Etikettarkiv: kung

Den okända kuppen

När Johan III var kung ägde en statskupp nästan rum i Sverige. Hur inblandad var riksrådet Erik Karlsson Gyllenstierna i denna?

På 1570-talet ägdes Årås av riksrådet Erik Karlsson Gyllenstierna, en nära släkting till Kristina Gyllenstierna, gift med Sten Sture d.y.

Vid denna tid satt Johan III på Sveriges tron. Han ville återinföra den katolska läran, medan hans bror Erik XIV var motståndare till detta. Under Johans första tid vid makten var förhållandet till adeln gott, och kungen visade sin tacksamhet genom att bevilja adeln en rad privilegier.

När Johan senare ville återställa den starka kungamakten från faderns tid växte motsättningarna.

En vårdag 1575 i Årås sammansvor sig Erik Gyllenstierna och kyrkoherden i närbelägna Böne socken Mauritz Erasmii (Rasmusson) mot kung Johan III. Gyllenstierna skulle rent av själv kunna tänka sig att bli kung. Åtminstone var det ett rykte som spreds och kyrkoherden utpekades som anstiftaren. Ryktet nådde ända till kungen som genast krävde räfst och rättarting.

Kyrkoherden kallades till tingsrätten, vittnen förhördes och dom föll. Dödsstraff för stämpling till högförräderi blev domslutet. Han fördes till Vadstena för tortyr och ytterligare förhör, men inget nytt kom fram. Efter en tid avrättades han i sin hembygd.

Flera hade vittnat mot kyrkoherden, men det finns ändå skäl att tro att det fanns andra i bakgrunden som hade intresse av att ljuset föll på denne. Kanske hade Gyllenstierna ändå ett finger i syltburken. Omöjligt att ge ett svar på frågan, men missnöjet var stort bland högadeln, nu när arvmonarkin hade införts. Många ätter kände sig åsidosatta.

Och, tänk (kontrafaktisk historieskrivning) om Erik Gyllenstierna verkligen blivit kung, med Årås som residens.

Källor

  • Fridolf Ödberg. Om kyrkoherden Herr Mauritz Rasmussons i Böne sammansvärjning mot konung Johan III år 1575. Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift, I: 6–7, 1893.
  • Sven Grananders bearbetning: Herr Maurits i Böne – ett justitiemord? 1995.

 

Kungavalet 1250 – en kortis

Kungabaner för Erikska ätten, version 3
Kungabaner för Erikska ätten, version 3

Dick Harrisson, igen. Han är en engagerad professor med stor kunskap om medeltida samhället. Mycket stor till och med. Men ibland är han ute och cyklar. Det sker när han tar in moderna konstitutionella tankar i medeltiden.

Nu senast gällde det kungavalet 1250, som slutade med att Valdemar Birgersson valdes till kung, blott sex år gammal. Harrisson, som tar upp frågan i ett inlägg om Joar Blå. Han skriver:
”Den ger snarast intryck av att vara en efterhandskonstruktion för att förklara varför Birger [jarl] inte blev kung själv. Den troligaste förklaringen – att han medvetet lät upphöja sonen Valdemar för att säkra tronföljden och hålla alla viktiga ämbeten inom familjen – är lite väl realpolitisk och föga riddarromantisk, varför den hade svårt att göra sig hörd i den tendentiösa Erikskrönikan.”

Se 1250 med 1250 år ögon

Men om vi ser det med dåtidens ögon så ser det lite annorlunda ut. Birger jarl var en mäktig jarl. Han tillhörde en av de främsta familjerna i riket och hade genom sitt äktenskap med kung Eriks syster Ingeborg blivit utsedd till jarl. Det finns åtminstone inget annat i Birgers karriär före hans utnämnande som antyder att han var så betydelsefull att han var självskriven.
Att hans halvbror Eskil var lagman i Västergötland 20 år tidigare kan knappast ha imponerat så väldeliga på samtiden, speciellt med tanke på att hans inträde där var högst tillfällig i frånvaron av lämplig man ur Algotssönernas släkt. Att han ens blev påkommen som kandidat beror nog på hans äktenskap med Kristina Nilsdotter Blake, barnbarn till Erik den helige.

Ännu på 1200-talet hade kvinnorna en viktig position i samhällslivet och när det kommer till arv var Sverige VÄLDIGT LÅNGT från skottarnas klantänkande. Det betyder att man inte räknade släkt utifrån en stamfader långt bort i historien utan på både fars- och morssidan. Båda arven var lika viktiga, i teorin, och det är därför vi ser så många stormän med matrynimikon såsom Kristinesson.

