Etikettarkiv: härold

Frälsebrevens uppkomst

frälsebrev av Erik av Pommern
Letter of nobility for Nisse Klo, squire. Kung Erik utfärdar frälsebrev för Nisse Klo. Foto: Riksarkivet.

De svenska frälsebrevens uppkomst måste sökas i Albrecht av Mecklenburgs administration eftersom det äldsta kända brevet är från 1378. Det var kanske inte det första men när det är tillkommit så långt in i Albrechts regeringstid så är det osannolikt att Magnus Eriksson är upphovsman till frälsebrevet.

Inget tecken finns på att vapen utdelades med brevet. Troligen fanns det ännu inget intresse från kungamakten att hålla ordning på vapnen. Dessutom ansågs vapen inte vara ett adligt privilegium.

Frälsebrev som fenomen är inte mycket äldre. De första är från Tysk-Romerska riket och introduceras på 1350-talet. Breven visar på att adelskapet håller på att förvandlas från ett personligt band mellan herre och vasall till ett juridiskt avtal mellan riksstyre och medborgare. Det är förstås ännu långt kvar till den processen är klar, men själva förekomsten av frälsebrev gör det tydligt att nationalstaten är på väg och att feodalismen kommer att fasas ut.

Unionens brev

Vapenbrev, alltså en vapensköld som förlänas tillsammans med frälsebrevet, är kända från Erik av Pommerns tid som unionskung. Det första svenska är känt från 1420 och två år tidigare hade första delats ut till en dansk frälseman. Inga norrmän förlänades frälsebrev under hela unionstiden.

Även de nordiska frälsebreven, med eller utan vapensköld, ska alltså ses som ett sätt att centralisera den statliga administrationen.

Ett tydligt tecken på detta är hur den enda kända härolden under Erik av Pommern titulerar sig. I ett brev år 1423 till magistraten i Danzig undertecknar härolden Simon med orden ”herold över tre riken”. Han var troligen Erik XIII:s första unionshärold med ansvar för den samlade nordiska heraldiken. Jämför med införandet av vapenbrev.

Min personliga gissning är att han som härold hade någon form av kontrollansvar över det nordiska frälset. Det finns en del i hans kunskaper om ekonomi som tyder på det. Däremot verkar varken han eller hans efterträdare under huset Oldenburg ha något som helst att göra med frälsets heraldiska vapenbruk. Det var ännu helt och hållet en privatsak.

The Herald in Late Medieval Europe

Boktips

The Herald in Late Medieval Europe

Ibland slipper man kokböcker. Ibland ges det ur riktigt bra böcker. Som ”The herald in late medieval Europe”.

Boken är en halv-akademisk antologi med bidrag från Jackson w. Armstrong, Adrian Ailes, Katie Stevenson, Michael Jones, Franck Viltart, Henri Simmoneau, Wim van Anrooij, Bogdan Wojciech Brzustowicz, Alexia Grosjean och Laura Cirri.

Alla författare som medverkar är kunniga historiker och jag känner att det här är en bok som jag skulle ha haft när jag gjorde min uppsats på temat för tjugo år sedan. Då fanns det nästan ingen litteratur alls på området, och definitivt ingen som gjorde en samlande översikt över härolder i hela Europa.

Ska jag säga något negativt är det att boken fortfarande följer den klassiska brittiska indelningen av häroldernas uppgifter och inte riktigt har gjort upp med äldre historikers/heraldikers syn på ämnet. Och att de möjligen grottar ner sig en aning för mycket i ex Florens.

Innehållet i boken är som följer

1 Introduction
2 The Development of the Office of Arms in England, c. 1413-1485
3 Ancient Precedent or Tudor Fiction? Garter King of Arms and the Pronouncements of Thomas, Duke of Clarence
4 Jurisdiction, Authority and Professionalisation: The Officers of Arms of Late Medieval Scotland
5 The March of Brittany and its Heralds in the Later Middle Ages
6 City Heralds in the Burgundian Low Countries
7 King of Arms of the Ruwieren: a Special Function in the German Empire
8 Heraldry, Heralds and Politics in the Republic of Florence in the Late Middle Ages
9 Tournaments, Heraldry and Heralds in the Kingdom of Poland in the Late Middle Ages
10 A time when ’fools and dwarfs were highly esteemed’? Seeking the Late Medieval Scandinavian Herald

 

Title: The Herald in Late Medieval Europe
Redaktör: Katie Stevenson
ISBN: 9781843834823
Förlag: Boydell & Brewer
Pris: 50 pund

Härolden var kungens bäste vän

Omslag till tidningen Världens Historia
Omslag till tidningen Världens Historia

Tidningarna uppmärksammar härolderna.

Denna gång är det Världens historia som ägnar säkert 500 tecken åt den medeltida härolden.

Jag kanske låter sarkastiskt, men så farligt är det inte. Det är så sällan heraldiken och härolder förekommer att jag är glad för minsta lilla livstecken.

Ämnet för denna lilla artikel var ”Härolden var kungens bäste vän” och det är inte en helt dum vinkel. Kunde kanske utvecklas lite mer, men det gör jag ju själv så bra.

Jag blir orolig för statsheraldikern

Nu är det maj 2015, men ännu inget nytt på statsheraldikerns hemsida.

Här är sidan

Maj 2015 och ännu inget nytt vapen på statsheraldikerns hemsida sedan Amfibiekåren 2013. Har det verkligen inte kommit in ett enda vapen sedan dess, eller har deras webbredaktör tagit ledigt?

