Etikettarkiv: historieforskning

Fotbollens historiebruk och heraldik

Elfsborgs logga

Leonard Jägerskiöld Nilsson lärde oss med Fotbollens heraldik att sport och vapensköldar hör ihop. Nu följs det upp med en ny intressant avhandling om fotboll och historia som kan lära heraldiker mycket om bruket av vapensköldar och andra symboler. 

Katarzyna Herd har i sin avhandling We can make new history here – Rituals of producing history in Swedish football clubs grottat ner sig i frågan ur man producerar historia med hjälp av ritualer.  Visserligen handlar avhandlingen om hur fyra fotbollsklubbar i modern tid använder symboliska handlingar och ritualer för att skapa en ny historia, men samma tänkesätt kan med lätthet studeras i ordenssällskap (sällskap likväl som statsordnar), släktföreningar eller varför inte staters propaganda.

Av det skälet är Katarzyna Herds avhandling något som jag tycker heraldiker borde studera med stort intresse (den finns i fulltext i länken här ovan).
Men läs även Fredrik Persson-Lahusens recension av densamma i Aftonbladet 25/11. Den ger ett viktigt komplement till avhandlingen genom att visa på hur viktigt det är att komplettera teorierna med en gedigen grund av baskunskap.
Med det är inte min sak här att recensera vare sig den ena eller en andra utan jag nöjer mig med att referera till dem båda.

Herds avhandling tar upp klubbarna AIK, Djurgården, IFK Göteborg och Malmö FF. Men visst kunde hon tagit med de andra tre topplagen i Maratontabellen/SM-guldstabellen: IFK Norrköping, Helsingborg och, såklart, Elfsborg (som också, tillsammans med Örgryte, toppar listan på flest SM-guld). De hade varit intressanta jämförelseobjekt genom at de inte är från de tre storstäderna. Så för att balansera Herds avhandling toppar jag den här sidan med Elfsborgs logga.

 

Den offentliga stayns historia

Statyer som föreställer kungar och krigshjältar är i Sverige framförallt ett 1800-talsfenomen, men det finns några spår bakåt i tiden. Och ytterst få från 1900-talet. 

Idag ser vi bara statyer av samtida ledare och forntida hjältar i odemokratiska stater där makten offentligt behöver manifestera sin legitimitet. Men har du tänkt på att våra kungabilder har fyllt samma syfte som Stalins och Maos imposanta porträtt? Eller gör de?

Frihetstiden var startpunkten

Det är lätt att föreställa sig att offentliga statyer är något som vi haft sedan urminnes tider, men deras historia är inte så lång. Den första kungastatyn i Sveriges offentlighet var en byst som föreställde Fredrik I. Den ställdes upp i Kungsträdgården under somrarna på 1760-talet och som längst fram till 1774. Den finns idag på slottet.

Nu är den offentliga kungastatyn inte särskilt uråldrig någon annanstans heller. De första i Frankrike kom till på Ludvig XIVs initiativ. Ett tjugotal statyer gjordes och placerades ut i Paris och på väl utvalda platser runt om i Frankrike.
Det fanns planer på motsvarande projekt i Sverige redan under stormaktstiden, bland annat av Jean de la Vallée, men inget kom till stånd.

Det fanns andra projekt som påbörjades under frihetstiden men inte slutfördes då. Som statyerna över industrimannen Jonas Alströmer (inte den här ovan, i Alingsås, utan den i Stockholm), över borgarståndets mångårige talman Thomas Plomgren (vars barn adlades för hans förtjänster) samt grundlagsmännen Per Ribbing och Carl Gustaf Gyllencreutz, vars arbete lade grunden för frihetstiden. En bakgrund till dessa val kan kanske förstås utifrån de argument om nyttan av offentliga monument som riksrådet Carl Fredrik Scheffer och arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz regelbundet framförde. Bland annat var det temat i Adelcrantz presidietal i Vetenskapsakademin 1757, där han betonade att Stockholm var den enda stad i Europa ”hvarest ingen Stod blifvit uprest, dess namnkunnoge Konungar til åminnelse” (Adelcrantz, Carl Fredrik; Tal om de fria konsternas värde …, 1757). Enligt dessa två var det främst kungarna som skulle kommas ihåg, så en viss oenighet fanns tydligen mellan initiativtagarna och de som sedan gjorde om förslaget till konkret handling.

