Etikettarkiv: medalj

Akademiernas rektorskedja

Rektorskedja för lantbrukshögskolan från 1939
Rektorskedja för lantbrukshögskolan anno 1939, skolan är dock äldre.

Akademiska insignier är såklart inget nytt. De behövs i varje sammanhang där pompa och ståt anses betydelsefullt. 

Nu i helgen var det heraldisk kongress på det icke-heraldiska temat akademiska insignier. Ämnet kan  vara intressant ändå och för dig som vill veta mer skriver jag här några ord om en artikel från 1939 (se mer nedan).

På 1930-talet skapades flera värdighetstecken för rektorerna vid Sveriges högskolor. I flera fall togs de fram av riksheraldikerämbetet och kanske var de även pådrivande i att förmå de högre lärosätena att ta fram dessa insignier.

Stilen är typisk för den tiden, både i form och innehåll. Funkisen har inte riktigt slagit igenom så de nyklassicistiska dragen är starka. En hel del är riktigt snygga. Överlag är jag mer förtjust i kedjorna än i själva tecknet/medaljen.

Huruvida de fortfarande används eller om man har tagit fram nya kedjor har jag ingen vetskap om (det har ju inget med heraldik att göra). Kanske någon annan vet mer om det.

Rektorskedja för Tekniska högskolan
Rektorskedja för Tekniska högskolan

Källa:

Meddelanden från riksheraldikerämbetet VIII, 1939

Heraldiska medaljörer

svenska heraldisk föreningens förtjänstmedalj
The ”medal of heraldic merit”, granted by the Swedish Heraldry Society

Det här med heraldiska medaljer – hur ska vi göra med dem?

Jag har tänkt på frågan eftersom det nu strax är en medaljträff i Lund, som främst handlar om akademiska symboler, däribland medaljer. Och för att jag själv fick en heraldisk utmärkelse i våras.

Det är inte så lätt det där med utmärkelse. Å ena sidan är det en hedersbetygelse och ett fint sätt att visa sin uppskattning. Å andra sidan gäller det att inte falla i fällan att se sina egna vänner som bättre än andra, för att inte tala om hur det lätt det är att låta en personlig ovänskap påverka saker som den inte har att göra med. Dessutom gäller det att gå en balansgång mellan att låta medaljen vara ”exklusiv”, så att det verkligen blir ett rejält tack och så vanlig att folk känner till den. För krasst uttryckt – om det inte är pengar bakom en unik medalj är det ingen som bryr sig om den.

Svenska Heraldiska Föreningens medalj är ett bra exempel. Hur många heraldiker finns det att ge den till,  om vi ska vara ärliga? Vad ska krävas av en människa för att denna ska ha gjort sig förtjänt av en förtjänstmedalj? Är det antal aktiva år, är det en post i statens tjänst eller krävs det kvalitet framför kvantitet?

Jag vet inte.

När jag ser andra medaljer så verkar kvantitet väga mycket tyngre än kvalitet. Och det är inte fel för kvantitet är en kvalitet. Att orka bära ett ämne även när det är tråkigt är värt mycket för oss andra. Å andra sidan är det tveksamt vad en förtjänstmedalj är värd om alla får den.

Jag vet däremot vad jag själv tycker om kvantites-utmärkelser som jag fått – allt från guldutmärkelser i Strövarna via olika simmärken och diplom till märken från värnpliktstiden. De betyder ingenting alls, de är bara bingbling-skräp.
Däremot är en mycket oansenlig pokal från seger i Korpens innebandy div 5 värd mycket mer eftersom det var något jag och mina vänner svettades fram. Tredjeplatsen i Tygrikes-cupen var ännu roligare för laget, men då var jag typiskt nog skadad. Det beror förstås på att det inte är pokalen eller vinsten som jag värderar utan kvalitet i vänskapen (Hej Peter, Roland, Magnus, Lasse och Chrille).

