Etikettarkiv: Jan Raneke

Fladdermöss och månar

Förnes släktvapen

Månar är ganska så vanliga, men fladdermöss syns mer sällan. Här i familjen Förnes vapen finns båda två.

Vapentagaren Carina Förne var ganska ås ung när hon tog det här vapnet. Månen kom med för att nattlivet och natten stod henne varmt om hjärtat vid den här tiden (som för oss alla, när vi var unga). Lite mystik skadar ju aldrig.

Fladdermusen hänger också ihop med natten, och hon funderade på om hon skulle tatuera en liten bat. Det vet jag inte om hon gjorde. Kanske var det tillräckligt att ha en liten läderlapp i en sköld. Det fanns vid den här tiden också en idé om att använda fladdermusen i en logga för företaget Batsy. Inte heller det vet jag något mer om.

De randiga hornen har däremot ingen symbolik alls. De är där för att de är symmetriskt vackra.

Vapenskölden gjorde jag 1993 och den finns med på sidan 474 i Vapenbilden nr 36 .

 

Källa

Schablonerna är Jan Ranekes, och om detta hade jag frågat om lov.

 

Grattis på 80-årsdagen farsan

3

Farsan fyller 80, och det firas med pompa och ståt.
Jag hyllar honom med hans eget curriculum vitae

Wasling föddes när vintrarna voro särskilt kalla och växte upp i sitt barndomshem. Av mor fick han lära sig att alltid stå med båda fötterna på jorden, men fick då genast problem med byxpåtagningen. Han led tidigt av hasfötter och drabbades senare av både hönshicka och fnasöron. Å grund av begynnande klenhet lider han numera också av huttskräck och är allergisk mot hösnuva. Efter nyligen genomgången vaccination hoppas han dock kunna vara oemotståndlig ännu en liten tid. Ja, det är egentligen bara en tidsfråga innan det går över.

Han har deltagit vid hembrygdsutställningen i Frufällan 1953; sedan blev han datör och sneseglare. W är son till gamle Wasling och sin mor; sonson till Pettersson i Vasared. Han är särskilt stolt över att alla hans förfäder tycks ha nått fertil ålder och lämnat avkommor, låt vara av ibland diskutabelt slag.

Redan i unga år visade W. stor fallenhet för förkovran inom olika ämnesområden. Han har således genomgått Hönsskolans kurser Gödselteori I och II. Vidare har han närvarit vid förbättringskurs i vardagslatin. Han har även gjort en betydande klassresa: tillsammans med hela skolklassen fick han som ung ta en cykeltur till Kröklings hage en bit bort vid vägen.

Ett gott anlag för affärsverksamhet visade sig tidigt och tog sig bl. a. uttryck i en regelbundet återkommande försäljning av majblommor och lotter för syföreningen därhemma. Annars har livet mest varit en lång uppförsbacke, men på senare tid har det börjat gå utför. Han är glad att han är som han är, när han nu inte är som han ska. Siktet har länge varit inställt på att bli full pensionär och nu är målet nått.

Sitt praktiska sinnelag har han också lärt sig fördra. En oväntad höjdpunkt blev därför renoveringen av den egna jolingen (livremmen), då den senaste i raden av tekniska arbetsuppgifter resulterade i ett nytt hål lite längre ut. Nu står den sig ännu en tid.

Wasling har alltid visat stort intresse för sina egna idéer och starkt vurmat för desamma. Hans fallenhet för förträfflighet har lett till antagandet av valspråket »Det vill gärna bli bra» eller på vardagslatin »Nempe bene» — [för den besvärande okunnige kan upplysas att det kan direktöversättas med »givetvis (går det) bra»]

Vapensköld för släkten Wasling
Vapensköld för Lennart Wasling av Jan Raneke 2010.

Han har alltid befarat att där tvenne personer samlats bör en förening bildas och därtill genast anhållit om medlemskap och en förtroendepost. Just nu är det aktuellt att ansöka om medlemskap i pensionärsföreningens ungdomsgille.

Har inte idrottat eller råkat ut för något annat trauma. Därför har framgångarna ännu inte blivit så stora som kunde förväntas. Trots ihärdiga försök har sålunda ännu inget personligt rekord slagits.

Bland fritidssysselsättningarna märkes särskilt hans intresse för samlande av ett och annat, som kan spridas ut på golvet på ett förtjänstfullt sätt, för att kanske komma till nytta vid ett senare tillfälle. En obruten svit — från slutet av 1970-talet! — av portotabeller hör till rariteterna.

Till hans dygder räknas främst anspråkslöshet och ett milt sinnelag. Många vilande talanger finns dock.

Och inte har han så bråttom heller numera — väl medveten om att det är andra musen som får ostbiten.

