Etikettarkiv: historieforskning

Birger Brosas vapensköld

Birger brosas sigill från sent 1100-tal.
Birger brosas sigill från sent 1100-tal.

Är Birger brosas vapen Sveriges första eller är det bara ett missförstånd?

Det finns en bild av jarlen Birger brosas (död 1202) sigill där en sköld som antyder en lilja finns med. Detta kan vara det första vapnet i Sverige, eller hela Norden, men det lite osäkert. Det är till och med osäkert om det är en lilja. Det kan vara ett streck eller en kant på skölden.

Jag är den förste att hålla med om att det ser ut som en lilja men låter jag mig luras av vad jag vill se eller finns det verkligen där – ett svenskt vapen från kanske 1180-tal.

Sigillet kan inte vara yngre än 1202, då han avled, eller äldre än 1170-tal, då han blev jarl. Med tanke på att hans bröder, barn och syskonbarn konsekvent använder andra vapen samt att ingen svensk, dansk eller norrman inom 25, 30 respektive 50 år kommer att ha ett vapen och att i princip inte någon utanför området sydöstra England, Normandie och västra Brabant hade vapensköldar vid tiden kring 1170-1190 bör man vara skeptisk. Vapnet är helt enkelt ett unikum.

Frågorna kring Birger brosas sköld är många

Men det kan ju ändå vara så att det är en vapensköld. Frågan då är vad det är för vapensköld. Är det en heraldisk sköld i den mening vi har, eller var det en sköld med en vacker utsmyckning eller är det måhända en symbol för jarla-ämbetet han har på sin sköld?

Det sista är en än vildare spekulation, men det är värt att notera att liljestaven även används av lagman Folke i Västergötland (som kan ha uppfattat sig som de facto-jarl i det oroliga 1220-1230-talet och hos Guttorm jarls (född 1120-tal, jarl senast 1163, död 1172) sonson Sigge Guttormsson.  Rent symboliskt skulle en liljestav – som sedan 1160-talet är känd från svenska kungasigill, vara en symbol som en kung ger en av sina närmsta män som tecken på att denne har kungliga befogenheter. Dock inte lika stora som kungen som därför behåller riksäpplet (makten), kronan (kungavärdigheten) och svärdet (lagen).

Noteras bör att Guttorps namn finns i Särö klosterkyrka i Danmark, eftersom hans dotter Helena gifte sig med danske stormannen Esbern snare, men hans sköld finns inte i vapenfrisen. Bara hans namn.
För övrigt gifte sig Guttorms barnbarn Sigge sig med Birger harts dotter Kristina.

Och den som vill ha ännu mer att fundera på kan ju fundera på varför den uppenbart mäktige Sigge liksom de lika mäktiga Algotssönerna har en ros i sin sköld (innan de byter till griphuvud). Slump eller symbol för något under 1200-talets andra hälft? Även Birger jarl beströr sin sköld med rosor.  Men det är en annan historia.

Vapen för Sigge Guttormsson (död 1283), sonson till Guttorm jarl
Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.

 

Källor

Läs mer om Guttorm: Guttorm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13326, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2017-05-29.

Vad och vem är gränsfrälse

Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland

I en artikel i Svenska Dagbladet tog dick Harrisson upp begreppet gränsfrälse. Och för att citera honom: ”I historisk litteratur talas om olika typer av frälse – andligt frälse, världsligt frälse, bergsfrälse, högfrälse, lågfrälse, osv. Hit hör även begreppet gränsfrälse, men det är svårt att hitta en bra definition. Vad var gränsfrälse?”

Han konstaterar också att det är ett begrepp historikerna använder där en grupp inom frälset som under senmedeltiden hade sin maktbas vid den svensk-danska gränsen. Före Kalmarunionen i regel på den ena eller andra sidan, efter år 1400 ofta på båda sidor av densamma.

Det verkar som om något händer ekonomiskt med gränsen efter digerdöden 1350. Innan dess har alla stormanna-ätter sin bas i det inre av de stora landskapen i både Danmark och Sverige. Därefter börjar flera släkter vid gränsen att göra en klassresa som slutar med att de är givna medlemmar av riksråd och som hövitsman. Ätter som Sture, Stenbock, Trollle och Bielke hör hit. På danska sidan är Tott en spännande (men inte riktigt typisk) motsvarighet.

