Etikettarkiv: historieforskning

Har Heder och Ära betydelse?

Heder och ära var centralt i vasatidens Sverige. De ärliga hade en plats i samhället, de ärelösa blev fullständigt utstötta.

Det tidigmoderna Sverige var en väldigt annorlunda plats. Få av oss skulle kunna känna igen sig i det samhället och ingen skulle kunna navigera i det sociala landskapet. Religionens betydelse brukar vara det som först tas upp, men även hedersbegreppen är centralt. För i detta samhälle kunde en ärlig människa inte ljuga eller begå brott. Den som är ärlig har heder och vice versa, och därför var det så viktigt att få 12 edsvurna män eller kvinnor att gå i god för ens heder.

Den vars heder ifrågasätts måste därför försvara den till varje pris. Så om prästen Christoffer Hansen i ett gräl med kapten Thomas Christian anklar den senare för att vara far till fru Berntssens barn, så kommer maken, Michell Berntssen, att stämma prästen Christoffer för förtal och kräva att varje ord tas tillbaka. Och kaptenen kommer att ta in intyg som visar att han som ärlig man omöjligen kan ha begått hor. Men stämningen får på intet sätt handla om själva otrohetsfrågan och barnet utan bara om själva anklagelsen där ingen, inte ens prästen, får anklagas för att ljuga. Prästen måste bara ta tillbaka sina ord. När orden har tagits tillbaka är hedern återställd.

Skulle anklagelsen däremot stå fast så skulle en helt annan rättegång ta vid, den om hor, vars straff var döden.
Just detta rättsfall ägde rum i Kristianstad år 1632.

Egenskap och Föremål

Hedern vad alltså extremt viktig i vasatidens ortodoxa samhälle och det på ett sätt som saknar motstycke i Europa (samma strikta hedersbegrepp gällde i alla de nordiska länderna, speciellt rörande sexualiteten).

Hedern var alltså en egenskap som kunde förstärkas eller försvagas och även helt förloras, allt värderar utifrån det gällande värdesystemet.

Men hedern var också ett ting som man bar med sig, något konkret som gick utanför individen själv. Detta gjorde att staten kunde fråndöma en brottsling dess heder och ära, vilket alltså gjorde personen till en lögnare som ingen kunde lita på, och som därför inte kunde få en plats inom den sociala gemenskapen. Man kunde inte låna pengar, köpa gjord, ingå avtal eller gifta sig. Lagen kanske inte alltid förbjöd det, men de sociala konventionerna gjorde det.
Det var detta som gjorde det tidigmoderna Sverige till en hederskultur.

Var Sverige en hederskultur?

Ja, det får vi nog lov att säga. Det betyder inte att det kan översättas rakt av till dagens konfliktområden och det betyder verkligen inte att de patriarkala strukturer som finns idag har något med att Sverige egentligen är lika mycket hederskultur som vissa muslimska länder är idag. Men det går samtidigt inte bortse ifrån att det var en hederskultur och att våra äldre traditioner och vår historia måste förstås utifrån bland annat dessa sociala strukturer.
Marie Lindstedt Cronberg ställer upp tre punkter som reder ut det mest grundläggande i en hederskultur (s 118).
• Att människor själva resonerar i termer av heder och ära och vägde in hedern i sina handlingar och ställningstaganden.
• Att det omgivande samhället resonerade utifrån heder som en nödvändig egenskap för umgänge och social tillhörighet.
• Att statsmakten och dess institutioner hanterade heder och ära som en konkret storhet som man lagstiftade om och som man kunde ta ifrån enskilda människor som ett straff. Även själva statsmakten och riket tycks ha uppfattats som bärare av och förvaltare av någon form av heder och ära, som behövde bevaras och helst förmeras i olika sammanhang

Heder och heraldik

Kan heder kopplas till heraldiken? Ja, på sätt och vis, och det kan vara av värde att förstå hedersbegreppet för att förstå hur och varför bland annat heraldiska vapen användes så som de gjorde, och varför de senare försvann.
Heder och ära är individuella egenskaper. Man kan förstärka sin heder genom vissa handlingar och man kan förlora dem genom andra. Men det påverkar inte direkt övriga personer i ens omgivning. Heraldiskt kan man se detta genom att en person kan förklaras förlustig sin sköld och adelskap, men kollektivet familjen drabbas inte. Barnen kan alltså fortsätta inneha adelskapet, liksom övriga släktingar.
På samma sätt kan individen genom hänvisning till sin börd stärka sin heder och ära utan att behöva utföra en enda handling, och börden kan då kommuniceras socialt genom det heraldiska vapnet eller genom titulatur och tilltal. ”Vapnet är för ögat vad namnet är för örat”, i dess egentliga betydelse.
För den person som är på väg upp i samhället men står utanför bördsadeln kan ett heraldiskt vapen ändå hjälpa till att kommunicera den heder man anser sig vara värd. Det kan vara en av förklaringrana till att heraldiska vapen bland ofrälse blir så mycket vanligare under vasatid men försvinner när hederskulturen tappar i betydelse, vilket sker under 1700-talet.