Kung kan endast kungaättling bli

För att bli kung måste man ha kungligt blod. Det var inte givet vem som skulle efterträda den nyss avlidne kungen (vårt arvkungadöme genomdrevs först av Gustav Vasa på 1540-talet) . Du kunde därför vara en aldrig så framstående fältherre och aldrig så rik – men kung blev du inte så länge det fanns minsta lilla kungligt blod i det mest sköra spädbarn.

Vid kungavalet 1250, då Birger jarl enligt ovannämnde historiker ville ha makten som kung men av taktiska skäl ändå lät placera kungakronan på sin sons huvud fanns enligt norska Håkonsagan andra kandidater.

Dick Harrisson skriver: ”Den norska Håkonsagan, nedtecknad på 1260-talet, skildrar kungavalet år 1250 som en kamp mellan Valdemar, den tidigare kungen Knut långes son Filip och stormannen Magnus brokas son Knut Magnusson, varvid Birger jarl genomdrev valet av den egne sonen.

Det här är ett sätt att beskriva de tre. Jag säger inte att det är fel (men hade jag varit Dicks historielärare på universitet hade jag nog sagt det ändå).  Man kan, och bör nog beskriva de tre på ett helt annat sätt för att dagens läsare ska förstå. Samtidens förstod ändå.

Kamp inom Erikska ätten

De tre männen är enligt varje 1200-tals människans sätt att se det medlemmar av erikska ätten, och därmed legitima kandidater till kungatronen. Det var däremot inte Birger, och hade han försökt hade hans tid som jarl blivit ytterst kort. Så ock hans kvarvarande tid på jorden.

De trenne männens mycket raka väg in i erikska ätten, om man bara lägger den moderna synen på att det är en manlig värld där endast fadersarv betyder något.

  • Valdemar Birgersson var son till Ingeborg Knutsdotter, äldre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
  • Filip Petersson var son till Katarina Knutsdotter, yngre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
  • Knut Magnusson,  son eller sonson till Cecilia Knutsdotter, dotter till kung Knut Eriksson av erikska ätten. Knut var lagman i Västergötland.

Både Knut och Filip försökte efter valet 1250 störta nyvalde kung Valdemar men förlorade vid Herrevadsbro och avrättades.

Att de som förlorar ett kungaval lackar ur och börjar inbördeskrig må vara hänt. Det gör honom varken till legitim kung eller usurpator utan just till en kungaättling med temperament.  Tyvärr tenderar kungaättlingar med temperament och egna arméer att ställa till mycket skada, oavsett om de heter Filip, Valdemar eller Knut.

Ber om ursäkt för att Dick så ofta hamnar i skottlinjen. Han är en fantastiskt kunnig historiker, men han slarvar påtagligt ofta med fakta för att göra en historia lite bättre än den egentligen är. Samtidigt skriver han ena debattinlägget efter det andra där han som en typisk medelålders man klagar på dagens ungdom och att allt går utför.
För övrigt tycker jag inte att man ska vara så slarvig när man skriver vår tids stora epos om tidsperioden: Jarlens sekel.

Två nya heraldiska vykort

Vapensköäldarna för Kamlarunionens regenter
Kamlarunionens regenter/Monarchs of the Kalmar union. Artist: Magnus Bäckmark

Magnus Bäckmark och Ronny Andersen har gjort Societas Heraldica Scandinavicas två nya vykort. 

Magnus Bäckmarks motiv visar vapensköldarna för Kalmarunionens regenter och deras respektive, från Margareta till Christian II. Bilden är typisk för Magnus, lekfullt heraldiskt med sinne för detaljer som gör bilden levande. Som att han har vänt på skölden för drottning Kristina Abrahamsdotter, vars vapen är okänt. Hon var Karl Knutsson Bondes tredje hustru och han gifte sig med henne i stort sett på sin dödsbädd vilket gjorde hans son till den person som stod närmast tronen. Hon var inte av frälseätt och därför hade hon inget stöd i arvstvisten efter sin make. Arvet kom att delas mellan svågrarna Gyllenstierna och Tott.

Det andra vykortet har Ronny Andersen tecknat, och det visar vapen för samtliga Societas Heraldica Scandinavicas styrelseledamöter mellan 2009 och 2015.

Vykorten är en kul idé. Problemet är väl bara att ingen skickar vykort längre. Det är numera mest ett samlarföremål. Men som samlarvärde är de värda en hel del för oss heraldiker.