Waslings vapensköld
Lennart Waslings vapensköld med Svenska heraldiska föreningens baner, av Thomas Falk.

Dalmans vapen och krona

Dalmans vapensköld
Dalmans vapensköld av Bror Jacques De Waern. Ur Skandinavisk vapenrulla.
Släkten Dalman.
Nej, de är inte adliga. Så varför en krona?
Jo, för detta är nyteckningar av sigill från 1600-talet och vid den tiden fanns det ingen adlig krona. De enda kronor som fanns var den för grevar, den för friherrar och den för riddare. Vanlig obetitlad adel hade inte någon rangkrona.
Vid denna tid ansågs kronan allmänt vara en symbol för någon som var en ståndsperson. Dock inte helt utan kritik, för 1686 kom det upp en motion på Riddarhuset (inför riksdagen) att ofrälse skulle hindras att föra en krona. Den röstades med stor majoritet ner av övriga adelsmän, så även inom adeln var det en relativt oviktig fråga, det här med krona på sköld. Så länge man inte utgav sig för att vara greve eller liknande.
Notera att kronorna är olika. Den övre har kors, den nedre blad. De har också tolkat blasoneringen av en krigare olika. En lite mer rustningsromantisk, den andra modern (för sin tid) och dåtidens motsvarighet till en soldat i camouflageuniform.
Vid den här tiden kom också den ovala skölden på modet. Det var först på 1900-talet de började förknippas med kvinnlig heraldik, och då framför allt på grund av Arvid Berghmans flitiga propagerande för den saken.
Dalmans vapensköld
Dalmans vapensköld av Jan Raneke. Ur Skandinavisk vapenrulla.

Exlibris. Ett sätt att använda ditt vapen

Det finns inget bättre sätt att använda sitt vapen än i ett exlibris. Därför är mitt kommande projekt att inspirera genom att presentera vapen ur min exlibrissamling.

Presentationen kommer främst att ses på Instagram och Facebook, men även här med jämna mellanrum. Jag hoppas att du kommenterar de olika vapnen och kanske själva inspireras till att göra ett exlibris.
Märket här ovan, för Gilstring, är tecknat av Bengt Olof Kälde. Jag har tre, alla i olika pappersnyanser, men jag vet inte om det beror på att de påverkats av solen innan de kom i min ägo eller om det är tre olika tryck. Inte för at det spelar någon roll för mig, men det kan vara värdefullt att veta för andra samlare.

Här ovan ses två exlibris för Carl-Fredrik Rehbander. Båda har tecknats av Jan Raneke men i helt olika stil, som synes. Lägg framför allt märke till hur Raneke har gjort olika kronor.

Sigill verkar vara ett favoritmotiv för just Jan Raneke gör han har gjort flera. Här ytterligare två ut min samling, för Bexell och Hoheer. Vad som är viktigt att tänka på när du gör ett sigill med medeltida inspiration är att förenkla bilden. Inga ädelstenar i kronan, enkla eldslågor och en nästan naivistisk stil. Bilden är ju trots allt tänkt att kunna vara förlaga till ett tredimensionellt lacksigill.

Roland Alm, som jag hade nöjet att möta vid flera tillfällen, hade även han ett vapenexlibris som ritats av Jan Raneke. Liksom Rehbander är det samma bild som användes för att registrera vapnet i Skandinavisk vapenrulla.

Till sist. Det går ju inte bara att titta på bilder. Instagram i all ära, men vill man lära sig något är det böcker som gäller. Den i mitt tycke överlägset bästa (även internationellt) är denna av Arvid Berghman. Fantastiskt inspirerande och mycket faktaspäckad.
Dessutom med ett vackert omslag som är precis lagom slitet. Jag har trots haft boken i över tjugo år och såna här böcker finns inte i min bokhylla för att vara vackra utan för att läsas om och om igen.

Har du ett exlibris?

Skicka gärna in en bild på det till mig så kan jag lägga upp det i mitt instagramflöde.

Mina egna exlibris kommer så småningom.

Sveriges bäste på kyrklig heraldik

Biskop Åsa Nyström i Luleå.

Länge var Bengt-Olof Kälde den ende men idag utropar jag Claus K Berntsen till Sveriges främste på kyrklig heraldik*.

Den kyrkliga heraldiken i Sverige har ofta hamnat i ett bakvatten. Få har engagerat sig i den och kyrkliga vapenkonsten och kunskapen är därefter. På många sätt är Bengt-Olof Käldes stora insats inom den teoretiska heraldiken hans enträgna arbete med att systematisera och pedagogiskt förklara den kyrkliga heraldikens form och funktion här i Norden.
Nu har Claus K Berntsen tagit vår kunskap minst ett steg vidare.