Gustavianska perioden

Nu tar kungastatyerna fart på allvar, om än inte så många. Den mest kända är Gustav Vasa som då och än idag står framför Riddarhuset. Den invigdes långt in i den gustavianska eran men initiativet togs faktiskt redan under frihetstiden.

Att det var just Gustav Vasa som stod i centrum kan förstås genom insikten om vad han kunde symbolisera. För adeln var han den främste ur deras led som stod upp i kris och blev Sveriges rättmätige kung. Det betydde att kungarna och adeln var ett och samma stånd. Det är också därför Vasa-vapnet i sin förkungliga version finns i Riddarhussalen på Riddarhuset

För Gustav III och monarkerna var samme Gustav kungen som förenade monarken och folket, och genom att lägga beslag på den tolkningen kunde Gustav III sidstäppa adelns anspråk.
Sedan fanns det självklart en tredje tolkning av Gustav Vasa, som bland annat boktryckaren Lars Wennberg förde fram. Här var Gustav den samlande personen för svensk allmoge eftersom det var bönderna (utan stöd av vare sig adel eller kungamakt) som befriade Sverige från det ok som Danske kungen lagt på landet. Och denna rörelse hade Gustav enat, vilket då gjorde honom till folkets främste företrädare, men inte till vare sig adelsman eller kung av Guds nåde.

1800-talets kungavurm

Frihetstiden må ha haft en svag kungamakt, men 1800-talets får ändå sägas vara svagare för förutom Karl XIV Johan eftersom hela samhället tappade tron på kungen som företeelse. Och kanske är det just därför som det är detta århundrade som mer än något annat offentligt hyllar kungligheterna, gärna sittandes till häst för att visa på deras mannamod.

Vilket för oss heraldiker gör denna tids offentliga konst extra intressant, för det innebar att det fanns många skäl och mycket utrymme att få in en heraldisk sköld.

Så mer om det i ett kommande inlägg.

Dagens offentlighet

Som en avstickare. Dagens offentliga statyer är i regel abstrakta och motiveras med att de ger människor inspiration. De kom fram på allvar under 60-talet och passar väl in i vår individualistiska och välmående värld där alla har resurser att utveckla sig själva.
Det motiv som dominerade dessförinnan var lekande barn och livsglada ungdomar. Det är en typ av statyer som kommer efter 1:a världskriget och är som starkast efter det andra. Helt klart är det livet och ungdomen som framhävs eftersom den mogna människan inte bara en gång utan två gjort sitt bästa för att på det mest djuriska sätt mörda sina grannar. Att då sätta upp en staty som hyllar den person som lät bomber falla över barn var nog i magstarkaste laget för de flesta västeuropéer.
Innan barnen tog plats var det påfallande många vetenskapsmän, konstnärer och djur som  tog plats i offentligheten. Samt bilder från forntida historier. Dessa hör nationalromantiken till.

I ingen av dessa motiv passar den heraldiska bilden in så därför förekommer heraldik väldigt mycket mer sällan – fram till nutid, då vi har kommit fram till varumärkets gyllene era. Nu plockas det heraldiska vapnet fram i tid och otid. Nästan så att en heraldiker ibland kan tycka att det är väl bra.

 

 

Läs vidare

Jonas Nordin; Frihetstidens monarki (2009)

Barnen har samma historia

Att lära av det förflutna av Karin Sandberg

Har 11-åringar i Sverige olika syn på sin historia beroende på bakgrund?
Nej, visar forskaren Karin Sandberg i sin nya avhandling. 
– Eleverna uppfattar att de tillhör ett gemensamt ”vi” och att det är sin egen historia de får lära sig i skolan, oavsett vad de har för bakgrund, säger Karin Sandberg, universitetsadjunkt vid Mälardalens högskola, som forskar om historieundervisning.

Temat för Karin Sandbergs avhandling är intressant även för oss heraldiker genom att hon tar upp frågan om identitet. Inte minst vinkel hur man själv (i detta fall 11-åringar) ser på sin identitet. I sin avhandling har hon därför undersökt elevernas historiekultur: hur de uttrycker, tänker kring och förstår sin historia. Undersökningen visar att eleverna ser sig själva som del av flera olika ”vi” utan att det stör deras identitetsuppfattning. De pratar om ”vi” när de pratar om Stockholms blodbad eller Gustav Vasa samtidigt som de pratar om ”vi” när de pratar om sig själva som exempelvis mörkhyade.

