Etikettarkiv: historielöshet

Vem är den svarte mannen?

Vem är den svarte mannen i sköldar runt om i Europa? Är det en slav eller en symbol för västerländsk kolonialism?
Varken eller, faktiskt. Snarare precis tvärtom.

Den svarte man som bland annat finns i Coburgs stadsvapen och i konstnärens Albrecht Dürers hjälmprydnad.
Det är St Mauritius, martyr och helgon som enligt legenden levde på 200-talet.

Jag vill ta upp vem denne man är eftersom det numera dyker upp krav på att han ska tas bort eftersom han är en symbol för rasism. Men jag skulle vilja påstå att rasismen lika väl kan finnas hos dem som vill ta bort om. Låt mig förklara varför.

Helgonet Mauritius

Levde alltså enligt legenden på 200-talet efter Kristus. Han var svart, han var kristen men framför allt var han befälhavare över den Taibaiska legionen från Thebe i Egypten som kejsare Maximianus (286-305)  sände till Gallien för att kämpa mot de kristna där.

Mauritius slog ner upproret men vägrade sedan att förfölja de kristna. Därför kom även legionen att bestraffas så att alla 6 600 soldaterna avrättades, inklusive Mauritius.

St Mauritius i rustning i domkyrkan i Magdeburg.

Legenden om den Tebaiska legionen är känd redan från 400-talet. Händelsen som omtalas ska ha inträffat i Valais i Schweiz, vid den plats som numera  Saint-Maurice . En basilika till Mauritius minne uppfördes redan 360 av  Theodor, som var regionens första biskop. Ett kloster grundades på platsen något hundratal år senare.

Från Valais spred sig legenden till norra Italien (Mauritius är Savojens skyddshelgon och norrut längs Rhen, där bland annat Coburg ligger.

Legendens innebörd och rasismen

Mauritius och hans män var alltså beredda att offra allt, även sina egna liv, för att rädda livet på andra kristna. Det är det största offret man kan göra och för det högsta goda.

När borgarna i Coburg eller konstnären Dürer tar upp Mauritius vill de visa på att de också är beredda att offra allt för det högsta goda (eller åtminstone hävda att de vill det).

För medeltidens människor, och helt säkert får många som kom efetråt, var bilden av den svarte mannen inte på något sätt utslag av kolonialt tänkande. Det var respekt för en berömvärd man.
Jag skulle däremot vilja påstå att den som däremot vill ta bort den svarte mannen är den verkligen rasisten eftersom denne 1) Inte kan erknna att en vit kan hedra en svart 2) Inte kan erkänna att en svart kan leda en armé utan alltid ska ses som slav 3) Inte på grund av sin egenn rasism kan erkänna att antiken inte kände till rasismen som den ser ut idag och därför förnekar detta samhälles syn på sina medmänniskor (det var fri vs slav som var avgörnade, inte hudfärg eller religion).

Valspråket Honi soit qui mal y pense passar bra in här.

Sardiniens svarta män

De fyra svarta männen i Sardinens vapen och flagga är däremot inte Mauritius och hans män. Det är muslimska morer som ursprungligen var män med skägg och utan ögonbindel.

Värt att notera är att även dessa svarta män avbildas precis som motsvarande vita män. Det fanns ingen rasism här utan de var helt enkelt ärofulla män med en ogudaktig tro som råkade vara mörkare i hyn än européerna.

Att ta bort dem blir även här att förneka att en svart man kan vara något annat än en enkel man boende i djungeln.

De svarta männens utseende

Den som är intresserad av DNA och människors ursprung har säkert redan noterat att samtliga dessa svarta män ser ut att komma från Västafrika, inte Nubien. Det gäller alla heraldiska bilder från före 1500. Det säger oss något om vilka svarta män som ändå fanns i Europa under senmedeltiden.

