Etikettarkiv: hjälmprydnad

Hjälmprydnaden i Sverige

Jourhavande heraldiker

Heraldiska samfundets vapensköld
Heraldiska samfundets vapensköld. Källa: Wikipedia commons

Frågan: Jag undrar om du kan svara på vid vilka tillfällen en släktgren byter hjälmprydnad på sitt vapen. I Storbritanien differentierar man ju skölden beronde på ens position i släkten, men jag känner inte till vad som motiverar byte av hjälmprydnaden. Känner du till vad som är brukligt i Sverige?

En både enkel och svår fråga som brukar få många olika svar. Detta är mitt.

I Sverige finns det finns inget speciellt bruk kring byte av hjälmprydnad. Varje vapenbärare har gjort lite som de velat från medeltiden fram till idag.

 

Storbritanniens regler

Storbritannien är ett släkte för sig, heraldiskt sätt, så vad de gör är inte så relevant för oss nordbor.  Britterna gör, åtminstone i teorin, briseringar av vapen för att skilja en person från en annan. Varje person inom en släkt ska alltså ha sin egen unika variant av vapenskölden. Släktvapnet blir då så att säga både för- och efternamn.

Den här seden att brisera ett vapen gör att man ofta är statisk när det kommer till vapnets grundkomposition. Det får till följd att man inte heller byter hjälmprydnad. Det i sin tur gör att denna ”crest” lever vidare från generation till generation, ofta mer oförändrad än vapnet. Det leder, skulle jag vilja säga, till att britterna språkligt har gjort att begreppet ”crest” i vanligt tal, bland icke-heraldiker, avser hela vapnet.

Nordiska regler

Men nu till oss i Norden och Sverige, för samma tradition gäller för alla våra länder. Här har det aldrig funnits speciella tecken för enskilda individer inom en släkt. Briseringar i den betydelse som man läser i brittiska heraldiska verk varken finns eller har funnits här.

Från 1625, när Riddarhuset grundades, är seden snarare att alla inom släkten har samma vapen som då är detsamma som släktens efternamn. I det ytterst få fall där en adelssläkt har bytt namn (som Anckarströms släktingar efter mordet på Gustav III) har de också bytt vapen. Inom adeln från 1625 har man alltså varit extremt statisk och behållt exakt samma sköld och hjälmprydnad.

Före 1625 inom frälset, och såväl före som efter inom de ofrälse vapenförande släkterna (vilka är få och svårutforskade) har hjälmprydnaden snarare varit ett bihang till skölden och mest använts för att skapa harmoni. Vi kan se att hjälmprydnaden under 1300-talet ensam kunde användas för att identifiera en person, men det bruket försvann senare även inom frälset.
Hjälmprydnaden har i regel behållits men utan tanke och när man bytt sköld har hjälmprydnaden också förändrats. Eller så har man bytt för att man vill skilja sig från en släkting, även om det var mindre vanligt än litteraturen påstår. Det var mer en tysk företeelse att använda hjälmprydnaden som sätt att skilja en person/släktgren från en annan.

 

Tiger som hjälmtäcke

Vapen för finska släkten Porvarisvaakunat.

Vapen för finska släkten Porvarisvaakunat.

Ett udda hjälmtäcke. Ovanligt men inte unikt. 

Robert Witting har fått mig att upptäcka den  finska släkten Porvarisvaakunat vapen vars tiger på hjälmen övergår till ett hjälmtäcke.

Vapen för släkten Jonlund
Vapen för släkten Jonlund, Svenskt vapenregister nr 56.

Fyndigt. Det finns få moderna liknande vapen. Svenska Jonlund är ett, men ändå inte riktigt detsamma eftersom tigerns ränder i Porvarisvaakunats vapen finns kvar även i täcket.

Den finska blasoneringen för hjälmprydnaden är:
”Kypäräkoriste: Kultainen punavaruksinen luonnollisen tiikerin pää, jonka kaula jatkuu punavuorisena kypäränpeitteenä.”

Försök till översättning (av Witting):
Hjälmprydnad: En naturlig tigers huvud i guld med röd beväring, vars hals fortsätter som hjälmtäcke fodrat i rött.

Vingar på hjälmen

Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld
Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld, med vingar (och oval sköld, för den som noterar det)..

Vingar är bland de mest populära hjälmprydnaderna. Jag tror att de kommer till för att vi heraldiker saknar fantasi.

SVK har registrerat drygt 300 vapen sedan starten 2007. 32 av dessa har vingar som hjälmprydnad.

Jag ser tre huvudteman: ensamma vingar, vingar som komplement och vingar som bärare av övriga motiv. Samt som variant 4 en kombination av 2 och 3.

En kurs i blasonering

För den som är nyfiken på blasoneringsspråket är nedanstående exempel en bra start.

