Etikettarkiv: Henrik Dahlström

Expressen och prins Gabriels vapen

Det här är väl straffspark mot öppet mål – men maken till antal fel som man kan få in på 60 sekunder långsamt tal var det länge sedan jag stötte på.

Och nej, jag är inte upprörd 🙂 Bara lite förundrad över hur lite Expressens hovkrönikörer kan om det kungliga protokollet. Och fascinerad över det språk som används, som om programmets tittare är fullständigt okunniga om svensk historia.

30 sek: Jo, alla får ta sig ett vapen.
40 sek: Nej, det heter inte riksheraldiker. Det ämbetet avskaffades 1953. Numera är det en statsheraldiker, som är enhetschef på Riksarkivet​
45 sek: Nej, man tillverkar inte ett vapen, man komponerar det. Nu komponerar inte statsheraldikern speciellt många kungliga vapen heller eftersom de följer en mall, men det är ju bara detaljer.
50 sek: Nej Henrik Dahlström är inte statsheraldiker. Henrik är konstnär som anlitas av statsheraldikern (jo, han har en deltidstjänst), och denne statsheraldiker heter Henrik Klackenberg. Klackenberg är för övrigt också kammarherre vid hovstaten så honom bör, rimligen, krönikören känna personligen.
1 min: Nörderi, men ändå – Vapnet har inte fyra ”bitar” det har fyra fält.
1.05 min: Och de ”svenska symboler” som nämns är Sveriges statsvapen och ett landskapsvapen.
1.20 min: Att säga att dalpilarna ”kom till kännedom” på 1520-talet känns lite som om personen läst men inte förstått. Vapenskölden/sigillet med pilarna är känt från 1520-talet. Pilarna i sig är armborstpilar, som dock var lite kortare än de som användes av ex tyska knektar, därav namnet dalpil.
1.35 min: Nej, det är inte en krans runt skölden. Det är en kedja.
1.40 min: Prins Carl Philip får ”designa” i betydelsen ”rita upp” Gabriels sköld så mycket som han vill. Han får däremot inte hitta på något eget, vilket krönikören själv sa 30 sekunder tidigare i inslaget.
2.35 min: Jo, Gabriel kommer visst att använda detta vapen. Eftersom han är prins och medlem av kungahuset är hans vapensköld en del av Sveriges officiella symboler. Låt gå att vi i allmänheten inte kommer att kunna se vapnet så ofta, men det är en helt annan sak.

Det är väl bara att hoppas att Tess Ulander och Karin Lennmor till nästa kungliga inslag åtminstone läser igenom närmsta wikipedia-sida. Mer är det vågar jag inte själv hoppas på.

Se inslaget här: https://www.expressen.se/tv/nyheter/kungligt/darfor-designar-inte-carl-philip-for-sonen/

 

Doktorshattar och deras märken

Doktorshatr från Karlstads universitet
Doktorshatr från Karlstads universitet, som synes på solen.

Snart kommer den halv-heraldiska konferensen om akademiska symboler och märken. Den hålls i maj i Lund. 

Så vad passar då bättre än att nämna den allt större förtjusningen i akademiska symboler som kan ses runt om i Sverige. Som den här doktorshatten tillhör Konstnärliga fakulteten vid Lunds universitet. Solen är Apollons symbol, och visar här på konsten. Märket är designat av Henrik Dahlström. (Inte Karlstad som jag i hastigheten skrev. Tack Claus Berntsen för rättelsen).

Jag vet förstås inte om den här förtjusningen är till universitetens och högskolornas fördel. Visst tycker de att det blir pampigt, men när samhället i övrigt – inte minst de företag som skolorna vill imponera på – rör sig i motsatt riktning och med allt större kritik över att akademierna har för lite fokus på verkliga behov inom näringslivet och för mycket fokus på interna behov kanske det inte är det bästa sättet att nå ut till omvärlden.

Men tjusigt kan det för all del vara.

Prins Oscars nya vapen

Prins Oscars vapensköld
Prins Oscar, hertig av Skåne.
Prince Oscar, duke of Skåne

 Lagom till dopet nu i helgen offentliggörs prins Oscars vapensköld, komplett med Serafimerorden och allt.

Vapnet är knappast oväntat. Det följer den extremt tydliga mall som gällt sedan förra sekelskiftet, där folkungavapnet i fält tre ersätts av lanskapets vapensköld. På detta sätt skapas hans hertigvapen.

Henrik Dahlström är konstnären bakom vapnet, men hur mycket han har ritat vet jag inte. Jag tycker att bilden påminner väldigt mycket om Sven Skölds gamla original från 50/60-talet. Men bilden är lite för liten för att jag ska kunna se några detaljer som kanske avviker.

Prins Oscars monogram
Prins Oscars monogram

Prinsens monogram

Han har även fått ett monogram. Det är något som får allt större uppmärksamhet, men jag tycker nog allt att det här är lite fånigt. Äldre tiders monogram var konstverk. Idag är det en bokstav rakt upp och ner. Det som gör monogrammet är kronan ovanpå, men den är ju samma varje gång så där finns inget konstnärligt.

