Etikettarkiv: hittepå

Jultomtens vapensköld i juletid

Tomtens (St Nicholas) vapensköld
Tomtens (St Nicholas) vapensköld i den vanliga tolkningen.

Eftersom tomten inte finns (eller finns han?) kan han lika gärna ha ett hittepå-vapen. 

Sankt Nicolaus, eller Tomten kort och gott, är vår kära julfigur. Visserligen får vi anstränga oss ordentligt för att se det religiösa i figuren, men välkommen är han ändå.

Helgonens vapen brukar anknyta till något de gjort eller utsatts för innan de blev heliga, men i Tomtens fall är det inte så mycket helgonhistorien som ligger bakom utan något annat.

Tomtens (St Nicholas) vapensköld med tre rundlar
Tomtens (St Nicholas) vapensköld i en ovanlig tolkning.

 

 

Var riddare Parzival en persevant

Medieval Tournament Herald
En härold vid en tornering under 1400-talet.

Härolder har ett okänt ursprung, men var persevanterna kommer ifrån är nu avslöjat.

Det är den tyske heraldikern/historikern Klaus Graf har genom avancerade studier kommit fram till att det är den legendariske riddaren Percival (Parzival) som är persevanternas egentlige föregångare. Precis som kung Arthur är häroldernas förkämpe.

Beviset finns i köronkan Edlibach där man kan läsa att den tyske kungen skickade som sändebud ”Old Herold VND partzifal Genant casper hurder”

Skämt åsido, så är det förstås inte så att riddare Persival och titeln persevant är samma sak, men som Kluas skirver ”Ich zweifle nicht, dass der bekannte Held des Romans von Wolfram von Eschenbach Pate für die Schreibweise stand.” kan vi nog vara övertygade om att dåtidens språk- och spänningsorienterade historieberättare förstod att utnyttja likheten mellan riddaren och lärljungen, speciellt som härolderna redan använde kung Arthur som sitt speciella helgon.

Blogginlägget hittar du här

Kungahuset och heraldiken

Kung Karl XVI Gustavs serafimersköld. Foto: Kungahuset
Kung Karl XVI Gustavs serafimersköld. Foto: Kungahuset

För någon tid sedan klagade jag på Twitter över att kungahuset slarvar så med de heraldiska (och andra) traditionerna, samtidigt som man vi ge sken av att det alltid varit så.

Jag störs av att man dels har rena faktafel i relativt enkla heraldiska frågor, dels använder ett språk som låter neutralt med leder läsaren att dra slutsatser som inte är riktigt korrekta. Man vinklar helt enkelt historien på ett sätt som ett kungahus ska hålla sig för god för.

Därför har jag här sammanställt de ”fel” som jag noterat på www.kungahuset.se den 17 juni 2015, om kvällningen.

Varje rubrik länkar även till den sidan där felet finns

1. Kungar och prinsar 

”Sedan medeltiden har kungar och prinsar haft vapensköldar i skulpterad eller målad form med symboler för landet och ätten.”

— Här har man ”glömt” att både drottningar och prinsessor fört vapen, det äldsta redan 1238, vilket är det näst äldsta kungliga vapnet i Sverige (Helena Sverkersdotter).

”… Folkungaättens lejon mot blå strömmar i kombination … ”

— Nu är det snarare strömmar av silver på blå botten. Den korrekta uppgiften finns för övrigt med på en annan sida under kungahuset.se

”Åtminstone sedan 1500-talet finns i riksvapnets centrum en så kallad hjärtsköld med den regerande ättens vapen.”

— Ja, eller 1448 för att vara exakt, vilket skribenten själv skrev tre rader högre upp i denna artikel.

”Vasaättens symbol var en sädeskärve, en så kallad vase.”

— Tänk att kungahuset, som enda institution, fortfarande tror att det är en sädeskärve i riksvapnet.

 

2. Riksvapnet

”Själva vasen anses numera ha varit en så kallad stormvase, som användes vid stormning av bland annat vallgravar.”

— Inte alls omöjligt, men att den anses vara en stormvase är tveksamt. det är en uppgift som är relativt sällsynt.

”Lejonvapnet är det äldsta riksvapnet i Sverige, fört av Folkungaätten 1250-1364, med Birger Jarl som den förste regenten.”

— Här blir det två fel i ett. Dels framgår det mycket tydligt i varje heraldisk grundbok att Valdemar (kung 1250-75) förde moderns, den erikska ättens vapen, medan hans bror Magnus bytte till sin fars släktvapen.
Dels var Birger jarl inte en regent. Mäktig ja, men inte regent. Han styrde tvärtom uttryckligen i sin minderårige sons ställe som riksföreståndare/rikshövitsman (även om den titeln inte användes)

”Det var alltså under Folkungarnas tid som deras ättevapen kom att successivt bli synonymt med rikets vapen.”