Kalmarunionen var dåtidens Öresundsbro. Så fort den skapades kom släkter på var sida om gränsen att gifta sig som aldrig förr. Om de tillhörde högfrälset. Läser man Tomas Småbergs ”Det stängda frälset” om gränsfrälset i Kind och Marks härader under 1400-talet verkar lågadeln inte alls ha gift sig över gränsen.

Unionen hade förstås även motståndare (känns det igen från idag?) och det resulterade till gräl som blev till krig (den risken finns nog även idag). under dessa perioder blev gränsområden a ofta stridsområden vilket på ett sätt påverkade gränsfrälset negativt, på ett annat positivt. Visserligen brändes deras bönders odlingar, å andra sidan kom dessa frälsemän att få viktiga poster i respektive armé vilket stärkte deras politiska makt. Och eftersom de nu både var gifta över gränserna och hade stor makt i hären och riket ordnade de snabbt stilleståndsavtal för att undvika allt för mycket förstörelse.

 

Så – gränsfrälse är alltså ingen formell titel utan ett sätt för sentida historiker skapa begrepp för att kunna förklara politiska, sociala och ekonomiska förändringar inom en viss region.

 

Läs Dick Harrissons artikel här

Flagga viktigare än sköld

Hertig Svantepolk av Pomerellens sigill från 1248
Hertig/duke Svantepolk av Pomerellen (1220-66). Sigill/seal from 1248

Hur viktig var egentligen vapenskölden för 1200-talets elit i Nordeuropa? Jag ställer frågan efter att ha tittat på hertig Svantepolks av Pomerellen (1220-1266) två sigill. 

Hertig Svantepolk II (den store) använde minst två sigill. På båda är han ryttare, vilket indikera överhöghet, som att han är en suverän.  På båda visar han också en sköld och en flagga. men motiven skiftar. Flaggorna ha helt olika geometriska mönster och ska nog inte ses som flaggor i vår mening utan som flagg-prototyper. Kanske användes de i fält, kanske inte.

En tom sköld för Pommerellen

Skölden är däremot mer intressant. I det första sigillet har han en symbol som kan tolkas som ett hjorthorn. Ett rätt typiskt motiv från Nordeuropa vid den här tiden. Detta sigill är från året efter han tog (och erkändes ha rätt till) titeln hertig. I det andra sigillet från 1248 finns däremot inget sköldmotiv alls. Kanske är det därför detta sigill inte heller finns med på tyska Wikipedia, för det stämmer inte riktigt med den bild vi har av en furste. Rent konstnärligt är det inte heller av samma klass. Ändå är det detta sigill denne hertig valde och det måste vi som heraldiska forskare förhålla oss till.

Pommerellens suveräne furste väljer alltså på höjden av sin makt att avstå från att använda en vapensköld för sitt rike. Varför?

Hertig Svantpolks sigill

Hertig/duke Svanteplok av Pomerellen (1220-66). Sigill/seal from 1228.

Förvirrande vapenföring

Svaret kanske finns i den attityd som familjen hade visavi heraldik. Genealogiskt hör Svantepolk II  hemma i dynastin Samborides/Sobiestaw. De anses idag ha haft en svart grip i guld som vapensköld, vilket Svantepolk själv alltså inte förde. Åtminstone inte i de rättsligt giltiga sigill som han själv ansåg var de viktigaste. Hans far Mestwin I, som dog 1220, verkar inte ha fört något vapen alls, att döma av hans sigill.

Sigill för hertig Mestvin I
Sigill för hertig Mestvin I (-1220) av Pomerellen

Svantepolks son Mestwin II förde en örn, vilket hans polska efterkommande också gör. Svantepolks lillebror Sambor II, senare även han hertig, förde däremot gripen i sitt andra sigill. Vad han förde i sitt första verkar oklart (se nedan). Det kan vara en grip men det kan också vara något annat. Tiden har dock plattat till avtrycket. Notera att flaggan här är dold.

Det är svårt att tolka denna totala ovilja att hålla sig ens till närmelsevis nära en rör tråd på annat sätt än att hertigarna av Pommerellen faktiskt inte förde ett heraldiskt vapen under 1200-talet. De valde helt enkelt de motiv som de tyckte var passande. Det är vi andra, både i samtida omgivande kulturer och vi som lever efteråt som försöker sätta in deras vapen i ett system.