 Tidningarnas små förenklingar

Som journalist får man förstås förenkla så att läsaren förstår. Visserligen förstår jag inte varför man inte någon gång kan fördjupa sig i ämnet men jag får väl minnas att det här är spel på min hemmaplan.

Jag vill ändå kommentera Aftonbladets text.

Kungligheternas vapen, eller vapensköldar, har en tradition som sträcker sig ända tillbaka till medeltiden. Till traditionerna hör också att vapnet bär hertigdömets symbol.

Det är inte fel i sak, men de två meningarna antyder att traditionen med landskapsvapnet i riksvapnet för hertigar hör till medeltiden, när de faktiskt inte kom in där förrän under Gustav III när han återinförde titeln hertig.

I det här fallet syns till exempel det skånska griphuvudet på prins Oscars sköld. Gripen är ett mytologiskt väsen med en örns kropp och ett lejons bakben och svans. Gripen är en symbol för styrka.”

Nja, här har någon förläst sig i ett symbollexikon. Gripen här kommer in till Skåne efter att först ha varit Malmö stads vapen i det vapenbrev som gavs av Erik av Pommern, och gripen ifråga är just Pommerns grip, vapenbilden för detta hertigdöme. Att de kanske tyckte att de var starka är en sak, men det är inte symboliken i denna kontext.

Monogramet kan tjäna som ett bomärke eller som utsmyckning i mer officiella sammanhang rörande kungligheten i fråga.”

Här förstår jag inte alls. Journalisten måste ha missat något i kommunikationen, eller så har hovet sagt fel. Mer officiellt än vapnet blir det inte. Monogrammet är snarare mer personligt och kan användas i mer PRIVATA sammanhang där man ändå vill visa på det kungliga sammanhanget. Därav kronan.

Kungahusets information till pressen

Är för övrigt lite bristfällig och delvis felaktig (folkungavapnet har strömmar av silver på blått, inte tvärtom) och det saknas en del uppgifter som gör att vissa traditioner verkar äldre än de egentligen är. Den här tendensen har jag för övrigt kommenterat tidigare och det rör sig mer om antagen okunnighet eller om en medveten förvanskning av historien. Oavsett vilket känns det lite onödigt.
Läs pressmeddelandet.

Vad är en Riksheraldiker?

Riksheraldikerämbetet var en svensk statlig myndighet som utvecklades under 1700-talet, fick sin första formliga instruktion i början av 1800-talet och lades ner 1953. Chefen för myndigheten hade titeln riksheraldiker (äldre form: riksheraldicus[1][2]). Från 1953 togs uppgifterna över av Riksarkivet och tjänsten bytte namn till statsheraldiker.

Riksheraldikern ska inte förväxlas med rikshärolden, den heraldiskt ansvarige ämbetsmannen inom Serafimerorden.

Historien bakom riksheraldikern

Jag har i Medeltidens härold (2008) skrivit om häroldsämbetet under medeltiden och visat att det fanns en centraliserad häroldsinstitution underordnad unionskungarna. Denna verkar inte alls ha fungerat i den mindre utvecklade svenska förvaltningen, men den fanns både i Danmark och Norge.
Det är emellertid oklart i vilken utsträckning denna ägnade sig åt heraldik. Bevisligen var de en form av budbärare men ingen av de c:a 10 kända härolderna kan kopplas till någon heraldisk aktivitet. En härold verkar dock ha besökt en tornering i Brugge på 1360-talet. Uppkomsten av sköldebrev under Erik av Pommerns tid kan kanske kopplas till härolder men inget är klart.

Riddarhuset en brytpunkt

Det dröjer in på 1600-talet innan den svenska staten på allvar börjar engagera sig i heraldiken och det sker när Riddarhuset instiftas. I den instruktion som Gustaf II Adolfs utfärdar fastslås det att adlande bara kan göras av kungen och att kansliet skulle utfärda sköldebreven. Det var också nu som vapnen standardiserades genom att man fastslog vilka rangkronor som skulle finnas.

Riddarhusets instiftande och dess instruktioner innebar slutet för den fria adliga heraldiken. Från och med 1620-talet var det stopp för adelsmäns möjlighet att förändra sina egna vapen. Allt skulle styras av staten trots att denna saknades formell kompetens inom området (för att använda ett känslomässigt språkbruk som annars mest används om dagens samhälle).

Det kungliga kansliet saknade emellertid konstnärlig kompetens så när Antikvitetskollegiet inrättades skapades ett samarbete mellan dessa två myndigheter. Den förste som regelbundet anlitades som heraldisk konstnär (motsvarigheten till dagens Henrik Dahlström) var Elias Brenner. Han efterträddes av Nils Tungelfelt och därefter kom Carl Ludvig von Schantz. Även om dessa hade kunskap om heraldik ska de ses som heraldiska konstnärer snarare än heraldiker eftersom vi inte vet något om deras uppgift att komponera vapen eller avgöra val av rangtecken.