Såna här till synes meningslösa ämnen är ändå rätt viktiga för många och för att göra sig förtjänt av att dela ut en förtjänstmedalj – som vi i heraldiska föreningen gör – krävs ändå att vi funderar lite på den från många olika håll. Vad jag personligen känner inför ditt och datt ska inte spela någon roll. Tänker jag så här sent en tisdagskväll i maj 2017.

 

Två heraldiska medaljörer i tidningen

Jesper Wasling och Stefan Bede i Borås Tidning 11 mars 2017
Jesper Wasling och Stefan Bede i Borås Tidning 11 mars 2017

Trivsam läsning i dagens Borås Tidning – Artikel med mig och Stefan Bede.

Som du som läsare av denna blogg vet fick jag medalj för en vecka sedan. I veckan blev det därför kontakt med Borås Tidning som idag publicerade denna artikel.

Det finns förstås inte så mycket att tillägga mer än att artikeln var trivsam läsning. I övrigt känner jag mig lite partisk.

Och detta var den sista referensen till denna medalj på mycket länge.

Därför är blandade medaljörer dumt

Konungens medalj. Foto: Kungahuset.se
Konungens medalj. Foto: Kungahuset.se

Bloggen Phaleristica är som vanligt läsvärd. Nyss tog den upp kungens utdelande av -medaljen och  hur problematisk den är. Och jag tycker i vanlig ordning att den är ännu mer problematisk än Phaleristica.

Konungens medalj är en arbetsgivarbelöning till anställda, dvs till de som jobbar inom hovstaten. Som sådan är den väl ok, även om kungen såsom statschef redan här borde fundera på om han inte borde göra som andra arbetsgivare och belöna sina anställa på ett sätt som inte förknippas med forna tiders ridderlighet. Det krävs trots allt expertkunskap för att kunna skilja en kunglig medalj från en kunglig medalj, speciellt när de ser likadana ut.

På senare tid har kungen (sedan 1975 och allt mer på senare år) av någon anledning valt att befordra sin medalj för att få den att verka finare än den egentligen är. Det har han gjort genom att dels dela in den i fler klasser (olika storlekar och band), dels dela ut den till personer utanför hovstaten. På så sätt har han skapat en de facto-orden om än utan vissa återkommande rituella ordensceremonier.

De utomstående kan delas in i tre grupper: medlemmar ur samhällets topp, personer som har gjort något unikt och enastående till gagn för andra samt personer som är framstående underhållare och idrottare. Samlingsnamnet för dessa tre är samhällsförtjänster.

Inget fel på mottagarna

Ser man till mottagarna och vill belöna dessa så är urvalet inte fel. Men jag tycker att det är problematiskt att klumpa ihop dem till en enda medalj eftersom ena gruppens förtjänster orättfärdigt även i betraktarens ögon tillkommer andra mottagare.

Speciellt illa är det att blanda ihop sysslan att vara kungens frisör med att självuppoffrande göra insatser för flyktingar. Så var fallet i år när  ICA-handlaren Jonas Berg som engagerat sig för nyanlända, och innehavarna (oklart om de klippt någon i kungahuset, men det får vi förmoda) av friserföretaget Björn Axén: Johan Hellström och Peter Hägelstam, fick den nyligen introducerade versionen femte storleken i högblått band.

Det är absolut inget fel i att vara Sveriges bästa frisör och det är värt att premiera lika mycket som att vara VD för Volvo (Martin Lundstedt fick i år medaljen i  12:e storleken i Serafimerordens band) men det är varken självuppoffrande eller en handling utöver det vanliga som är värd premiera. Jag håller därför inte med den som tycker att det är bra att dekorera vissa svenskar varje år.

Skulle kungahuset vara seriöst i denna fråga skulle de ha tre eller fyra medaljer. En intern som endast skulle vara avsedd för internt bruk, en för framstående prestationer (guldmedalj, nobelpris, mest sålda skivor, bästa frisören eller Volvo-VD hör hit) och en för extraordinära insatser utan egen vinning. Den sista skulle då rimligen vara den förnämsta.

