Etikettarkiv: heraldiker

En samling medeltida vapenrullor

Utdrag ur vapenboken Dering roll.

Dering, Gelre Bellenville och andra vapenrullor är välkända. Nu kan du enkelt hitta dem alla via en och samma webbsida.

Det är Yehudaheraldry som har samlat ihop de digitala versionerna som länkar. De flesta vapenrullorna är medeltida men här finns också en del andra. Som Klingspors Baltische wappenbuch med en stor del av den svenska baltiska adelns vapensköldar.

En del går att ladda ner, andra kan du bara läsa via nätet och ytterligare några är nutida sammanställningar som någon gjort  men oavsett vilket får du tillgång till ett material som var helt otänkbart att överblicka för bara tio år sedan.

Det är faktiskt något fantastiskt, att vilken ”nybörjare” som helst idag på en timme eller två kan läsa igenom fler orginalvapenrullor än de största experterna kunde ta till sig så sent som på sent 1900-tal. Vad betyder inte det för den heraldiska kunskapens explosion?

Länken igen

Om du missade länken här ovan så kommer den här igen:
http://www.yehudaheraldry.com/rolls/index.php/roll_c/rolls

Liten tanke om att nå ut

Logotyp för bloggportalen Finest
Logotyp för bloggportalen Finest

Den som arbetar inom marknadsföring vet att namnet är viktigt. Ett namn bör vara lätt att komma ihåg, lätt att förstå och lätt att förknippa med produkten.

Här syndar heraldiken ofta eftersom våra föreningar har långa namn som påfallande ofta är på latin. Vi har Societas Heraldica Scandinavica och Societas Heraldica Lundensis som bra exempel på bra verksamheter under besvärliga namn och nu kommer Upsaliensis-avdelningen med.

Heraldiska Sällskapet i Norden (även kallad Societas Heraldica Scandinavica)

Här tror jag att vi bör tänka om. Ett besvärligt namn gör verksamheten svår att googla och latinska namn är besvärliga i ett samhälle där i stort sett ingen kan latin. Det är helt enkelt osannolikt att någon som vill hitta en heraldisk förening i Sverige väljer att slå in ordet ”heraldica”. Och finns inte ordet ”heraldik” i domännamnet eller som rubrik så tycker varken google eller Bing att sidan är värdefull varför den prioriteras ner. Istället lyfter sökmaskinerna upp diverse mer oseriösa eller okända v verksamheter.
Det är ju värt att påpeka att antalet som verkligen pratar latin idag i Sverige är fullständigt försumbar jämfört med antalet som pratar arabiska, kinesiska eller swahili.

Mer reklam,  mindre lärdom

Jag tror att heraldiken som ämne skulle vinna mycket på om den kastade av sig sin ambition att vara en gammal lärdomskultur till lags, speciellt som den gamla lärdomskulturen förr, när den var dominerande i samhället, var den gren inom samhället som var minst intresserad av heraldiken.

Bättre då att föra fram heraldiken som en gren av den verksamhet som den dominerade under många sekler – varumärke och reklam. Vi vet ju redan att reklamen åtrår den status som heraldiken har och gärna vill efterhärma den. samtidigt kan heraldiken lära av reklamens formspråk för att utveckla sig, komplettera sig.

Vi heraldiker är ju tacksamt nog en grupp som gärna tar till oss nytt utan att vi för den sakens skull glömmer det gamla vilket gör oss till en ganska unik skara i samhället.

Dessutom.
Bara för att vi i vår reklam inte framhäver våra lärdomsideal betyder det inte att vi som heraldiker avstår fri att fördjupa oss i ämnet. eller att vi ska avstå från latinet. Men vi bör göra det lätt för nya att känna igen sig hos oss och känna sig välkomna, vilket vi knappast gör genom att använda latinska namn.
Och den som hävdar att latin är bildning får gärna högt – utan att googla – säga vad hjälmprydnad heter på latin. Jag själv går bet på den.