Sigill för Sambor II, hertig av Pomerellen,
Sigill/seal från 1241 för Sambor II, hertig/duke av Pomerellen.

Filar på tinkturer

I kommande nummer av Heraldisk Tidskrift kommer min artikel om tinkturernas historiografi med. Det blir skoj.

Så just nu sitter jag och finslipar på manuset. Hoppas på en bra läsning när tidskriften kommer senare i vår.

Detta vill jag säga

Min artikel syftar inte till att ge ett svar till kunskapstörstande läsare. Nej, istället vill den ge  kunskapssäkra heraldiker möjlighet att stanna upp och ställa frågor till sig själva. Vad vet vi egentligen? Vad gäller inom heraldiken?

Jag vill betona att jag inte er någon av de heraldiker jag kommer att räkna upp som okunniga. Snarare visar skillnaden i svar om vilka tinkturer som finns att så länge vi erkänner att heraldiken är en snart 900-årig vetenskap så får vi acceptera att vi inte kan ge bestämda svar på alla frågor. Ibland får vi istället begränsa oss och säga: ”det här är de regler som vi i denna grupp väljer att följa just nu, men att vi om så krävs kan revidera oss en aning. ”

Att revidera innebär då att justera reglerna inom den något större ram som heraldiken i stort följer – inte att hitta på helt egna regler som aldrig gällt tidigare.

Så här, ungefär, börjar artikeln

”Heraldiken har sex tinkturer. Eller är de sju, åtta, nio, tio eller elva? Ja, innan man bestämmer sig för en uppfattning får man inte begränsa sig till att läsa en författare utan här gäller det att läsa flera och sedan välja den åsikt man vill stödja. För någon sanning finns inte.

Genom att läsa de svenska heraldiska handböckerna från 1746 till 2005 har jag försökt skapa mig en uppfattning om vilka heraldiska tinkturer som är de sanna, bara för att konstatera att litteraturen inte ger någon ledning. Jo, ledning ger den, men också många nya frågor som inte med lätthet kan besvaras.

När man ska fastslå vilka tinkturer som ska gälla måste man alltså ta ett större grepp än att bara hänvisa till en gyllene tidsålder i forntiden. Som framgår av den här undersökningen är det svårt att hitta den Gyllene Tidsåldern.”

Heraldikernas formella kompetens

När jag 1993 kom med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse var fixeringen vid irrelevanta titlar bland det första som jag ville ändra. Ända sedan dess har jag facinerats av hur heraldiker använder sig av titlar. 

Titlar är bra. Det visar vilken kompetens en person har utan att personen behöver genomgå nya tester vid varje nytt möte. Kompetensen har redan bekräftats en gång.

Men man kan ha kunnande även utan titel/formell kompetens. Problemet är bara att denna kompetens inte kan valideras om personen inte genomgår någon form av test. I skolans värld finns redan denna valideringsmöjlighet upp till gymnasial nivå (den borde kunna införas högre upp med, men det kanske är för känsligt).
Inom heraldiken får vi helt enkelt vara lyhörda och se vad folk producerar. Om detta och dessa handlar inte denna text.

Falsk kompetensöverföring

Sedan har vi ju titlar som faktiskt inte säger någonting alls om det man gör. Att jag är journalist säger ju inget om min kompetens inom skogsbruk och skulle jag vara med. dr. betyder det inget när min kompetens inom heraldisk konst ska värderas. Det betyder inte att jag inte skulle kunna ha kunnandet (se ovan om validering), men om jag presenteras/kräver att bli presenterad med den titel sker en kompetensöverföring som är olämplig. Detta fel sker påfallande ofta inom just heraldiken, mer ofta än inom nästan alla andra områden.

Ett exempel på detta är SHS senaste nyhetsbrev, där det står:

”SHS bestyrelsesmedlemmer Ph.D. Antti Matikkala er i august måned blevet udnævnt til fuldt medlem af AIH, Académie International d’Heraldique. Samtidig blev SHS’s næstformand og sekretær, jur.dr. Martin Sunnquist valgt til associeret medlem. Akademiet er en international organisation, der befordrer heraldikken som historisk hjælpevidenskab, blandt andet gennem de årlige internationale konferencer og kollokvier hvor forskere mødes og præsenterer deres forskning og belyser heraldikken gennem et fælles tema, som nu sidst i Glasgow. Antti Matikkala er medlem af det finske rigsarkivs heraldiske nævn og skriver for øjeblikket på en historik over de to nationale ordener, Finlands Hvide Roses og Finlands Løves Ordener. Han skrev doktordisputats ved Cambridge med titlen The Orders of Knighthood and the Formation of the British Honours System, 1660-1760. Martin Sunnquist har forsket i beskyttelsen af personlige våbener og skrev doktordisputats i retshistorie ved Lunds universitet, Konstitutionellt kritiskt dömande: förändringen av nordiska domares attityder under två sekel.” [min fetstil]