– De tillskriver sig själva flera olika historiekulturer samtidigt, som överlappar och kompletterar varandra sömlöst. 11-åringarna ser helt enkelt ingen konflikt i att tillhöra flera olika ”vi” samtidigt, säger Karin Sandberg.

Sandbergs forskning tar sin utgångspunkt i den tyske didaktikern Jörn Rüsen, som identifierat fem dimensioner, inom vilka vår historiekultur rör sig: politiskt, estetiskt, moraliskt, kognitivt och religiöst. Vågar man hoppas att någon uppsatsskribent försöker sig på ett heraldiskt ämne med samma metod? Det tror jag skulle ge en värdefull berikning av hur vi tolkar heraldikens historia och förstår de heraldiker som skapat den.

Karin Sandberg disputerade den 5 oktober vid Mälardalens högskola på avhandlingen  Att lära av det förflutna – yngre elevers förståelse för och motivering till skolämnet historia

Sveriges bäste på kyrklig heraldik

Biskop Åsa Nyström i Luleå.

Länge var Bengt-Olof Kälde den ende men idag utropar jag Claus K Berntsen till Sveriges främste på kyrklig heraldik*.

Den kyrkliga heraldiken i Sverige har ofta hamnat i ett bakvatten. Få har engagerat sig i den och kyrkliga vapenkonsten och kunskapen är därefter. På många sätt är Bengt-Olof Käldes stora insats inom den teoretiska heraldiken hans enträgna arbete med att systematisera och pedagogiskt förklara den kyrkliga heraldikens form och funktion här i Norden.
Nu har Claus K Berntsen tagit vår kunskap minst ett steg vidare.

Det moderna biskopsvapnet i svenska kyrkan

I hans nyligen framlagda kandidatuppsats (Lunds universitet) går Berntsen på djupet med de moderna svenska biskopsvapnen. Och fokus lägger han lite oväntat, men läsvärt, på för heraldiker så udda tankar som:
Vilka teologiska frågeställningar och symboler finner vi i biskopsvapen?
respektive
Vilken påverkan har den sekulära heraldikens frågeställningar på kyrklig heraldik?

Jag tycker att det är spännande att läsa en heraldiker som försöker  förstå intagarens tankar bakom sitt vapen och inte bara se till vapnets konstnärliga utförande eller komposition.

Uppsatsen tar bara upp biskopsvapen tillkomna efter år 2000. Anledningen är, enligt Claus, att detta år sammanfaller dels med Svenska kyrkans självständighet från svenska staten, dels med att heraldikens giganter under efterkrigstiden – Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde – då lämnar heraldiken.  Mot den begränsningen har jag inget att invända.

Det som sedan följer är en gedigen och inspirerande studie av moderna svensk kyrklig heraldik. De märks att Claus behärskar sig ämne väl och han ger mig som läsare en god kunskap om ämnet. Det här blir helt klart ett referensverk när uppsatsen väl kommer i tryck – även om jag har förstått att det inte är riktigt klart på vilket sätt (eller så har jag förstått det men väljer att hålla tyst).
Eftersom jag har uppsatsen skulle ha kunnat publicera ett utdrag ur den, men eftersom den inte är formellt publicerad av Lunds universitet än (med tanke på det som nämnts ovan) så känner jag att jag inväntar Claus slutversion.

Källorna

Och så måste jag säga att hans urval av litteratur är genomtänkt. Här finns alla tänkbara vapenregister och en hel del opublicerat material, främst brevväxling mellan biskopar och berörda heraldiker, omnämnt. Detta material är knappast hemligt så att få det på pränt att och var det finns är bara det värt mycket för framtiden.

Dessutom finns här hänvisning till rätt heraldisk litteratur för att få relevant kunskap om ämnet. För en icke-heraldiker som vill forska kan det stundom kännas som att heraldiken saknar vetenskaplig grund. Historiker faller då gärna in i fällan att citera andra historiker som nämnt heraldiken bara för att begå misstaget att upprepa felaktigheter eller plattityder. Är du lagd åt det skadeglada håller kan du exempelvis läsa Dick Harrissons eskapader inom heraldiken eller ev avhandling som ”Der svenska väldet” av Torbjörn Eng. Både Harrisson och Eng är klar läsvärda och mycket vederhäftiga i det mesta som rör historia, men inte om heraldiken.