— Nej, den slutsatsen kan vi inte dra. Snarare tvärtom. Däremot var det EFTER folkungarnas tid som senare regenter (Karl Knutsson Bonde år 1448) tog upp folkungavapnet i riksvapnet. Fram till det året var folkungavapnet först kungens personliga vapen (1275-1364), därefter låg det i träda och användes inte av någon.

”Ursprunget står nog att finna i den starkt ökande dyrkan av de tre vise männen/heliga tre konungar som skyddshelgon. Som tecken på detta användes helgonens attribut, tre kronor, i vapen och emblem. De heliga tre konungar vördades högt av nordborna, som gärna vallfärdade till deras grav i Köln.”

— Här kan jag inte säga att kungahuset har direkt fel, för det är en uppgift som är helt omöjlig att kontrollera, men det är värt att tänka på att svenska kungahuset använda tre kronor redan under 1200-talet, före skyddshelgonbilderna i Köln. Tre kronor finns på Magnus Ladulås sigill, i kung Valdemars kungavapen och i erikska ättens vapen. Siffran tre betyder inte heller något inom heraldiken, det är bara ett väldigt tacksamt nummer om man ska upprepa ett föremål flera gånger i en sköld-

Det finns inte heller någon rimlig förklaring till varför svenska kungen skulle ta upp en vapensymbol från staden Köln bara för att svenskar reste dit. De reste även till andra vallfärdsmål utan att de fick genomslag i heraldiken, som till Olof den heliges grav i Trondheim. Hans helgondyrkan fick dör övrigt stort genomslag i svenskt kyrkoliv, medan de tre vise konungarna i Köln inte alls förekommer här med symbolen tre kronor.

”I Sverige finns de heliga tre konungars attribut första gången i Magnus Ladulås sigill på 1270-talet, men troligen är det först under kung Magnus Eriksson på 1330-talet som tre kronor används som symbol för kungen och riket.”

— Här går skribenten et steg till och gör ett riktigt snyggt cirkelresonemang. För om Tre kronor på 1300-talet hämtades från heliga te kronor i Köln måste ju de tre kronor som förekommer under 1200-talet komma från Köln. Problemet är bara att Kölns vapen är yngre än det svenska.

 

3. Flaggan

”Flaggan har under lång tid varit det svenska konungarikets symbol, tillika kungligt höghetstecken. Det gula korset var det väsentliga, den egentliga nationalsymbolen.”

— Här tänker jag inte säga att kungahuset har fel, men rätt har de inte, även om andra källor säger detsamma.
Jag skulle själv säga att färgkombinationen gult+blått var det väsentliga. Om det sedan var genom ett gult kors på blått, vågiga linjer eller tre gula kronor i blått var nog mindre viktigt.
Läs mer om den saken här.

”Det är vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde regerade, som det svenska kungliga korsbaneret anses ha uppkommit. Hans sigill hade 1448 en kvadrerad (fyrdelad) sköld i blått delad av ett gyllene kors. Troligen förde hans baner i samma färger.”

— Nog anses det så av några, men det finns varken bilder eller text som stödjer ett svenskt korsbaner förrän 1557, och då var det inte ens en symbol för Svenska riket, även om det är oklart vad det var en symbol för.

— Nu råkar det vara så att vi vet var Karl Knutsson använde som fälttecken. Det står i Karlskrönikan. Motiven var helgonbilder (st Erik, St Olof m.fl) och i varje baner (=flagga) ingick symbolen tre kronor. Samma tecken förekommer för övrigt p flera andra bilder från den här tiden, men färgerna på Kung Karls baner känner vi inte till.

”Sannolikt uppstod den svenska flaggan som en motståndsflagga under unionstidens strider. Karl Knutsson Bonde valde då ett korsprytt baner av Dannebrogens typ men gav det samma färger som fanns i det svenska riksvapnet: gult och blått.”

— Med hänsyn till det jag skrev nyss måste detta inlägg anses vara helt felaktigt. Att se svenska flaggan som en protest mot den danska är att i allt för hög grad luras av den antidanska propagandan som fördes fram från 1500-talets andra hälft.

”I Johan III:s hertigvapen finns blågula korsfanor angivna 1557. När han som kung 1569 utfärdar instruktionen för fredsförhandlingarna i Knäred, framhävs det gyllne eller gula korset som det viktigaste. Det hade av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen och därför ville Johan III att det alltid skulle föras uti fanor, fänikor (liten flagga) och flaggor.”

— Ja, Johan skriver så. Samtida teckningar visar dock helt andra svenska flaggor på båtar, och vi vet från kungahusets egna räkenskaper att en fältflagga från 1545 var i blått och vitt.

”Från Gustav Vasas död 1560 framträder korsfanan som den främsta symbolen för den svenska nationen: en tvåtungad svensk flagga där riksvapnet med den regerande dynastins hjärtsköld lagts över korsmitten.”

— Det här är rent hittepå. Riksbaneret för Johan III och Sigismund från 1594 visar en sån här fana, med riksvapnet på korsmitten. Karl XI och Gustav II Adolfs fana är helblå med riksvapnet och detsamma gäller för drottning Kristinas riksbaner.