Läs mer

Om allt detta skriver Marie Lindstedt Cronberg i artikeln ”Heder och ära i tidigmodern tid” (Förmoderna livshållningar, 2008).

Danska bönders sigill

Även danska och skånska bönder hade sigill på medeltiden. Få var heraldiska och de var inte vanliga, men ett trendbrott syntes under 1400-talet.

Danmark med sina skånska landskap var under medeltiden mer socialt skiftat än Sverige. Landets bönder var längre ifrån makten och det märks på många sätt. Men 1400-talets agrara kris fick även här politiska följder där bondegrupper kunde ta ett kraftigt steg uppåt. Danska bönder var till exempel representerade på herredagarna som ett av de fyra stånden från 1400-talets mitt till 1536. Visserligen var deras inflytande väldigt litet, men de räknades.

Samtidigt pågick en rörelse i motsatt riktning där andra bondegrupper (fästebönder) nedvärderades allt mer. Det syns i källorna i hur bönder omtalas som vanvördiga, hur lagarna ändrades så att de blev mer beroende av sina jordherrar (vornedskapet) och framväxten av tjener-begreppet. Detta kom så småningom att leda till att hela bondeklassen nedgraderades

Av detta kan man idag lära sig att man ska vara försiktig med att tro att man har samma intressen som klassen ovanför, för man kan då (och nu) snart finnas sig i en situation där man snarare faller en klass. Som lägre medelklassen i USA idag.

Böndernas sigill och andra statussymboler

Sigill hörde till de statussymboler som bönderna tog till under 1400-talet. Det gäller då de självägande bönder som skapat sig rikedom framför allt genom boskapshandeln. Sigillen hittar vi i rättsdokument som också visar att bönderna var mer delaktiga i processerna på en högre nivå än tidigare.

Sigillen hade en stor betydelse även på kollektiv nivå. Kalmarunionens slut och det nya Danmark innebar en försämring för danska bönder, vilket tydligen märktes redan vid herredagen 1524-25. Då vägrade nämligen bönderna i Bjäre härad att skicka med sitt häradssigill med sina representanter eftersom de inte villa att det skulle användas för att visa att de kollektivt tog del i besluten. (Bjäres brev till kungen, St Hans afton 1524 tr. i (da) Historisk Tidskrift 1847, s. 450)

Adeln trycker på

Som en följd av denna samhällsförändring blev det allt viktigare för frälset att visa upp sin status, vilket irriterade självägande bönderna enligt de skrivelser vi har från samtiden. (Cederholm, s 52)

Det framfördes mycket klander mot biskopar och prelater för deras ståt som tog sig uttryck i dyrbara kläder, guld och juveler och stora följen. samtidigt fanns det en kritik från adeln gentemot stadsborgerskapet som enligt de förra använde för mycket prål.

I allt detta blev bärandet av vapen (inte heraldiska, utan blanka vapen) en viktig avdelare. Inte minst i stadsmiljöer där man svårligen kunde motivera bärandet utifrån ett militärt behov. Men genom att bära vapen markerade man att man hade krigsförmåga och genom att ha krigsfömåga var man berättigad till en plats i staten. man var en medborgare och inte en tjänare. Så resonerade bönder och borgare för precis så legitimerade adeln sin position som bärare av samhället.

Samtidigt ville adeln exkludera just dessa två grupper från makten även på lokal nivå, varför ett förbud mot bärnade av vapen låg i deras intresse. Förbud mot vapen jämstäldes med förbud mot guld och broderade kläder eftersom alla dessa statusmarkörer var ett hot mot adeln. Rätten till vapen begränsades efterhand allt mer men levde kvar längst i gränsbygderna, på båda sidor av gränsen mellan Sverige och Danmark. Därför är det lite kuriöst att vi i rättsmaterialet på svenska sidan kan se en för riket oproportionerligt stort antal våldsdåd som kopplas till heder och ära. (Cederholm, s 54)

Läs mer

Mathias Cederholm; En ifrågasatt ståndsordning – Bondebeväpning, privilegier och politisk status i gränsregionen mellan Danmark och Sverige kring 1500.

Mathias Cederholm: De värjde sin rätt

Bjørn Poulsen; Danske bønders brug af skrift i senmiddelalderen (2007)

Historisk Tidskrift 1847

Ordnar och heraldik, vad har de gemensamt?

Serafimerriddarnas sköldar av Leif Ericsson.