Reell heraldisk kompetens

Medieval Tournament Herald
En härold vid en tornering under 1400-talet.

Heraldiken är ett ämne som nästan uteslutande består av självlärda experter. Få är de som inom ramen för en akademisk examen har gjort ett akademiskt bedömt arbete på högre nivå. Jag skulle uppskatta antalet personer till ett dussin, varav flera är i den heraldiska periferin. 
Men det betyder ju inte att dessa heraldiker saknar kompetens.

Bristen på heraldiska akademiker har lett till att många istället lånar in titlar från andra områden för att ge glans till personen bakom heraldiska artiklar och föredrag. Det är som de inte litar på att bli tagna på allvar annars, vilket gör mig fundersam. För vem 2018 är så anti-intellektuell elitistisk att den lyssnar mer på titeln föredragshållaren har än på innehållet (referenser till Svenska akademin godtas inte,  det är för öppet mål på det svaret)?

Jämför gärna med yrkeslivet. Ytterst sällan ser den som besöker en läkarkonferens att en föredragshållare inom medicin benämns greve eller fil. lic i historia. Eller att de är medlemmar i en fackförening. Det är helt enkelt inte en kvalitetsstämpel i det sammanhanget. Så varför är det så bland heraldiker?

Reell kompetens

För att kanske låta folk få större förtroende i det de har att säga tänker jag att vi borde prata mer om reell kompetens, ett begrepp som är allt viktigare inom viss undervisningsväsende och inom näringslivet. Med andra ord: ”Vad kan du?” snarare än  ”Var gick du i skolan?”

Reell kompetens är alltså samlingsnamnet för den kompetens du har inom ett område oavsett om du har formella bevis för det eller inte. Det kan vara erfarenheter och kunskaper från arbetslivet, personalutbildning eller föreningsverksamhet. Det kan också vara kunskaper från formellt, informellt och icke-formellt lärande.
Vid bedömning av reell kompetens valideras dina kunskaper​. Det är en strukturerad bedömning där värdering bygger på dokumentation och ett erkännande av kunskaper och kompetens som du har oberoende av hur de utvecklats.
Betyg eller publikationer är i det här sammanhanget meningslöst eftersom det inte handlar om en formell validering av en kunskap utan om en uppskattning.

Sociala konsekvenser. Det besvärliga för en del kan förstås bli att en professor i teoretisk fysik jämställs med en diversearbetare när det kommer till hur kunskapen bedöms inför ett urval av föreläsare till en konferens eller liknande. Men få personer idag bryr väl sig om såna saker som yrkestitlar i det civila livet.

För den som vill veta mer om svenska heraldikers kompetens kan läsa det här inlägget. Inlägget är såklart inte komplett men ger en stor indikation på hur många/få som faktiskt skulle kunna kalla sig ”heraldiker” om det vore en titel som erhölls efter universitetsexamen.  Övriga inom nordisk heraldisk verksamhet har alltså formellt endast reell kompetens men är lika jädrigt duktiga för det.

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj, instiftad 2001.

SHFs medalj premierar reell kompetens

Svenska Heraldiska Föreningen är ett föredöme när det kommer till att se till kunnande framför titlar. För mer än 20 år sedan togs titlar bort från medlemsregistret (efter att det noterats att högutbildade gärna ville ha dem medan lågutbildade ”gömde undan” sitt yrkesliv). När Förtjänstmedaljen skulle skapas var styrelsen överens om att den inte skulle bli något för redan välkända och berömda heraldiker, företrädesvis yrkesverksamma inom området, utan en medalj som skulle belöna alla de som arbetar med heraldiken. Det kan vara heraldiska tjänstemän såsom statsheraldikern eller riddarhusgenealogen, men lika gärna en  konstnär, en författare eller någon som arbetat aktivt inom en heraldisk förening och på det sättet gjort heraldiken stora förtjänster. Allt samman ett klassiskt exempel på bedömning av reell kompetens.