Möjligen tycker jag mig sakna referenser till Rutger Croneborg som skrev om adliga vapens innehåll, och då kom in på de adelsmän som adlats tack vare sin biskop-fars förtjänster. Men det ligger å andra sidan långt utanför uppsatsens period så det är inte relevant. Men för dig som vill läsa mer vill jag tipsa om att de finns i Heraldisk tidskrift i ett flertal nummer mellan 1968 och 78.

* Bara så att du vet – Claus kan mycket om annan heraldik med.

Pretantiöst och pompöst dravel

Jesper i Maulbronn

På senare tid, och även framöver, har det kommit en hel del inlägg som kanske inte är de mest lättlästa. Men ha tålamod med dem för de bygger tillsammans en väv som jag tycker behövs. 

Det handlar om gamla artiklar som jag haft liggande på min hårddisk i flera år. Infall som delvis blivit klara, delvis saknar avslutningar. Ibland har jag faktiskt glömt bort vad min slutpoäng var men jag har ändå med dem.

Någon kanske tycker att det är pretentiöst och pompöst dravel. Kanske är det rätt. Må så vara för är det något som heraldiken liter brist på så är det just det pretentiösa. Texter som utmanar, som vill mer än bara visa upp enskilda vapen.

Sedan jag började den här bloggen 2015 har jag skrivit inlägg motsvarande ungefär 1000 A4-sidor. Ett enskilt inlägg gör kanske inte så mycket men jag tror att alla dessa texter tillsammans skapar en bred bas som gör det lättare för andra att gå vidare i det här fantastiska ämnet. Därför är det viktigt att blanda högt och lågt. Jag hoppas också att min blandning får andra att våga tycka till och skriva/forska mer om heraldik.

Har du några tankar om detta är du välkommen att mejla mig på jesper@heraldik.se

Jag kan/vågar tyvärr inte ha något kommentatorsfält igång för jag litar inte på WordPress och har redan haft två överbelastningsattacker genom just kommentatorsfältet. 

 

 

Metod och ideologi inom heraldiken

Varje klass och varje samhälle har sitt eget sunda förnuft, den där känslan av vad som är rätt och vad som är fel. Om det sedan ska kallas överideologi eller det undermedvetna är mer en fråga om tycke eller smak; vad som är klart är att det sunda förnuftet är de tankar som binder samman medlemmarna i gruppen och därför är grunden för alla ställningstaganden som gruppen gör.

En studie av de idéer som styr oss människor kan delas in i två huvudfåror. Den första är studiet av de manifesta idéerna. Det är de åsikter som framkommer i manifest, festtal, partiprogrammen och det som sägs i intervjuer. Kort sagt de idéer som hörs och syns i medierna och därför de som tas upp vid kaffeborden. Isberget ovan ytan.

Den andra fåran är de latenta idéerna. De är svårare att upptäcka men mer betydelsefulla. Det är bland dessa föreställningar som grunden till de manifesta idéerna finns och dessa kan aldrig motsäga de latenta idéerna. Isberget under ytan.

De manifesta idéerna formuleras vid två tillfällen av två grupper. Den ena är en radikal grupp som önskar förändring. Den andra är en konservativ grupp som önskar behålla allt vid det gamla. Den konservativa gruppen sätter inte sina idéer på pränt förrän de hotas av den radikala gruppen.

Idéerna är inte enskilda människors idéer utan gruppens gemensamma övertygelse. Så vad har då detta med heraldik att göra? Här kommer en kortare fundering kring heraldikens historia utefter dessa grundtankar.

Börden framför meriten

Aristokratin började ge luft åt sina krav på privilegier först när dessa var hotade, och det hotet kom på allvar vid mitten av 1600-talet för att öka under 1700-talet till dess att aristokratin förlorade sin makt. Den avgörande borgerliga striden var ju franska revolutionen men det var upplysningstiden som var de manifesta idéerna.
För en heraldiker är det därför värt att notera att merparten av de adliga rangtecknen införs när adeln är hotad och att det regler som inför för att begränsa övriga befolkningens rätt till ett släktvapen införs under samma tid. Inte under de fem sekler som föregår adelsprivilegiernas sammanbrott.
Att sedan heraldiska historiker och samtida debattörer med otydligt språk försöker ge sken av att dessa nyheter hade en lång historia är en annan sak.