Ordnar och medaljer kopplas ofta ihop med heraldiken, ibland så mycket att de två blir samma sak. Det är problematiskt för det visar att man inte skiljer på identitet och aktivitet. 

Det finns heraldiker som tycker att ordnar/medaljer och heraldik hör ihop och det finns de som tycker att de är två helt separata ämnesområden. Jag tillhör den senare.

Att vara intresserad av ordnar och medaljer är självklart inget konstigt. Det är ett område som har lika mycket berättigande som heraldik, frimärksramlande, släktforskningen eller vad som helst. Bara med lite mer bling bling. Så ämnet har jag inget att invända emot.

Däremot blir det problematiskt när heraldiker blandar in ordnar i heraldiken och hävdar att den ena ska ta ansvar för den andre. Extra besvärligt blir det när heraldiker ska ta ansvar för vilka sammanslutningar människor är med i eftersom det blir ett rejält ingrepp i föreningsfriheten. Och får man dessutom för sig att hindra samma personer att verka inom heraldiska sammanslutningar för att de har ett intresse utanför heraldiken, är det ytterst problematiskt. Den här typen av resonemang har jag stött på så det är inte så främmande som man kan tro.

Det är för att undvika de här tankefelen som jag som redaktör för Vapenbilden tonat ner artiklar om ordnar och låtit dem handla om den heraldiska konsten inom ordensvärlden. För hur heraldiken exponeras inom ordensvärlden är självklart av heraldiskt intresse.

Heraldikern Stefan Bede med SHFs förtjänstmedalj på bröstet och Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj runt halsen.

Skilj på en orden och en vapensköld

Visst är det så att ordnar och medaljer förekommer ihop med en vapensköld. Men de har absolut inget med varandra att göra. Vapenskölden är en markör för identifikation, precis som ditt namn och personnummer. Den säger vem du är.

En orden, eller medalj, är däremot en markör för något som du har gjort. Du kan ha vunnit Nobels fredspris, OS-guld i stavhopp eller blivit statschef och fått Serafimerorden. Din orden/medalj ska då jämföras med din yrkestitel eller kanske ditt nummer i Svenska akademin.

Seriös, oseriös eller bara humoristisk

Eftersom ordnar och medaljer omges av ett visst skimmer av framgång och makt så vill såklart mindre seriösa organisationer haka på de mer seriösa. Sedan finns det de som kanske inte är så seriösa men inte heller oseriösa utan mer humoristiska. Som de ordnar och medaljer man får i ett ordenssällskap som Par Bricole eller inom den studentikosa delen av universitetsvärlden.

Här tycker jag att man kan fundera på vad som är rätt sätt att bära medaljerna. En del tycker (men det är ingen lag utan bara en åsikt) att man inte ska blanda seriösa ordnar med oseriösa. Andra tycker att visst kan göra det för de är alla ett tecken på att man uppmärksammats för det man har gjort. Ytterligare andra kan mycket väl slänga in en humoristisk utmärkelse bland de seriösa för att det är det mest effektiva sättet att göra en politisk markering om att de ska bort från offentligheten. Det är helt enkelt PR-mässigt effektivare att sätta en Buttericks-medalj bredvid Serafimermedaljen för att sänka den senare än att helt avstå från att bära medaljer. Och det är ju därför det tilltaget avskys av de som förespråkar medaljer och ordnar i offentliga sammanhang.

En heraldisk icke-fråga

För en heraldiker är detta däremot utan betydelse. Folk kan ha vilken politisk åsikt som helst och engagera sig för eller emot ordnar bäst de vill. Men oavsett vilken position de tar så är ordensväsendet ett belöningssystem för en utförd tjänst, precis som vilket bonussystem som helst som i rätt social miljö kan växlas in i reda pengar genom att man får högre anseende och därför anses mer meriterad för en post i staten/organisationen.
Detta har ingen betydelse för det heraldiska vapnet.

Vad som däremot kan vara av intresse för heraldiken, är kunskapen om ordar och medaljer eftersom dessa är en heraldisk hjälpvetenskap. Precis som idéhistoria, genealogi eller konstvetenskap. Korsbefruktning av kunskap berikar alla.

Av det skälet bör en heraldiker slänga ett öga på detta ämnesområde, precis som man bör slänga ett öga på andra ämnen som ger en större förståelse för bruket av heraldiska vapen och symboler.
Och av det skälet ska en heraldisk förening med gott samvete kunna belöna en ordenshistoriker för dennes folkbildande insatser fast ordnar och medaljer inte är heraldik.