Och ifall någon undrar. Det finns mängder av vita riddare som framställs med enbart huvud precis som Mauritius i Coburgs stadsvapen elelr morerna i Sardiniens flagga. St Erik i Stockholms stads vapen är väl  det som varje svensk bör tänka på.

Statyer, kulturarv och vad vi gör med dem

Ur Borås Tidning
Ur Borås Tidning 14 juni 2020. Ledare av Mikael Hermansson.

Black lives matter har skapat en (ny) våg av diskussion om vad som ska få finnas i vårt offentliga rum. Och om det tänker jag tycka till. 

Först får jag säga att Black lives matter och amerikanska förhållande ligger utanför denna text. Det är liksom poänglöst att prata om självklarheter. Och  är det kommer till de specifika omdiskuterade  sydstatsstatyerna borde det vara väl känt att dessa till största delen kom upp efter andra världskriget som en tydlig markering mot medborgarrättsrörelsen och konsekvent visar upp de mest tydliga ”upprorsmännen” (som vi hade kallat dem i vilket annat sammanhang som helst) som mest tydligt ägde slavar, istället för de sydstatsgeneraler som faktiskt var de mest framgångsrika.
Nog om det.

Men hur kan vi göra i Sverige?

Statyer i den offentliga miljön i vår mening har inte så väldigt lång historia, vilket jag skrivit om här. De  kan egentligen inte spåras längre än till Frihetstiden under 1700-talets mitt, och det dröjde till mitten av 1800-talet innan resandet av statyer tog ordentlig fart.
Före dess var statyerna nästan uteslutande religiösa, med St Göran och Draken i Storkyrkan i Stockholm som lysande undantag.

Offentlig konst över tid

Det var alltså under 1800-talets nationalromantiska era som statyer över kungar och andra män sattes upp runt om i Sverige, och det höll man på med fram till tidigt 1900-tal. Liberalismen påverkade starkt viljan att framhäva det nationalistiska och det med stöd av arbetarrörelsen. Tidigt 1900-tal ser därför en mängd statyer som framhäver arbete i olika former. Det är inte ledaren utan verksamheterna som är det centrala i samhället. Men Även detta var en övergående period. Med folkhemmet skiftar den offentliga utsmyckningen åter fokus. Nu är det livet och framtiden som ska hyllas. Därför ser vi nu statyer av barn och unga som leker och dansar. Bara här i Borås finns det ett tiotal sådana statyer. Och de finns inte mitt i stan utan de finns i bostadsområden där människor bor. Framför allt i lägenhetsområden.

Med 60-talet kommer en ny tid. Nu är det inte barnet i oss som ska fram utan idéerna. Näst intill all offentlig konst från denna tid är abstrakt, och den är inte längre i bostadsområdet utan i bostadsområdets gräns mot affärslivet, dvs på stadsdelstorg eller motsvarande. Och fram emot nutid, de senaste 30 åren, har konsten blivit nästan naivistisk samt flyttat tillbaka till stadens centrum. Åter Borås som exempel, där 90 procent av all offentlig konst finns i stadens centrum och resterande på torg runt om i kommunen, men inget i vanliga bostadsområden.

Den här kunskapen är viktig att ha med sig eftersom jag upplever att flertalet debattörer och demonstranter lever i föreställningen att statyer alltid har funnits och alltid sett likadana ut.

  • Stora män och kvinnor (1850-1900). Centrum
  • Arbetarrörelse och näringsliv (1880-1930). Intill centrum + knutpunkter
  • Barn och ungdomar (1920-70) Bostadsområden
  • Abstrakt (1960-2020) Sub-centra som stadsdelstorg
  • Naivistisk (1990-) Centrum

Observera att jag drar med stora pennan. Årtalen är inte absoluta, inte heller en geografiska placeringen. 

Ska historien raderas

Hur ska vi då göra med konsten?
Ska vi ta bort den som vi tycker illa om?
Vem ska avgöra vad vi tycker illa om?
Vem ska få makten att tycka vad som är ok att tycka?