Läs gärna mer om 1600-talets strid mellan börd och merit i ”Det hotade huset” av Peter Englund eller Göran Norrbys ”Ordnade eliter”

Ordnar framför vapen

Det borgerliga samhället under 1700-talet, och än mindre under 1800-talet, visar ringa intresse för heraldiska vapen eftersom dessa ju är ett uttryck för det gamla samhället. Inte heller de gamla riddarordnarna med sitt speciella formspråk vinner nya anhängare under den tidiga borgerliga eran som betonar individen framför kollektivet.
Till en början är detta inget uttalat. Det framkommer i det vardagliga beteendet där familjen, med fadern som överhuvud, sätts i centrum och i den ekonomiska lagstiftningen som allt mer inriktar sig på avtal mellan individer på bekostnad av äldre tiders kollektiv och korporationer.
Det är först när borgerligheten hotas av demokratin (minns att borgerliga företrädare överlag var emot allmän rösträtt och parlamentarism en bra bit in på 1900-talet och kvinnans ställning blev märkbart försämrad under borgerlighetens tidevarv) som dess företrädare betonar individen (mannen) som samhällets stöttepelare.

Ordensväsendet med sina kraschaner och blåa band passar här det sena borgerliga samhället bättre än det heraldiska vapnet. Ett ordensband visar att just denna man har åstadkommit något beundransvärt och att han gjort det på egen hand utan hjälp från släktingar. Ordensutmärkelsen är ett tecken på merit där det heraldiska vapnet är ett tecken på börd.

// Fortsättning följer //

Historiedagarna, dag 1

2017 besöker historiedagarna Borås. Här bokstånden i Högskolans entré.

Historiedagarna 2017 i Borås. Ett evenemang som jag nu för första gången fått möjligheten att besöka. Och det gav mersmak.

Invigningen hölls i Carolikyrkan mitt i Borås och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström höll invigningstalet efter att ordförande Dag Klackenberg hälsat välkomna. Därefter utdelning av priset till bästa historielärare, som jag tror gick till Mikael Karlsson, men jag kan ha hört fel.

Med detta avklarat promenerade de 400 deltagarna över till Borås högskola några stenkast bort. Visserligen var detta av nöden tvunget eftersom Borås inte har byggt klart sin kongresshall än och Högskolan inte rymmer alla som kommit, men inte desto mindre var det ett välkomet trivsamt uppbrott som gav oss möjlighet till lite informellt småprat. Vilket alltid är välkommet.
Själv fick jag en pratstund med såväl Magnus Bergsten, Jacob Wiberg, Bo Eriksson som Henrik Klackenberg. Bara det var värt det lilla uppbrottet.

Forskarna Johan Östling, Bo Eriksson och Annika Törnqvist (från Clio)

Kunskapens nya rörelser

Första föreläsningsomgången (och den enda för mig denna dag). Jag valde Bo Erikssons och Johan Östlings ”Att skriva historia för en intresserad allmänhet” för den kändes mest relevant för mig.

Just det här med att skriva för en intresserad allmänhet är något som jag själv funderar mycket över, både här på bloggen och som redaktör för Vapenbilden. Jag håller med Johan och Bo om att populärhistoria inte är en förenklad version av riktig historia skriven av glada entusiaster som Nationalencyklopedin antyder. Läs gärna deras förklaring och ni ser en text som inte hade passerat en vanlig redaktörs röda penna. Det är som ett eko från 50-talets Elvis Presley eller Tommy Steel, men mer i versionen av 90-talets Herman Lindqvist eller Peter Englund.

Nä, populär historia är snarare att på ett seriöst sätt bemöta en läsekrets som är intresserad och ofta kunnig, men inte inom det historiska facket. Så därför stryks de mest akademiska inslagen i texten till förmån för läsbarheten. Innehållet tror jag däremot vinner på att behålla sin abstraktionsnivå och efter att ha tittat igenom boklådornas historieavdelningar verkar redaktörerna ha dragit samma slutsats.

