Etikettarkiv: Jan Raneke

En mästare skissar

Så här skissade Jan Raneke innan han gjorde klart ett vapen. Detta för familjen Mörner

Jan Raneke är en av Sveriges främsta heraldiker genom alla tider. I mer är 60 år verkade han som heraldisk konstnär.

Många har förstås sett hans färdiga vapen, men ibland kommer man över hans skisser. Här kan man se hur han med enkla men effektiva penndrag får fram ett vapen.

Denna gång är det familjen Mörner, introducerad på Riddarhuset redan 1626 och känd sedan medeltiden. och eftersom det är en medeltida uradlig släkt har Raneke valt att använda tunnhjälmen.

Tyvärr vet jag inte hur slutversionen blev, men redan här finns grunden till fem vackra vapen.

 

English

wasling_heraldry
Sketches made by the famous Swedish #heraldic artist Jan #Raneke (with an Phd in heraldry and art) The #coatofarms belongs to the noble (untitled branch) of the #Mörner family, #A91 at Riddarhuset.
As you can see, this is great example of the quality of the his work. The Mörners originate from Brandenburg, known since the middle ages, hence the #helmet.

 

Ångest över ett föredrag

4 mars är det årsmöte och då ska jag hålla ett tackföredrag eftersom jag är en av medaljörerna 2017. Men vad ska det handla om?

Min vän och kollega Stefan Bede är sedan 30 år en stor japanälskare så att han väljer att prata om Kamon/Mon är inte så konstigt.

Min lika gode vän och kollega Henric Åsklund har de senaste åren haft huvudet nerstucket i Jan Ranekes heraldiska arkiv så att hans föredrag blir något med inspiration därifrån är lika naturligt.

Men jag då?

Vad ska jag prata om? Att det inte stod något i Vapenbildens decembernummer 2016 berodde helt enkelt på att jag då inte hade en aning.

Något som känns relevant och passar för en grupp heraldiker som har samlats i Göteborg en helg i början av mars. Så långt är det klart.

Några tänkbara ämnen finns ju: härolder, tinkturer, föreningskåseri, vapennationalism, hur man skriver en heraldisk blogg och svenska flaggans historia är tänkbara ämnen. Men de finns såklart flera.  Jag får helt enkelt de närmaste två veckorna åt att komma komma på ett bra ämne.

Oavsett vilket det blir hoppas jag att vi ses på årsmötet den 4 mars.

Heraldikernas formella kompetens

När jag 1993 kom med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse var fixeringen vid irrelevanta titlar bland det första som jag ville ändra. Ända sedan dess har jag facinerats av hur heraldiker använder sig av titlar. 

Titlar är bra. Det visar vilken kompetens en person har utan att personen behöver genomgå nya tester vid varje nytt möte. Kompetensen har redan bekräftats en gång.

Men man kan ha kunnande även utan titel/formell kompetens. Problemet är bara att denna kompetens inte kan valideras om personen inte genomgår någon form av test. I skolans värld finns redan denna valideringsmöjlighet upp till gymnasial nivå (den borde kunna införas högre upp med, men det kanske är för känsligt).
Inom heraldiken får vi helt enkelt vara lyhörda och se vad folk producerar. Om detta och dessa handlar inte denna text.

Falsk kompetensöverföring

Sedan har vi ju titlar som faktiskt inte säger någonting alls om det man gör. Att jag är journalist säger ju inget om min kompetens inom skogsbruk och skulle jag vara med. dr. betyder det inget när min kompetens inom heraldisk konst ska värderas. Det betyder inte att jag inte skulle kunna ha kunnandet (se ovan om validering), men om jag presenteras/kräver att bli presenterad med den titel sker en kompetensöverföring som är olämplig. Detta fel sker påfallande ofta inom just heraldiken, mer ofta än inom nästan alla andra områden.