Martin Sunnqvist är utan tvekan en person som verkligen ska med i  Académie International d’Heraldique, liksom Matikkala. Men där Matikkalas doktorsavhandling berör ämnet och ger honom formell kompetens inom heraldiken har Sunnqvists avhandling inget alls med saken att göra. Ändå väljer man att ta upp detta istället för att fokusera på hans tidigare uppsats i ämnet (se nedan) och i övrigt bara ha med hans akademiska titel – som dock inte ens den har med saken att göra. Det är verkligen synd att man fortsätter, för jag ser så tydligt i våra samtal heraldiker emellan, speciellt när det kommer till att välja in nya personer, att många många fler heraldiker än rådigt väljer att luras av kompetensöverföringsfällan. För ett riktigt bra exempel i frågan, se sammansättningen av Heraldiska nämnden där heraldisk kompetens aldrig är ett urvalskriterium även om det alltid så hävdas.  Men bra konsthantverkare eller allmänhistoriker kan ledamöterna däremot vara, och respekt för det. Synd bara att respekten inte går åt andra hållet.

Formell kompetens inom heraldik

När det kommer till personer som har formell kompetens på universitetsnivå inom ämnet heraldik är dessa få. Med formell kompetens räknar jag här de som har skrivit en uppsats på minst kandidatnivå (c-uppsats). Har du som lärare inom grundskolan  skrivit en c-uppsats kring fabeldjur inom heraldiken har du faktiskt mer formell kompetens än en person som är med. dr. med docenttitel som skriver om samma ämne. Jag säger det för jag ser och hör att många heraldiker tenderar att göra just detta felslut när de tror sig se till kompetensen men snarare fokuserar på social status.

Vilka har då heraldisk kompetens? Självklart vet jag inte alla, men en handfull personer i Sverige  tycker jag är värda att nämna. Det finns säkert fler, så tipsa mig gärna om dem.

Jan Raneke

Fil. dr inom heraldik vid konstvetenskapliga institutionen. Jan är den enda heraldiker i modern tid om doktorerat på heraldik.
Det går att ifrågasätta hans arbeten på olika områden men det går inte att komma ifrån att han är den enda som vågat och lyckats skriva en avhandling inom ämnet.

Davor Zovko

Skrev sin magisteruppsats om heraldisk pedagogik och tog där upp flera andra heraldiker som då hade skrivit om heraldik på universitetsnivå.

Eric Bylander

Hans ”Kommunvapenrätt” (1998)  var en kandidatuppsats som tog fasta på  de offentliga vapnens rättsliga ställnit. Och den var inte så god som kommunerna trodde och ännu tror.

Johanna Hellström (då Arnell)

Skrev sin kandidatuppsats för lärarelinjen om fabeldjur inom svensk medeltidsheraldik och klassificerade bruket tad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Torbjörn Bolling Landtblom

Skrev så sent som 2014 en kandidatuppsats om Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige vid Lunds universitet.

Jan-Erik Olsson

Skrev en kandidatuppsats om Heraldik i Eksjö stad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Elsa Fagerholm

Skrev 2004 om Kommunala vapen i varumärken (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå) vid Lunds universitet/Juridiska institutionen.

Claus Berntsen

Skrev 2007 en kandidatuppsats i Lund (Centrum för teologi och religionsvetenskap) om heraldik i Svenska kyrkan, närmare bestämt timbrering av det tredelade ämbetets vapen

Vladimir Iserell

Skrev 2011 en kandidatuppsats om släktvapenrätt : Det rättsliga skyddet för släktvapen i Sverige Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle i Luleå

Jesper Wasling

Skrev 1998 en magisteruppsats i Göteborg (Historiska institutionen) om häroldsämbetets utveckling i Skandinavien utifrån ett socialpolitiskt perspektiv.