Problemet är för historiker, och här kan jag bekräfta att det även gäller heraldiker, att det är väldigt svårt att få forskare att skriva. Om det är för att de inte vill sänka sig till de övrigas nivå eller om det skulle visa sig att den akademiska nivån är densamma som den icke-akademiska när de får mötas vågar jag inte svara på men det är synd att mer expertkunskap inte kommer fram.

Men det var en liten utvikning från Johan och Bos diskussion. Det handlade mer om hur akademierna kan och behöver verka för att nå ut men ändå behålla sin expertis. tt intressant projekt finns i Australien och kallas ”The conversation”. Här har riktigt redaktörer ansvar och de ger uppslag/uppdrag till forskare som skriver en text som sedan bearbetas till läsbart skick.

”Kunskapens nya rörelser” är ett annat uppslag och den skriften kan du läsa här. Den sammanfattar forskningens problem på ett förtjänstfullt sätt samtidigt som den utvecklar Johan och Bos tankar under symposiet. Läs den gärna och fundera kring den några minuter. Jag säger inte att den förändras ditt liv men kanske uppmuntrar den dig till någon form av aktivitet.

En notering jag gör är att skriften pratar om det nya medielandskapet och hur pressen retirerat. Därför är det talande att de tidningsartiklar som författarna själva refererar till finns i Svenska Dagbladet, men inte i Dagens nyheter, Göteborgs Posten eller Sydsvenska dagbladet.

Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Tips till den som vill skriva

Från föreläsningen vill jag förmedla sex tips som gör dig till en intressantare författare av populärvetenskapliga texter utan att förlora din relevans.

1 Skriv en intresseväckande ingress/inledning (tänk scener)

2 Dramaturgin är central. Bygg upp historien, spara det intressanta till slutet (det är alltså motsatsen till att skriva en uppsats där vi börjar med att berätta vem mördarens är och därefter grottar ner oss i alla detaljer)

3 Skapa närvaro.

4 Detaljerna är viktiga. Inte i form av noter men i form av miljöer. Det har också fördelen att ge oss själva bättre förståelse för vårt ämne. Ta gärna hjälp av reenactment-personer eller museer när böckerna inte ger ledtrådar.

5 Snärtigt språk med oväntade formuleringar.

6 Våga komma med något nytt. Upprepar du bara vad andra skrivit kan då vara säker på att även läsaren har den informationen och varför ska de då läsa din text?

Akademiskt eller inte

Skriver bara av mig för jag blev så paff när en känd heraldiker (pensionär) på allvar hävdar att det är skillnad på hur man förhåller sig till fakta om man är verksam vid universitet mot att man inte är det. 

Men ju mer jag har funderat på det desto mer är jag inne på linjen att hen tillhör en generation där man antingen läste vid universitet och blev kvar där eller inte alls läste vid universitet utan började jobba när man tagit studenten. För de som är yngre än mig är detta ju fullständigt främmande eftersom hälften av alla 20-åringar tar akademisk examen.

Och apropå det här. Läste du att förre finansministern Anders Borg nu är på väg att antas till doktorandutbildningen i ekonomi vid Handels. Han var visst välmeriterad, tyckte en av professorerna som lämnat vitsord. Kan inte annat än hålla med, men jag är ju lite osäker på om han var så noga med fakta när han var minister; han var ju gudbevars inte vid universitetet.

Knut Erikssons två lejon

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Är kung Erik Knutsson två lejon ett vapen eller en symbol för kungamakten. De två lejonen är ju inte placerade som man kan förvänta sig om det var fråga om en sköld?
Den frågan har jag och MS brottats med den senaste tiden. Det är ju tydligt att lejonet har använts av den Erikska ätten efter kung Erik regering (1208-16), men det betyder ju inte att han själv använde ett heraldiskt vapen med ett lejon.
Vi vet ju att det under medeltiden inte var ovanligt att domstolsförhandlingar hölls utanför eller i närheten av kyrkporten. Vi kan också se att lejon förekommer relativt ofta, jämfört med annan symbolik, vid kyrkporten. Dessutom parvis och placerade på var sida av porten. Det gör ju att domstolen, och därmed makten, flankeras av lejon.
Domar innehöll inte sällan uttrycket ”inter duos leones” (mellan två lejon), åtminstone på kontinenten.
St Edwards tron från 1296 med sina lejonben.
Lejon förekommer även på troner, även om inte så många är bevarade från medeltiden. Ett exempel från sent 1200-tal är den engelska kröningstronen. Även om beläggen inte är allt för många finns det alltså tecken på att lejonen som figur uttrycker kunglig (doms-)makt under för-renässans-medeltid. Det vill säga den tid och den kultursfär som även skapade heraldiken,
Bakgrunden är säkert religiös eftersom Bibeln så tydligt låter kung Salomon representeras av två lejon (Barbara Deimling, The Courtroom. From Church Portal to Town Hall, i The History of Courts and Procedure in Medieval Canon Law, s. 43-47)