Det moderna biskopsvapnet i svenska kyrkan

I hans nyligen framlagda kandidatuppsats (Lunds universitet) går Berntsen på djupet med de moderna svenska biskopsvapnen. Och fokus lägger han lite oväntat, men läsvärt, på för heraldiker så udda tankar som:
Vilka teologiska frågeställningar och symboler finner vi i biskopsvapen?
respektive
Vilken påverkan har den sekulära heraldikens frågeställningar på kyrklig heraldik?

Jag tycker att det är spännande att läsa en heraldiker som försöker  förstå intagarens tankar bakom sitt vapen och inte bara se till vapnets konstnärliga utförande eller komposition.

Uppsatsen tar bara upp biskopsvapen tillkomna efter år 2000. Anledningen är, enligt Claus, att detta år sammanfaller dels med Svenska kyrkans självständighet från svenska staten, dels med att heraldikens giganter under efterkrigstiden – Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde – då lämnar heraldiken.  Mot den begränsningen har jag inget att invända.

Det som sedan följer är en gedigen och inspirerande studie av moderna svensk kyrklig heraldik. De märks att Claus behärskar sig ämne väl och han ger mig som läsare en god kunskap om ämnet. Det här blir helt klart ett referensverk när uppsatsen väl kommer i tryck – även om jag har förstått att det inte är riktigt klart på vilket sätt (eller så har jag förstått det men väljer att hålla tyst).
Eftersom jag har uppsatsen skulle ha kunnat publicera ett utdrag ur den, men eftersom den inte är formellt publicerad av Lunds universitet än (med tanke på det som nämnts ovan) så känner jag att jag inväntar Claus slutversion.

Källorna

Och så måste jag säga att hans urval av litteratur är genomtänkt. Här finns alla tänkbara vapenregister och en hel del opublicerat material, främst brevväxling mellan biskopar och berörda heraldiker, omnämnt. Detta material är knappast hemligt så att få det på pränt att och var det finns är bara det värt mycket för framtiden.

Dessutom finns här hänvisning till rätt heraldisk litteratur för att få relevant kunskap om ämnet. För en icke-heraldiker som vill forska kan det stundom kännas som att heraldiken saknar vetenskaplig grund. Historiker faller då gärna in i fällan att citera andra historiker som nämnt heraldiken bara för att begå misstaget att upprepa felaktigheter eller plattityder. Är du lagd åt det skadeglada håller kan du exempelvis läsa Dick Harrissons eskapader inom heraldiken eller ev avhandling som ”Der svenska väldet” av Torbjörn Eng. Både Harrisson och Eng är klar läsvärda och mycket vederhäftiga i det mesta som rör historia, men inte om heraldiken.

Möjligen tycker jag mig sakna referenser till Rutger Croneborg som skrev om adliga vapens innehåll, och då kom in på de adelsmän som adlats tack vare sin biskop-fars förtjänster. Men det ligger å andra sidan långt utanför uppsatsens period så det är inte relevant. Men för dig som vill läsa mer vill jag tipsa om att de finns i Heraldisk tidskrift i ett flertal nummer mellan 1968 och 78.

* Bara så att du vet – Claus kan mycket om annan heraldik med.

Bra böcker för vapentagare

Uppslag ur Cedercronas vapenbok.
Uppslag ur Cedercronas vapenbok.

– Hur vet jag att mitt nya vapen är unikt?
– Det vet du inte, men du kan göra så gott du kan genom att läsa rätt böcker. 

Den som vill ta ett heraldiskt vapen vill såklart veta om det är unikt. Vad är annars poängen med ett heraldiskt vapen?

Många experter säger då lätt förnumstigt att man ska titta i alla heraldiska vapenböcker, men det är bara trams. Bara de senaste åren har högt betrodda intuitioner gjort vapen för offentliga personer och organisationer som direkt inskränker på andra offentliga vapen, om än i andra kulturområden. Inte ens experterna själv tycks ha koll på andra länders vapen.

Svårt att få överblick

Och det är inte så konstigt. Vapenböckerna är inte så systematiskt ordnade. Många är i bokstavsordning, andra följer när ett vapen skapades eller när vapenägaren tog plats i det sammanhang som vapenboken dokumenterar. Hit hör till exempel alla vapenböcker för Riddarhuset fram till Dahlby respektive Raneke på eget initiativ gjorde sina sammanställningar.

Vapnen är också många. Ingen vet hur många, men ett par miljoner  tros finnas runt om i Europa. Det finns såklart ingen som kan hålla koll på alla dessa vapen och därför ska du inte heller känna att du ska behöva göra det.