 Martin Sunnqvist

Skrev 2001 uppsatsen ”Släktvapenrätt – en jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten” (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå)vid Lunds universitet/Juridiska institutionen
Detta är en en klassiker som ligger till grund för alla efterkommande studier i ämnet

När började ofrälse använda heraldik?

1320 undertecknade Henrik Sonntag ett dokument med sitt sigill. Det är det äldsta svenska ofrälse släktvapnet vi känner till.  

Men Henrik till trots, hur många ofrälse förde egentligen vapen under medeltiden?

Tyska borgare och svenska präster

De ofrälse som först använde heraldiska vapen i Sverige var inflyttade tyska borgarfamiljer och präster, som nog i vissa fall kan ha studerat i Tyskland eller åtminstone var god vän med kollegor som hade gjort så. Det är också i ”Hansastäderna” Visby, Stockholm, Kalmar och Lödöse som vi hittar de äldsta vapenbevisen på gravstenar och i sigill. För närmare titt på Visbyborgarnas vapensköldar, se Hamner, J W och Widén, H; Gotlands gravstenar I-II (1933, 1940). Bilder på 12 gravstenar finns i del 2, s 40.

Att präster använde vapen vet vi från många dokument som de bevittnade, men även från gravstenar och andra minnesmärken i våra kyrkor. Det finns till och med en tvist mellan ärkebiskopen i Lund, Birger Gunnersen, och riksrådet Henrik Krummedige om den förstas bruk av ett vapen som den andra ansåg sig ha rätt till. Tvisten slutade med vinst för den förste eftersom han hade en tydlig brisering. Ärkebiskopen var inte frälseman av födseln utan kom från en bondefamilj.

Det finns även bönder som hade vapen, även om dessa bönder nog, tror jag, snarare ska klassas som storbönder i frälsemäns tjänst som hade egna lantarbetare, så att vi inte förleds att tro att det var män som själva gick på åkern som avsågs.

Heraldikern bristande metodik

Dagens problem med de ofrälse vapnen är egentligen äldre tiders heraldikern klart bristande kännedom om historisk metodik samt deras förutfattade meningar. Eller tydligare formulerat: Du har sett vapensammanställningar över medeltida vapen (ex Hildebrand och Raneke). Du har även sett utdrag ur dessa visandes frälsemäns vapen. Men har du sett utdrag åt andra hållet, vapenböcker som visar ofrälse vapen, prästerskapets vapen (inte deras sigill, för de finns) eller någon annan framställning som inte fokuserar på den världsliga eliten i samhället? Svaret är att det har du inte, för de finns inte.

Vad medeltidsheraldiken behöver är en ordentlig katalogisering av medeltidens heraldik.

Finland ett undantag

I Finland fanns det en talrik svensk grupp frälsesläkter som främst fått sitt frälse för att kunna ställa upp som försvar mot ryssen. Dessa var i huvudsal vapenförande redan från tidigt 1300-tal. Ändå tycks bruket av vapensköldar inte ha spritt sig.

Christoffer von Warnstedt visar att inget av de 65 ofrälse sigill som finns bevarade mellan 1380 till 1530 visar en heraldisk bild. (Heraldisk Tidsskrift nr 34:1976 + Hausen, pl XX-XXII) Warnstedt har med rätta kritik mot Hausen som allt för lättvindigt låter vissa finnar vara ofrälse när de nog var frälse, som hövitsmännen/fogdarna på Tavastehus, Raseborg och Kustö. Vid den här tiden ska vi nog vara försiktig med att beteckna makthavare som ofrälse ståndspersoner även om vi saknar dokumentation att de var frälse.

Svag forskning även efter medeltiden

Man skulle kunna tro att forskningen om tiden efter medeltiden hade kommit längre, men det är tveksamt. Det finns en genomgång av prästerna i Västerås stift under 1600-talet (Ekström, G; Västerår stift herdaminne II: 1 bilagebandet (1971) s. 17-40) där man kan se 464 prästers sigill.

Magnus Bäckmark har gått igenom rikets Eder och tagit fram sigillen där. Ett fantastiskt arbete som numera finns digitaliserat i Svenska Heraldiska Föreningens databas Källan

Kardinal Vasa

Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.
Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.

Visst är det spännande att politik får historiker att blunda. Som för Johann Albert Wasa, son till kung Sigismund av Sverige och kardinal.