Eriks två lejon

I kung Eriks fall har vi alltså ett för medeltiden unikt sigill där två lejon  står vända mot varandra. Flankerar de kanske något som inte syns i den inte helt bevarade bilden (och då menar jag att det finns utrymme för en symbol över eller under lejonen)? Nej, det tror jag inte utan det rör sig nog bara om dessa två lejon.

Erik levde just då heraldiken höll på att slå igenom. Redan 1195 börjar danske kungen avvända tre lejon i sitt vapen, men vi har inte någon antydan om att någon annan person i Skandinavien följer hans exempel förrän bröderna Boberg 1219 undertecknar ett brev med var sitt vapensigill (om vi inte ska tro att karlen Birger brosa förde ett lijevapen, men det är tveksamt).

Eftersom det bara är tre år före kung Eriks död och eftersom det tar ett litet tag från inspiration via idé till färdigt sigill och vidare till tillfälle för två bröder att vara tillsammans och underteckna ett testamente tror jag nog att vi kan vara helt säkra på att även kungen hade en vapensköld, om än kanske inte ett vapensigill.

Det här är förstås något jag påstår helt utan bevis, men ibland får man som historiker/heraldiker lämna vetenskaplig metod och ta till polisiär där slump lite existerar och ett sammanhang ibland betyder mer än teknisk bevisning. Men sedan är det förstås upp till domstolen/läsaren att se om denna indiciekedja håller eller inte.

Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195
Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195

Lejonens betydelse för Erikska ätten

Men tillbaka till de två lejonen. Nej, jag tror inte att Eriks sigill är ett heraldiskt vapen i vår mening, utan att det är just ett sigill. Jag tror alltså inte att de varit målade på detta vis på en sköld.

Men jag tror att två lejon har betytt något speciellt för kung Knut och för den Erikska ätten redan före sonen Erik Eriksson (1222-50) tar sitt heraldiska vapen med tre stolpvis placerade krönta leoparder.
Vi ser lejonen på mynt från sent 1100-tal slagna av kung Knut Eriksson men vi ser inte lejon på de mynt som slagits av någon av kungarna från den Sverkerska ätten. Och dessa två motvända lejon finns även på en kyrklig väggmålning som är från kung Eriks regeringstid och som har hans namn inskrivet. Målningen finns i Dädesjö kyrka i Småland.

Det finns därmed en stor sannolikhet att lejonen vid denna tid (sent 1100-tal tidigt 1200-tal) i Sverige symboliserade den Erikska ättens kungavärdighet. Det finns heraldiska tecken från 1220-1240-talen som stärker den tesen, och det är att de stormän som är nära förbundna med den Erikska ättens ättlingar till kung Knut Eriksson tenderar att föra heraldiska vapen som är en förkortning av kungens lejonvapen. De för helt enkelt ett lejon med bitecken (med detta sagt hävdar jag alltså att Bjälbo-ättens lejon är hämtat från Erikska ättens vapen, men det är en annan historia),  J

Men varför lejon? Här ser jag tre möjliga skäl. Det ena är det som varit den röda tråden i denna text; lejonet som symbol för kunglig domsmakt och biblisk kunglighet. Det andra är att lejonen är ett motvapen till det danska kungavapnet. Rent heraldiskt skulle det vara möjligt men det förklarar varken kung Eriks unika sigill eller Erikska ättens lejonmynt. Därför tror jag inte på den även om teorin inte är helt omöjlig.
Det tredje skälet till varför Erikska ätten så tydligt börjar använda lejon är skäl ett här ovan kopplat till legenden om Erik den helige. Denne kung, far till Knut Eriksson, var under denna tid centralfiguren i den propaganda som kung Knut byggde upp för att stärka sin och släktens makt. Och om man har en helgonkung är det naturligt att denna ska förknippas med det mest kungliga och samtidigt mest bibliska av alla djur – lejonet.