Det är värt att notera att det är skillnad på ”framför” och ”mellan”. Om föremålet är mellan vingarna ska det tydligt framgå av bilden genom att vingarna står brett isär. Är föremålet framför ska vingarna vara tätt ihop så att det inte finns rum för att placera något mellan dem. För även om hjälmprydnaden i sig är ett tredimensionellt föremål är avbildningen i regel tvådimensionell.

Skippa prefixet – alla vingar är lika

Här bör det markeras att en vinge är en vinge är en vinge, oavsett om prefixet är korp-, örn- eller svan. För Waslings del skulle prefixet korp- ha kunnat sättas ut, men vi avstod från det. Symboliken ligger hos oss, inte i blasoneringen

Alla bilder kommer från SVK, och jag vhoppas att de inte blir allt för arga för att jag använder dem.
Konstnärerna är Thomas Falk, Carl Anders Breitholtz och Magnus Bäckmark.

Ensamma vingar

De ensamma vingarna känns lite väl fantasilösa. Antalet svarta/gröna vingar med gula pennor är knappast unikt (det är min egen komposition). Jag skulle därför rekommendera alla framtida heraldiker att lämna det här motivet åt sidan. Det är helt enkelt inte en unik komposition.

SV-10 Jesper Wasling, Borås
Hjälmprydnad: Två svarta vingar med vingpennor av guld.

Arms of Sylvén family. Vapensköld för familjen Sylvén
Arms of Sylvén family. Vapensköld för familjen Sylvén

SV-105 Christer Sylvén, Söderköping
Hjälmprydnad: Två blå vingar.

SV-245 Mattias Samuelsson, Skärblacka
Hjälmprydnad: Två svanvingar av silver.

SV-250 Erik Olsson, Karlstad
Hjälmprydnad: Två blå örnvingar.

SV-276 Tony Jonsson, Örnsköldsvik
Hjälmprydnad: Två korpvingar av guld med svarta vingpennor.

Vingar som komplement

Vingar som komplement är däremot bättre. Har man två vingar placeras föremålet i regel mellan dessa och direkt på hjälmen. En variant är att placera föremålet vid vingarnas topp så att det hålls av vingpennorna.

Har man en vinge använda den för att ge mer volym men sällan för att ge balans. Det kan vara god balans, men det kan lika gärna bli tvärtom, beroende på konstnär och val av vinkel.

Arms of Mats Persson family. Vapensköld för familjen Mats Persson
Arms of Mats Persson family. Vapensköld för familjen Mats Persson

SV-22 Mats Persson, Stockholm
Hjälmprydnad: En röd ros mellan två svarta örnvingar.

SV-67 Johan Svantesson Sjöberg, Ulricehamn
Hjälmprydnad: En liljehaspel av guld mellan två blå vingar med vingpennor av guld.

SV-69 Thomas Falk, Borås
Hjälmprydnad: En femuddig stjärna mellan två vingar, allt av guld.

SV-71 Kristoffer Nilsson, Huskvarna
Hjälmprydnad: En hammare av guld mellan två röda vingar.

SV-77 Christer Sanderson, Kristiansborg
Hjälmprydnad: Ett klöverbladskors av guld mellan två gröna vingar.

SV-82 Lars-Olof Mattsson, Uppsala
Hjälmprydnad: En dubbelyxa av silver med svart skaft mellan två röda vingar.

Arms of Risbecker family. Vapensköld för familjen Risbecker
Arms of Risbecker family. Vapensköld för familjen Risbecker

SV-117 Tomas Risbecker, Stockholm
Hjälmprydnad: En merkuristav av guld med röda ormar mellan två blå vingar med vingpennor av guld.

SV-132 Fredrik Högbom, Östersund
Hjälmprydnad: Ett ankare av guld framför två blå vingar.

SV-163 Conny Edlund, Strängnäs
Hjälmprydnad: En edshand av silver mellan två vingar av silver.

SV-192 Markus Karlsson, Rävlanda
Hjälmprydnad: En björk av silver belagd med en ros av silver med gröna foderblad, allt mellan två svarta korpvingar.

SV-196 Charles Bexander, Saltsjö-Boo
Hjälmprydnad: En svart treudd mellan två vingar av silver.

SV-204 Anders Holmgren, Linköping
Hjälmprydnad: En grön eldsflamma mellan två vingar av silver.

SV-205 Kristofer Wåhlander, Barsebäck
Hjälmprydnad: En lyra mellan två vingar, allt av guld.

SV-266 Marcus Gulin, Göteborg
Hjälmprydnad: En borg mellan två vingar, allt av guld.

SV-270 Erik Falck, Uppsala
Hjälmprydnad: En lagerkrans mellan två vingar, allt svart.

SV-298 Peter Lindqvist, Skellefteå
Hjälmprydnad: Ett rött hjärta mellan två vingar av silver med röda fjädrar.