Johann Albert Wasa föddes 1612 in Warschau, Polen och dog tidigt, redan 1634 i Padua som då var en del av republiken Venedig. I egenskap av prins av Vasadynastin var han även furstebiskop av Ermland och Krakau. Den senare biskopstiteln fick han 1632; biskop över Ermland var han redan 1621, som nioåring. Urban VIII utsåg 1629 Johan Albert ill kardinal in pectore och 1632 till kardinal (kardinaldiakon över kyrkan Santa Maria in Aquiroernannt i Rom). Tyvärr avled han redan 1634 och begravdes i domkyrkan i Krakow som den kunglighet han var.

Svenska historikers fejkade historia

De polska medlemmarna av Vasadynsatin känns bortträngda av svenska historiker, som om de var några främmande förrädare som skulle glömmas. Men de var ju faktiskt rättmätiga arvtagare till den svenska tronen och det var faktiskt den religiöse galningen (något mildare ord finns nog inte) Karl IX som genom statskupp och inbördeskrig tog över tronen i Sverige. Och lät avrätta alla som fredligt påpekade detta (se Linköpings blodbad).

Den här attityden lever kvar än idag. Hur annars ska vi förklara de stora skillnaderna mellan svenska och engelska Wikipedia, eller varför inte titta på nederländska sidan om just Johan Albert Vasa?
Att det fortfarande finns de här omedvetna tankarna som censurerar alla idéer om Polens betydelse för svensk historia är faktiskt förvånande.

Polska vapenskölden för Vasa

På bilden längst uppe till höger ses Johan Alberts vapensköld. Bottenfältet visar 1) Polen, 2) Tre kronor, 3) Litauen och 4) Folkungalejonet/Sverige gammalt

 

 

Heraldikens förfall inföll på 1400-talet

Den som läser heraldikens historia upptäcker snart att heraldiska författare snabbt beskriver 1800-talet som heraldikens förfall. 

Det gäller dock inte 1800-talets författare, för de placerar förfallet till 16-1700-tal och ser sig själva som återställare.

Oavsett vilket så brukar grundskälen till förfallet beskrivas som att vapensköldarna blir mer komplicerade än de var under medeltiden och att de förlorar sin plats på slagfältet.

Målning föreställande ett slag under 1400-talet.
Målning föreställande ett slag under 1400-talet.

Med de definitionerna hamnar heraldikens förfall definitivt inte på 1600-1700-talet, för då var fanorna stora, rena och tydliga. Än tydligare var de på 1800-talet, i den mån de fanns. Däremot är det ju så att vapensköldarna försvann från slagfältet.

Men när hände det, egentligen? Ja, inte är det i modern tid. Snarare är övergången från 1300 till 1400-tal den verkliga brytpunkten. Titta gärna på de baner som användes under Rosornas krig. Enkel tydlighet är inte det första vi tänker på. Och stridsutrustningen. Ja har inte sett en enda bataljmålning från något europeiskt land under 1400-talet som visar en vapensköld. Det var helt enkelt en föråldrad teknik. Däremot har vi faktiskt några tornersköldar från 1400-talet, även från Sverige, och de visar heraldiken som en detalj i en större helhet, även på sköldens yta.

Paul von Dornsteins illustration av bepansrade ryttare från 1504.
Paul von Dornsteins illustration av bepansrade ryttare från 1504.

Dolnsteins spännande bilder

Men mest intressant är att se Paul von Dolnsteins teckningar från 1504. Så här såg en riddare ut. Ser man till allt han ritat så är det mycket detaljer men allt är befriat från det vi tar för givet – den heraldiska bilden. Den är helt enkelt inte längre relevant. Och vi är ändå kvar i medeltiden.
Det som skiljer von Dolnstein från många andra illustratörer från denna tid är att han var en officer som avbildade sin omgivning, inte en propagandakonstnär som skulle lyfta kampandan i betraktaren. Därför saknas den färgglada prakten, alla vimplar och sköldar och hästarnas schabrak eftersom allt detta bara är till besvär på slagfältet.

Därför är det inte så konstigt för oss historieintresserade heraldiker att det är under 1400-talets andra hälft som heraldiken berikas med så många nyheter samtidigt som den blir mer statisk i sin form.

