här har de fel igen. Lite mer förståligt denna gång, men inte desto mindre okunnigt (om jag ändå beger vilka källor de har använt)
Den rödvita flaggan är inget korstågstecken. Det är den Tysk-romerske kejsarens krigsbaner från 1200-talet och framåt.
Motflaggan, dvs stöd till påvestaten, uttrycktes genom en vit flagga med rött kors. Dessa två flaggor återfinns numera lite varstans i kransområdet runt tysk-romerske kejsarens kärnländer, till exempel i Genua (sedermera kungariket Savojen) och Florens, för att ta två städer på var sin sida i konflikten.
Den engelska vitröda korsflaggan är ett eget påfund och kopplas till sankt Örjan/George. Blev engelskt krigsbaner under prins Edward, svarte prinsen, i mitten av 1300-talet.

Flaggan som nationalsymbol

Så här skriver kungahuset:

Från Gustav II Adolfs tid är tretungade örlogsflaggor kända. På 1620-talet förlorade flaggan sin gamla innebörd av kungligt värdighetstecken och blev en symbol för nationen, det svenska riket.

 

Den kungliga flaggan
På Kungliga Slottet i Stockholm hissas den kungliga flaggan varje dag sedan 1873.

— Den som bemödar sig med att läsa kung Oscar II:s memoarer kan läsa rakt upp och ner att när denne kung 1873 började flagga på slottet så väckte det stor kritik från konservativt håll eftersom han använde en symbol (den tretungade flaggan) som var örlogsflottans.

Sent 1800-tal, ungefär samtidigt, infördes den svenska flagga som en nationell symbol på järnvägsstationer och skolor. Då – men först då – blir flaggan en allmän nationell symbol.

Att flaggan på 1620-talet skulle ha förlorat sin innebörd av kungligt värdighetstecken är fel av följande tre skäl:

  1. Förvandlingen ägde rum under 1800-talet då ”nationen” ersatt ”riket” som begreppsvärld.
  2. Flaggan var ett tecken för den svenska marinen. Armén hade inte en korsflagga förrän mycket senare, undantaget den blåvita under 1540-50-tal.
  3. Flaggan var inget kungligt värdighetstecken. Oavsett utseende var det ett hästtecken. Det kungliga färdighetstecknet var vapenskölden med sina rangsymboler. Det kungliga baneret är prytt med vapensköldar för kungens territorier, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som riket (och definitivt inte nationen) och fanans färg var blå, blågul eller (än idag) vit.
Sveriges flaggas proportioner
Sveriges flaggas proportioner

Kungliga sköldhållare

Jourhavande heraldiker

När började svenska kungar använda sköldhållare?

Den förste kung över Sverige som hade formella sköldhållare var Kristoffer av Bayern (1440 – 1448). Han har dem emellertid inte som kung över Sverige, Danmark och Norge utan som hertig av  Bayern samt pfalzgreve. Men han förde in konceptet till Norden.

Hoppar vi till de rent svenska kungarna så är det Gustav Vasa som är först ut (Karl Knutsson Bonde hade alltså inga, detsamma gäller de svenska riksföreståndarna).

På 1540-talet kommer lejonen. Det äldsta belägget i Sverige för kungliga sköldhållare är de lejon som finns på Gustav Vasas sadel. Innan dess hade han använt vildmän, och de förekommer även senare under vasatiden i sån omfattning att de bör ses som en symbol för riket.

Svea Tre kronor
Lejon som håller Sveriges Tre kronor i Suecia antiqua et hodierna, 1669

Första gången i färg

 

Vapenboken Wijnberger med Sveriges riksvapen
I vapenboken Wijnbergen finns Sveriges riksvapen med, längst ner till vänster under Norge.

 

Sveriges riksvapen har skiftat efter regerande dynasti. Erikska och Sverkerska kungavapnen kom först, men dess färger (och delvis utseende) känner vi inte till.

Första gången ett svenskt kungavapen avbildas i färg är i Wijnberger-vapenboken från 1265-80. Boken består av två delar där den första dateras til 1265-70 och har 256 vapen som hör till kung Ludvig IX av Frankrikes vasaller och den andra dateras till omkring 1280. Den delen består av 1056 vapen (av 1312) för kung Filip III av Frankrikes vasaller och resten är en samling av andra vapen, bland annat en sida med kungavapen där Sverige ingår.

Att de var ganska så uppdaterade visas av att det är kung Magnus Ladulås vapen och inte kung Valdemars som är avbildat. Vapenboken har Magnus lejonsköld men utan strängar, inte Valdemars tre leoparder.

Brian Timm har skrivit mer om vapenboken Wijnberger och även ritat om alla sköldarna.

Tre blasoneringar

Den svenska sköldens (le Roi desues nr 1278) blasonering:
d’azur au lion d’or
Azure a lion rampant or

Den norska sköldens  (le Roy de noruee, nr 1275) blasonering:
de gueules au lion d’or tenant une hache du même
Gules a lion rampant holding an axe in pale or

Den danska sköldens (le Roy de danemarche, nr 1268) blasonering:
d’or semé de flammes de gueules 3 lions passants d’azur brochant
Or semy of flames gules three lions passant gardant azure