Inte tillbaka till ordensväsendet

Jag håller däremot inte med om att Vasaorden ska återupplivas eftersom jag faktiskt,om jag ska vara helt ärlig, har mycket litet förtroende för att den skulle fungera som det är tänkt. Egna partihänsyn skulle väga allt för tungt även om ingen skulle erkänna det. Och ju mer ordnar vi hade desto viktigare skulle de bli och med det än viktigare att se till att det egna laget gynnades.

Om man är minsta tveksam till hur det skulle gå, se hur David Cameron utnyttjade sina möjligheter att i statens namn belöna sina egna vänner strax innan han avgick i somras.

Eftersom Fredrik Reinfeldt ständigt hade förhinder kan den konspiratoriskt lagde misstänka att han hade samma dubier kring denna kungliga medalj. Men så tänker bara de konspiratoriskt lagda 🙂

Läs inlägget här

Äntligen en medalj

svenska heraldisk föreningens förtjänstmedalj
The ”medal of heraldic merit”, granted by the Swedish Heraldry Society

Jag blev hedrad och lite stolt men inte så förvånad när jag i höstas fick veta att jag skulle få Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj. Och nu när det är officiellt får jag skriva om det.

Knappt 50 nordiska män och kvinnor har nu fått denna förtjänstmedalj för sina heraldiska insatser genom konstnärskap, föreningsaktivitet eller forskning. Fram till 2017 hade ingen sittande styrelseledamot fått äran, men till slut kände sig nog de flesta övriga ledamöter att det var svårt att belöna personer utanför styrelsen samtidigt som jag, Stefan Bede och Henric Åsklund på grund av fortsatt aktivitet inte kunde belönas. ”som att inte vilja se elefanten i rummet” som Claus Berntsen formulerade det.

Och för detta beslut av styrelsen är såväl jag som de andra två styrelsekollegorna och vännerna glada för.

Foto på Stefan Bede, Jesper Wasling och Henric Åsklund.
The three medalist anno 2017: Stefan Bede, Jesper Wasling and Henric Åsklund.

Medaljen enda belöningen

Eftersom antalet avlönade heraldiker i Norden är få (i runda slängar fem årstjänster, varav Henrik Klackenberg och Ronny Andersen är de enda heltidsanställda heraldikerna som jag känner till, konstnärer ej inräknade) är de ideella insatserna inte bara viktiga utan helt nödvändiga för att få heraldiken att leva. Och ett av de få sätt vi har för att erkänna dessa ideella insatser är SHFs förtjänstmedalj.

Här läser du allt om 2017 års förtjänstmedaljörer.

En bra sammanfattning

Texten om oss medaljörer i Vapenbilden och på hemsidan tycker jag därför känns bra. Den beskriver varför vi fått medaljen så att du ska kunna känna till vårt arbete lite bättre. Jag vet att många heraldiker gärna hyllar konstnärer och i viss mån tjänstemän (läs statsheraldiker) men både forskare och föreningsaktiva gör väl så mycket kvalificerat heraldiskt arbete.

För min del är det sista stycket det som betyder mest. Det lyder:

Vid sidan om föreningsarbetet har forskningen legat honom varmt om hjärtat. Hans forskning om härolder är banbrytande, och han har även arbetat med heraldikens idéhistoria från medeltid fram till nutid, inte sällan genom att ha kontroversiella utgångspunkter.”

Det är självklart så att det är roligt att försöka förstå ett ämne på djupet och inte bara genom att läsa vad andra heraldiker – sådana som mig själv – tycker om ett ämne i ämnet. Den här bloggen är kanske det tydligaste exemplet på mitt sätt att fundera kring olika heraldiska spörsmål. Jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta på samma sätt som jag gjort i mer än ett och ett halvt år nu.

Tack föreningen, för medaljen.

jubileumstecken att ge till släkt och vänner

Kungliga jubileumsminnestecken är en historia för sig själv. Jag blir aldrig riktigt klok på varför de finns.