Bokomslag Vapenlikhetsfällan

Men håll koll på vårt kulturområde

Svenska vapenkollegiet (där jag ingår) har valt den pragmatiska vägen och jag tycker att det är något som alla ska ta till sig.
Den pragmatiska vägen går ut på att alla nya vapen ska granskas mot de vapenböcker som registrerat heraldiska vapen och flaggor i det nordiska kulturområdet. Hit räknas även Baltikum eftersom den regionen är en del av de skandinaviska ländernas historia.
Tack vara att kollegiet har en adjungerad ledamot från Danmark, Norge respektive Finland kan vi hålla relativt bra koll på de länderna, men framför allt är vi noga med att granska mot svenska vapenböcker och andra heraldiska källor.

Sedan granskas vapen såklart mot andra källor med, men i ärlighetens namn kan det inte göras så systematiskt som man skulle kunna önska.

En lista över viktiga vapenböcker

Den här listan behöver du ha koll på om du vill bli en seriös granskare av heraldiska vapen inom vårt kulturområde.
Som du ser finns det i Sverige en bredd som saknas i den andra nordiska länderna. Här finns både systematiska genomgångar av vapen (i regel av Raneke eller Dahlby), här finns borgerliga vapen och här finns avvecklade offentliga vapen. Det finns till och med revideringar av andra böcker (Janzon som i Vapenlikhetsfällan granskade Ranekes Svenska medeltidsvapen).
Det är en fröjd att vara heraldiker i Sverige.

Norden

Skandinavisk vapenrulla (1963–).

Sverige

  • Andersson, Per: Svensk vapenbok för köpin­gar, municipalsamhällen och landskommu­ner 1863–1970 (Mjölby 1994).
  • Andersson, Per: Östgötsk vapenbok (Lin­köping 1998)
  • Berghman, Arvid: Borgerlig vapenrulla (Djursholm 1950).
  • Försvarsmaktens heraldiska vapen och valspråk 2001, TFG 09 812:010004.
  • Kalender över Ointroducerad adels förening (1935–).
  • Janzon, Kaj: Vapenlikhetsfällan (2016)
  • Nevéus, Clara & de Wærn, Bror Jacques: Ny svensk vapenbok (Stockholm 1992).
  • Raneke, Jan: Svensk adelsheraldik (Malmö 1990).
  • Raneke, Jan: Svenska medeltidsvapen 1–3 (2:a uppl, Nora 2001)

Danmark

  • Achen, Sven Tito: Danmarks kommune­­-våbe­ner samt Grønlands og Færøernes (Køben­havn 1982)
  • Achen, Sven Tito: Danske adelsvåbener (København 1973).
  • Petersen, Karl Nikolaj Henry: Danske adelige sigiller fra det 13. og 14. Aar­-hundrede (Kjøbenhavn 1897).
  • Reitzel, Poul: Vaabenførende slægter i Danmark 1–3 (Køben­havn 1946–59).
  • Thiset, A: Danske adelige Sigiller fra det 15, 16. og 17. Aarhundrade (København 1905)

Norge

  • Cappelen, Hans A K T: Norske slektsvåpen (2:a uppl, Oslo 1976).
  • Huitfeldt-Kaas, Henrik Jørgen: Norske Sigiller fra Middelalderen (Oslo 1899–1950).
  • Norske kommunevåpen (Oslo 1987, med Suppleringshefte 1988).
  • Hans Krag: Norsk Heraldisk Mønstring (1955)
  • Aase & Nissen: Segl i Universitetsbiblioteket i Trondheim (1990)
  • Nissen & Bratberg: Schønings våpenbok

Finland

  • Granfelt, George Fredrik: Finlands ridder­skaps och adels vapenbok (Helsingfors 1889).
  • Haikonen, Atte: Suomen kunnallisvaakunat – Finlands kommunvapen (2:a uppl, Helsingfors 1982).
  • Hausen, Reinhold: Finlands medeltidssigill (Helsingfors 1900).
  • Suomalaisia Vaakunoita – SHiFs vapenregister med dess 1356 först registrerade vapen (HSiF 2006)

Den hemlika heraldiken

Logga för Älvdalen, med kommunvapnet. Bra eller dålig heraldik?

Är heraldiken en historisk företeelse eller något som lever och utvecklas än idag? Jag håller på det sistnämnda, men oavsett vad man tycker får det vissa konsekvenser.

Det här är en debattext, inte en empiriskt belagd artikel, inte heller en uppsats som har tagit sin utgångspunkt i den litteratur som publicerats i Sverige eller övriga Norden. Detta är en text  som har sin utgångspunkt i det som ofta sägs heraldiker emellan men sällan skrivs ner, förutom på Sociala medier där dessa åsikter sprids som aldrig förr.
Mer djupgående studier vore därför önskvärda men ligger utanför det här debattinläggets område. Men kanske kan jag inspirera någon till att tänka lite djupare kring detta.