Errata: Jag hade först skrivit att Stefan Bede hade Pro Patrias medalj runt halsen, när det faktiskt är Kungliga Patriotiska Sällskapets dito. Mitt fel och rätt ska vara rätt.
Justerat 2018-12-23

Fotbollens historiebruk och heraldik

Elfsborgs logga

Leonard Jägerskiöld Nilsson lärde oss med Fotbollens heraldik att sport och vapensköldar hör ihop. Nu följs det upp med en ny intressant avhandling om fotboll och historia som kan lära heraldiker mycket om bruket av vapensköldar och andra symboler. 

Katarzyna Herd har i sin avhandling We can make new history here – Rituals of producing history in Swedish football clubs grottat ner sig i frågan ur man producerar historia med hjälp av ritualer.  Visserligen handlar avhandlingen om hur fyra fotbollsklubbar i modern tid använder symboliska handlingar och ritualer för att skapa en ny historia, men samma tänkesätt kan med lätthet studeras i ordenssällskap (sällskap likväl som statsordnar), släktföreningar eller varför inte staters propaganda.

Av det skälet är Katarzyna Herds avhandling något som jag tycker heraldiker borde studera med stort intresse (den finns i fulltext i länken här ovan).
Men läs även Fredrik Persson-Lahusens recension av densamma i Aftonbladet 25/11. Den ger ett viktigt komplement till avhandlingen genom att visa på hur viktigt det är att komplettera teorierna med en gedigen grund av baskunskap.
Med det är inte min sak här att recensera vare sig den ena eller en andra utan jag nöjer mig med att referera till dem båda.

Herds avhandling tar upp klubbarna AIK, Djurgården, IFK Göteborg och Malmö FF. Men visst kunde hon tagit med de andra tre topplagen i Maratontabellen/SM-guldstabellen: IFK Norrköping, Helsingborg och, såklart, Elfsborg (som också, tillsammans med Örgryte, toppar listan på flest SM-guld). De hade varit intressanta jämförelseobjekt genom at de inte är från de tre storstäderna. Så för att balansera Herds avhandling toppar jag den här sidan med Elfsborgs logga.

 

Den offentliga stayns historia

Statyer som föreställer kungar och krigshjältar är i Sverige framförallt ett 1800-talsfenomen, men det finns några spår bakåt i tiden. Och ytterst få från 1900-talet. 

Idag ser vi bara statyer av samtida ledare och forntida hjältar i odemokratiska stater där makten offentligt behöver manifestera sin legitimitet. Men har du tänkt på att våra kungabilder har fyllt samma syfte som Stalins och Maos imposanta porträtt? Eller gör de?

Frihetstiden var startpunkten

Det är lätt att föreställa sig att offentliga statyer är något som vi haft sedan urminnes tider, men deras historia är inte så lång. Den första kungastatyn i Sveriges offentlighet var en byst som föreställde Fredrik I. Den ställdes upp i Kungsträdgården under somrarna på 1760-talet och som längst fram till 1774. Den finns idag på slottet.

Nu är den offentliga kungastatyn inte särskilt uråldrig någon annanstans heller. De första i Frankrike kom till på Ludvig XIVs initiativ. Ett tjugotal statyer gjordes och placerades ut i Paris och på väl utvalda platser runt om i Frankrike.
Det fanns planer på motsvarande projekt i Sverige redan under stormaktstiden, bland annat av Jean de la Vallée, men inget kom till stånd.

Det fanns andra projekt som påbörjades under frihetstiden men inte slutfördes då. Som statyerna över industrimannen Jonas Alströmer (inte den här ovan, i Alingsås, utan den i Stockholm), över borgarståndets mångårige talman Thomas Plomgren (vars barn adlades för hans förtjänster) samt grundlagsmännen Per Ribbing och Carl Gustaf Gyllencreutz, vars arbete lade grunden för frihetstiden. En bakgrund till dessa val kan kanske förstås utifrån de argument om nyttan av offentliga monument som riksrådet Carl Fredrik Scheffer och arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz regelbundet framförde. Bland annat var det temat i Adelcrantz presidietal i Vetenskapsakademin 1757, där han betonade att Stockholm var den enda stad i Europa ”hvarest ingen Stod blifvit uprest, dess namnkunnoge Konungar til åminnelse” (Adelcrantz, Carl Fredrik; Tal om de fria konsternas värde …, 1757). Enligt dessa två var det främst kungarna som skulle kommas ihåg, så en viss oenighet fanns tydligen mellan initiativtagarna och de som sedan gjorde om förslaget till konkret handling.

Gustavianska perioden

Nu tar kungastatyerna fart på allvar, om än inte så många. Den mest kända är Gustav Vasa som då och än idag står framför Riddarhuset. Den invigdes långt in i den gustavianska eran men initiativet togs faktiskt redan under frihetstiden.