Svenska heraldiker

Wikipedia är en fantastisk källa till kunskap. Ibland är den också en källa till fåfänga, men det skadar ju inte.

Under söksträngen ”Svenska heraldiker” får man fram en lista på 29 män och 1 kvinna som varit verksamma mellan 1600-talet och idag, med en viss övervikt mot dagens aktiva personer.

Det är med glädje och stolthet som jag är bland de utvalda personerna, och det på andra grunder än att jag skriver den här bloggen.

Här är hela listan som den var denna dag Anno 2016.

Svenska heraldiker på Wikipedia

 

 

 

Ingen konspiration – bara sociala mönster

Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling
Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling

Förlåt. Nu ska jag prata heraldiker igen. Varför de gör som de gör och tänker som de tänker. 

Det här med hur ett vapen får se ut kan bli känsligt när skaparen av ett vapen får veta från främmande personer att det som skapats inte är ok. De investerade känslorna kan ju vara så stora. Därför blir ibland det mycket ilska, rädsla och politik (det sista vill inte alla inblandade erkänna, men visst finns det där). Det rör sig ofta om att de inblandade inte känner igen besluten från den kunskap de inhämtat någonstans ifrån.

Allt det här behöver inte vara så komplicerat men jag hör ofta, även bland dem som borde veta bättre, att det finns en okunnig snobbism bakom olika beslut. Inte minst när det kommer till de vapen som granskas av SVK. Att just SVK står i skottgluggen är inte så konstigt eftersom det är den mest betydelsefulla instansen i nutida svensk heraldik – statsheraldikern inräknad.

Men oavsett det där: det är egentligen inte så komplicerat.

Heraldikerna är en ”yrkeskår”

Ungefär som läkare, poliser, journalister eller jurister. På engelska brukar en viss typ av yrken gå under beteckningen  ”the professions”. Det betyder inte att de är mer professionella än andra, eller att de är mer förnäma men det betyder att de förenas genom att det handlar om tjänstemannayrken som kräver specialiserad utbildning OCH har en  en egen yrkesetik OCH att de har en mer eller mindre formellt licenssystem. Man kan inte utöva sitt yrke utan att vara godkänd av kåren,.

Heraldiker är visserligen inte en formell yrkesgrupp, har ingen specialiserad utbildning men det finns en hel del annat som förenar heraldikern med professionerna.

Heraldikerna har sin yrkesetik

Den handlar om vad som är rimlig fungerande heraldik och var gränsen går för det estetiska. Att ordningen finns är sunt, var gränserna går kan diskuteras och den diskussionen pågår ständigt. Man ska alltid diskutera var gränserna ska gå och varför.
Här finns ett skäl till misstron mot heraldiker. Många vapentagare, men även konstnärer, anser att gränserna går på fel ställen och utgår då från att orsaken står att finna i vem som har gjort ett vapen snarare än hur det ser ut. Politik snarare än estetik, med andra ord.

Många heraldiker har här väldigt svårt att motivera sina beslut och brukar då som i ett ställningskrig försvara sig bakom – förvånansvärt ofta – citat från äldre heraldiker snarare än att tryggt förlita sig på sin egen expertis. Det är onödigt och leder bara till mer misstro.

Heraldikerna har en skråanda

Man behöver alltså inte bli formellt godkänd för att kalla sig heraldiker men som alla vet fungerar en bransch bättre när kollegorna vet att man åtminstone är informellt godkänd och därför inte tänker alltför annorlunda. Det finns även bland dessa vapenexperter ett grupptryck och en norm att hålla sig till.

Och här kommer skråandan in. Eftersom man inte kan bli formellt erkänd som heraldiker genom examen och yrkestitel har många blivit det genom idogt arbete och vänskap. Kunskapen kan förstås finnas där men när den har brustit har man saknat den trygghet som en utbildning eller yrkestitel ger.