Läs mer om hur du beställer vykorten

In English

The two heraldic artists Magnus Bäckmark and Ronny Andersen have made two postcards on the behalf of  Societas Heraldica Scandinavica. Bäckmarks card shows the monarchs of the Scandinavian Kalmar union 1396-1523.

You can by the cards from Societas Heraldica Scandinavica.
Pleace send a mail to order@heraldik.org.

Prices:
1 card 1 Euro
2 cards 1.5 Euro

 

 

Vapensköldar för Heraldiska sällskpets 16 styrelseledamöter
Coat of Arms of SHS boardmembers. Artist: Ronny Andersen

Tänk inte illa härom

Edward III av England som beskyddare av Strumpebandsorden
Edward III av England som beskyddare av Strumpebandsorden

Edward III var den engelske kung som gjorde England till en fjärran isolerad ö. Han skapade också Strumpebandsorden. Hur hänger det här ihop?

Kung Edward III härskade i England åren i mitten av 1300-talet. Under hans tid besegrades fransmännen som tvingades till en förödmjukande fred. Hans krigståg i Frankrike under 1340- och 50-talen bidrog även till att plundra franska adeln på deras rikedomar och föra över dem till England.

På kort sikt var det extremt lönande för England. På lite längre sikt innebar det att Frankrike kunde stå upp som ett enat rike som kom att dominera hela Europa utan att vara beroende av sina kungars personliga förmåga att övertyga folket om sin rätt till kungatronen och makten över riket.

Hur kom det sig?

Edward enade Frankrike

Processen var förstås lång men lite (eller ganska mycket) förenklat kan man säga så här.

Englands krigståg kostade franska adeln mycket pengar. Det skapade ett stort franskt agg mot engelsmännen vilket i princip gjorde att äktenskapsförbindelserna över kanalen upphörde. Så trots att det borde ha funnits ett överskott av franska adelskvinnor gick det inte för sig att dessa gifte sig med tillgängliga engelska riddare, vilket på sikt hade fört tillbaka delar av förmögenheterna.

Det i sin tur medförde att färre franska familjer såg någon anledning till att stödja den engelska utrikespolitiken gentemot Frankrike eftersom de inte längre hade något att vinna på den. Istället slöt de upp på franska kungens sida. Det gav i sin tur en större medvetandehet om det franska vilket gav en betydligt mer disciplinerad fransk armé mot vilken engelsmännen på sikt var chanslösa mot.

Detta var det Machiavelli avsåg när han filosoferade kring att en förlorad familjefar sörjs en kort tid, ett förlorat fadersarv sörjs i generationer.

På andra sidan kanalen

Om allt detta var Edward och hans vänner helt omedvetna. De såg endast sina segrar och sin rikedom.

Genom sin utrikespolitik genomdrev Edward som kung att banden med Frankrike tunnades ut och Strumpebandsorden var ett av medlen för att nå dit.
Notera att Strumpebandsordens färger är guld och blått – Frankrikes färger. Snacka om en markering.

1300-talet var det romantiska riddaridealets storhetstid och under 1340-talet var Edward så inspirerad att han önskade skapa en riddarorden i kung Arthurs anda. 1347 skapade han därför Strumpebandsorden. Och för att spegla kung Arthurs Runda Bordet-riddare hade Strumpebandsorden endast 26 medlemmar.

Det var en helt ny typ av orden, en statlig orden trogen kung och inte kyrka. Målet var högre än bara tjäna Gud på ett abstrakt sätt. Det var ett nationalistiskt projekt där propaganda och strategi förenades på ett nytt sätt men förpackat i en traditionell form. Och efter snart 700 år lever både orden och dess symboler vidare.

Symbolerna är valspråket Honi soit qui mal y pense (Skam den som tänker illa därom) och fanan/vapenskölden. Edward III lät införa St George med sin korsfana som ordenshelgon och därmed Englands nationalhelgon. Ursprungligen hade Edward haft St George som sitt eget personliga helgon eftersom George var riddarnas beskyddare. Än idag har England St George-baneret som nationalflagga.

En annan central detalj var att Edward till sina 26 riddare valde sina främsta stridskamrater; han belönade tjänst och trohet, inte börd och härkomst.

Det innebar att han tog det första steget i Europa till att premiera merit framför börd. Det höll visserligen inte länge, men bilden av att det var de mest meriterade som valdes in i Strumpebandsorden levde vidare (att vår egen kung är riddare av orden visar kanske att militär merit inte är det mest centrala i dag).