Ett exempel på detta är SHS senaste nyhetsbrev, där det står:

”SHS bestyrelsesmedlemmer Ph.D. Antti Matikkala er i august måned blevet udnævnt til fuldt medlem af AIH, Académie International d’Heraldique. Samtidig blev SHS’s næstformand og sekretær, jur.dr. Martin Sunnquist valgt til associeret medlem. Akademiet er en international organisation, der befordrer heraldikken som historisk hjælpevidenskab, blandt andet gennem de årlige internationale konferencer og kollokvier hvor forskere mødes og præsenterer deres forskning og belyser heraldikken gennem et fælles tema, som nu sidst i Glasgow. Antti Matikkala er medlem af det finske rigsarkivs heraldiske nævn og skriver for øjeblikket på en historik over de to nationale ordener, Finlands Hvide Roses og Finlands Løves Ordener. Han skrev doktordisputats ved Cambridge med titlen The Orders of Knighthood and the Formation of the British Honours System, 1660-1760. Martin Sunnquist har forsket i beskyttelsen af personlige våbener og skrev doktordisputats i retshistorie ved Lunds universitet, Konstitutionellt kritiskt dömande: förändringen av nordiska domares attityder under två sekel.” [min fetstil]

Martin Sunnqvist är utan tvekan en person som verkligen ska med i  Académie International d’Heraldique, liksom Matikkala. Men där Matikkalas doktorsavhandling berör ämnet och ger honom formell kompetens inom heraldiken har Sunnqvists avhandling inget alls med saken att göra. Ändå väljer man att ta upp detta istället för att fokusera på hans tidigare uppsats i ämnet (se nedan) och i övrigt bara ha med hans akademiska titel – som dock inte ens den har med saken att göra. Det är verkligen synd att man fortsätter, för jag ser så tydligt i våra samtal heraldiker emellan, speciellt när det kommer till att välja in nya personer, att många många fler heraldiker än rådigt väljer att luras av kompetensöverföringsfällan. För ett riktigt bra exempel i frågan, se sammansättningen av Heraldiska nämnden där heraldisk kompetens aldrig är ett urvalskriterium även om det alltid så hävdas.  Men bra konsthantverkare eller allmänhistoriker kan ledamöterna däremot vara, och respekt för det. Synd bara att respekten inte går åt andra hållet.

Formell kompetens inom heraldik

När det kommer till personer som har formell kompetens på universitetsnivå inom ämnet heraldik är dessa få. Med formell kompetens räknar jag här de som har skrivit en uppsats på minst kandidatnivå (c-uppsats). Har du som lärare inom grundskolan  skrivit en c-uppsats kring fabeldjur inom heraldiken har du faktiskt mer formell kompetens än en person som är med. dr. med docenttitel som skriver om samma ämne. Jag säger det för jag ser och hör att många heraldiker tenderar att göra just detta felslut när de tror sig se till kompetensen men snarare fokuserar på social status.

Vilka har då heraldisk kompetens? Självklart vet jag inte alla, men en handfull personer i Sverige  tycker jag är värda att nämna. Det finns säkert fler, så tipsa mig gärna om dem.

Jan Raneke

Fil. dr inom heraldik vid konstvetenskapliga institutionen. Jan är den enda heraldiker i modern tid om doktorerat på heraldik.
Det går att ifrågasätta hans arbeten på olika områden men det går inte att komma ifrån att han är den enda som vågat och lyckats skriva en avhandling inom ämnet.

Davor Zovko

Skrev sin magisteruppsats om heraldisk pedagogik och tog där upp flera andra heraldiker som då hade skrivit om heraldik på universitetsnivå.

Eric Bylander

Hans ”Kommunvapenrätt” (1998)  var en kandidatuppsats som tog fasta på  de offentliga vapnens rättsliga ställnit. Och den var inte så god som kommunerna trodde och ännu tror.

Johanna Hellström (då Arnell)

Skrev sin kandidatuppsats för lärarelinjen om fabeldjur inom svensk medeltidsheraldik och klassificerade bruket tad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Torbjörn Bolling Landtblom

Skrev så sent som 2014 en kandidatuppsats om Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige vid Lunds universitet.

Jan-Erik Olsson

Skrev en kandidatuppsats om Heraldik i Eksjö stad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Elsa Fagerholm

Skrev 2004 om Kommunala vapen i varumärken (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå) vid Lunds universitet/Juridiska institutionen.