Intressant nog finns det i den yngre generationen, för första gången sedan 1700-talets mitt, en grupp heraldiker som faktiskt har fördjupat sig i heraldik på universitetsnivå och fått sin kunskap erkänd i betyg. Idag rör det sig om dryga halvdussinet bland de som betecknas som heraldiker. Den basen är något som i princip alla heraldiker under 1900-talet saknat, Jan Raneke undantagen.

Det finns ingen konspiration

Det finns inget konstigt med detta. Det finns ingen konspiration mot enskilda, det finns ingen komplott för att stöta ut andra. Bara vanliga, mänskliga sociala mönster. Men eftersom dessa mönster ibland är till skada för heraldiken som sådan gäller det att vara medveten om den.

Väl där  – efter att ha erkänt att dessa mäster finns – kan heraldikerna resonera kring varför det tycks och görs som det görs och tycks.

101 heraldiska inspirationer

Boktips

Bokomslag 101 historiker av Knut Prange
Boken 101 historiker av Knut Prange

Mats Persson recenserar i kommande nummer av Vapenbilden Knut Pranges bok ”101 historikere”.
Jag blev så inspirerad att jag beställde den på en gång.

Och nu har den kommit. Det är en dejlig liten bok på drygt 200 sidor. På dessa sidor klämmer Prange en anekdotiska minnen om de heraldiker och historiker som han har haft förmånen att arbeta tillsammans med på ett eller annat sätt.

Och det är kul att läsa om dessa möten. Eftersom jag själv har mött många av personerna, både heraldikerna och historikerna, är det extra spännande att se vad någon annan tyckte och tänkte om dem. Det är inte elakt skvaller utan bara beskrivningar av möten. Därför känns boken inte snaskig på något sätt, även om en och annan av de beskrivna säkert skulle se sig mer vördnadsfullt beskrivna.

 

Författare: Knud Prange:
Titel: 101 historikere – som jeg oplevede dem
Förlag: Det Kongelige Bibliotek & Statens Arkiver (2013)
ISBN: 978-87-7023-124-4

(med frakt från Danmark kostar boken omkring 250 SEK)

Tom S. Vadholm och Thorleif Aiff är årets medaljörer

Svenska Heraldiska Föreningen (SHF) utser varje år förtjänstmedaljörer inom området heraldik. Man kan få medalj för konstnärliga, akademiska eller ideella insatser för att sprida kunskap om heraldik.

2015 års medaljörer blev mästerträsnidaren Thorleif Aiff och norske heraldiske nestorn Tom Vadholm.

SHFs mästerlige motiveringspoet, Stefan Bede, har sammanfattat de tvås insatser i följande ord:

Thorleif Aiff
För sitt handgripliga arbete med att överföra och tolka heraldikens teoretiska sfär. Med hundratalet heraldiska träskärningar är denne mästare i träbildhuggeri unik i Sverige. Han har förmågan att förstå och uppskatta ett vapen och låter sig inte begränsas av de restriktioner för framställan som finns utan förmår finna kärnan i uppdraget.
Att lägga till denna ytterligare dimension är det inte vem som helst som kan. Thorleif Aiff är inte vem som helst – han är den nyfikne mästaren som ödmjukt närmar sig ämnet och förvandlar det till något handfast och vackert.

Thorlief Aiffs hemsida visar hans heraldiska hantverk

Tom S. Vadholm
För sina insatser som föreningsaktiv i Norge och Norden. Som både engagerad medlem och framförallt som ordförande i Norsk Heraldisk Forening har han varit drivande. I Societas Heraldica Scandinavica har han lyft föreningens blick och arbetat för ett förstärkt internordiskt samarbete. Både hemmavid och på internationella kongresser har han dessutom varit en flitig föredragshållare. Som en del av det kitt som håller ihop de nordiska föreningarna är han betydelsefull.
På samma sätt som en människa inte är en ö är det gränsöverskridande samarbetet oerhört viktigt. Så viktigt att det bör premieras med medalj.

Läs mer om medaljen på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida