Etikettarkiv: hertig

Det svenska jarlaämbetet

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka. Notera att han har ett ”band”, inte en krona på huvudet.

För att förstå utvecklingen kan det nödvändigt att sätta in jarlen i sin historiska kontext. Svea rikes jarl var kungens ställföreträdare och närmaste man. Hans ansvar var att ordna rikets försvar och vara rådgivare till konungen. Ämbetet är känt i Norden sedan tidigaste medeltid men har skiftat betydelse från sekel till sekel och mellan de skandinaviska rikena.

I Sverige är jarlar kända från 1100-talet. De som bar titeln var utan tvekan män från rikets allra förnämsta ätter. Det är först när jarlen ersätts av en hertig som ämbetet blir en ren angelägenhet för kungahuset, men då är vi framme på 1260-talet.

Sveahertigdömet

För att närmare se vad jarlens uppgifter var är det bra att gå till vad källorna har att berätta om sveahertigdömet, jarlens egen förläning som sedermera övertogs av hertigarna från sent 1200-tal.

Riktigt vad som omfattades av jarla/hertigdömet är oklart. Det var oklart redan för folkungarna. Därför tillsätter kung Birger och hertig Erik en kommission för att reda ut vad som tillhör vem i Uppland. Ledamöterna är ärkebiskopen, Uppsala domprost och Upplands lagman. Dock var det klart att hela hertigdömet ytterst tillhörde kronan.

Också i Östergötland hade jarlen gods. Det vittnar östgötalagen om som nämner jarlens bryte i rods bo. Att jämföra med konungs bryte i Uppsala och biskops bryte i stavs och stols bo.

Också i Södermanland hade hertigen gods. Nyköpings hus låg under Magnus Ladulås redan när han var hertig och det var i hertig Bengts besittning under 1280-talet. Också hertig Erik besatt området från 1302 till 04 och från 1306 till 10. Det är inte omöjligt att hertigarna behärskade stora delar av hela landskapet.

Till jarlens/hertigens inkomster kommer också skatteintäkter från kusthäraderna i Östergötland och den ”tribut” som gotlänningarna betalade till sveakungen.

Av detta kan sägas att jarlens/hertigens inkomster grundade sig på spridda förläningar och gods runt om i östra Sverige. Något sammanhållande län var det nog inte frågan om, likt de gränshertigdömen som fanns i Halland, Finland och Baltikum.

De rikedomar som tillföll sveajarlen kom 1319 slutligen att helt tillfalla kronan och det gamla ämbetet förlorade då sin plats i samhället.

Birger brosås sigill
Birger Brosas sigill

Jarlens och hertigens privilegier

Rodarätten bestämde att alla var tvungna att lämna plats för kung, biskop, jarl och den man kungen satt i sitt ställe. Jarlen hade också rätt till en lika stor hedersbot som biskopen och rätt att ta med egna män. Hertigen var jämte kungen den enda lekman inför vilken prästerna kunde avlägga homagium (1279 års Täljestatuter). Vidare erhöll hertig Bengt rätten att föra ett följe på 40 hästar. Biskoparna kunde ha 30 hästar (Skänninge stadga 1284). Sannolikt är också ryttarbilderna ett privilegium för enhertig/jarl. Undantagen är Knut Holmgersson ”Långe” (1224), Filip Peterson (1240-tal) och Höldo? lagman (1200-tal) men det är möjligt att deras rang motsvarade jarlens. En av dem blev trots allt kung, den andre var tronpretendent medan vi inte vet något om Höldo.

Det är inte alls säkert att jarlen och hertigen hade samma ställning och befogenheter, även om titlarna har följt varandra. I Norge hade en hertig uttalat högre rang än jarlen (jmf Magnus Lagaböters hirdskrå).

Det kan ha varit på samma sätt i Sverige. Gravmonumentet över Birger Jarl, hans andra hustru Metchild och sonen, hertig Erik, visar att en man bär ett band runt håret medan den andre saknar motsvarande signum. Ett ”hårband” var också hertigens signum i Norge. Någon krona är inte känd från något av dessa två länder.

Så användes titlarna

I de på latin skrivna dokumenten från sent 1100-tal tituleras jarlen dux. Senare utvecklas titeln till dux Suecie eller dux sueorum.