Claus Berntsen

Skrev 2007 en kandidatuppsats i Lund (Centrum för teologi och religionsvetenskap) om heraldik i Svenska kyrkan, närmare bestämt timbrering av det tredelade ämbetets vapen

Vladimir Iserell

Skrev 2011 en kandidatuppsats om släktvapenrätt : Det rättsliga skyddet för släktvapen i Sverige Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle i Luleå

Jesper Wasling

Skrev 1998 en magisteruppsats i Göteborg (Historiska institutionen) om häroldsämbetets utveckling i Skandinavien utifrån ett socialpolitiskt perspektiv.

 Martin Sunnqvist

Skrev 2001 uppsatsen ”Släktvapenrätt – en jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten” (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå)vid Lunds universitet/Juridiska institutionen
Detta är en en klassiker som ligger till grund för alla efterkommande studier i ämnet

Raneke-projektet en framgång för heraldikforskningen

Card from project Raneke
Card from project Raneke

Idag blev det offentligt – Jan Ranekes samling av medeltida vapen systematiskt ordnade på gamla hålkort. Men nu digitala.

Ska man fira internationella heraldikdagen så ska man göra det med stil. Se bara på Svenska Heraldiska Föreningen som just idag lanserar sitt fantastiska och imponerade Raneke-projekt med tusentals vapensköldar systematiskt presenterade.
Se de 8762 korten som hittills digitaliserats.

Under sitt arbete med avhandlingen Bergshammarvapenboken började Jan Raneke samla in alla vapen han hittade från medeltiden. Modern som han var (detta var på 60-talet) skapade han ett hålkortssystem där varje kort representerar en familj och dess vapensköld.

Jag vet att Raneke ibland tog genvägar när han studerade vapensköldar och skapade system, men han vågade sikta högt och har sammanställt något som ingen annan före honom hade vågat eller orkat. Så eventuella fel är det upp till oss att hitta och rätta. Men det brukar vara det lätta arbetet.

Tack till Henric och till Stefan

Detta material donerade familjen efter Jan Ranekes bortgång till Svenska Heraldiska Föreningen. Tillsammans med Lunds universitetsbibliotek har föreningen under det senaste året låtit digitalisera hela materialet.
Det absolut största lasset har dragits av vår ordförande Henric Åsklund som verkligen ska hedras för allt arbete.

Att materialet nu finns på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida är tack vare Stefan Bedes insatser.

 

The Jan Raneke Archive of
Coats of Arms in Medieval Europe

In the 1950–70s the heraldic artist and scholar Jan Raneke catalogued and systemised more than ten thousand medieval coats of arms. The arms were documented in index cards with handpainted shields and several text fields. The Swedish Heraldry Society is running a project to digitize and make this unique material available to a broader audience. After securing the preservation of the so called ”Archival holding C” we are now making all 8762 cards in this part of the collection available on heraldik.se.

Ett vackert vapen av Thomas Falk

Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.

Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.

Heraldiske konstnären Thomas Falk har slutfört en tolkning av vapen Wasling och den har en roligt tvist.

Thomas Falk är välkänd för dig som följer den här bloggen. Vi har tillsammans gjort ett flertal heraldiska projekt och det hade blivit än fler om vi hade haft tiden.

Snitsig kantighet

Denna gång har han skapat en ny version av mitt släktvapen. Lägg märke till det vridna hjälmtäcket. Jag har aldrig sett en liknande lösning (men det finns säkert, det är svårt att hitta på något nytt under solen) och det ger vapnet en extra dimension.

Hela teckningen är också medvetet kantig och det har han fått ihop bra. Kantigheten hänger förstås ihop med hjälmens form där de små byglarna gör att hela vapnet får en annan struktur än vanligt.

Den här typen av hjälm ska inte ses som en ranghjälm för adelskap utan mer som en fri tolkning av den medeltida tunnhjälmen. Designen uppkom vid förra sekelskiftet i England och har därefter använts av den tyske konstnären Walter Leonard och av såväl Jan Raneke som Christer Bökwall i vapen publicerade i Skandinavisk vapenrulla.

Mer om Thomas Falk

Thomas har både en hemsida och en Facebook-sida. Båda är värda ett besök.