En titt på huskarlen

En huskarl från 1000-talet, fullt utrustad med vapen.
Knut den stores huskarlar var under 1000-talet en elitstyrka. Lägg märke till hjälmen.

Är den täckande hjälmen orsaken till heraldikens födelse?

Se på bilden här ovan. Det är en modern tolkning av en fullt utrustad huskarl i kung Knut den stores tjänst. Lägg märke till hur väl hjälmen täcker ansiktet.
Se sedan på bilden här under. Den är hämtad från en reenactment-grupp som försöker återskapa dåtidens värld. Deras tolkning av hjälmen som bygger på bilder från 1000-talet, arkeologiska fynd och på praktisk kunskap om metallhantverk och stridsteknik. Hjälmen är här inte alls lika täckande.

En huskarl från 1000-talet i modern återskapelse.
En huskarl från 1000-talet i modern återskapelse.

Den här koniska hjälmen tycks ha etablerat sig i Nordeuropa under 900-talet och avbildas även på svenska runstenar. Den kommer kring 1200 att ersättas av en mer täckande tunnhjälm men till dess är den i stort sett identisk.

Utifrån den kunskapen, att en viss typ av hjälm används under 300 år, tror jag att det är mycket oklokt att påstå att det var denna hjälm som var orsaken till att heraldiken uppstod kring 1150 eftersom ”man inte kände igen ledaren bakom dennes heltäckande hjälm”, som det brukar stå i heraldiska läroböcker

Maktstrukturen påverkar bildvärlden

Kan heraldiken ha en annan källa till sin uppkomst? Ja, jag tror att det finns flera samverkande faktorer (där ingen är relaterad till korstågen).

Vi vet att de ovannämnda huskarlarna, vare sig de var i anglosaxisk tjänst, i normandisk (de två skulle 1066 mötas i slaget vid Hastings) eller i nordisk hade snarlika hjälmar, utrustning och stridsledning. Denna stridsledning kom även att bestå in i 1100-talet. Knut den store utvecklar en trend som går ut på att förlita sig mer på en egen elitstyrka och mindre på allierade stormän. Vilhelm erövraren utvecklar samma tanke när han senare skapar den mycket strikta engelska formen av feodalism där länstagare är mycket nära knuten till länsherren. I Nordens sen vikingatida kultur är kallas gruppen för hirdmän.

Man härmar sin ledare

I ett samhälle där påfallande många i en sfär svär trohet till en och samma person är det naturligt att de genom kulturell påverkan vill visa sin vördnad/härma/ställa sig i ledet och därför använder samma typ av bild som sin härskare.

Inom kyrkan innebar det att man brukade helgonbilder som bars omkring, målades på kyrkväggar eller blev till fanor som man lånade ut vid religiöst befogade krig. Kyrkan som sådan var länge mycket ointresserad av att använda sig av heraldiska bilder i sin verksamhet, även om dess eldande företrädare med adliga anor gjorde så i sina egna privat sigill.

Krigare under 1100-talet tycks däremot snabbt ha börjat använda sin herres vapen inför krig och tornerspel. Egna privata vapensköldar för så högt sedda män som dubbade riddare ser vi däremot ingenstans förrän långt in på 1200-talet.

Den struktur som skapas under 1000-talet och som blommar ut under 1100-talet där makt centraliseras till färre stormän tror jag är en viktig förklaring till varför heraldiken tar fart under denna tid och i området kring engelska kanalen.
Heraldiken hade av samma strukturella skäl inte kunnat komma till i Italien eller i det tysk-romerska riket där makten var mer fragmentiserad.

 

Persevanten Parzival

Klaus Graf skriver om tyskarnas förmåga att blanda ihop en titel med ett namn, nämligen häroldsassistenten Persevant med kung Arthurs förtrogne riddare Perceval (tyska: parzival, engelska: Percival).

I Klaus Grafs artikel ”Parzifal als Nebenform für Persevant” visar han på källor där denna sammanblandning, eller vad det nu kan vara, finns.

Grafs sammanställning är synnerligen intressant eftersom den visar på hur lätt ord kan förvanskas, misstolkas eller bara lekas med, vilket man som sentida uttolkare ska vara medveten om. Terminologilexikon och dess bakomliggande idéhistoria är en produkt av 1800-talets ingenjörsoptimism

Nu är det inte så där jättekonstigt eftersom kung Arthur var häroldernas skyddshelgon ända sedan medeltidens mitt.