Det är oklart om den latinska titeln dux under senare delen av 1200-talet avser en hertig eller jarl. Så som titlarna då nämns är det sannolikt att både användes. Möjligen var jarlaämbetet fortfarande levande, men eftersom den som hade ämbetet då också var hertig genom börd kan de själva ha valt att den nyare titeln i brev (KÄLLA). Det är skillnad på att byta titel, att byta innebörd på en myndighet och att byta förväntningar på innehavaren av ämbetet.

När Bjälbo-ätten sitter på Sveriges tron börjar hertigar över Finland att utses. Bengt Birgersson är finsk hertig 1284 till 12xx och Valdemar Magnusson bär titeln 13xx till 1318.

Kända jarlar i Sverige

Namn Ätt Kung Ämbetstid Vapen
Guttorm Knut Eriksson –1185 (1174?)
Birger Brosa Bjälbo 1174-1202 Ja?
Johan Sverkersson Sverkerska Sverker II 1202-1208
Folke Magnussson Bjälbo Erik Knutsson 1208-1210
Erik Knutsson
Karl Magnusson Bjälbo Johan Sverkersson Ja
Ulf Fase Bjälbo Erik Eriksson -1248
Birger Magnusson Bjälbo Erik Eriksson 1248-1266 Ja

Jarlar likar

(att döma av deras sigill eller titlar)

Namn Ätt Kung Titel Vapen
Brynolf Mus Erik Eriksson Stallare Ja
Knut Långe Erikska Erik Eriksson Ja
Höldo Erik Eriksson Lagman Ja

 

Sveriges hertigar inom kungahuset

Namn Period & område Kommentar
Magnus Ladulås Birgersson 1266-1275
Erik Birgersson 1275
Bengt Birgersson 1284-91  Finland
Erik Magnusson 1284-10 tillträdde dock först 1302 då han blev myndig.
Valdemar Magnusson Finland 1302-17
Namn Period Område
Peder Porse  Halland
Bengt Algotsson  1354-  Finland

Mellan 1275 och 1302 fanns det ingen myndig sveajarl i Sverige, men sannolikt har hertig Bengt av Finland då dess befogenheter. Dock kallade han sig aldrig jarl/hertig av Sverige.

Sveriges hertigar utom kungahuset

Unika bland de svenska hertigarna är Peder Porse som efter giftermålen med änkedrottningen Ingeborg 1326 utses till hertig över Halland. Också hans söner tituleras som blivande hertigar, men båda dör före vuxen ålder.

1354 utnämner kung Magnus Eriksson sin gunstling Bengt Algotsson till hertig.

Litteratur

Birgitta Fritz, Jarladömet – sveahertigdömet (Historisk Tidskrift 1971:3)

Blekinges hertiginna

 

Så har Blekinge fått sin första hertiginna. Det är prinsessan Madeleines dotter Adrienne Josephine Alice som fått denna titel. 

Något vapen har jag inte sett än men modellen blir som det prinsessan Leonore fick när hon utsågs till hertiginna av Gotland.

Den uppmärksamme noterar säkert att vasarna i kronan på den övre bilden är svarta medan de är av guld här nedan. Det beror på att man bytte färg i mitten av förra seklet.

Liljestaven som ämbetstecken

 

Birger Brosas vapen, tolkning av Jan Raneke.

Var liljestaven är ett värdighetstecken för kungliga befallningsmän (jarlar) i det Sverige som skapades under det sena 1100-talet? Och dess ursprung står att finna i Karl den Stores liljestav? Eller? En annan tolkning är att liljan har tagit vägen förbi de västgötska liljestenarna. Att slå fast en absolut sanning är omöjligt. Men något kan ändå sägas om tiden fram till 1250, där denna artikel slutar.

Liljan är det ursprungliga tecknet för den västerländska kungamakten, samtidigt som den är symbolen kristenhet i dess renaste form. Vi ser det på kontinenten och vi ser det i Sverige.

Första gången en liljespira används är vid Karl den Stores hov kring 800. Därefter får den sakta spridning över hela Europa för att under högmedeltiden vara ett givet inslag i alla europeiska makthavares regaliesamling.

Liljestavens symbolik

Karl Sverkersson är den förste svenske kung (1161-67 ) som använder sig av sigill. Sannolikt har det något samband med att Sverige under hans regim fick sitt första ärkestift och det är just tillsammans med ärkebiskop Stefan kungens sigill har bevarats.

Redan i detta det första kungliga sigillet framträder monarken sittande på en form av tron med en liljespira i en hand och ett riksäpple i den andra. Liljestaven kommer sedan att förekomma på varje kungasigill fram till Albrekt av Mecklenburg, men inte i något annat sammanhang inom kunglig ceremoniell.