Och slutligen: Ska historia verkligen raderas?

I Borås Tidning tog ledarskribenten Mikael Hermansson upp saken på ett bra sätt den 14 juni. Jag håller med Mikael Hermansson om att det inte är lämpligt att bara ta ner statyer. De är en del av vårt historiska arv vare sig vi vill det eller inte.
Och ska vi vara ärliga så är det mesta som gjorts i gamla tider olämpligt i vår tid.

Och vad värre är – det mesta vi gör idag är olämpligt i framtiden. Vill vi då verkligen ta bort allt som vi ska anses opassande? Vill vi kanske göra en ”Minority report” och börja stoppa allt vi gör redan nu för att framtiden kommer att tolka världen annorlunda?
Varför ska vi bara ge oss på de döda (det de gjorde har ju redan hänt)? Är det inte bättre att ge sig på de som ännu lever?

Nej, det tycker jag såklart inte. Men jag menar att detta är den första tanken man bör ha med sig när man vill ge sig på historien.
Om vi inte ens kan respektera att det som har hänt har hänt, hur ska vi då kunna respektera de människor som tycker och tänker annorlunda än vi? Och är det inte just det #blacklivesmatter handlar om, att vi ska respektera varandra oavsett bakgrund? Är vi inte annars arvtagare till just dem vars statyer vi river ner, hur mycket vi än påstår motsatsen?

Det var många (retoriska) frågor där min grundläggande idé var att det inte går att få ett rättvist samhälle om vi inte ens klarar av att vilja försöka förstå vår historia och varför vi är där vi är. För det är just denna ovilja att göra upp med sig själv (vilket är något helt annat än att göra upp med sin historia) som gör att vi om och om igen vill förtrycka den andre.

Vad står Tyr-runan för

På senare tid har en viss nazistisk organisation börjar använda Tyr-runan för att visa på sin fornnordiska historia och sina nazistiska kopplingar – det senare dock utan att våga gå hela vägen.

Om den synen på sig själv kan inget annat ord än ”trams” användas, sedan spelar det inte någon roll hur hotfulla och våldsamma de än är. De har lika fullt en fullständigt vriden syn på historia. Så om det finns inget mer att skriva.

Ingen naiv normalisering

Med utgångspunkt i en debattartikel i Svenska Dagbladet idag vill jag istället reflektera kring normaliseringen av nazismen. Författaren där vill göra gällande att Tyr-runan inte är nazistisk utan fornnordisk och det har han ju rätt i. Men därifrån drar han slutsatsen att lagstiftningen bör hålla sig ifrån att lagstifta om denna och andra symboler. Där tycker jag att han har fel, för han missar kontexten. Den alltid lika viktiga kontexten. och genom att missa den så normaliserar han nazisternas bruk av Tyr-runan även om det inte är hans avsikt.

Vad jag menar är att det demokratiska samhället måste kunna vara intolerant mot intoleransen. Det innebär att kalla saker vid dess rätta namn även om det kan smärta den som inte riktigt vill se intoleransen.

Men genom att klart och tydligt markera att Tyr-runan i vissa sammanhang är en nazistisk symbol kan vi andra i andra sammanhang använda denna och andra runor för att

Detsamma hände – som författaren också tar upp (om än med något felaktig tidslinje, enligt min mening) – med Torshammaren. Denna slog igenom på 80-talet inom flera olika grupper där nazisterna långt ifrån var först. Det var därför dåtidens skinheads så sällan hade just Torshammare utan istället använde Odalrunan. När de sedan försökte utvidga sin asa-symbolik hamnade de i bakvattnet och övergav den strax.