Att det var just Gustav Vasa som stod i centrum kan förstås genom insikten om vad han kunde symbolisera. För adeln var han den främste ur deras led som stod upp i kris och blev Sveriges rättmätige kung. Det betydde att kungarna och adeln var ett och samma stånd. Det är också därför Vasa-vapnet i sin förkungliga version finns i Riddarhussalen på Riddarhuset

För Gustav III och monarkerna var samme Gustav kungen som förenade monarken och folket, och genom att lägga beslag på den tolkningen kunde Gustav III sidstäppa adelns anspråk.
Sedan fanns det självklart en tredje tolkning av Gustav Vasa, som bland annat boktryckaren Lars Wennberg förde fram. Här var Gustav den samlande personen för svensk allmoge eftersom det var bönderna (utan stöd av vare sig adel eller kungamakt) som befriade Sverige från det ok som Danske kungen lagt på landet. Och denna rörelse hade Gustav enat, vilket då gjorde honom till folkets främste företrädare, men inte till vare sig adelsman eller kung av Guds nåde.

1800-talets kungavurm

Frihetstiden må ha haft en svag kungamakt, men 1800-talets får ändå sägas vara svagare för förutom Karl XIV Johan eftersom hela samhället tappade tron på kungen som företeelse. Och kanske är det just därför som det är detta århundrade som mer än något annat offentligt hyllar kungligheterna, gärna sittandes till häst för att visa på deras mannamod.

Vilket för oss heraldiker gör denna tids offentliga konst extra intressant, för det innebar att det fanns många skäl och mycket utrymme att få in en heraldisk sköld.

Så mer om det i ett kommande inlägg.

Dagens offentlighet

Som en avstickare. Dagens offentliga statyer är i regel abstrakta och motiveras med att de ger människor inspiration. De kom fram på allvar under 60-talet och passar väl in i vår individualistiska och välmående värld där alla har resurser att utveckla sig själva.
Det motiv som dominerade dessförinnan var lekande barn och livsglada ungdomar. Det är en typ av statyer som kommer efter 1:a världskriget och är som starkast efter det andra. Helt klart är det livet och ungdomen som framhävs eftersom den mogna människan inte bara en gång utan två gjort sitt bästa för att på det mest djuriska sätt mörda sina grannar. Att då sätta upp en staty som hyllar den person som lät bomber falla över barn var nog i magstarkaste laget för de flesta västeuropéer.
Innan barnen tog plats var det påfallande många vetenskapsmän, konstnärer och djur som  tog plats i offentligheten. Samt bilder från forntida historier. Dessa hör nationalromantiken till.

I ingen av dessa motiv passar den heraldiska bilden in så därför förekommer heraldik väldigt mycket mer sällan – fram till nutid, då vi har kommit fram till varumärkets gyllene era. Nu plockas det heraldiska vapnet fram i tid och otid. Nästan så att en heraldiker ibland kan tycka att det är väl bra.

 

 

Läs vidare

Jonas Nordin; Frihetstidens monarki (2009)

Barnen har samma historia

Att lära av det förflutna av Karin Sandberg

Har 11-åringar i Sverige olika syn på sin historia beroende på bakgrund?
Nej, visar forskaren Karin Sandberg i sin nya avhandling. 
– Eleverna uppfattar att de tillhör ett gemensamt ”vi” och att det är sin egen historia de får lära sig i skolan, oavsett vad de har för bakgrund, säger Karin Sandberg, universitetsadjunkt vid Mälardalens högskola, som forskar om historieundervisning.

Temat för Karin Sandbergs avhandling är intressant även för oss heraldiker genom att hon tar upp frågan om identitet. Inte minst vinkel hur man själv (i detta fall 11-åringar) ser på sin identitet. I sin avhandling har hon därför undersökt elevernas historiekultur: hur de uttrycker, tänker kring och förstår sin historia. Undersökningen visar att eleverna ser sig själva som del av flera olika ”vi” utan att det stör deras identitetsuppfattning. De pratar om ”vi” när de pratar om Stockholms blodbad eller Gustav Vasa samtidigt som de pratar om ”vi” när de pratar om sig själva som exempelvis mörkhyade.

– De tillskriver sig själva flera olika historiekulturer samtidigt, som överlappar och kompletterar varandra sömlöst. 11-åringarna ser helt enkelt ingen konflikt i att tillhöra flera olika ”vi” samtidigt, säger Karin Sandberg.

Sandbergs forskning tar sin utgångspunkt i den tyske didaktikern Jörn Rüsen, som identifierat fem dimensioner, inom vilka vår historiekultur rör sig: politiskt, estetiskt, moraliskt, kognitivt och religiöst. Vågar man hoppas att någon uppsatsskribent försöker sig på ett heraldiskt ämne med samma metod? Det tror jag skulle ge en värdefull berikning av hur vi tolkar heraldikens historia och förstår de heraldiker som skapat den.