För Edward var drivkraften dock en annan. Dessa 26 riddare hade kungen att tacka för sin upphöjdhet och blev därmed extra trogen mot honom som person. Precis som Arthurs riddare var trogna Arthur och inte riket.

 

Just detta är kanske det mest intressanta i hela denna ordens historia och något som dess egen historieskrivning gärna förbiser.

 

Med 500 mot stjärnorna

Stjärnordens riddare framför kung Johan III
Stjärnordens riddare framför kung Johan III

Stjärnorden var 1300-talets ridderliga höjdpunkt, enligt fransmännen. Den grundades av Johan den Gode år 1351 som motvikt till Strumpebandsorden.

Johan den Gode, som fick sitt namn mer för sina framgångar som tornerriddare än som militär eller främjare av religiösa strömningar, hade stort förtroende för det ridderliga idealet. Aningen för stort, skulle det visa sig.

Som en tornerriddare kände han väl den propagandistiska potentialen i de pompösa tornerspelen. Hans motdrag mot den engelska Strumpebandsorden blev därför Stjärnorden Till Guds och Vår Frus ära. Och det skulle bli en motvikt av bombastiska nivåer. 500 riddare dubbades som Stjärnriddare

Riddaren Geoffroi de Charnay möter kungen av England
Riddaren Geoffroi de Charnay möter kungen av England

Riddaren Geoffroi de Charnay

Dess första ideolog var riddaren Geoffroi de Charnay. Han är känd som en av dåtidens främsta riddare vad gäller militär förmåga och hade innan orden grundades lett militärinsatsen för att återta Calais från engelsmännen.

Geoffroi de Charnay såg striden som den främsta ridderliga dygden. Det var genom att delta i strid, lära sig stridens hantverk och se sina kamrater dö som man nådde ridderlig ära. Att segra var inte nödvändigtvis det viktigaste, däremot att strida väl. Denna syn kom att dominera Stjärnorden och fick förödande konsekvenser vid slaget vid Poitiers 1356.

Slaget mot engelsmännen blev ett gigantiskt nederlag för fransmännen trots att de kunnat välja plats för slaget och var numerärt överlägsna. Jag kan inget om taktiken så jag ska inte säga att ena sidan gjorde rätt och den andra fel. Det kan vara så enkelt att två stridsformationen som för oss ser ut att vara jämbördiga faktiskt är väldigt olika starka på grund av teknisk utrustning (jämför gärna med NATOs totala överlägsenhet i golf-krigen mot Irak).

Striden slutade med att engelsmännen tillfångatog Johan den Gode med flera prinsar och riddare, att mångdubbelt fler franska riddare dog, inklusive Geoffroi de Charnay samt att Stjärnorden i praktiken upphörde att existera. Den återuppstod visserligen, men endast till utseende och namn; dess själ hade upphört.

Slaget innebar också att engelsmännen förlorade hela kriget eftersom Johans efterträdare började med en ny taktik som kom att krossa engelsmännens möjlighet att agera på kontinenten, men det visste ingen då.

Extrakunskap.
Johan den Gode är den första franske kung som avbildas porträttlikt på en tavla.

 

 

 

Karl Sverkersson förste moderne kungen

King Karl Sverkersson's of Sweden seal
King Karl Sverkersson’s of Sweden seal

Sveriges äldsta sigill tillhörde passande nog en kung, Karl Sverkersson (1164-1167). 

Förutom att vara den förste med sigill (som har bevarats) var han också den förste att avbilda sig med krona; att sitta på en tron, först att hålla ett riksäpple och först att hålla ett svärd. Och han är den första av våra kungar som bar titeln ”Svears och Götars konung”

Bilden ovan är en teckning hämtad från Wikipedia. Bilden här nedan visar hans bevarade sigill i original.

Karl Sverkersson originalsigill.
Karl Sverkersson originalsigill.

Överhuvud taget var han först med det mesta som gällde den kontinentala symboliska synen på kungavärdigheten.

Han var också den kung som lyckades få påven att erkänna kungariket Sverige som ett eget ärkestift, låt gå underställt Danmarks ärkebiskop som också var Nordens primas.

Knut Erikssons sigill
Knut Erikssons sigill

Karls efterträdare var kung Knut Erikssons (1167-1189), Erik den heliges son. Som förste kung i Sverige låter han avbilda sig med en spira, en liljestav. Även han har en krona och ett riksäpple.

Vi kan ju inte veta om de hade dessa föremål i verkligheten, men omöjligt är det inte. Helige kung Erik Jedvardsson hade bevisligen en krona från 1100-talets mitt i sin grav från samma tid.

Min personliga åsikt är att de hade vissa maktsymboler men att dessa knappast var av ädelmetall. Vi får inte vara så källkritisk att vi inte kan erkänna den möjliga existensen av saker som inte finns bevarade. Men att därifrån gå hela vägen och slå fast att det som finns på bild också är något som har funnits i verkligheten – det är att gå för långt.

Ett minne efter döden

Fredrik Posses gravsten på Brämhults kyrkogård i Borås
Fredrik Posses gravsten på Brämhults kyrkogård i Borås

Just nu pågår utställningen  ”Dödens teater” heter Livrustkammaren nu pågående stora utställning (fram till juni 2016). Den visar kungligheters begravningar från 1500-tal fram till nutid och är fylld med heraldik.

Om detta skriver jag och Mats Persson i kommande nummer av Vapenbilden, #103. Kungligheter är emellertid inte de enda som föräras en offentlig begravning. Det är en ära som tillfaller oss alla, om än mindre pompös.

Titta runt i våra kyrkor. Se hur många minnesmärken av de döda som finns och hur viktig heraldiken har varit. Synd då att den traditionen nästan är borta. Få använder idag heraldiska symboler i dödsannonser eller på gravstenar. Men istället för att beklaga oss tänker vi visa på det goda exemplet, och hoppas att du läsare kan hjälpa oss att inventera de moderna svenska gravstenarnas heraldiska utsmyckning.

 

Här ovan är min vän Fredrik Posses gravsten. Han gick tyvärr bort alldeles för tidigt, men hans intresse för heraldik (och hans brors känsla för design) gav honom en gravsten som åtminstone inspirerar mig. Jag för min del tänker följa hans exempel den dagen det blir aktuellt.

Grattis Elisabeth II

Vapensköld för Elisabeth II av Storbritannien 1947, innan hon blev drottning.
Vapensköld för Elisabeth II av Storbritannien 1947, innan hon blev drottning.

Idag blev Elisabeth II av Storbritannien historisk som den brittiske regent som suttit längst på tronen. Hon slog en annan drottning – Victoria.

För det kan hon vara värd ett grattis. Men jag kan ändå inte sluta fundera på vad det är hon har tillfört världen. Varför har vi en drottning (eller kung) när de inte är mer än symboler?

För att de är symboler, invänder någon.
Men seriöst. Vem har så dålig nationell självuppfattning att de behöver en monark för att känna något för sitt land? Och om man har detta tycke – är det då landet eller ”ledaren” man känner något inför?

På bilden här ovan ses Elisabeth II av Storbritannien vapensköld från 1947, innan hon blev drottning. Skriften runt om vapnet betyder ”Skam den som tänker illa härom”. Ingen vidare symbol för ett statsöverhuvud. Få är ändå kung Karl XVI Gustavs ”För Sverige i tiden” mer passande.

 

Mysteriet Dädesjö

Kung Knut/King Canut i Dädesjö
Kung Knut/King Canut i Dädesjö

 

Kung Knut står i triumfbågen i Dädesjö kyrka. Men vilken Knut avses? Knut den helige, Knut Eriksson eller möjligen Knut långe?
Alla tre är möjliga.

1200-talskyrkan Dädesjö har spännande målningar.  Bland dessa finns en bild på en helgonkung, eller möjligen helt vanlig kung, vars namn är Knut (Canutus).  Det skulle kunna vara Knut den helige, men attributen är inte helt rätt (borde vara en lans, inte ett omlindat svärd). Här finns en gåta värd att lösa.

I kommande nummer av Vapenbilden kommer jag att spekulera vidare i frågan och kyrkan.

De svenska kungarnas vapen

Sveriges kungar har fört vapen allt sedan Erik ”Läspe och Haltes” Erikssons tid. Nedan presenteras dessa i kronologisk ordning.

Perioden 1196 – 1364

Sverkerska ätten

Man känner inte till något sigill med heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll för kungarna i den Sverkerska ätten, men…

Sverker Karlsson dy 1196-1208

Sverkers dotter Helena som gift in sig i Bjälboätten förde detta vapen. Det är rimligt att anta att vapeninnhållet är hämtat från hennes far.