Jarlarnas liljor

Idag är de flesta övertygade om att det tecken som syns i Birger Brosas sigill är en liljestav. Kanske är det så.
Men varför förde han just en liljestav? Ingen av hans ättlingar eller andra anförvanter tog ju upp symbolen och den är inte känd i något annat sammanhang som involverar Bjälbo-ätten. En anledning är skulle kunna vara att han var den allra första i Sverige med en vapensköld (och det är just detta som är problemet med hand sigill-  vapnet är 40 år för tidigt) och att detta därför inte sågs som ett tecken för släkten utan får honom personligen. Det skulle då kunna vara så att liljestaven inte var hans personliga vapen, utan hans ämbetstecken.

Karl Döves sigillstamp, från 1210-1220

Efter Birger Brosa dröjer det mer än 30 år innan vi känner nästa jarls sigill. Det är då Karl ”Döve” Magnusson (1210- 1220) som stod kung Erik Knutsson nära. Sigillet här ovan visar en ryttare utan sköldbild vilket är intressant eftersom han var bror till Birger Brosa. Han har inte heller det lejon som hans brorson Eskil Magnusson förde i mitten av 1220-talet.

Efter honom dröjer det till 1254 innan nästa jarlvapen dyker upp. Det är då Birger Jarls ryttarsigill som han sannolikt lät göra kort efter det att han efterträdde jarlen Ulf Fasi ( – 1248). Birger jarl har sigill från före 1254, och med liknande motiv, men då var han inte jarl. Med mycket god vilja kan man säga att det han har på hjälmen ska föreställa en lilja, men det kan lika gärna vara något helt annat. På hans bild i Varnhems kyrka syns däremot hans ”jarla-krona” med omväxlande liljor och rosor.

Birgers andra sigill, från senaste 1254
Birgers andra sigill, från senast 1254

 

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Som synes finns det endast tre kända vapen för jarlar, och två av dessa visar något som kan vara en lilja. Och det finns andra indikationer på att liljan användes som härförarsymbol.

Vapen för Sigge Guttormsson (död 1288), sonson till Guttorm jarl

Ett politiskt statement

Sigillbilder för ättlingar till Guttorm Jarl, jarl i Götaland alldeles före Birger Brosa, visar just en liljestav. Eller snarare två liljestavar som stiger ur en ros. Det samtidigt som de maktpolitiskt gör gällande deras jarlaarv. Just det, en ros, precis den andra symbolen som finns i jarlens pannband/jarla-krona.

Vapen för Karl Gustavsson
Vapen för Karl Gustavsson

En annan man som samtidigt för ett liljestavs-vapen är Karl Gustavsson. Han var visserligen ingen jarl, men väl en av ledarna för upproret mot Magnus Ladulås 1278-80. Han var också marsk och därför militär befälhavare.  Eftersom han militärt företrädde motståndarna till folkungaättens kungagren, utan att vara tronpretendent,  kan det mycket väl vara så att han vid en seger hade tagit över ”jarlaämbetet” som vid denna tid var upplöst och ersatt av just marsken. Vapnet kan därför spegla hans ämbete som marsk.

Teorin – Spiran är makten

Just liljespiran tycks alltså vara intimt förknippad med kungamakten som institution. Svärd finns på andra håll, kronor likaså. De senare främst inom kyrklig konst. Liljan finns bara i närheten av kunglig maktutövning.

Min teori är då att liljestaven är en symbol för den kungliga värdigheten medan kronan och riksäpplet främst visar på överhöghet och makt. Det är detta som gör det möjligt att spinna vidare på en teori om liljestaven som det främsta ämbetstecknet i Sverige. Liljestaven blir då den enda kungasymbol som kungen kunde lämna vidare utan att ge avkall på sin överhöghet. Skulle kungen lämna över sin krona eller sitt äpple vore det samma sak som att överlämna den slutgiltiga makten. Och det är precis vad som hände när kung Valdemar abdikerade till förmån för kung Magnus Ladulås. Den som förde liljan visar däremot att han var kungens personlige representant, och inte agerade på eget initiativ.