Karin Sandberg disputerade den 5 oktober vid Mälardalens högskola på avhandlingen  Att lära av det förflutna – yngre elevers förståelse för och motivering till skolämnet historia

Sveriges bäste på kyrklig heraldik

Biskop Åsa Nyström i Luleå.

Länge var Bengt-Olof Kälde den ende men idag utropar jag Claus K Berntsen till Sveriges främste på kyrklig heraldik*.

Den kyrkliga heraldiken i Sverige har ofta hamnat i ett bakvatten. Få har engagerat sig i den och kyrkliga vapenkonsten och kunskapen är därefter. På många sätt är Bengt-Olof Käldes stora insats inom den teoretiska heraldiken hans enträgna arbete med att systematisera och pedagogiskt förklara den kyrkliga heraldikens form och funktion här i Norden.
Nu har Claus K Berntsen tagit vår kunskap minst ett steg vidare.

Det moderna biskopsvapnet i svenska kyrkan

I hans nyligen framlagda kandidatuppsats (Lunds universitet) går Berntsen på djupet med de moderna svenska biskopsvapnen. Och fokus lägger han lite oväntat, men läsvärt, på för heraldiker så udda tankar som:
Vilka teologiska frågeställningar och symboler finner vi i biskopsvapen?
respektive
Vilken påverkan har den sekulära heraldikens frågeställningar på kyrklig heraldik?

Jag tycker att det är spännande att läsa en heraldiker som försöker  förstå intagarens tankar bakom sitt vapen och inte bara se till vapnets konstnärliga utförande eller komposition.

Uppsatsen tar bara upp biskopsvapen tillkomna efter år 2000. Anledningen är, enligt Claus, att detta år sammanfaller dels med Svenska kyrkans självständighet från svenska staten, dels med att heraldikens giganter under efterkrigstiden – Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde – då lämnar heraldiken.  Mot den begränsningen har jag inget att invända.

Det som sedan följer är en gedigen och inspirerande studie av moderna svensk kyrklig heraldik. De märks att Claus behärskar sig ämne väl och han ger mig som läsare en god kunskap om ämnet. Det här blir helt klart ett referensverk när uppsatsen väl kommer i tryck – även om jag har förstått att det inte är riktigt klart på vilket sätt (eller så har jag förstått det men väljer att hålla tyst).
Eftersom jag har uppsatsen skulle ha kunnat publicera ett utdrag ur den, men eftersom den inte är formellt publicerad av Lunds universitet än (med tanke på det som nämnts ovan) så känner jag att jag inväntar Claus slutversion.

Källorna

Och så måste jag säga att hans urval av litteratur är genomtänkt. Här finns alla tänkbara vapenregister och en hel del opublicerat material, främst brevväxling mellan biskopar och berörda heraldiker, omnämnt. Detta material är knappast hemligt så att få det på pränt att och var det finns är bara det värt mycket för framtiden.

Dessutom finns här hänvisning till rätt heraldisk litteratur för att få relevant kunskap om ämnet. För en icke-heraldiker som vill forska kan det stundom kännas som att heraldiken saknar vetenskaplig grund. Historiker faller då gärna in i fällan att citera andra historiker som nämnt heraldiken bara för att begå misstaget att upprepa felaktigheter eller plattityder. Är du lagd åt det skadeglada håller kan du exempelvis läsa Dick Harrissons eskapader inom heraldiken eller ev avhandling som ”Der svenska väldet” av Torbjörn Eng. Både Harrisson och Eng är klar läsvärda och mycket vederhäftiga i det mesta som rör historia, men inte om heraldiken.

Möjligen tycker jag mig sakna referenser till Rutger Croneborg som skrev om adliga vapens innehåll, och då kom in på de adelsmän som adlats tack vare sin biskop-fars förtjänster. Men det ligger å andra sidan långt utanför uppsatsens period så det är inte relevant. Men för dig som vill läsa mer vill jag tipsa om att de finns i Heraldisk tidskrift i ett flertal nummer mellan 1968 och 78.

* Bara så att du vet – Claus kan mycket om annan heraldik med.

Pretantiöst och pompöst dravel

Jesper i Maulbronn

På senare tid, och även framöver, har det kommit en hel del inlägg som kanske inte är de mest lättlästa. Men ha tålamod med dem för de bygger tillsammans en väv som jag tycker behövs. 

Det handlar om gamla artiklar som jag haft liggande på min hårddisk i flera år. Infall som delvis blivit klara, delvis saknar avslutningar. Ibland har jag faktiskt glömt bort vad min slutpoäng var men jag har ändå med dem.

Någon kanske tycker att det är pretentiöst och pompöst dravel. Kanske är det rätt. Må så vara för är det något som heraldiken liter brist på så är det just det pretentiösa. Texter som utmanar, som vill mer än bara visa upp enskilda vapen.