Ja, de kungliga minnestecknen som skapas inför vissa jubileer (minnesdagar, bröllop etc) ska inte ses som belöningstecken utan något annat.

Det gör att man har andra grunder för utdelandet av desamma. Mottagaren är i regel kungahusets släktingar, inbjudna till kungahusets evenemang (dvs vänner) och personer som är i kungahusets tjänst. Med tanke på att det numera utesluter hela statsförvaltningen blir det en något udda grupp att premiera för en person som är statschef. För även om man formellt kan påstå att monarken gör detta i egenskap av huvudman för ett kungahus är hen alltid en statschef och representerar därför alltid samtliga medborgare. I varje sekund av sin verksamhet.

Ett annat problem med detta förfaringssätt är att ingen förutom utdelaren egentligen vet skillnaden mellan ett jubileumstecken och ett belöningstecken varför båda ses som samma sak. Och det gör att man som utdelare kommer runt den lilla detaljen att bara belöna efter merit utan kan istället belöna släkt och vänner som då i sin tur åtnjuter högre social status än vad som annars skulle vara fallet.

Utdelade sedan 1500-talet

Traditionen med jubileumstecken går tillbaka till 1500-talet, då furstehus på kontinenten började att dela ut minnes- och belöningstecken i form av medaljer vid kungliga och furstliga bröllop, kröningar och begravningar. De utgör en personlig hedersgåva och tilldelas i regel kungliga anförvanter och släktingar, medlemmar av hovet samt högre ämbetsmän och officerare.

Svenska minnesmedaljer

Man skulle kunna kalla vasakungarnas ordnar för minnesmedaljer vilket förklarar varför de inte överlevde från en kung till nästa utan ersattes av nya tecken. Om än i form av ordnar.

Det första svenska jubileumsminnestecknet i egentlig mening är kung Oscar II:s från år 1897 med anledning av hans 25-årsjubileum som regent. Troligen hämtade han inspiration från drottning Victorias av England jubileumsmedalj med anledning av hennes 50-årsjubileum som regent år 1887. Även i kungadömet Württemberg (Tyskland) instiftade kung Karl I år 1889 en minnesmedalj med anledning av sina tjugofem år som monark och det första nordiska minnestecknet tillkom med anledning av Danmarks kung Christian IX:s och drottning Louises guldbröllop år 1892.

Även i modern tid har nya jubileumsminnestecken skapats. Inför sin 50-årsdag år 1996 instiftade kung Carl XVI Gustaf ett jubileumsminnestecken och 2013 lät han skapa ytterligare en minnesmedalj, denna gång för att markera sina 40 år på tronen. Det är bara det andra regeringsjubileumsminnestecknet i huset, och det första sedan Oscar II:s tecken från år 1897.
Minnestecknet tilldelas Kungahusets medlemmar, tjänstgörande vid Hovstaten och de gäster, vilka deltog i Te deum söndagen den 15 september i Slottskyrkan på Stockholms slott.

Även om man gillar medaljer måste man säga att detta är ett något udda beteende för en regent som vill verka ”För Sverige – i tiden”.

Nu har Australien skippat riddare och damer

Australiens premiärminister Malcolm Turnbull (lib) avskaffar de riddare och damer som hans företrädare Tony Abbott (lib) införde för några år sedan.

Rojalisten Tony Abbott införde 2014 titlarna Knight (riddare) och Dame (dam) av någon anledning som varken australiensarna eller jag begrep. Hans idé ledde också till att hans eget liberala valde att kicka ut honom. Så kan det gå om man inte är i takt med tiden.

Jag tror att det här är något som många svenska ordensförespråkare borde yta till sig. Det kan verka kul med ordnar men atrt införa dem och sedan börja dela ut dem till vissa medborgare men inte andra är som att balansera på slak lina där en politiker lätt går fel.