Vår förste riksheraldiker

Det är med Conrad Ludvig Transchiöld, som efterträdde von Schantz vid dennes bortgång 1734, som riksheraldikerämbetet inrättas. Han och hans efterträdare, till exempel  Anders Schönberg och Jonas Carl Linnerhielm, skapade ett heraldiskt ämbete som gick djupare än man tidigare hade gjort. det är nu det skapas riktiga vapenböcker och det är nu – under Linnerhielm – som den första formliga instruktionen för ämbetet upprättades. Den fastslogs 1813 och gällde mer eller mindre fram till 1953.

Adeln och heraldiken skiljs åt

1800-talet innebär ett stadigt minskade adlade, till stor del på grund av den liberala borgerlighetens ovilja mot densamma, och när  ståndsriksdagen avskaffas 1865 upphörde adlandet nästan helt. Det innebar att riksheraldikerns arbete med adelvapen också försvinner och man ser det i August Wilhelm Stiernstedt och Carl Arvid Klingspors författarskap. Deras intresse för den personliga heraldiken är llåg. I stället fokuserar de på den offentliga heraldiken och gör ett stort arbete med att skapa ett nytt tänkande kring denna.

Det är Stiernstedt med vänner som ligger bakom instruktionen från 1885 där det fastslås att inget vapen fick sättas upp på offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan att riksheraldikern först hade hörts i ärendet.
Det gäller för en statlig ämbetsman att kunna motivera sin egen existens.
Än idag vilar denna instruktion tung över den heraldiska debatten, även om den inte har formell giltighet längre.

1900-talets nya tid

En flagglag från 1906 och ett försök att bredda verksamheten till att äen omfatta privata icke-adliga vapen under 1930-talet hjälpte inte. Riksheraldikerämbetet i sin gamla form hade spelat ut sin roll och 1953 upphörde verksamheten. I stället skapades statsheraldikern som en del av riksarkivet med ansvar endast för den offentliga heraldiken.

Riksheraldiker 1734 – 1953

1734 – 1765† Conrad Ludvig Transchiöld
1768 – 1772† Daniel Tilas
1773 – 1809† Anders Schönberg
1809 – 1829† Jonas Carl Linnerhielm
1829 – 1855† Niklas Joakim af Wetterstedt
1855 – 1880† August Wilhelm Stiernstedt
1880 – 1903† Carl Arvid Klingspor
1903 – 1931† Adam Lewenhaupt
1931 – 1953  Harald Fleetwood

Vad är Heraldiska nämnden?

Heraldiska nämnden är Sveriges högsta organ i heraldiska frågor.

Riktigt vad de gör och på vilka grunder hur de utses är oklart, men riksarkivarien är alltid nämndens ordförande och de två övriga ledamöterna utses av regeringen. För var och en av ledamöterna finns en suppleant som utses på samma sätt. En ledamot ska vara jurist så regeringen utser i regel en person från högsta domstolen eller motsvarande. Den tredje i Heraldiska nämnden  ska vara konstnär, tror jag.

Nuvarande ledamöter (riksarkivarie Björn Jordell, justitierådet Kerstin Calissendorff och formgivare Erika Lagerbielke) sitter sedan 2013 och fram till juni 2015. Så gör även deras ersättare (konstnär Ingegerd Råman och generaldirektör Jane Cederqvist, tidigare på Historiska museet). Sammankallande och sekreterare är alltid statsheraldikern (Henrik Klackenberg).  Nu finns dessutom tre adjungerande till nämnden (biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab, riksarkivets chefsjurist Efwa Westre Stövander och riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström).

Om det ska bytas ledamöter i Heraldiska nämnden

Jag vet inte om dagens ledamöter ska bytas ut i juni 2015, och jag har ingen önskan om att så ska ske. Men om så sker har jag lite synpunkter på efterträdarna.

Ska det finnas med en jurist så bör denne ha heraldisk kunskap. Då finns det två namn som är aktuella. Och eftersom nämnden möts i Stockholm och regeringarna i Sverige tycks ta det här med geografisk spridning med en klackspark så förordar jag den av de två som bor närmast statsheraldikerns kontor – Eric Bylander. Den andre är Martin Sunnqvist. Båda jurister med stor integritet, stor juridisk kompetens och med heraldisk kunskap. Oavsett vem så tror jag att bara deras intresse för ämnet kommer att ge Heraldiska nämnden en betydande energikick.

Som konstnär förordar jag kunglige ordensmålaren Leif Ericson. Han är säkert alldeles för okänd för att bli aktuell, men han vore synnerligen lämplig.

Tyvärr blir det väl någon, visserligen skicklig men ack så okunnigt heraldisk formgivare som inte har mycket att tillföra.