  • http://www.heraldik.n.nu
  • https://www.facebook.com/Heraldic-Art-and-Design-By-Thomas-Falk-121006508051071/

Ingen konspiration – bara sociala mönster

Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling
Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling

Förlåt. Nu ska jag prata heraldiker igen. Varför de gör som de gör och tänker som de tänker. 

Det här med hur ett vapen får se ut kan bli känsligt när skaparen av ett vapen får veta från främmande personer att det som skapats inte är ok. De investerade känslorna kan ju vara så stora. Därför blir ibland det mycket ilska, rädsla och politik (det sista vill inte alla inblandade erkänna, men visst finns det där). Det rör sig ofta om att de inblandade inte känner igen besluten från den kunskap de inhämtat någonstans ifrån.

Allt det här behöver inte vara så komplicerat men jag hör ofta, även bland dem som borde veta bättre, att det finns en okunnig snobbism bakom olika beslut. Inte minst när det kommer till de vapen som granskas av SVK. Att just SVK står i skottgluggen är inte så konstigt eftersom det är den mest betydelsefulla instansen i nutida svensk heraldik – statsheraldikern inräknad.

Men oavsett det där: det är egentligen inte så komplicerat.

Heraldikerna är en ”yrkeskår”

Ungefär som läkare, poliser, journalister eller jurister. På engelska brukar en viss typ av yrken gå under beteckningen  ”the professions”. Det betyder inte att de är mer professionella än andra, eller att de är mer förnäma men det betyder att de förenas genom att det handlar om tjänstemannayrken som kräver specialiserad utbildning OCH har en  en egen yrkesetik OCH att de har en mer eller mindre formellt licenssystem. Man kan inte utöva sitt yrke utan att vara godkänd av kåren,.

Heraldiker är visserligen inte en formell yrkesgrupp, har ingen specialiserad utbildning men det finns en hel del annat som förenar heraldikern med professionerna.

Heraldikerna har sin yrkesetik

Den handlar om vad som är rimlig fungerande heraldik och var gränsen går för det estetiska. Att ordningen finns är sunt, var gränserna går kan diskuteras och den diskussionen pågår ständigt. Man ska alltid diskutera var gränserna ska gå och varför.
Här finns ett skäl till misstron mot heraldiker. Många vapentagare, men även konstnärer, anser att gränserna går på fel ställen och utgår då från att orsaken står att finna i vem som har gjort ett vapen snarare än hur det ser ut. Politik snarare än estetik, med andra ord.

Många heraldiker har här väldigt svårt att motivera sina beslut och brukar då som i ett ställningskrig försvara sig bakom – förvånansvärt ofta – citat från äldre heraldiker snarare än att tryggt förlita sig på sin egen expertis. Det är onödigt och leder bara till mer misstro.

Heraldikerna har en skråanda

Man behöver alltså inte bli formellt godkänd för att kalla sig heraldiker men som alla vet fungerar en bransch bättre när kollegorna vet att man åtminstone är informellt godkänd och därför inte tänker alltför annorlunda. Det finns även bland dessa vapenexperter ett grupptryck och en norm att hålla sig till.

Och här kommer skråandan in. Eftersom man inte kan bli formellt erkänd som heraldiker genom examen och yrkestitel har många blivit det genom idogt arbete och vänskap. Kunskapen kan förstås finnas där men när den har brustit har man saknat den trygghet som en utbildning eller yrkestitel ger.

Intressant nog finns det i den yngre generationen, för första gången sedan 1700-talets mitt, en grupp heraldiker som faktiskt har fördjupat sig i heraldik på universitetsnivå och fått sin kunskap erkänd i betyg. Idag rör det sig om dryga halvdussinet bland de som betecknas som heraldiker. Den basen är något som i princip alla heraldiker under 1900-talet saknat, Jan Raneke undantagen.

Det finns ingen konspiration

Det finns inget konstigt med detta. Det finns ingen konspiration mot enskilda, det finns ingen komplott för att stöta ut andra. Bara vanliga, mänskliga sociala mönster. Men eftersom dessa mönster ibland är till skada för heraldiken som sådan gäller det att vara medveten om den.

Väl där  – efter att ha erkänt att dessa mäster finns – kan heraldikerna resonera kring varför det tycks och görs som det görs och tycks.