Ett främmande land

Historien är full av grupper som gärna hyllar fornstora dar. Även heraldiken har en gyllene tidsperiod dit man gärna hänvisar de som går vid sidan om den smala vägen. Det får mig att fundera kring bruket av tid och bruket av kultur.
Närmare bestämt: Om det förflutna konstrueras som ett främmande land där folket lever gott– hur påverkar det allt som skapas i nutidens land, där folket lever i synd?
Och i vilket land ska heraldiken leva i: historiens, nutidens eller båda?

Som nyskapande heraldiker är det lätt att förkastas, att bli förvisad till landet Modernien där inget gott kan skapas. I det landet kan ingen nå sann visshet om hur ett sant och äkta vapen ska komponeras. Där finns inte heller någon förståelse för vilken teknik som är den enda sanna. Här avses i regel pensel på papper medan digitalt skapande är sämre ur alla aspekter. Kanske kan man inte heller förstå de mest grundläggande tinkturreglerna.

Men en moderna kompositör av heraldiska vapen kan förstås hyllas för sin äkthet, här tänker jag på personer som Harald Traettenberg, Jan Raneke och Bo Eriksson. Om man uppfyller bilden av det historiska kallas man gärna till hedersmedborgare i landet Förflutenhet.

Ta den andre på allvar

Nu är det här ingen ny debatt. Den har pågått i minst 300 år där många självutnämnde traditionalister av eftervärlden själva kategoriserats som modernistiska avfällingar. Även jag själv kan ha bidragit till det när jag argumenterat för att ovannämnde Harald Traettenberg idag mer framstår som en typisk företrädare för 30-talets funktionalism* än som bevarare av den medeltida stil han ville bevara. Å andra sidan uppskattar jag Traettenberg i egenskap av förnyare av heraldiken, även om det kanske inte var det han ville höra.

Och här kommer vi till det problem som heraldiken hamnar i när man skapar ett vi och ett dem och med det som grund försöker förklara vad som är sann och rätt heraldik.

För heraldiker (eller för människor överhuvudtaget) gäller att den som tilltalar en annan är den s har makt att bestämma den andres placering i tid och rum.
Därmed tar vi nästa steg.

Hemlikhetens diskurs

För människan finns det en vilja att skapa system. Det finns då en  tendens att inom ramen för en institution skapa en miljö som är hemlik; en plats där det formella systemet ges en aura av informalitet som får det att framstå som naturligt. För den som vill förändring gäller alltså att inse att kampen står om vad som ska anses vara formellt (och därmed förändringbart) och den informellt (det naturliga, oföränderliga).
Om detta finns en hel del klokt skrivit i Etnologisk skriftserie 2006:2.

Låt oss börja med det hemlika. Själva ordet antyder att vi inte har att göra med ett hem utan med något som försöker se ut som ett hem, men egentligen är något helt annat: sjukhem, fritidshem eller alkoholisthem eller kanske ett hemlikt kontor (alternativt uttryckt: det personliga rummet).
Vad är det då som gör något hemlikt? Hur teoretisk man än är hamnar man ofta i ett estetiskt uttryck som tar fasta på inredning av det allmänna rummet där möbler, inredningsdetaljer, färg och material är rekvisitan. Det finns inga exakta riktlinjer. Det enda som betonas är att föremål som är gamla eller ser gamla ut är att föredra framför det nya.

Den hemlika heraldiken

Från denna lilla utvikning måste jag tillbaka till heraldiken. Även här finns det något som är hemlikt och något som inte är det. Här kan man överföra beskrivningen ovan till heraldiska elementär att skapa en liknelse. Jag tänker då först på

  • Vilka material (tinkturer) är tillåtna
  • Vilka färgkombinationer ska tillåtas
  • Vilka möbler (bilder) får användas i rummet (skölden)
  • Hur ska inredningen (skurorna, bitecknen) placeras

Till skillnad från valet av föremål (symboler) till ett hem (vapnet), där ett föremål införskaffas för att det har en igenkännbarhet som med tiden blir bekant och förknippas med hemmet just därför att det finns i hemmet, är situationen för heraldiken omvänd. Föremålet blir hemlikt under förutsättning att det antas ha varit bekant för brukarna under äldsta heraldiska tid.

Detta sätt att förhålla sig till föremål gör att heraldiken blir statisk. Därför uppstår det lätt en konflikt när olika estetiker gör anspråk på legitimitet och monopol på såväl god heraldisk sed och smak; på vad som är och vem som har ”god” respektive ”dålig” smak. Men eftersom smak är något relativt finns det inget objektivt instrument för att mäta eller uppskatta smak. Det enda vi har är den rangordnig av olika estetiker där uttolkarens position utgör det avgörande verktyget för tolkningen av bra och dåligt. varpå vi är tillbaka till hur vi ska förhålla oss till länderna Modernien och Förflutenhet.