Kung Erik Eriksson skapar lejonvapnet

Först när Erik Knutssons son, Erik Eriksson läspe och halte träder in i vuxenlivet börjar man på allvar att använda det lejonvapen som sedan ärvdes av hans systerson kung Valdemar.

Problemet med att för tidigt använda ett symbolspråk är att det miste förstås av mottagaren för att vara användbart. I annat fall blir symbolen bara en dekoration. Och under kung Erik Knutssons tid var det heraldiska vapnet så nytt att det inte fungerade som kunglig symbol eftersom heraldiken inte hade någon större plats i folks medvetande. Däremot begrep folket från stormän ner till vanliga bönder vad Juda lejon var för något och vem kung Salomon var.

Sedan kan det finnas ytterligare ett skäl till att man i Sverige använde två lejon, alltså just antalet två. Två vargar och två korpar finns hos Oden och även om tron på asagudarna inte längre levde kan stridsromantiken kring dem mycket väl ha gjort det.

Så här kan en öppen fråga två vänner emellan utvecklats till ett ganska långt resonemang. Jag hoppas det varit till glädje och inspiration för dig som är nyfiken på heraldiken.

Birger Brosas vapensköld

Birger brosas sigill från sent 1100-tal.
Birger brosas sigill från sent 1100-tal.

Är Birger brosas vapen Sveriges första eller är det bara ett missförstånd?

Det finns en bild av jarlen Birger brosas (död 1202) sigill där en sköld som antyder en lilja finns med. Detta kan vara det första vapnet i Sverige, eller hela Norden, men det lite osäkert. Det är till och med osäkert om det är en lilja. Det kan vara ett streck eller en kant på skölden.

Jag är den förste att hålla med om att det ser ut som en lilja men låter jag mig luras av vad jag vill se eller finns det verkligen där – ett svenskt vapen från kanske 1180-tal.

Sigillet kan inte vara yngre än 1202, då han avled, eller äldre än 1170-tal, då han blev jarl. Med tanke på att hans bröder, barn och syskonbarn konsekvent använder andra vapen samt att ingen svensk, dansk eller norrman inom 25, 30 respektive 50 år kommer att ha ett vapen och att i princip inte någon utanför området sydöstra England, Normandie och västra Brabant hade vapensköldar vid tiden kring 1170-1190 bör man vara skeptisk. Vapnet är helt enkelt ett unikum.

Frågorna kring Birger brosas sköld är många

Men det kan ju ändå vara så att det är en vapensköld. Frågan då är vad det är för vapensköld. Är det en heraldisk sköld i den mening vi har, eller var det en sköld med en vacker utsmyckning eller är det måhända en symbol för jarla-ämbetet han har på sin sköld?

Det sista är en än vildare spekulation, men det är värt att notera att liljestaven även används av lagman Folke i Västergötland (som kan ha uppfattat sig som de facto-jarl i det oroliga 1220-1230-talet och hos Guttorm jarls (född 1120-tal, jarl senast 1163, död 1172) sonson Sigge Guttormsson.  Rent symboliskt skulle en liljestav – som sedan 1160-talet är känd från svenska kungasigill, vara en symbol som en kung ger en av sina närmsta män som tecken på att denne har kungliga befogenheter. Dock inte lika stora som kungen som därför behåller riksäpplet (makten), kronan (kungavärdigheten) och svärdet (lagen).

Noteras bör att Guttorps namn finns i Särö klosterkyrka i Danmark, eftersom hans dotter Helena gifte sig med danske stormannen Esbern snare, men hans sköld finns inte i vapenfrisen. Bara hans namn.
För övrigt gifte sig Guttorms barnbarn Sigge sig med Birger harts dotter Kristina.

Och den som vill ha ännu mer att fundera på kan ju fundera på varför den uppenbart mäktige Sigge liksom de lika mäktiga Algotssönerna har en ros i sin sköld (innan de byter till griphuvud). Slump eller symbol för något under 1200-talets andra hälft? Även Birger jarl beströr sin sköld med rosor.  Men det är en annan historia.

Vapen för Sigge Guttormsson (död 1283), sonson till Guttorm jarl
Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.

 

Källor

Läs mer om Guttorm: Guttorm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13326, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2017-05-29.