Sedan jag började den här bloggen 2015 har jag skrivit inlägg motsvarande ungefär 1000 A4-sidor. Ett enskilt inlägg gör kanske inte så mycket men jag tror att alla dessa texter tillsammans skapar en bred bas som gör det lättare för andra att gå vidare i det här fantastiska ämnet. Därför är det viktigt att blanda högt och lågt. Jag hoppas också att min blandning får andra att våga tycka till och skriva/forska mer om heraldik.

Har du några tankar om detta är du välkommen att mejla mig på jesper@heraldik.se

Jag kan/vågar tyvärr inte ha något kommentatorsfält igång för jag litar inte på WordPress och har redan haft två överbelastningsattacker genom just kommentatorsfältet. 

 

 

Metod och ideologi inom heraldiken

Varje klass och varje samhälle har sitt eget sunda förnuft, den där känslan av vad som är rätt och vad som är fel. Om det sedan ska kallas överideologi eller det undermedvetna är mer en fråga om tycke eller smak; vad som är klart är att det sunda förnuftet är de tankar som binder samman medlemmarna i gruppen och därför är grunden för alla ställningstaganden som gruppen gör.

En studie av de idéer som styr oss människor kan delas in i två huvudfåror. Den första är studiet av de manifesta idéerna. Det är de åsikter som framkommer i manifest, festtal, partiprogrammen och det som sägs i intervjuer. Kort sagt de idéer som hörs och syns i medierna och därför de som tas upp vid kaffeborden. Isberget ovan ytan.

Den andra fåran är de latenta idéerna. De är svårare att upptäcka men mer betydelsefulla. Det är bland dessa föreställningar som grunden till de manifesta idéerna finns och dessa kan aldrig motsäga de latenta idéerna. Isberget under ytan.

De manifesta idéerna formuleras vid två tillfällen av två grupper. Den ena är en radikal grupp som önskar förändring. Den andra är en konservativ grupp som önskar behålla allt vid det gamla. Den konservativa gruppen sätter inte sina idéer på pränt förrän de hotas av den radikala gruppen.

Idéerna är inte enskilda människors idéer utan gruppens gemensamma övertygelse. Så vad har då detta med heraldik att göra? Här kommer en kortare fundering kring heraldikens historia utefter dessa grundtankar.

Börden framför meriten

Aristokratin började ge luft åt sina krav på privilegier först när dessa var hotade, och det hotet kom på allvar vid mitten av 1600-talet för att öka under 1700-talet till dess att aristokratin förlorade sin makt. Den avgörande borgerliga striden var ju franska revolutionen men det var upplysningstiden som var de manifesta idéerna.
För en heraldiker är det därför värt att notera att merparten av de adliga rangtecknen införs när adeln är hotad och att det regler som inför för att begränsa övriga befolkningens rätt till ett släktvapen införs under samma tid. Inte under de fem sekler som föregår adelsprivilegiernas sammanbrott.
Att sedan heraldiska historiker och samtida debattörer med otydligt språk försöker ge sken av att dessa nyheter hade en lång historia är en annan sak.

Läs gärna mer om 1600-talets strid mellan börd och merit i ”Det hotade huset” av Peter Englund eller Göran Norrbys ”Ordnade eliter”

Ordnar framför vapen

Det borgerliga samhället under 1700-talet, och än mindre under 1800-talet, visar ringa intresse för heraldiska vapen eftersom dessa ju är ett uttryck för det gamla samhället. Inte heller de gamla riddarordnarna med sitt speciella formspråk vinner nya anhängare under den tidiga borgerliga eran som betonar individen framför kollektivet.
Till en början är detta inget uttalat. Det framkommer i det vardagliga beteendet där familjen, med fadern som överhuvud, sätts i centrum och i den ekonomiska lagstiftningen som allt mer inriktar sig på avtal mellan individer på bekostnad av äldre tiders kollektiv och korporationer.
Det är först när borgerligheten hotas av demokratin (minns att borgerliga företrädare överlag var emot allmän rösträtt och parlamentarism en bra bit in på 1900-talet och kvinnans ställning blev märkbart försämrad under borgerlighetens tidevarv) som dess företrädare betonar individen (mannen) som samhällets stöttepelare.

Ordensväsendet med sina kraschaner och blåa band passar här det sena borgerliga samhället bättre än det heraldiska vapnet. Ett ordensband visar att just denna man har åstadkommit något beundransvärt och att han gjort det på egen hand utan hjälp från släktingar. Ordensutmärkelsen är ett tecken på merit där det heraldiska vapnet är ett tecken på börd.

// Fortsättning följer //

Historiedagarna, dag 1

2017 besöker historiedagarna Borås. Här bokstånden i Högskolans entré.