Symbolen står för det vi vill att symbolen ska stå för

Det går inte, som författaren påstår, hävda att en symbol minsann bara betyder en sak och att dess betydelse aldrig förändras. Tvärtom förändras symboliken oavbrutet eftersom vi själva förändras liksom vår omvärld. En symbol står för det som dess betraktare lägger i den.  Om Tyr-runan endast framträder i det offentliga som en symbol sm används av nazisterna blir det en symbol för nazismen. Ska den fortvara en symbol som hör till Asa-tron så måste de som bevarar traditionen kring denna tro också visa upp den i dess ursprungliga sammanhang.

Att det i dagens upphaussade medielandskap kan kännas som en hopplös uppgift kan jag förstå, och därför tycker jag att fler ska bidra till en positiv syn på den fornnordiska traditionen. Om inte annat så för att visa att den är allas och att den är inkluderande. Författaren som kommer från Samfundet Forn Sed Sverige kan inte stå ensam.

Den som har tittat in på Svenska Heraldiska Föreningens och Svenska vapenkollegiet ser säkert där att flera vapen har en symbolik som går tillbaka till just Asatron och dessa har verkligen inget med nazism att göra.

 

Akademiskt eller inte

Skriver bara av mig för jag blev så paff när en känd heraldiker (pensionär) på allvar hävdar att det är skillnad på hur man förhåller sig till fakta om man är verksam vid universitet mot att man inte är det. 

Men ju mer jag har funderat på det desto mer är jag inne på linjen att hen tillhör en generation där man antingen läste vid universitet och blev kvar där eller inte alls läste vid universitet utan började jobba när man tagit studenten. För de som är yngre än mig är detta ju fullständigt främmande eftersom hälften av alla 20-åringar tar akademisk examen.

Och apropå det här. Läste du att förre finansministern Anders Borg nu är på väg att antas till doktorandutbildningen i ekonomi vid Handels. Han var visst välmeriterad, tyckte en av professorerna som lämnat vitsord. Kan inte annat än hålla med, men jag är ju lite osäker på om han var så noga med fakta när han var minister; han var ju gudbevars inte vid universitetet.

SCA och dess kreativa heraldik

Exempel på vapen från SCA
Exempel på vapen från SCA

Låt mig säga det på en gång. Jag gillar SCA. Det är en kul förening med många goda idéer. Men tyvärr – allt är inte så bra. 

Ett problem är deras heraldik. De vill så gärna vara medeltida men kommer allt som oftast fel. Varför vet jag inte, men jag ser två tänkbara skäl.
Det ena är att de grundar sig för mycket på brittisk heraldik så som den har beskrivits i heraldiska verk från tidigt 1900-tal. Det kan verka lärt men dessa böcker lider av en påfallande brist på källkritik.
Det andra är att de har ett regelverk som bygger på 1900-talets tänkande översatt till en fiktiv medeltid.

Konsten får styra heraldiken

Det gör att de till exempel behöver belägg från konsten för att godkänna nya motiv i heraldiska vapen utan att inse att den medeltida konsten är fantasifull och nästan alltid religiöst färgad (dvs motiven kan ofta anspela på en händelse eller beskrivning ur bibeln).
Heraldiken å andra sidan är för att vara medeltiden påfallande sekulär. De motiv som finns i heraldiken är aldrig (vad vi vet) religiöst färgade utan har helt andra bakgrunder. Lek med ord kopplade till plats, hjältedåd eller helt vanlig praktisk enkelhet för slagfältet är de tre huvudtankar bakom ett vapen.
Rebusvapen är ytterst ovanliga, likaså komplicerade

Konsekvensen av detta tänk blir att man skapar heraldiska vapen som på bilden här ovan. Varje enskild detalj må kunna beläggas i en medeltida källa men endast ett (Irisko Aranyas, kolumn 1, rad 3) kan sägas motsvara ett medeltida vapen. Alla andra är hopplöst daterade till barock eller nutid.

