Etikettarkiv: Heraldiska Sällskapet i Finland

Ett finskt vapenregister

Uppslag med vapensköldar från finska registret

Sverige har sitt Svenskt vapenregister med närmare 400 vapen, men Finland slår oss stort. 1992 släktvapen har de nu registrerat.

De har visserligen hållit på längre än Svenska Heraldiska Föreningen har haft sitt vapenregister, men det är inte desto mindre imponerande att i ett land hälften så stort som Sverige få ihop fem gånger så många moderna släktvapen. Jag är imponerad.

Föreningen som håller i registret heter Heraldiska Sällskapet i Finland eller, med sitt finska namn, Suomen Heraldiken Seura.

Vad som imponerar än mer än antalet är kvaliteten. De lyckas hålla en hög kvalitet rakt igenom och de lyckas vara unika utan att vara tillkrånglade. Där  har många mycket att lära.

För oss som inte pratar finska är det dock lite tråkigt att hela registret är på just finska. Vi får helt enkelt nöja oss med att se på bilderna.

Här hittar du hela samlingen av släktvapen.
Alla vapen har en text över sig så bilderna inte ska stjälas. Men det finns en bok att köpa.

Tiger som hjälmtäcke

Vapen för finska släkten Porvarisvaakunat.

Vapen för finska släkten Porvarisvaakunat.

Ett udda hjälmtäcke. Ovanligt men inte unikt. 

Robert Witting har fått mig att upptäcka den  finska släkten Porvarisvaakunat vapen vars tiger på hjälmen övergår till ett hjälmtäcke.

Vapen för släkten Jonlund
Vapen för släkten Jonlund, Svenskt vapenregister nr 56.

Fyndigt. Det finns få moderna liknande vapen. Svenska Jonlund är ett, men ändå inte riktigt detsamma eftersom tigerns ränder i Porvarisvaakunats vapen finns kvar även i täcket.

Den finska blasoneringen för hjälmprydnaden är:
”Kypäräkoriste: Kultainen punavaruksinen luonnollisen tiikerin pää, jonka kaula jatkuu punavuorisena kypäränpeitteenä.”

Försök till översättning (av Witting):
Hjälmprydnad: En naturlig tigers huvud i guld med röd beväring, vars hals fortsätter som hjälmtäcke fodrat i rött.

Heraldikerns Tio Budord – en kritik

 

Teckning av Anders Segersven (ur Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000). 

De tio budorden togs fram av Heraldiska Sällskapet i Finland i slutet av 1980-talet. Syftet var att ge en vägledning till skapare av nya vapen inför kommande registrering.

De tio budorden omnämns ofta okritiskt som en genomtänkt vägledning till heraldiska konstnärer. Flera av budorden är kloka, men det finns de som kan kritiseras, vilket jag gör längre ner. Men först en presentation av reglerna.

1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.

2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.

3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen är alldeles kort.

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.

6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella – åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.

7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.

8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hopträngda figurer utan endast det väsentligaste – idealet är en enda figur.

9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.

10. Figurerna bör vara sådana att de – liksom hela emblemet – utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmängiltig representant för sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.

 

Här kommer min kritik

Kul mer regler, men lite krav kan man ställa på dem som gör regler.Jag skulle vilja påstå att dessa regler på flera punkter är synnerligen ohistoriska och visar på en klart bristande insikt om äldre tiders heraldik, men däremot på en romantiserad historiesyn där källor får stå tillbaka för tidstypiska estetiska ideal.

Att även jag omfattas av idealen gör dem inte mindre tidstypiska för 1900-talet.

Punkt 1
Tinkturen purpur nämns inte. Men den är välkänd i heraldisk litteratur sedan medeltiden, och den har fram till 1600-talet då ofta blandas samman med brunt. Purpur och brunt har i äldre tid en mycket snarlik nyans och dagens definition av purpur avviker från äldre tiders.

Att då helt avstå från att nämna purpur är att frångå heraldikens historia. Därför erkänner Svenska Vapenkollegiet denna tinktur.

Punkt 2
Den här punkten känns som ett eko från 1930-talets funktionalistiska stilideal. den har däremot föga med heraldik eftersom vi redan under heraldikens första decennier på 1100-talet ser att man gärna använder tre färger, ex William Marshall, earl av Pembroke.
1900-talets ideal bland reklamteckningar och varumärken har däremot just den här synen på färger vilket har med dagens stilideal att göra.

Punkt 5
Har inget med blasonering att göra utan är – återigen – ett 1900-tals ideal för reklamare (även om det idealet kommit och genom seklerna).

Punkt 7
Vad menas egentligen. Ordet borde vara stiliserbara, inte karakteristiska. Vad som är karekteristiskt hos ett föremål kan (men behöver inte) vara ett uttryck för tidsperioden och hur denna förhåller sig till föremålet. Svin förr har kraftiga betar, dagens svin avbildas som tjocka köttdjur (därför kallar vi nu svinen för vildsvin, men det är egentligen ohistoriskt).

Punkt 8
Enligt vilken historisk auktoritet före Traettenberg har detta varit idelet? Jmf medeltidens franska kungavapen, eller greven av Anjou, han som fick det första vapnet i historien.

Punkt 9
Se punkt 8 OCH vad som förstärker symboliken kan knappast anges på det här sättet. Det beror helt på kontexten.