Stjärnan finns på ett av kung Johans mynt. Möjligen finns här även ett drakhuvud, men bilden är svårtolkad.

sverkerHelena Sverkersdotter

Erikska ätten

De tidiga kungarna i den Erikska ätten hade så vitt man känner till inga heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll i sina sigill.

Erik Knutsson 1208-1216

Kontrassigill med två motvända krönta leoparder.

erik_knutssonErik Knutsson
Erik Eriksson 1222-1229, 1234-1250

Kontrasigill med tre krönta leoparder. Även om de inte finns i någon sköld så är det rimligt att anta att det är frågan om ett vapen. Det finns inga tinkturbelägg. Möjligen kan det snarlika vapnet för Bjälboättens Valdemarsgrenen anspela på kunglig härstamning (Valdemars mor Ingeborg var syster till Erik Eriksson) från den Erikska ätten och då skulle tinkturerna vara blått och silver.
erik_erikssonErik Eriksson 
Knut Långe
Hade ett visst släktskap med den Erikska ätten. Ingick i det råd som styrde Sverige åt den omyndige kungen Erik Eriksson. Tog makten själv 1229 och behöll den till sin död 1234.Knut Holmgersson (Långe) 1229-1234

Vapnet förekommer på mynt från Knut Långes tid. Det finns även troligen belägg för ett liknande vapen för släkten (I blått fält tre bjälvis ställda kavlar, den mellersta av silver, de båda andra av guld).
knut_langeKnut Långe

Bjälboätten 1250 – 1364

När Valdemar som barn 1250 valdes till kung av Sverige var det början på Sveriges första moderna kungadynasti. Bjälboätten har ibland även felaktigt kallats Folkungaätten.
Bjälboättens kungar:
Valdemar Birgersson 1250-1275 (son till Birger Jarl)
Magnus Ladulås 1275-1290 (son till Birger Jarl)
Birger Magnusson 1290-1318 (son till Magnus Ladulås)
Magnus Eriksson 1319-1364 (brorson till Birger Magnusson)
Erik Magnusson 1357-1359 (samregerade med sin far)
Håkan Magnusson 1362-1364 (samregerade med sin far)

Valdemar förde som kung ett vapen med tre krönta leoparder i ett fält bestrött med hjärtan/sjöblad. Tinkturena är okända. Han och hans ätt fortsatte att föra tre leoparder efter att de berövats kungamakten, dock utan kronor och utan hjärtan. Hans son Eriks vapen var blått med leoparder av silver, så man kan ju misstänka att även Valdemar hade dessa tinkturer som kung.

Resten av kungarna förde ett vapen med ett gyllene lejon över tre ginsträngar av silver i blått fält. Oftast var fältet bestrött med hjärtan/sjöblad. Det är detta vapen som brukar kallas folkungavapnet. Även Birger Jarl förde detta vapen dock utan krona.

valdemarkung Valdemar 

bjalbo
Bjälboättens kungliga gren

Perioden 1364 – 1521

Albrekt av Mecklenburg 1364 – 1389
Var systerson till kung Magnus Eriksson.

Margareta 1389 – 1412

Var gift med Magnus Erikssons son Håkan, och blev förmyndare till deras son Olof (kung av Danmark och Norge).

Erik av Pommern 1396 – 1439

Adopterades av Margareta då hon själv saknade arvingar. Egentligen var Margareta Eriks mormors syster.

erik_av_pommern_2Erik av Pommern

Kristoffer av Bayern 1441 – 1448

Systerson till Erik av Pommern.

Oldenburg 1457 – 1521

Kungarna Kristian I (1457-1464), Hans (Johan) (1497-1501) och Kristian II (1520-1521) var unionskungar som bara stundtals erkändes som kungar över Sverige. Den Oldenburgska ätten förde ett kvadrerad vapen med stamvapnet som hjärtsköld. Fält 1 och 4 (Schleswig): Två blå gående lejon i fält av guld. Fält 2 och 3 (Holstein): Nässelblad av silver i rött fält. Hjärtsköld (Oldenburg): Två röda bjälkar i fält av guld.

oldenburgOldenburgs stamvapen

Bonde 1448-57, 64-65 och 1467-70

Karl Knutsson Bonde var den förste svenske kung som lät kvadrera trekronor och Folkungarnas vapen till ett och placera kungadynastins vapen som hjärtsköld. Hans första variant, som ses här, visar det första vapnet när han också var kung av Norge. Stamvapnet var en röd båt på fält av guld.

kk_bonde_sigillKarl Knutsson Bonde

 

Artikeln finns även på www.heraldik.se