Sällskapet för kreativ anakronism har verkligen ett talande namn, men med det namnet bör man nog fundera på om man vill vara en medeltidsförening (och då vara extremt strikt i sitt regelverk) eller leka som man gör nu och skippa reglerna helt och hållet. Som det är nu känns det som om man vill vara reenactment fast man egentligen leker Games of thrones.

Fantastiska Trondheim

Fasaden till Trondheims domkyrka
Fasaden till Trondheims domkyrka

Visst är den fantastisk, Trondheims domkyrka. Synd bara att den är så oheraldisk.

Det är en fantastisk kyrka. Den känns så genuin att man undrar hur någon kunde ha gjort så fantastiska saker under medeltiden och därefter. Fast de har de ju inte. Fasaden är ett 1900-talsverk i ett försök att återskapa en medeltid som aldrig funnits.

På så sätt är det närmare en Disney-kyrka än en medeltida domkyrka med helgonbilder. Tills stor del beror detta på att kyrkan under perioder har brunnit och inte restaurerats på rätt sätt, så viljan var säkert god.

Lite medeltid finns det ändå, som denna tavla på ett skåp. Det var faktiskt det enda genuint heraldiska i hela kyrkan (för jag räknar inte den nyligen uppsatta flaggorna på södra väggen).
Tavlan visar uppe till höger en grupp riddare som inte har sina egna sköldar utan korssköldar för att visa att de är kristi riddare, dvs försvarare av kristenheten.

 

Tavla från Trondheims domkyrka
Tavla från Trondheims domkyrka

Det finns ingen anledning att ljuga om släktvapen

Vapensköld för familjen Lindström
Arms of Lindström family, Sweden

I vissa kretsar är vapensköldar status. Då är det lätt att börja ljuga ihop en falsk släkthistoria. Det är rätt dumt i vår digitala värld. 

Innan du fortsätter att läsa vil jag säga att även om exemplet här är nytt så finns det exempel från förr, även adliga och till och med kungliga. Med all rätt kan man exempelvis hävda att Danmarks monarkers nyttjande av Tre kronor och Englands av Frankrikes liljor är samma typ av förfalskning.

Släktforskning lockar

Numera är det många som släktforskar. Med webbtjänster som My heritage blir släktforskningen dessutom känd för manga fler. De nya tjänsterna erbjuder möjligheter att lägga upp bilder och här kan det uppstå en lockelse som är svår att motstå för en del. Man lägger helt enkelt till något som man tycker ser bra ut utan att tänka på vad det innebär.

Bilden visar en förfalskad vapenanvändning. Vapenskölden tillhör släktets Lindström.
Förfalskad vapenanvändning. Vapenskölden tillhör släktets Lindström.

Min heraldiske kollega Tommy Lindström har drabbats av just detta. Han upptäckte på My heritage att någon tagit en bild på hans vapen, tecknat av Davor Zovko, och placerat det på personen Lars Larsson Larsson Karjalainen, som ska vara född 1590. Uppgiftslämnare om att Lars Larsson förde detta vapen är  Nils Olof Karlsson.

Bonden Lars Larsson och Tommy Lindström har inget med varandra att göra. Det skiljer 400 år dem emellan. Bara det gör att ett vapen inte kan flyttas fram eller tillbaka över så lång tid. Men viktigare här är att Tommy Lindström faktiskt lät registrera vapnet hos Svenska vapenkollegiet år 2010 och det hart nummer 58.

De två sköldarna är visar som du ser samma vapen men tecknat av två olika personer. Ett konstnärligt av Davor Zovko, det andra är en schablonteckning för Svenskt vapenregister.

Jag vet att Tommy i flera års tid har försökt få bort det här vapnet men sidägarna har inte velat lyssna på det örat. Det är lite synd, för de kan ju utan besvär göra ett eget släktvapen. Det har alla rätt att göra, och man behöver inte ens registrera det.

Harward, historia och fördomar

Arms of Harward school of Law
Arms of Harward school of Law

Ska universitetet Harward byta den vapensköld de haft sedan 1930-talet för att den påvisar ett rasistiskt förflutet? Det är den mest brännande heraldiska frågan just nu.