En heraldisk liljesten

Förmyndarregeringen för kung Erik läspe & halte har efterlämnat ett brev med sigill från 1224. Här syns tydligt vem som innehade den egentliga makten under denna tid, och vilka vapen de förde. Heraldiken är ännu knappt utvecklad, och friheten ännu stor. Bland sigillen syns en sköld för lagman Folke i Västergötland. Skölden visar med en ringlande växt i dexter sköldhalva, och den ser ut som ett liljeträd. Eftersom vapnet förs av en västgöte är detta kanske den sista svenska liljestenen. Lejonet, som också återfinns i övriga sigill, förutom Holmger Knutsson, är sannolikt ett tecken på trohet till erikska ätten. Detta gäller även lagman Eskil Magnussons sigill.

Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.

Med fokus på hertigarna

Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.
Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.

Nytt referensverk om nordiska hertigar. Det senaste numret av Heraldisk Tidsskrift är en fantastisk sammanställning av heraldiken kring hertigarna från 1200-talet fram till idag. 

I maj 2015 hölls en heraldisk konferens på temat hertigar. Nu har föredragshållarna samlat ihop sig och skrivit ner sina tankar i artikelform och publicerat dem i Heraldisk Tidskrift nr 116 år 2017. Och jag måste säga att detta är det bästa numret av denna tidskrift sedan dess start för 60 år sedan.

Hertig-artiklarna ger en bra inblick i den nordiska heraldikens utveckling från medeltid fram till i alla fall 1700-tal. Nu rymmer visserligen vissa artiklar utvecklingen även därefter men från 1800-talet fram till idag kan den kungliga heraldiken inte sägas vara den nyskapande utan mer en eftersläntrare. Därför är den mer intressant ut kulturhistoriskt än ur ett heraldikteoretiskt perspektiv.

Fantastiska skribenter

Med författare som Martin Sunnqvist, Eric Bylander, Henrik Klackenberg, Tom C Bergroth, Steen Clemmensen, Terje Bratberg, Carsten Rasmusen Nils Bartholdy och såklart Ronny Andersen får man som läsare en heltäckande bild av hertigarnas heraldik i Norden från medeltiden fram till idag.

För svensk del tar Klackenberg hand om medeltiden och Martin Sunnqvist om titulärhertigarna från Gustav III och fram till idag. Eric Bylander och Tom Bergroth gör nedslag i Vasa-hertigarna däremellan även om någon heltäckande bild inte ges här.

Fördragen är förlagan

Nu ska vi komma ihåg att alla dessa texter är artiklar skrivna utifrån de föredrag som hölls i maj 2015 och att föredrag av naturliga skäl mer bygger på bild och närvaro än på analys och eftertanke. Men jag tycker att det är värt att reflektera över att samtliga artiklar är deskriptiva till sin natur. Dessutom lider de av den heraldiska åkomman att inte ta till sig forskning från utomstående fält.

Två områden som jag skulle vilja få lite mer reflektioner kring är det medeltida hertigbegreppet, dess utformning och relation till riksenandet. Trots allt uppkommer hertigarna som begrepp ungefär två generationer efter det att kungabegreppet etableras på allvar med tillhörande maktapparat, till skillnad från den tidigare innebörden av titeln där makten mer var beroende av personliga relationer.

Den andra delen av forskningen som jag saknar är den som rör renässansen begynnande nationalstat. Här tänker jag på den tidens konglomeratstat och hur synen på dess delar påverkade synen på hertigskap och vidare hur dess symbolik skulle uttryckas. Speciellt den svenska hertigtitulaturen under vasakungarna visar på hur svårt det var att definiera vad ett hertigskap var och hur det skulle särskiljas från storfurstendömen eller andra indelningar. Leif Tengroths avhandling är visserligen intressant men bara en första skrapning på ytan av detta spännande ämne. Bland historikerna finns det numera en hel del forskning inom detta område.

Men detta är förstås överkurs för den som har förläst sig på ämnet. Den här skriften täcker däremot allt annat som man behöver veta och jag vet att jag själv kommer att ha mycket nytta av den både som inspiration och som referensverk.

Hertig Bengt av Algotssönernas släkt

Hertig Bengt Algotssons sigill
Hertig Bengt Algotssons sigill

Bengt Algotsson, Finlands hertig och kung Magnus gunstling. Briljant politiker eller lismande yngling?

Historiskt har denne hertig Bengt fått utstå mycket kritik. Han ska ha varit lismande,  kanske till och med haft ett homosexuellt förhållande med kung Magnus och varit allmänt opålitlig. Men alla dessa uppgifter kommer från samma håll – hans värsta fiender, varav en, den heliga Birgitta, inte drog sig för att ljuga och svärta ner sina politiska motståndare så fort hon kände behov av det.
Därför bör man läsa deras kritik mot Bengt på allvar men med ett kritiskt sinnelag.