Historiedagarna 2017 i Borås. Ett evenemang som jag nu för första gången fått möjligheten att besöka. Och det gav mersmak.

Invigningen hölls i Carolikyrkan mitt i Borås och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström höll invigningstalet efter att ordförande Dag Klackenberg hälsat välkomna. Därefter utdelning av priset till bästa historielärare, som jag tror gick till Mikael Karlsson, men jag kan ha hört fel.

Med detta avklarat promenerade de 400 deltagarna över till Borås högskola några stenkast bort. Visserligen var detta av nöden tvunget eftersom Borås inte har byggt klart sin kongresshall än och Högskolan inte rymmer alla som kommit, men inte desto mindre var det ett välkomet trivsamt uppbrott som gav oss möjlighet till lite informellt småprat. Vilket alltid är välkommet.
Själv fick jag en pratstund med såväl Magnus Bergsten, Jacob Wiberg, Bo Eriksson som Henrik Klackenberg. Bara det var värt det lilla uppbrottet.

Forskarna Johan Östling, Bo Eriksson och Annika Törnqvist (från Clio)

Kunskapens nya rörelser

Första föreläsningsomgången (och den enda för mig denna dag). Jag valde Bo Erikssons och Johan Östlings ”Att skriva historia för en intresserad allmänhet” för den kändes mest relevant för mig.

Just det här med att skriva för en intresserad allmänhet är något som jag själv funderar mycket över, både här på bloggen och som redaktör för Vapenbilden. Jag håller med Johan och Bo om att populärhistoria inte är en förenklad version av riktig historia skriven av glada entusiaster som Nationalencyklopedin antyder. Läs gärna deras förklaring och ni ser en text som inte hade passerat en vanlig redaktörs röda penna. Det är som ett eko från 50-talets Elvis Presley eller Tommy Steel, men mer i versionen av 90-talets Herman Lindqvist eller Peter Englund.

Nä, populär historia är snarare att på ett seriöst sätt bemöta en läsekrets som är intresserad och ofta kunnig, men inte inom det historiska facket. Så därför stryks de mest akademiska inslagen i texten till förmån för läsbarheten. Innehållet tror jag däremot vinner på att behålla sin abstraktionsnivå och efter att ha tittat igenom boklådornas historieavdelningar verkar redaktörerna ha dragit samma slutsats.

Problemet är för historiker, och här kan jag bekräfta att det även gäller heraldiker, att det är väldigt svårt att få forskare att skriva. Om det är för att de inte vill sänka sig till de övrigas nivå eller om det skulle visa sig att den akademiska nivån är densamma som den icke-akademiska när de får mötas vågar jag inte svara på men det är synd att mer expertkunskap inte kommer fram.

Men det var en liten utvikning från Johan och Bos diskussion. Det handlade mer om hur akademierna kan och behöver verka för att nå ut men ändå behålla sin expertis. tt intressant projekt finns i Australien och kallas ”The conversation”. Här har riktigt redaktörer ansvar och de ger uppslag/uppdrag till forskare som skriver en text som sedan bearbetas till läsbart skick.

”Kunskapens nya rörelser” är ett annat uppslag och den skriften kan du läsa här. Den sammanfattar forskningens problem på ett förtjänstfullt sätt samtidigt som den utvecklar Johan och Bos tankar under symposiet. Läs den gärna och fundera kring den några minuter. Jag säger inte att den förändras ditt liv men kanske uppmuntrar den dig till någon form av aktivitet.

En notering jag gör är att skriften pratar om det nya medielandskapet och hur pressen retirerat. Därför är det talande att de tidningsartiklar som författarna själva refererar till finns i Svenska Dagbladet, men inte i Dagens nyheter, Göteborgs Posten eller Sydsvenska dagbladet.

Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Tips till den som vill skriva

Från föreläsningen vill jag förmedla sex tips som gör dig till en intressantare författare av populärvetenskapliga texter utan att förlora din relevans.

1 Skriv en intresseväckande ingress/inledning (tänk scener)

2 Dramaturgin är central. Bygg upp historien, spara det intressanta till slutet (det är alltså motsatsen till att skriva en uppsats där vi börjar med att berätta vem mördarens är och därefter grottar ner oss i alla detaljer)

3 Skapa närvaro.

4 Detaljerna är viktiga. Inte i form av noter men i form av miljöer. Det har också fördelen att ge oss själva bättre förståelse för vårt ämne. Ta gärna hjälp av reenactment-personer eller museer när böckerna inte ger ledtrådar.

5 Snärtigt språk med oväntade formuleringar.

6 Våga komma med något nytt. Upprepar du bara vad andra skrivit kan då vara säker på att även läsaren har den informationen och varför ska de då läsa din text?