Ett ohyggligt fadersmord

Boktips

Utdrag ur boken Vapenlikhetsfällan (2015)
Utdrag ur Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan (2015)

I veckan fick jag äntligen hem Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan. Det är en genomgång av Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen. Och vilken genomgång det är.

Kaj Janzon har gjort en fantastisk genomgång av felaktigheter i Jan Ranekes stora verk och funnit väldigt många fel. Det är en stor insats som gör att Ranekes verk blir mer tillförlitligt.

Visserligen har jag i mina många samtal med genealog-heraldikern Kenneth Wulcan diskuterat flera misstänkta fel redan tidigare, men Kaj Janzon visar på betydligt fler än jag trodde fanns.

Metoden brister

Men viktigare är Janzons genomgång av Ranekes metod. Det visar sig att Raneke i första hand använt sig av andrahandskällor istället för att gå direkt till sigillen. Full förståligt eftersom sigillen först nu, i projektet Det medeltida Sverige, börjar bli kända. Men ändå är det synd att så många fel kommit med.

Det finns c:a 30 000 bevarade sigill från medeltiden men så väl undanhållna forskningen att endast specialisterna får se dem (och tyvärr har de sedan Emil Hildebrands tid varit minst sagt usla på att visa upp dem).

Nu vet vi att det inte går att lita på Raneke fullt ut. Det fadersmordet var trots de hårda orden en fantastisk insats av Janzon. Samtidigt tycker jag att Ranekes system och verk ändå håller påfallande bra och det har gett medeltidshistoriken ett ramverk som forskare utan större anstängning skulle kunna utveckla.

Det låter som ett kommande projekt, att få in hela Ranekes verk i någon form av öppen wiki-databas.

En mer seriös recension av Kaj Janzons bok Vapenlikhetsfällan kommer i Vapenbilden 105:2016 (februari).

 

Så fördelades tinkturerna på 1300-talet

Jag har tidigare tagit upp att Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” visar hur fördelningen av tinkturer i vapen varierat mellan regioner och tid. Här kommer en fördjupning.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).
Men fördelningen är inte jämn mellan regionerna.

 

Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken
Tinctures in medieval European arms, according to Bergshammar Vapenboken

 

Bergshammarvapenbokens tillkomst

Berghammarvapenboken är sammanställd i slutet av 1300-talet och omfattar vapen från det seklet. Det finns en hel del inaktuella vapen eftersom vissa uppgifter tycks ha vandrat från vapenbok till vapenbok utan att man noterat att personen är död sedan länge. Men i huvudsak är det här vapen som användes mellan 1350 och 1390.

Tinkturernas fördelning

Ta en titt på tabellerna här ovan. Förundras över hur otroligt dominant den röda färgen är. Sedan är det lite delat om andraplatsen mellan blått och svart. Långt senare kommer grönt och pälsverken samt purpur som näst intill obefintligt. Så här bör alltså tinkturerna fördelas om man vill uppleva heraldikens högmedeltid.

Traettenberg menar, efter att ha gått igenom c:a 1000 engelska vapen med ursprung i England och Frankrike att detta område i början av 1300-talet var på väg mot ett fyr-tinktursystem med fördelningen av tinkturer enligt följande: guld: 23-29%, silver 19,5-25%, rött 30-32%, blått 13-14%, svart 5-6% och grönt 1-1,5%. samma fördelning fann han i en tyck-schweizisk vapenbok.
(Raneke, Berghammarvapenboken s 136). Pälsverken räknade Traettenberg inte som egen tinktur varför han fogade in dem i silver (hermelin) respektive blått (gråverk).

Purpur så ovanligt att det användes sällan, men av Bohémond de Tarande under korstågen (Hist. des Croisades occid.III, s 343). När ett enskilt vapen refereras på det här sättet anar vi dess unika position.

Myten om det ovanliga gröna

INteriör från Ösmo kyrka
Ösmo Chruch with arms of wift Birgitta Olofsdotter Tott at the left and husband Erengisle Nilsson d.y.(Hammesta) to the right

Ju längre fram i tiden desto populärare blir grönt som färg.

Den som läser om medeltidens färger får lätt uppfattningen att grönt var en impopulär färg, förknippad med djävulen och/eller islam. Det är nog en uppfattning som man inte ska ta allt för allvarligt på.