Vad Bengt däremot tycks ha gjort under 1350-talet, som just sett världshistoriens värsta katastrof ta död på mer än var tredje svensk, var att betona kungamaktens överhöghet över stormännen. Och kanske är det just här, i digerdödens spår, som vi måste förstå Bengts politiska idé (det lilla vi vet om den).

Vi ser ju samma sak idag, vart vi än vänder oss om i världen. En stor katastrof leder till mänsklig undergång och samtidigt en överklass som inte vill se att de måste ge upp sina privilegier. Trycket på de medellösa blir då alltid värre och leder ofta till krig (om den yttersta ledningen vill se att eliten ger efter) eller förtryck (om den yttersta makten går på elitens linje).

Vapen för Bengt Hafridssons ätt delad i blått och guld samt ett silverlejon
Vapen för Bengt Hafridssons ätt

I Bengts fall har vi alltså att göra med en politisk ledning som i digerdödens spår väljer att inte dra på korståg mot det kristna Ryssland och som säkert hade en hel del andra idéer som vi inte känner till idag.

Hans upphöjelse till hertig kan därför främst ha varit en markering från kungen att just denne man, riddaren och riksrådet Bengt, företrädde bra idéer och skulle därför ha socialt företräde framför de andra riksråden.

Av någon anledning tycks han i sitt sigill ha fört ett något annorlunda vapen än sina släktingar, som hade ett delat vapen och överlagt med ett lejon.

Troligen, men inte säkert, är Bengts vapen förlagan till det landskapsvapen Halland fick vid Karl X Gustavs begravning 1660.

Tankar om hertigar och jarlar

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Är jarl och hertig samma sak? Och i så fall, är hertigtiteln då en kunglig titel eller den främsta bland de adliga?
Två frågor som diskuteras om och om igen så här kommer mina tankar kring frågan.  

Först det självklara. På medeltidslatin översattes både hertig och jarl med ”duc”. Det betyder INTE att vi kan översätta tillbaka från latin och tro att dåtidens svenskar ansåg att det var samma sak. Man kan jämföra med riddare och miles. I svensk text finns riddare inte förrän efter 1280 (med undantag för de fåtal som mottagit riddarslaget utomlands). Samma personer som saknar titeln på svenska nämns däremot som miles i latinska texter. Exempelvis stormännen Lars och Sigtrygg Bengtsson i det brev från 1219 där det äldsta svenska vapnet finns med.

Jarlar från 1100-talet

Jarlar är kända från vikingatid och har lite varierad innebörd. Han var alltid en kungens styresman och flera sådana jarlar är kända från sagorna, däremot ingen från ett officiellt dokument. Därför koncentrerar jag mig här på jarlar från mitten av 1100-talet.

Från 1100-talets mitt tycks det vara så att jarl var en titel som bör översättas till nutid med överbefälhavare. Jarlen var också en person utanför kungahuset, och det fanns säkert skäl till det.

Jarlen var inte heller den ende viktiga personen i kungens närhet. Även stallaren, som Brynulf Mus, var en viktig person. Det märks inte minst därför att Brynulf var en av fem i det råd som under 1220-talet styrde Sverige medan kung Eriks Eriksson var omyndig.

Titeln och begreppet hertig förekommer först 1280 i Sverige. I Danmark börjar den användas redan under 1100-talet men det gäller då personer som är hertigar över Sønderjylland. Knut lavars var både Sønderjyllands siste jarl och förste hertig. Så där ersatte verkligen titeln hertig titeln jarl.
Norge hade även titeln Baron under 1200-talet, så man ska inte ta uppgifter från ett land för att beskriva hur det är i grannlandet. Inte ens under medeltiden.

 

Sveriges jarlar

Sveriges först kända jarl är Guttorm som verkade under Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Möjligen var Karl Sunesson jarl (Algotssönernas ätt?) under 1130-talet (kung Sverker d.ä) och om det stämmer bör andra personer också ha varit jarlar även om vi inte känner till deras namn. Även under 1200-talet räder det källbrist och det finns perioder så vi inte känner till någon jarl till namn. De vi känner till är förutom Guttorm även Birger Brosa (Bjälbo-ätt), Jon (okänd ätt), bröderna Knut och Folke Birgersson, Karl Döve, Ulf Fast och Birger jarl (alla Bjälbo-ätt)

Siste jarlen i Sverige är alltså Birger som dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (med Nyköpings gästabud som naturligt avslut). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson (jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll). Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson (hertig över Finland 1353 till 1356/60).  Därefter kommer ingen alls förrän kungasonen Johan 1557 blir hertig över Finland.

Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.

Undantaget Halland

Ett litet undantag är Knut Porse av Halland som var gift med hertig Eriks änka Ingeborg, som själv efter makens död erkändes som hertiginna och förvaltare över makens län. Genom äktenskapet kom Knut att bli hertig och han är därför den ende man fram till prins Daniel som gift sig till sin hertigtitel.  Deras två söner blev även de hertigar utan att vara medlemmar av kungahuset, om än halvbröder till kungen.

Politiskt är det intressant med Halland, för hertigdömen givna av danske kungen var områden som låg perifert till och endast på pappret låg under kungens kontroll (ex Halland, Estland, Schleswig) men i fallet Porse hänger hertigdömet ihop med den politiska situation som uppstod när hertig Erik dog, kung birger fördrevs och unge Erik blev kung av Sverige och Norge (3 år gammal) samtidigt som han mor Ingeborg var svensk OCH norsk ”statsminister” (dvs ledare av förmyndarrådet) och ÖB samt omgift med Knut. Är Knut då en dansk hertig eller svensk?

Jag skulle därför vilja säga det senare även om den svaga danska kungamakten gör att det de facto inte går att avgör vilket, även om dokumenten känns tydliga.

Det kvinnliga problemet

Ett problem med forskningen kring detta ämne är att den haft stora problem med kvinnor som inte passar in i mallen – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var Sveriges chef (precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa). Därför har forskningen desperat försökt hitta passande män som kan sägas ha makten. Så blir alla dessa kvinnor snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dock tvärtom – den mäktigaste i landet.

Det är det jag menar med att Knut bör betraktas som svensk hertig, även om han formellt var utsedd av en dansk kung. Politiken var helt enkelt mycket krångligare än vi vill tro :-).

Flagga viktigare än sköld

Hertig Svantepolk av Pomerellens sigill från 1248
Hertig/duke Svantepolk av Pomerellen (1220-66). Sigill/seal from 1248

Hur viktig var egentligen vapenskölden för 1200-talets elit i Nordeuropa? Jag ställer frågan efter att ha tittat på hertig Svantepolks av Pomerellen (1220-1266) två sigill. 

Hertig Svantepolk II (den store) använde minst två sigill. På båda är han ryttare, vilket indikera överhöghet, som att han är en suverän.  På båda visar han också en sköld och en flagga. men motiven skiftar. Flaggorna ha helt olika geometriska mönster och ska nog inte ses som flaggor i vår mening utan som flagg-prototyper. Kanske användes de i fält, kanske inte.

En tom sköld för Pommerellen

Skölden är däremot mer intressant. I det första sigillet har han en symbol som kan tolkas som ett hjorthorn. Ett rätt typiskt motiv från Nordeuropa vid den här tiden. Detta sigill är från året efter han tog (och erkändes ha rätt till) titeln hertig. I det andra sigillet från 1248 finns däremot inget sköldmotiv alls. Kanske är det därför detta sigill inte heller finns med på tyska Wikipedia, för det stämmer inte riktigt med den bild vi har av en furste. Rent konstnärligt är det inte heller av samma klass. Ändå är det detta sigill denne hertig valde och det måste vi som heraldiska forskare förhålla oss till.

Pommerellens suveräne furste väljer alltså på höjden av sin makt att avstå från att använda en vapensköld för sitt rike. Varför?

Hertig Svantpolks sigill

Hertig/duke Svanteplok av Pomerellen (1220-66). Sigill/seal from 1228.

Förvirrande vapenföring

Svaret kanske finns i den attityd som familjen hade visavi heraldik. Genealogiskt hör Svantepolk II  hemma i dynastin Samborides/Sobiestaw. De anses idag ha haft en svart grip i guld som vapensköld, vilket Svantepolk själv alltså inte förde. Åtminstone inte i de rättsligt giltiga sigill som han själv ansåg var de viktigaste. Hans far Mestwin I, som dog 1220, verkar inte ha fört något vapen alls, att döma av hans sigill.

Sigill för hertig Mestvin I
Sigill för hertig Mestvin I (-1220) av Pomerellen

Svantepolks son Mestwin II förde en örn, vilket hans polska efterkommande också gör. Svantepolks lillebror Sambor II, senare även han hertig, förde däremot gripen i sitt andra sigill. Vad han förde i sitt första verkar oklart (se nedan). Det kan vara en grip men det kan också vara något annat. Tiden har dock plattat till avtrycket. Notera att flaggan här är dold.

Det är svårt att tolka denna totala ovilja att hålla sig ens till närmelsevis nära en rör tråd på annat sätt än att hertigarna av Pommerellen faktiskt inte förde ett heraldiskt vapen under 1200-talet. De valde helt enkelt de motiv som de tyckte var passande. Det är vi andra, både i samtida omgivande kulturer och vi som lever efteråt som försöker sätta in deras vapen i ett system.

Sigill för Sambor II, hertig av Pomerellen,
Sigill/seal från 1241 för Sambor II, hertig/duke av Pomerellen.

Prins Oscars nya vapen

Prins Oscars vapensköld
Prins Oscar, hertig av Skåne.
Prince Oscar, duke of Skåne

 Lagom till dopet nu i helgen offentliggörs prins Oscars vapensköld, komplett med Serafimerorden och allt.

Vapnet är knappast oväntat. Det följer den extremt tydliga mall som gällt sedan förra sekelskiftet, där folkungavapnet i fält tre ersätts av lanskapets vapensköld. På detta sätt skapas hans hertigvapen.

Henrik Dahlström är konstnären bakom vapnet, men hur mycket han har ritat vet jag inte. Jag tycker att bilden påminner väldigt mycket om Sven Skölds gamla original från 50/60-talet. Men bilden är lite för liten för att jag ska kunna se några detaljer som kanske avviker.

Prins Oscars monogram
Prins Oscars monogram

Prinsens monogram

Han har även fått ett monogram. Det är något som får allt större uppmärksamhet, men jag tycker nog allt att det här är lite fånigt. Äldre tiders monogram var konstverk. Idag är det en bokstav rakt upp och ner. Det som gör monogrammet är kronan ovanpå, men den är ju samma varje gång så där finns inget konstnärligt.

 Tidningarnas små förenklingar

Som journalist får man förstås förenkla så att läsaren förstår. Visserligen förstår jag inte varför man inte någon gång kan fördjupa sig i ämnet men jag får väl minnas att det här är spel på min hemmaplan.

Jag vill ändå kommentera Aftonbladets text.

Kungligheternas vapen, eller vapensköldar, har en tradition som sträcker sig ända tillbaka till medeltiden. Till traditionerna hör också att vapnet bär hertigdömets symbol.

Det är inte fel i sak, men de två meningarna antyder att traditionen med landskapsvapnet i riksvapnet för hertigar hör till medeltiden, när de faktiskt inte kom in där förrän under Gustav III när han återinförde titeln hertig.

I det här fallet syns till exempel det skånska griphuvudet på prins Oscars sköld. Gripen är ett mytologiskt väsen med en örns kropp och ett lejons bakben och svans. Gripen är en symbol för styrka.”

Nja, här har någon förläst sig i ett symbollexikon. Gripen här kommer in till Skåne efter att först ha varit Malmö stads vapen i det vapenbrev som gavs av Erik av Pommern, och gripen ifråga är just Pommerns grip, vapenbilden för detta hertigdöme. Att de kanske tyckte att de var starka är en sak, men det är inte symboliken i denna kontext.

Monogramet kan tjäna som ett bomärke eller som utsmyckning i mer officiella sammanhang rörande kungligheten i fråga.”

Här förstår jag inte alls. Journalisten måste ha missat något i kommunikationen, eller så har hovet sagt fel. Mer officiellt än vapnet blir det inte. Monogrammet är snarare mer personligt och kan användas i mer PRIVATA sammanhang där man ändå vill visa på det kungliga sammanhanget. Därav kronan.

Kungahusets information till pressen

Är för övrigt lite bristfällig och delvis felaktig (folkungavapnet har strömmar av silver på blått, inte tvärtom) och det saknas en del uppgifter som gör att vissa traditioner verkar äldre än de egentligen är. Den här tendensen har jag för övrigt kommenterat tidigare och det rör sig mer om antagen okunnighet eller om en medveten förvanskning av historien. Oavsett vilket känns det lite onödigt.
Läs pressmeddelandet.

Prins Nicolas har fått en sköld

Arms of H.R.H. Prince Nicolas, Duke of Ångermanland. Artist: Vladimir Sagerlund
Arms of H.R.H. Prince Nicolas, Duke of Ångermanland. Artist: Vladimir Sagerlund

I söndags döptes prins Nicolas och fick både titlarna prins av Sverige och hertig av  Ångermanland.

Vapnet visar riksvapnet krönt med en hertigkrona. Som brukligt är i hertigvapen har folkungalejonet i det tredje fältet ersatts av hertig-landskapets vapen, denna gång Ångermanland.

Den här traditionen har funnits sedan gustavianska tiden.

English

This sunday, prince Nicolas was baptised and given the title prince. Here is his Coat of Arms as Duke of Ångermanland.

Prince Nicolas is a Swedish prince, son of Princess Madeleine, Duchess of Hälsingland and Gästrikland, and Christopher O’Neill. He is a member of the Swedish Royal Family and is sixth in the line of succession to the Swedish throne.

”Svenske” hertigen Knut Porse av Halland

Stenhuvud i Linköpings domkyrka som sägs tillhöra Knut Porse.
Stenhuvud i Linköpings domkyrka som sägs tillhöra Knut Porse.

Halländske riddaren Kunt Porse blev hertig över Halland. Var han då svensk eller dansk hertig?

Knut Porse av Halland var gift med hertig Eriks änka Ingeborg och blev därför hertig av Halland. Liksom hans två söner. De är därmed inte medlemmar av kungahuset.
Läser man Wikipedia eller Svenskt biografiskt lexikon är det lätt att tro att han nådde sin hertig-titel tack vare egna meriter, men det var genom hans beskyddarinna och fru Ingeborg. Det är jag säker på, även om det inte är sånt som står i ett rättsligt dokument från samtiden.

Hertigen och Halland

Hertigdömet Södra Halland (och Samsö) var perifera och utsatta områden för den danske kungen. Här härskade därför en hertig på kungens mandat. Detsamma gällde för Dansk-Estland och Schleswig.

Knut Porses fall är lite unikt och kan bara förklaras med hans förhållande och senare äktenskap med hertiginnan Ingeborg. Samtiden påstår visserligen att hon blev duperad av honom, men med tanke på hennes politiska insikter före hans uppdykande och efter hans död 1330 så kan vi nog tryggt lita på att det var hon som drog i trådarna.

Ingeborg var sedan tidigare hertiginna med kontroll över Norra Halland, Bohuslän, Dalsland och Västergötland, förutom det som låg under lagmannens kontroll (gränserna är i praktiken omöjliga att förstå för oss, men sannolikt enkla för dem).

Med det stödet kunde Knut Porse tryggt engagera sig i dansk inrikespolitik. Han var med att störta kung Kristoffer och fick då, 1327, dennes hertigdöme Södra Halland med Samsö (kallat Halland).

Dansk, svensk eller mitt emellan

Formellt är Knut Porse självklart en dansk med sin hertig. Men man kan ju lika gärna se på det hela på annat sätt. Området Västra Götaland (Västergötland, Bohus, Dalsland och norra Halland) var i praktiken ett eget självständigt lydrike under Svenska kronan c:a 1300 till 1370. Det är ganska lång tid, längre än DDR existerade. Hur många tror du 1340 verkligen såg hertigen/Hertiginnan av Västergötland som något annat än en verklig härskare? Jämför gärna med vissa kontinentala hertigdömen som Burgund.

Jag skulle vilja säga att Knut och Ingeborg egentligen är varken eller. De är som hertigar herrar i sitt eget rike.
Nu dog Knut 1330, men tänk om han levt ytterligare 30 år och att hans c:a 20-åriga söner inte dött i digerdöden 1350, hur hade då makten sett ut?

Jag för min del kan mycket väl tänka mig att det hade kunnat utvecklats till ett nytt rike som kanske kallats Götrige (Göta rike). Om så hade skett hade vi alla sagt att det var klart att Knut 1326 inte var en dansk hertig, han var självständig vasall till danske kungen. Så bra är vi på att efterrekonstruera historien så att den stämmer med vad som skedde efteråt.

Ett annat problem med forskningen kring detta är att forskningen förr haft problem med kvinnor – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var just chef över sitt rike. Precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa.
Alla dessa kvinnor är snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dessutom tvärtom – hon var 1320-1335 den mäktigaste i landet inklusive sin make och son.

Politiken förr var helt enkelt mycket krångligare och roligare än vi vill tro.

 

Fotot hämtat från Wikipedia, av Jacob Truedson.