För mig är det av största vikt att alla förstår att agendan  sätts av den grupp som har högst anseende. De får genom sin status problemformuleringsprivilegiet. Medlemmarna i denna grupp har då större möjlighet att få sin smak erkänd som ”god”. Tyvärr upplever jag det som att många inte inser detta. Jo, sin status har de flesta god koll på och vissa (men långt ifrån alla) försvarar den gärna med näbbar och klor men att därifrån inse att det man tycker kan vara ett utslag av just tyckande och inte någon bevisad kunskap kan steget vara långt (och även här kan jag nog utan besvär erkänna att jag själv hamnat i denna fälla flera gånger).

Den formaliserade estetiken

Är formaliserad därför att den används i ett formellt och offentligt sammanhang. Hit räknas vapen förlänade till adeln och vapen som förs av kommuner och godkänts av statsheraldikern. Dessa anses vara av tid kvalitet, åtminstone så länge som den grupp som skapat dem har problemformuleringsprivilegiet. Så tyckte kronans adliga heraldiker att de skapade fantastiska adelsvapen under 1700-talet medan dagens heraldiker, med sitt klart minskade fokus på börd, ser dessa som höjdpunkten på heraldikens förfall. Och de stadsvapen som riksheraldikern skapade på 1800-talet har senare fått utstå massiv kritik av statsheraldiker verksamma i en annan ämbetsmannatradition.

En annan form av formaliserad heraldik är exemplet Grästorp. Detta vapen är ett av de få som fått offentlig kritik av en nutida statsheraldiker (se Clara Nevéus: Ny svensk vapenbok, 1992). Det framgår rätt tydligt att ett skäl är att vapnet skapades av en person utanför den formaliserande gruppen, Carl-Axel Rydholm. Men eftersom just Carl-Axel också var sekreterare i Svenska heraldiska föreningen hade han en stor grupp som stödde hans idéer och som följaktligen ser hans vapen för Grästorp som ett exempel på lyckad modern heraldik byggd på god heraldisk tradition.
(jo, det här med att ha varit med i heraldiken länge har gjort att många har anförtrott både det ena och det andra åt mig, inte minst i just det här känsliga ärendet. Kan avslöja att jag faktiskt håller med båda grupperna: vapnet är svårtytt och är problematiskt i sin komposition, men samtidigt – det innehåller faktiskt de vapensigill för de två härader som är kommunen Grästorp, två häradsvapen som mer eller mindre formaliserades av förre statsheraldikern Gunnar Scheffer)

Den informaliserade estetiken

Den informaliserade estetiken visas inte upp i vapenböcker, i artiklar om god heraldik och den får inga priser. Den förekommer i stället i stället på nätet och under rubriken ”Nya vapen” i Vapenbilden som ändå är var mans plats att visa upp sig och dess förespråkare är entusiasterna utan etablerad plattform. Och det är i formspråket som skillnaden tydigast märks. Jmf Per Anderssons regelverk publicerat i Vapenbilden, varav ett finns här och ett annat finns här.

Estetikerna manifesteras i allt från färgkombinationer (den formaliserade estetiken förespråkar två till tre färger, den informaliserade estetiken har ingen begränsning), stilart (den formaliserade estetiken förespråkar att ett vapen ska avbildas i en enhetlig historisk stil – förträdesvis den som vapnet skapades under, den informaliserade estetiken ser gärna stilblandningar och anakronistiska avbildningar), utförande (den formaliserade estetiken förespråkar original målade av en konstnär, den informaliserade estetiken har inget emot digitala original), rekvisita och formspråk (den formaliserade estetiken förespråkar enkelhet, den informaliserade estetiken väljer ofta ett myller av symboler).

Den formaliserade estetiken förespråkas av de sakkunniga konstnärerna likväl som de teoretiska tjänstemännen. Många etablerade heraldiker ser att deras åsikt har stöd i en metodik medan lekmännens åsikter bygger på smak. Kanske är det därför som den formaliserade estetikens företrädare gärna framhäver sin position i det heraldiska samhället medan den informaliserade estetikens företrädare i avsaknad av en hög position framhäver sin kunskap om bäraren (i regel de själva eller en nära bekantskap).

Men med tanke på att det inte finns någon form av formell utbildning i heraldik, att alla är självlärda och att även de mest betrodda tjänstemännen i princip var utan ämneskunskap vid deras tillträde tror jag att heraldiksverige (och hela Norden) skulle må bra av att vara mer öppna med våra kunskapsluckor. Det har visserligen blivit bra mycket bättre de senaste 20 åren, men jag tror inte någon på allvar kan hävda att vi är framme än.