För Tony Abbott var det enligt många beslutet att utnämna prins Philip (Elisabeth IIs make) som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kan lätt se framför mig att en meritorden till en person som Chris O’Neill kan ge samma kritik här, fast man skulle kunna tro att han som kunglighet vore okontroversiell.

Läs mer här

Styrelsen utser … till medaljör 2016

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
The Swedish Heraldry Societiys ”Medal of Honour” for heraldic achievements, established 2001.

Ikväll kommer Svenska Heraldiska Föreningens styrelse att utse 2016 års förtjänstmedaljörer i heraldik.

Jag kommer att närvara på mötet men vet ännu inte själv vem eller vilka som kommer att utses. Många förslag finns men  inget är klart förrän vid niotiden.

De som utses kommer sedan att informeras och därefter offentliggör vi namnen i Vapenbilden redan i decembernumret. Tidigare har vi väntat till februari men  allt kan inte alltid vara detsamma.

Det kan bli extra spännande i år eftersom 2016 är föreningens 40-årsjubileum. Kommer det att betyda att det blir fler medaljörer än vanligt eller … ?

Förtjänata heraldiker får medalj

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
The Swedish Heraldry Societiys ”Medal of Honour” for heraldic achievements, established 2001.

Du vet väl att Svenska Heraldiska Föreningen varje år utser nya förtjänstmedaljörer. Från starten 2001 har det blivit 41 nordbor, mest svenskar, som fått medaljen.

Det är styrelsen i SHF som utser medaljörerna. Antalet varierar, Några gånger har det varit fem namn, andra bara en person. Det har funnits skäl för antalet, men dessa drar jag inte här. De får framtida historiker reda ut.

Nya förtjänta heraldiker

Jag vill här förklara lite hur jag, som en i juryn, tänker kring medaljörerna. Min röst är ju trots allt inte helt betydelselös i sammanhanget eftersom ja är sekreterare i föreningen och ledamot i styrelsen sedan 1994. Att förneka att det har betydelse vore att korrumpera mig själv.

För mig är det viktigt att det finns en viss logik i valet av medaljör. Till exempel är jag den förste att skriva under på att statsheraldiker Henrik Klackenberg uppfyller alla tänkbara krav på en förtjänstmedaljör inom svensk heraldik. Men. Det vore oklokt att ge medaljen till honom innan hans lika förtjänstfulla företrädare har fått samma erkännande. Om inte annat så för att de kom före honom (Jan von Konow, Lars Wikström och Clara Nevéus hör hit). Just det här lite träiga sättet att resonera vet jag ofta får kritik i andra sammanhang men bland heraldiker, som har känsla för ton och tradition, finns förståelse.

Man hedrar inte sig själv

Jag delar även den åsikten att en styrelse i mesta möjliga mån ska undvika att ge förtjänstmedaljer till sig själva. Det blir lätt jävigt. Där har vi i SHF haft en klar linje sedan starten 2001. Och därför har styrelseledamöter fått medaljen först när de lämnat styrelsen (Ingemar Apelstig, Bengt-Göran Lundqvist, Perolow Jonsson-Falck, Johanna Hellström, Rune Torstensson).

På senare år har ledamöterna Alexander Ulltjärn, Thomas Falk, Magnus Bäckmark, Marcus Karlsson, Pontus Hedberg lämnat styrelsen. Kanske blir de aktuella inom kort. Eller inte. Eftersom de berör framtiden uttalar jag mig inte om mina tankar eftersom det kan påverka andra.

Däremot kan jag ju säga att jag ser ett problem inför en relativ snar framtid. Nu har vi under femton år belönat förtjänta heraldiker i Sverige utan att belöna styrelsen eller andra på centrala positioner i Svenska Heraldiska Föreningen. Samtidigt blir vi ju alla äldre och nu inom kort (men vi är inte där än) finns alla de mest förtjänta heraldiker inom styrelsen eller dess omedelbara närhet. I det läget får vi, tycker jag, frångå den nuvarande praxisen.