Etikettarkiv: Heraldisk Tidskrift

Ordnar och heraldik, vad har de gemensamt?

Serafimerriddarnas sköldar av Leif Ericsson. Foto: Leif Ericsson.

Ordnar och medaljer kopplas ofta ihop med heraldiken, ibland så mycket att de två blir samma sak. Det är problematiskt för det visar att man inte skiljer på identitet och aktivitet. 

Det finns heraldiker som tycker att ordnar/medaljer och heraldik hör ihop och det finns de som tycker att de är två helt separata ämnesområden. Jag tillhör den senare.

Att vara intresserad av ordnar och medaljer är självklart inget konstigt. Det är ett område som har lika mycket berättigande som heraldik, frimärksramlande, släktforskningen eller vad som helst. Bara med lite mer bling bling. Så ämnet har jag inget att invända emot.

Däremot blir det problematiskt när heraldiker blandar in ordnar i heraldiken och hävdar att den ena ska ta ansvar för den andre. Extra besvärligt blir det när heraldiker ska ta ansvar för vilka sammanslutningar människor är med i eftersom det blir ett rejält ingrepp i föreningsfriheten. Och får man dessutom för sig att hindra samma personer att verka inom heraldiska sammanslutningar för att de har ett intresse utanför heraldiken, är det ytterst problematiskt. Den här typen av resonemang har jag stött på så det är inte så främmande som man kan tro.

Det är för att undvika de här tankefelen som jag som redaktör för Vapenbilden tonat ner artiklar om ordnar och låtit dem handla om den heraldiska konsten inom ordensvärlden. För hur heraldiken exponeras inom ordensvärlden är självklart av heraldiskt intresse.

Heraldikern Stefan Bede med SHFs förtjänstmedalj på bröstet och Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj runt halsen. Foto: Jesper Wasling.

Skilj på en orden och en vapensköld

Visst är det så att ordnar och medaljer förekommer ihop med en vapensköld. Men de har absolut inget med varandra att göra. Vapenskölden är en markör för identifikation, precis som ditt namn och personnummer. Den säger vem du är.

En orden, eller medalj, är däremot en markör för något som du har gjort. Du kan ha vunnit Nobels fredspris, OS-guld i stavhopp eller blivit statschef och fått Serafimerorden. Din orden/medalj ska då jämföras med din yrkestitel eller kanske ditt nummer i Svenska akademin.

Seriös, oseriös eller bara humoristisk

Eftersom ordnar och medaljer omges av ett visst skimmer av framgång och makt så vill såklart mindre seriösa organisationer haka på de mer seriösa. Sedan finns det de som kanske inte är så seriösa men inte heller oseriösa utan mer humoristiska. Som de ordnar och medaljer man får i ett ordenssällskap som Par Bricole eller inom den studentikosa delen av universitetsvärlden.

Här tycker jag att man kan fundera på vad som är rätt sätt att bära medaljerna. En del tycker (men det är ingen lag utan bara en åsikt) att man inte ska blanda seriösa ordnar med oseriösa. Andra tycker att visst kan göra det för de är alla ett tecken på att man uppmärksammats för det man har gjort. Ytterligare andra kan mycket väl slänga in en humoristisk utmärkelse bland de seriösa för att det är det mest effektiva sättet att göra en politisk markering om att de ska bort från offentligheten. Det är helt enkelt PR-mässigt effektivare att sätta en Buttericks-medalj bredvid Serafimermedaljen för att sänka den senare än att helt avstå från att bära medaljer. Och det är ju därför det tilltaget avskys av de som förespråkar medaljer och ordnar i offentliga sammanhang.

En heraldisk icke-fråga

För en heraldiker är detta däremot utan betydelse. Folk kan ha vilken politisk åsikt som helst och engagera sig för eller emot ordnar bäst de vill. Men oavsett vilken position de tar så är ordensväsendet ett belöningssystem för en utförd tjänst, precis som vilket bonussystem som helst som i rätt social miljö kan växlas in i reda pengar genom att man får högre anseende och därför anses mer meriterad för en post i staten/organisationen.
Detta har ingen betydelse för det heraldiska vapnet.

Vad som däremot kan vara av intresse för heraldiken, är kunskapen om ordar och medaljer eftersom dessa är en heraldisk hjälpvetenskap. Precis som idéhistoria, genealogi eller konstvetenskap. Korsbefruktning av kunskap berikar alla.

Av det skälet bör en heraldiker slänga ett öga på detta ämnesområde, precis som man bör slänga ett öga på andra ämnen som ger en större förståelse för bruket av heraldiska vapen och symboler.
Och av det skälet ska en heraldisk förening med gott samvete kunna belöna en ordenshistoriker för dennes folkbildande insatser fast ordnar och medaljer inte är heraldik.

Errata: Jag hade först skrivit att Stefan Bede hade Pro Patrias medalj runt halsen, när det faktiskt är Kungliga Patriotiska Sällskapets dito. Mitt fel och rätt ska vara rätt.
Justerat 2018-12-23

Tre heraldiker och en jeppe

Heraldisk Tidsskrift nr 115:2017 har just kommit från pressarna, och det är som vanligt en intressant läsning. 

Denna gång är det fyra huvudartiklar av Sverre Daehlen, Hans Cappelen, jag själv och Martin Sunnqvist.