Modet förändrades även förr

Eva I Andersson kom 2006 med avhandlingen ”Kläderna och människan” (läs den). För en heraldiker finns här mycket kunskap som är värt att ta med sig för att förstå heraldikens förändringar.

Genom att gå igenom samtliga kända dokument i Norden som visar vilka klädesplagg man burit och gett bort (samt jämfört med samtida konst) har hon kunnat visa på de färger som var mest populära att bära, vilka kläder som gavs till vem (ex kön spelade liten roll, social status hög för vem som tog emot sammet respektive linneplagg. Ex gav fru Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten) kring år 1500 sin klänning till Skara stift – den klänningen blev till biskopsskrud.

Andersson visar tydligt att blått var den klart dominerande färgen på kläder under 1300-talet, följt av rött. Dessa minskar kraftigt i popularitet under 1400-talet, då svart tar över som modefärg nummer ett och den tidigare närmast oanvända gröna färgen seglar upp till en tredjeplats. Det är en dubbling av antalet plagg i procentenheter (s 191ff).
Notera även att brunt nästan försvinner helt, liksom det grå.

Utdrag ur Eva I Anderssons bok "Kläder och människan"
Utdrag ur Eva I Anderssons bok ”Kläderna och människan” Blått är det svarta längst ner och svart är det svarta i mitten.

Eva Andersson visar också att det nordiska modet av dokumenten att döma följer det Europeiska under hela perioden så att en svensk frälseman på resa i Frankrike var lika modern där som han var i Sverige. Alltså inte en eftersläpning på 30 år som man ibland ser i äldre skrifter. Det bör även gälla andra områden än kläder, ex heraldik (s 194).
Detsamma gäller klädedräkterna på kyrkoinventarier, även om det där är svårare att avgöra deras proveniens.  Deras färgsättning stämmer i vilket fall väl ihop med de siffror Andersson har från dokumenten.

Grönt var svårt att färga

Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” upp hur man framställde de olika textilfärgerna som kunde användas i heraldiken. Grönt var en extra besvärlig färd som endast kunde göras i två nyanser, båda dova.

Utan att veta hur det var på den tiden kan jag tänka mig att detta dels påverkar modet, dels viljan att använda grönt som signalfärg.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).

Klädesplagg som försvann

För övrigt kan sägas att ordet Tabard nämns sista gången 1405 och mantel 1458 i bevarade svenska dokument som räknar upp klädesplagg (s 190).

Not:
Eva I Andersson är idag verksam vid Göteborgs universitet. Hon var även opponent på min uppsats om häroldsämbetet.

Gå inte på vapenlikhetsfällan

Boktips

Bokomslag Vapenlikhetsfällan
Bokomslag Vapenlikhetsfällan

Pinfärsk nyhet, hämtad från Societas Heraldica Scandinavica, www.heraldik.org.

”Svenska Genealogiska Samfundet ger ut Svensk Genealogisk Tidskrift, vars aktuella nummer SGT 2015:1 kommer att innehålla en hel del intressant om heraldik. Numret heter Vapenlikhetsfällan och är skrivet av historikern Kaj Janzon. Vapenlikhetsfällan, som beskrivs som en bok snarare än som  ett tidskriftsnummer, innehåller tre avdelningar:
– ett kapitel om sigillvapen och vapenbruk under medeltiden
– ett kapitel om metodproblem bakom Jan Ranekes Svenska Medeltidsvapen
– kompletteringar och rättelser till Svenska Medeltidsvapen.

Boken utges med bidrag från Kungliga Patriotiska Sällskapet, Riddarhuset och Riksarkivet.

Svenska Genealogiska Samfundet har för närvarande ett subskribtionserbjudande på boken (samma pris som på Släktforskardagarna i Nyköping 28-30 augusti) till 225 SEK + porto. Alternativt kan man för 200 SEK bli medlem i Svenska Genealogiska Samfundet för år 2015 och få både boken och kommande nummer SGT 2015:2 som är under produktion.

Kontaktuppgifter: kassor@genealogiska-samfundet.se eller www.genealogiska-samfundet.se.”