Vingar som bärare av motiv

När vingen används som bärare kan man betrakta den som en osymmetrisk luddig sköld. Ytan kan alltså täckas på samma sätt, och man behöver inte ta hänsyn till vad som skulle fungera på en riktig vinge. Det är trots allt heraldik, inte biologi.

När något målas på en vinge är vingen ”belagd”

SV-78 Conny Bennibring, Borås
Hjälmprydnad: Två blå örnvingar gemensamt belagda med en ros av silver med röd blombotten och gröna foderblad.

SV-91, N.N., Malmö
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med tre, sinister med två stjärnor av guld.

Arms of Sjöberg family. Vapensköld för familjen Sjöberg
Arms of Sjöberg family. Vapensköld för familjen Sjöberg

SV-103 Alexej Sjöberg, Helsingfors
Hjälmprydnad: Två örnvingar av silver, dexter belagd med en av vågskuror bildad blå balk och sinister med en av vågskuror bildad blå ginbalk.

SV-181 Jaan Pannel, Stockholm
Hjälmprydnad: Två vingar, en svart och en röd, belagda med var sitt, som en snedruta format, sinistervänt spänne av silver.

SV-218 Leif Linde, Eskilstuna
Hjälmprydnad: Två blå vingar, vardera belagd med en krona över en davidsstjärna, allt av guld.

SV-226 Christer Claus, Stockholm
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med en bildad sol av guld och sinister med en bildad måne av guld.

Arms of Peder Falk family. Vapensköld för familjen Falk
Arms of Peder Falk family. Vapensköld för familjen Falk

SV-263 Peder Falk, Ervalla
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med en hammare av guld, sinister med en spade av guld.

SV-267 Johan Krafve, Hässelby
Hjälmprydnad: En vinge av guld belagd med en blå genomborrad femblading.

Vingar som komplement och bärare av motiv

Ibland kombineras de två. >Värt att tänka på när man ska göra ett eget vapen.

Arms of Ronquist family. Vapensköld för familjen Ronquist
Arms of Ronquist family. Vapensköld för familjen Ronquist

SV-16 Per Henrik Ronquist, Visby
Hjälmprydnad: Ett uppväxande granatäpple med stjälk och blad, allt av guld, mellan två röda vingar, vardera belagd med en av vågskuror bildad smal bjälke av silver.

SV-179 Joakim Spuller f. Berggren, Stockholm
Hjälmprydnad: Ett lejonhuvud av guld med röd tunga och övrig beväring av silver mellan två röda vingar beströdda med sjöblad av guld.

SV-262 Claus Dehlin, Falun
Hjälmprydnad: En svart pyramid mellan två örnvingar, dexter delad i silver och rött och sinister i rött och silver.

 

Hjälmens utveckling

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Utdrag från Züricher Wappenrolle

 

Heraldikens hjälmar har inte alltid sett lika ut. Genom seklerna har de förändrats många gånger. 

Den hjälm som är i bruk när vapenbruket uppkommer är den flatkulliga kittelhjälmen, ibland även kallad tunnhjälm, som helt enkelt är en uppochnedvänd järnkruka med ögonspringa. Omkring 1300 introduceras den rundkulliga kittelhjälmen i Sverige som under 1300-talet långsamt ersätter den flatkulliga.

Omkring 1300 börjar samtidigt ett hjälmtäcke att användas på hjälmen. Hjälmtäcket är förmodligen ett lån från muslimerna under korstågen i det Heliga landet, där en hjälm behöver skyddas mot solen för att det inte skall bli alltför hett inuti den. Hemma i Europa har tygstycket ut­över sin dekorativa funktion också en praktisk eftersom det skyddar den polerade tornerhjälmen från att bli nersölad av jord och lera som hästarna river upp på tornerbanan.

15Hjälmprydnader är inte vanliga från första början, men redan 1291 finns det ett svenskt sigill som enbart visar en hjälm med dess prydnad utan sköld. Hjälmprydnaden är från denna tid och framåt alltså en del av vapnet som är lika betydelsefull som sköldemärket.

På 1400-talet ersätts kittelhjälmen av stickhjälmen. Den har ett halsparti som fästs i bröstharnesket. Nospartiet är uthamrat till en näbbliknande form som gör att motståndarens lans kanar ner om den träffar hjälmen.

Bygelhjälmen (öppen hjälm) är en vidareutveckling av stickhjälmen (sluten hjälm) på det sättet att den anpassades till kamp med svärd eller klubba i stället för lansduster. Ansiktspartiet är öppet, men öppning­en skyddas av byglar.

Båda dessa hjälmtyper användes endast i torneringar. De hjälmar som användes i strid fick på 1400-talet en egen utveckling. Trots att verklighetens stridshjälmar har fortsatt att utvecklas har vapenkonsten fastnat vid senmedeltidens tornerhjäl-mar. Det är dessa två hjälmar – stickhjälm och bygelhjälm – som allt sedan dess upplevs som moderna eller tidlösa och som ständigt ritas i nya vapenbilder.