Mycket förenklat pågår det just nu en diskussion i USA kring de märken som används av vissa institutioner och om dessa märken anspelar på ett rasistiskt tänkande eller inte.

För att slippa fundera kring självklarheter ska det först sägas att 1) visst finns det rasism i USA idag, 2) ja, slaveriet fortlevde till 1865 och 3) nej, svarta fick inte fullständiga medborgerliga rättigheter förrän under Lyndon Johnsons presidenttid på 60-talet.

Problemet Harward

Harward har som symbol en vapensköld som tillhörde familjen Royall, en gång i tiden en av de största bidragsgivarna till universitetet. En Royall-medlem var dessutom känd (sägs det nu) för att ha varit extra grym och möjligen även extra rasistisk. Därför kan inte universitetet använda deras vapensköld längre.

Det låter ju som ett fint resonemang, men det är i sig fördomsfullt. Eftersom slaveriet avskaffades i USAs sydstater först 1865 EFTER förlusten i ett inbördeskrig (och alltså inte alls var ett eget politiskt val) går det inte att peka ut en person som extra rasistisk och som därför ska plockas bort ur historien. Ska man vara konsekvent ska allt som företrädde slaveriet och rasismen bort.

Det betyder att delstaterna Georgia och Virginia bör byta namn, i princip alla städer och countyn i södra USA som anspelar på namn ska byta namn och alla märken ska bort för jag är helt säker på att personen bakom dessa kan visas ha haft slavar eller på annat sätt varit emot medborgerliga rättigheter för svarta, indianer, homosexuella eller någon annan grupp i samhället.

Eller så tar vi till den andra ståndpunkten och tar lärdom av historien i stället av att radera ut allt som vi inte tycker om. Det är en linje som jag finner mer sympatisk eftersom jag har svårt att se att något annars kommer att finnas kvar.

Jo, vapen kan ersättas

Till sist en annan självklarhet. Visst kan man byta ut vapenskölden om man så vill. Det är knappast första eller sista gången det händer. Men jag tycker att man ska byta sina märken för att man själv vill det, inte för att andra tvingar en till det. Annars är vi inne på farliga vägar.

Harward har alltså inte haft sin nuvarande vapensköld längre än sedan 1930-talet, så evighetsbegreppet finns inte som försvar här.

Bauhn och filosofens historiska okunnighet

Filosofi är intressant och lärorikt på många sätt. Men filosofer tycks ha väldigt svårt att se ens de mest grundläggande historiska fakta. Om det sen är Marx, Foucault eller nu senast Växsjöprofessorn Bauhn tycks vara egalt.

I sin fördomsfulla insändare (lätt maskerad till debattartikel eftersom han är professor) lyckas han blanda lite vad som helst för att ”bevisa” sin tes att araber är ett stamfolk och därmed (enligt det språkbruk som vi västeuropéer nyttjat de senaste seklerna) mindre utvecklade människor – i kulturellt hänseende.

Professorn i statskunskap,Inga Brandell, svarar snyggt på Bauhn i dagens SVD och visar dels att Bauhn inte förstått den arabiske historikern Ibn Khaldun (1332–1406) eller de mest fundamentala delarna i den arabiska stadskulturen. Man får vara bra okunnig om man ens för en sekund inbillar sig att syrier är obekanta med städer och samtidigt påstår att svenskar lämnade stamtänkandet vid utgången av vikingatiden.

Jag vill med den här texten visa på vikten av att ifrågasätta även personer med titlar, för det är inte alltid de vet vad de talar om.

Varför dessa källor?

Det jag funderade på när jag läste denna insändare var varför Bauhn vill koppla sin text till Ibn Khaldun (läs mer om honom här) som levde för 600 år sedan? Det enda svaret jag kan komma på är att bauhn gör Khaldun som ett alibi för att visa att han inte alls kan vara fördomsfull mot araber eftersom han använder arabiska filosofer som källa (visserligen fel, men ändå).