Sverre Daehlen gör en lärd genomgång av det norska lejonets faktiska utseende under 1900-talets första hälft.

Hans Cappelens artikel var en lärd, men något bred, förklaring till varför Odd har pilar i sitt vapen. I texten kommer han in på de bevingade pilarna som flera adelssläkter i Norden förde under 1200- och 1300-talen. Vad han inte går in på (för det var inte inom hans artikels ram) var varför dessa bevingade pilspetsar försvinner. Det får någon ta reda på någon gång.

Martin Sunnqvist gör en ordentlig genomgång av hur man kan och bör blasonera häroldsbilder när dessa blir något mer komplicerade, framför allt när man upprepar en bild som ex stolpe flera gånger i samma fält.
Jag håller med honom i varje stavelse. Svensk/Nordisk terminologi mår bäst av att inte börja med allt för många begrepp. Om en stolpe förekommer tre gånger i ett fält ritas den helt enkelt lite smalare än om det bara är en stolpe i fältet. Det finns ingen anledning att hitta på ett nytt ord.

Min artikel om tinkturer lämnar jag till andra att bedöma.

Heraldisk Tidsskrift hösten 2016

Så var Heraldisk Tidsskrift här igen. Denna två-gånger-om-åter-publikation som alltid är läsvärd.

Denna gång fastnade jag mest för Steen Clemensen som skriver initierat om härolden i Gelrevapenboken.

Nills Bartholdy skriver om adelsmannen och skulptören Bertel Thorvaldsens vapensköld medan Terje Bratberg och Harald Nissen skriver om Billesläktens gravstenar och deras anvapen. Jag saknar emellertid en rad böcker som borde ha recenserats. De senaste åren har Vapenbilden tyvärr varit bättre på att fånga upp litteratur som rör heraldiken och som är till gagn för medelläsaren och medelmedlemmen.

Allt trivsamma lättsamma artiklar som kanske inte håller riktigt det djup som de låtsas, alla noter till trots. Jag saknar överlag författare som använder sin lärda kunskap till att dra fram en teori och sedan försöka underbygga den med lärda exempel. Nu blir det mest beskrivande texter. Inget fel i det men jag saknar den intellektuella utmaningen. Jag saknar även den heraldiska debatten som fanns i Heraldisk Tidsskrift förr, fram till tidigt 1980-tal. Jag hoppas att den kommer tillbaka snart.

Det hänger dock inte bara på redaktörerna. Styrelsen har en uppgift här och så även vi läsare som också kan bidra med innehåll.

Men jag ser stora hinder

Den fokus som tidningen idag lägger på att presentera alla medverkandes rätt ovidkommande yrkes- och utbildningstitlar tror jag verkar hämmande för det heraldiska samtalet. Så länge har jag ändå varit med i heraldiken (30 år) att jag sett att en professorstitel aldrig visar på heraldisk kunskap. Däremot har jag sett att den effektivt gör att de som saknar titlar håller sig undan heraldikens finare forum.

Man kan göra det lätt för sig och jämföra med den politiska debatten – som jag håller skyhögt över den heraldiska när det kommer till kompetens. Där undviker man i möjligaste mån att ta fram titlar just eftersom det skrämmer bort just dem man vill nå. Där kan vi heraldiker lära oss mycket.

Vad är ett vapen, undrar Berghman

Heraldisk Tidskrift och Nordiska Heraldiska Sällskapet har börjat lägga ut gamla artiklar. Fantastiskt jättebra. 

Nu har de lagt ut Arvid Berghmans artikel ”Vad menas med ett vapen”.  Det är en fantastisk artikel på det sätt att Berghman tar sig tid att problematisera denna fråga som annars känns så självklar.

Jag skulle kunna ha synpunkter på det han skriver, men avstår denna gång. Det finns andra som i andra artiklar lagt fram sina tankar.

I stort håller jag mer honom. Inte minst i denna passisu i kolumn 1, sida 1: ”Jag tror det är viktigt att först och främst fastsIå, att ett vapen är en idé, en bildidé. Det är tankeinnehållet som är det primära och det väsentliga, ej den utformning det fått. Av detta följer, att ett vapen aldrig kan fastställas till sin form utan blott till sitt innehåll. Härom torde väl alla heraldiker numera vara ense, men det är ofta svårt att få allmänheten att inse förhållandet.

Jag håller också med honom att ett heraldiskt vapen uppstår först när man gör ett vapen som representerar någon eller något. Intill dess är det bara ett utkast till ett vapen, hur läckert det än må vara.

Läs och fundera över hur du själv definierar ett vapen.

Vad sas på kafferepet

1700-talets andra hälft är kafferepets gyllene period. Av en slump sammanfaller det med regleringen av svensk privatheraldik, men jag har inte sett minsta samband.

I en kommande artikel, troligen till Heraldisk Tidskrift, kommer jag att visa på den politiska grunden för 1762 års förordning om adlig skölds användande, som styr så mycket av svenska heraldikers tänkande, och som är så obegriplig för danskar och norrmän.

Utan att avslöja för mycket vill jag säga två saker. 1) det är fascinerande hur svårt svenska heraldiker har att läsa icke-heraldiska skrifter och 2) det finns tydliga samband mellan denna förordning och några andra från samma tid, varav ingen har med kaffe att göra.