Etikettarkiv: Heraldisk Tidskrift

Tre heraldiker och en jeppe

Heraldisk Tidsskrift nr 115:2017 har just kommit från pressarna, och det är som vanligt en intressant läsning. 

Denna gång är det fyra huvudartiklar av Sverre Daehlen, Hans Cappelen, jag själv och Martin Sunnqvist.

Sverre Daehlen gör en lärd genomgång av det norska lejonets faktiska utseende under 1900-talets första hälft.

Hans Cappelens artikel var en lärd, men något bred, förklaring till varför Odd har pilar i sitt vapen. I texten kommer han in på de bevingade pilarna som flera adelssläkter i Norden förde under 1200- och 1300-talen. Vad han inte går in på (för det var inte inom hans artikels ram) var varför dessa bevingade pilspetsar försvinner. Det får någon ta reda på någon gång.

Martin Sunnqvist gör en ordentlig genomgång av hur man kan och bör blasonera häroldsbilder när dessa blir något mer komplicerade, framför allt när man upprepar en bild som ex stolpe flera gånger i samma fält.
Jag håller med honom i varje stavelse. Svensk/Nordisk terminologi mår bäst av att inte börja med allt för många begrepp. Om en stolpe förekommer tre gånger i ett fält ritas den helt enkelt lite smalare än om det bara är en stolpe i fältet. Det finns ingen anledning att hitta på ett nytt ord.

Min artikel om tinkturer lämnar jag till andra att bedöma.

Heraldisk Tidsskrift hösten 2016

Så var Heraldisk Tidsskrift här igen. Denna två-gånger-om-åter-publikation som alltid är läsvärd.

Denna gång fastnade jag mest för Steen Clemensen som skriver initierat om härolden i Gelrevapenboken.

Nills Bartholdy skriver om adelsmannen och skulptören Bertel Thorvaldsens vapensköld medan Terje Bratberg och Harald Nissen skriver om Billesläktens gravstenar och deras anvapen. Jag saknar emellertid en rad böcker som borde ha recenserats. De senaste åren har Vapenbilden tyvärr varit bättre på att fånga upp litteratur som rör heraldiken och som är till gagn för medelläsaren och medelmedlemmen.

Allt trivsamma lättsamma artiklar som kanske inte håller riktigt det djup som de låtsas, alla noter till trots. Jag saknar överlag författare som använder sin lärda kunskap till att dra fram en teori och sedan försöka underbygga den med lärda exempel. Nu blir det mest beskrivande texter. Inget fel i det men jag saknar den intellektuella utmaningen. Jag saknar även den heraldiska debatten som fanns i Heraldisk Tidsskrift förr, fram till tidigt 1980-tal. Jag hoppas att den kommer tillbaka snart.

Det hänger dock inte bara på redaktörerna. Styrelsen har en uppgift här och så även vi läsare som också kan bidra med innehåll.

Men jag ser stora hinder

Den fokus som tidningen idag lägger på att presentera alla medverkandes rätt ovidkommande yrkes- och utbildningstitlar tror jag verkar hämmande för det heraldiska samtalet. Så länge har jag ändå varit med i heraldiken (30 år) att jag sett att en professorstitel aldrig visar på heraldisk kunskap. Däremot har jag sett att den effektivt gör att de som saknar titlar håller sig undan heraldikens finare forum.

Man kan göra det lätt för sig och jämföra med den politiska debatten – som jag håller skyhögt över den heraldiska när det kommer till kompetens. Där undviker man i möjligaste mån att ta fram titlar just eftersom det skrämmer bort just dem man vill nå. Där kan vi heraldiker lära oss mycket.

Vad är ett vapen, undrar Berghman

Heraldisk Tidskrift och Nordiska Heraldiska Sällskapet har börjat lägga ut gamla artiklar. Fantastiskt jättebra. 

Nu har de lagt ut Arvid Berghmans artikel ”Vad menas med ett vapen”.  Det är en fantastisk artikel på det sätt att Berghman tar sig tid att problematisera denna fråga som annars känns så självklar.

Jag skulle kunna ha synpunkter på det han skriver, men avstår denna gång. Det finns andra som i andra artiklar lagt fram sina tankar.

I stort håller jag mer honom. Inte minst i denna passisu i kolumn 1, sida 1: ”Jag tror det är viktigt att först och främst fastsIå, att ett vapen är en idé, en bildidé. Det är tankeinnehållet som är det primära och det väsentliga, ej den utformning det fått. Av detta följer, att ett vapen aldrig kan fastställas till sin form utan blott till sitt innehåll. Härom torde väl alla heraldiker numera vara ense, men det är ofta svårt att få allmänheten att inse förhållandet.

Jag håller också med honom att ett heraldiskt vapen uppstår först när man gör ett vapen som representerar någon eller något. Intill dess är det bara ett utkast till ett vapen, hur läckert det än må vara.

Läs och fundera över hur du själv definierar ett vapen.

Vad sas på kafferepet

1700-talets andra hälft är kafferepets gyllene period. Av en slump sammanfaller det med regleringen av svensk privatheraldik, men jag har inte sett minsta samband.

I en kommande artikel, troligen till Heraldisk Tidskrift, kommer jag att visa på den politiska grunden för 1762 års förordning om adlig skölds användande, som styr så mycket av svenska heraldikers tänkande, och som är så obegriplig för danskar och norrmän.

Utan att avslöja för mycket vill jag säga två saker. 1) det är fascinerande hur svårt svenska heraldiker har att läsa icke-heraldiska skrifter och 2) det finns tydliga samband mellan denna förordning och några andra från samma tid, varav ingen har med kaffe att göra.