Och nästa steg är att förmå akademiker som historiker att inse att de har än mindre kunskaper så att de slutar referera till varandra varpå historiska fel traderas vidare generation efter generation (se hur Tre kronor förklaras i svenska historieböcker och sörj)

 

 

* Har noterat att även norska Wikipedia numera anger den av Harald Trættenberg skapade Flatestilen som en funktionalistisk stil, bland annat i uppslagsordet ”Skien”. Dock framstår samma stil i samma norska Wikipedia som en medeltida uttrycksform i uppslagsordet ”Heraldisk stil”

En mästare skissar

Så här skissade Jan Raneke innan han gjorde klart ett vapen. Detta för familjen Mörner

Jan Raneke är en av Sveriges främsta heraldiker genom alla tider. I mer är 60 år verkade han som heraldisk konstnär.

Många har förstås sett hans färdiga vapen, men ibland kommer man över hans skisser. Här kan man se hur han med enkla men effektiva penndrag får fram ett vapen.

Denna gång är det familjen Mörner, introducerad på Riddarhuset redan 1626 och känd sedan medeltiden. och eftersom det är en medeltida uradlig släkt har Raneke valt att använda tunnhjälmen.

Tyvärr vet jag inte hur slutversionen blev, men redan här finns grunden till fem vackra vapen.

 

English

wasling_heraldry
Sketches made by the famous Swedish #heraldic artist Jan #Raneke (with an Phd in heraldry and art) The #coatofarms belongs to the noble (untitled branch) of the #Mörner family, #A91 at Riddarhuset.
As you can see, this is great example of the quality of the his work. The Mörners originate from Brandenburg, known since the middle ages, hence the #helmet.

 

Ångest över ett föredrag

4 mars är det årsmöte och då ska jag hålla ett tackföredrag eftersom jag är en av medaljörerna 2017. Men vad ska det handla om?

Min vän och kollega Stefan Bede är sedan 30 år en stor japanälskare så att han väljer att prata om Kamon/Mon är inte så konstigt.

Min lika gode vän och kollega Henric Åsklund har de senaste åren haft huvudet nerstucket i Jan Ranekes heraldiska arkiv så att hans föredrag blir något med inspiration därifrån är lika naturligt.

Men jag då?

Vad ska jag prata om? Att det inte stod något i Vapenbildens decembernummer 2016 berodde helt enkelt på att jag då inte hade en aning.

Något som känns relevant och passar för en grupp heraldiker som har samlats i Göteborg en helg i början av mars. Så långt är det klart.

Några tänkbara ämnen finns ju: härolder, tinkturer, föreningskåseri, vapennationalism, hur man skriver en heraldisk blogg och svenska flaggans historia är tänkbara ämnen. Men de finns såklart flera.  Jag får helt enkelt de närmaste två veckorna åt att komma på ett bra ämne.

Oavsett vilket det blir hoppas jag att vi ses på årsmötet den 4 mars.

Heraldikernas formella kompetens

När jag 1993 kom med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse var fixeringen vid irrelevanta titlar bland det första som jag ville ändra. Ända sedan dess har jag facinerats av hur heraldiker använder sig av titlar. 

Titlar är bra. Det visar vilken kompetens en person har utan att personen behöver genomgå nya tester vid varje nytt möte. Kompetensen har redan bekräftats en gång.

Men man kan ha kunnande även utan titel/formell kompetens. Problemet är bara att denna kompetens inte kan valideras om personen inte genomgår någon form av test. I skolans värld finns redan denna valideringsmöjlighet upp till gymnasial nivå (den borde kunna införas högre upp med, men det kanske är för känsligt).
Inom heraldiken får vi helt enkelt vara lyhörda och se vad folk producerar. Om detta och dessa handlar inte denna text.

Falsk kompetensöverföring

Sedan har vi ju titlar som faktiskt inte säger någonting alls om det man gör. Att jag är journalist säger ju inget om min kompetens inom skogsbruk och skulle jag vara med. dr. betyder det inget när min kompetens inom heraldisk konst ska värderas. Det betyder inte att jag inte skulle kunna ha kunnandet (se ovan om validering), men om jag presenteras/kräver att bli presenterad med den titel sker en kompetensöverföring som är olämplig. Detta fel sker påfallande ofta inom just heraldiken, mer ofta än inom nästan alla andra områden.