Khaldun driver bland annat en tes om att en kultur som når sin topp i makt kommer att följas av en period av ”dekadens” varpå andra primitiva kulturer kan störta densamma. Det här är intressant för förståelsen av Bauhn eftersom samma tanke om degenerering finns inom vissa delar av konservatismen och mycket framträdande inom ex både gammal- och nyfascism samt diverse andra rörelser som vill ”stärka den XXX-folksjälen” (xxx=fyll i valfri etnisk grupp).

Erkänn för att distansera dig

Det mest spännande i hela Bauhns inlägg är följande passage:

”Stamkulturer har förekommit överallt. Det fornnordiska ättsamhället utgjorde till exempel en stamkultur med släktfejder och blodshämnd. Motsättningen mellan stamkultur och stadskultur avgjordes i Västeuropa genom uppkomsten av kungamakt och nationalstater och genom att stadens kultur blev statens kultur. Kungamakten erkände bara undersåtar, inte stammar. På sikt kunde staten demokratiseras, kungamakten avvecklas och undersåtarna bli medborgare. Motsvarande utveckling har inte ägt rum i flertalet av Mellanösterns länder.”

Har det inte? Har inte Syrien haft en stadskultur med en stat som garant för lagen för ”alla” underståtar (exkl slavar)? Har inte Syrien tillhört följande stater (urval): Egypten under faraoner, perserriket, romarna, korsfararna, mameluckerna, ottomanerna och abbasiderna. Samtliga stads- och statskulturer av betydande snitt även med sentida europeiska mått (vilket däremot INTE gäller för medeltida och tidigmoderna europeiska stater).
Flertalet av Mellanösterns länder har en mycket likartad historia med samma herrar. Och sedan kom européernas kolonialvälde.

Genom att frånta personerna i Kölnhändelsen deras verkliga ursprung och pådyvla dem något helt annat kan Bauhm förklara deras beteende med att de har en mer primitiv kultur.
Så agerar inte en professor såvida han inte har ett politiskt budskap som hen tycker är så viktigt att det får gå före vetenskap och kunskap.

Inte bara unga

Dick Harrisson skrev i Magasinet Neo om att dagens unga är kränkta av fakta (underförstått, vi äldre är minsann lite bättre – vilket i sig är osedvanligt korkat uttalande av en historiker).
När jag läser Bauhns insändare känns det som om även professorer i filosofi i 57-årsåldern har samma brister i grundkunskap.

Media som historieförfalskare

Som journalist blir jag allt mer beklämd över den ton som märks i svensk media idag. Den blir allt mer populistisk och ovetenskaplig.

Jag tänker inte på action-nyheter och skvaller hos kvällspressen. den har alltid funnits och alltid sett likadan ut och alltid fått samma kritik.

Nä, det jag tänker på är låtsas-journalistik och alla dessa debattprogram och reportage med underliga vinklar och kultursidor som helt tappat kopplingen till akademierna och istället låter som propagandacentraler.

Juristen och författaren Behrang Kianzad tar upp ett bra exempel från veckans Aktuellt där Love Benigh väljer att förneka SD:s förflutet som ett nazistiskt parti bara för att de säger sig ta avstånd från historien. Men historien ändras inte för att man säger sig ta avstånd från densamma. Man var inte mindre nazist (eller kommunist eller …) bara för att man idag inte vill erkänna det. Det är, som Behrang skriver, ren historieförfalskning och inget som kan tas upp som en debattartikel. 

För övrigt är Aftonbladets kultursida bra på att förneka kommunismens brott, och dito på expressen & DN duckar minst sagt bra på frågorna om liberalismen som drivande bakom kolonialism och därmed följande folkmord. Det är inte heller debattfrågor.