Ett exempel på detta är SHS senaste nyhetsbrev, där det står:

”SHS bestyrelsesmedlemmer Ph.D. Antti Matikkala er i august måned blevet udnævnt til fuldt medlem af AIH, Académie International d’Heraldique. Samtidig blev SHS’s næstformand og sekretær, jur.dr. Martin Sunnquist valgt til associeret medlem. Akademiet er en international organisation, der befordrer heraldikken som historisk hjælpevidenskab, blandt andet gennem de årlige internationale konferencer og kollokvier hvor forskere mødes og præsenterer deres forskning og belyser heraldikken gennem et fælles tema, som nu sidst i Glasgow. Antti Matikkala er medlem af det finske rigsarkivs heraldiske nævn og skriver for øjeblikket på en historik over de to nationale ordener, Finlands Hvide Roses og Finlands Løves Ordener. Han skrev doktordisputats ved Cambridge med titlen The Orders of Knighthood and the Formation of the British Honours System, 1660-1760. Martin Sunnquist har forsket i beskyttelsen af personlige våbener og skrev doktordisputats i retshistorie ved Lunds universitet, Konstitutionellt kritiskt dömande: förändringen av nordiska domares attityder under två sekel.” [min fetstil]

Martin Sunnqvist är utan tvekan en person som verkligen ska med i  Académie International d’Heraldique, liksom Matikkala. Men där Matikkalas doktorsavhandling berör ämnet och ger honom formell kompetens inom heraldiken har Sunnqvists avhandling inget alls med saken att göra. Ändå väljer man att ta upp detta istället för att fokusera på hans tidigare uppsats i ämnet (se nedan) och i övrigt bara ha med hans akademiska titel – som dock inte ens den har med saken att göra. Det är verkligen synd att man fortsätter, för jag ser så tydligt i våra samtal heraldiker emellan, speciellt när det kommer till att välja in nya personer, att många många fler heraldiker än rådigt väljer att luras av kompetensöverföringsfällan. För ett riktigt bra exempel i frågan, se sammansättningen av Heraldiska nämnden där heraldisk kompetens aldrig är ett urvalskriterium även om det alltid så hävdas.  Men bra konsthantverkare eller allmänhistoriker kan ledamöterna däremot vara, och respekt för det. Synd bara att respekten inte går åt andra hållet.

Formell kompetens inom heraldik

När det kommer till personer som har formell kompetens på universitetsnivå inom ämnet heraldik är dessa få. Med formell kompetens räknar jag här de som har skrivit en uppsats på minst kandidatnivå (c-uppsats). Har du som lärare inom grundskolan  skrivit en c-uppsats kring fabeldjur inom heraldiken har du faktiskt mer formell kompetens än en person som är med. dr. med docenttitel som skriver om samma ämne. Jag säger det för jag ser och hör att många heraldiker tenderar att göra just detta felslut när de tror sig se till kompetensen men snarare fokuserar på social status.

Vilka har då heraldisk kompetens? Självklart vet jag inte alla, men en handfull personer i Sverige  tycker jag är värda att nämna. Det finns säkert fler, så tipsa mig gärna om dem.

Jan Raneke

Fil. dr inom heraldik vid konstvetenskapliga institutionen. Jan är den enda heraldiker i modern tid om doktorerat på heraldik.
Det går att ifrågasätta hans arbeten på olika områden men det går inte att komma ifrån att han är den enda som vågat och lyckats skriva en avhandling inom ämnet.

Davor Zovko

Skrev sin magisteruppsats om heraldisk pedagogik och tog där upp flera andra heraldiker som då hade skrivit om heraldik på universitetsnivå.

Eric Bylander

Hans ”Kommunvapenrätt” (1998)  var en kandidatuppsats som tog fasta på  de offentliga vapnens rättsliga ställnit. Och den var inte så god som kommunerna trodde och ännu tror.

Johanna Hellström (då Arnell)

Skrev sin kandidatuppsats för lärarelinjen om fabeldjur inom svensk medeltidsheraldik och klassificerade bruket tad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Torbjörn Bolling Landtblom

Skrev så sent som 2014 en kandidatuppsats om Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige vid Lunds universitet.

Jan-Erik Olsson

Skrev en kandidatuppsats om Heraldik i Eksjö stad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Elsa Fagerholm

Skrev 2004 om Kommunala vapen i varumärken (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå) vid Lunds universitet/Juridiska institutionen.

Claus Berntsen

Skrev 2007 en kandidatuppsats i Lund (Centrum för teologi och religionsvetenskap) om heraldik i Svenska kyrkan, närmare bestämt timbrering av det tredelade ämbetets vapen

Vladimir Iserell

Skrev 2011 en kandidatuppsats om släktvapenrätt : Det rättsliga skyddet för släktvapen i Sverige Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle i Luleå

Jesper Wasling

Skrev 1998 en magisteruppsats i Göteborg (Historiska institutionen) om häroldsämbetets utveckling i Skandinavien utifrån ett socialpolitiskt perspektiv.

 Martin Sunnqvist

Skrev 2001 uppsatsen ”Släktvapenrätt – en jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten” (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå)vid Lunds universitet/Juridiska institutionen
Detta är en en klassiker som ligger till grund för alla efterkommande studier i ämnet