Nä, nu var jag lite elak. Men det är synd att sidan inte uppdateras eftersom statsheraldikern är den enda myndighetsperson som i Sverige arbetar med heraldik.

Hoppas nu bara att Sveriges främste härold, Henrik Klackenberg, får hjälp att uppdatera sin annars eminenta hemsida.

Englands Tre kronor

 

Sveriges tre kronor är inte unika som motiv i vapen. Också i engelska vapen hittar vi de tre kronorna. Bakgrunden till dessa kronor är det ”fantasivapen” som engelska härolder gav till helgonkungen Edmund på 1200-talet.

I boken ”The romance of heraldry” av G W Scott Gilles (3:e upplagan 1951) tar författaren upp varför de engelska härolderna valde kronor till symbol för kung Edmund och East Anglia.
Som skäl anges lite oväntat inspiration från Sverige.
Visserligen finns det i texten inget direkt stöd för antagandet att det var häroldernas motivering men det är Scott Giles tolkning. Bakgrunden var att East Anglia saknade vapen och inte heller hade en given symbol till skillnad från de övriga sydengelska kungadömena.

Arvet från sachsarna

När härolderna på 1200-talet fick för sig att skapa fantasivapen åt härskare och kungariken från tiden före heraldikens upptäckt sökte de sig tillbaka i historien på typiskt medeltida vis.
Kent fick saxarnas vita häst (som hos Scott Gilles sägs vara Sleipner) som ännu kan ses på kullar i regionen.
Wessex, upptäckte man, förde en drake som var med kung Harold i slaget vid Hastings 1066. Samma drake ska ha funnits redan när västsaxarna (Wessex) landsteg i trakten av Southampton kring år 500. Draken bars tydligen också i slaget vid Burford 752 när Wessex besegrade hären från Mercia.
Sydsaxarna för svalor men deras vapen kan svårligen beläggas till den saxiska eran utan har mer att göra med den normandiska ätten de Arundel. Det franska ordet för svalor är hirondelles.
Middlesex för ett speciellt svärd som påminner om turkarnas sabel men som kanske kommer från Skyterna. Så säger Scott Giles och visar att 1200-talets härolder hade denna symbol som tecken på östsaxarna (i Essex och Middlesex)

I norr härskar danerna

Den vita hästen Sleipner är inte den enda av Odins följeslagare som fick ett heraldiskt efterspel. Korparna Hugin och Munin (de kallas Mind and Memory av författaren) förekommer också som heraldiska symboler. Korpen fördes på baner och sköldar som fanns längst fram i de danska flottor som attackerade de brittiska öarna. Idag finns korpen i Lerwicks vapen men i övrigt är den noga utrensad. Fulham har dock ett svart vikingaskepp i sitt vapen som minne av tiderna. Samma symbol finns i vapnet för Wandsworth.
Ytterligare en nordisk symbol som engelska härolder plockade upp var den norska yxan som minner om Olaf den helige. Denne norske kung stödde Anglerna i deras kamp mot danskarna och därför syns en yxa instucken en krona i Bermonseys vapen. Här fanns också en av de få engelska kyrkor som var helgade åt helgonkungen Olaf.

Kronan följer över havet

Folkgruppen Angler, mer kända som anglosaxare, kom enligt författaren och medeltidens engelska härolder, från Sverige. Därför var det självklart att ge det gamla kungadömet East Anglia samma sköld som fördes av ursprungsriket Sverige. Det var ju trots allt samma härskargrupp och ursprungligen samma land. Edmund den helige var den siste kungen över East Anglia och han led martyrdöden i ett slag mot danerna. Martyrskapet gav hans sköld de pilar som korslagda ligger i varje krona.
Som sig bör för en kunnig heraldiker noterar Scott Gilles att svenskarna ännu idag för tre kronor som vapen för sitt rike. Ursprunget är medeltida och försvinner således långt bak i historiens töcken.

Colchesters röda sköld men ett vitt trädkors har också de sin bakgrund i East Anglias vapen, men korset är en påminnelse om en legend från den romersk-brittiska tiden. Universitetet i Oxfords vapen är också det ett arv från legenden om East Anglia.

Vidare mot Irland

Men historien stannar inte i East Anglia. De tre kronorna fanns tidigare i Irlands vapen och lever ännu idag i vapnet för Munster. Dessa kronor korsade den irländska sjön redan under den Anglo-saxiska perioden när erövrarna från England stred under Edmund den heliges baner. På så sätt visar, enligt författaren, heraldiken ett band mellan Sverige, East Anglia och sydvästra Irland.

Teorins svagheter

Teorin passerar tyvärr så fort att författaren inte tar upp att vapnet Tre kronor då (1951) inte var belagt före 1363. Idag är det känt från c:a 1335 men därifrån är det en bit kvar ner till preheraldisk tid.
Kanske har han gått på traditionen att vapnet bars av Erik den heliga som var kung omkring 1160 vilket då placerar tre kronor i Sverige tidsmässigt före de uppträder i England. Att kronorna förekommer på mynt samtida med de engelska härolderna gör ju att det för en nutida människa finns ett tydligt samband. Frågan är bara hur väl de svenska mynten var kända i England. Inte alls, skulle jag tro att man kan enas om.

De två sidorna som tar upp ämnet visar i stället på hur lätt det är att gå vilse i historien när man med facit i hand försöker finna samband som kanske inte alls fanns där för dåtidens aktörer.

Även författaren själv tycks vara förvillad av årtalen. Hur kronorna kunde föras över till Irland av en erövrararmé innan härolderna på 1200-talet skapar Tre kronor-vapnet förklaras nämligen inte.

Så även om jag inte alls tror på historien så är det en kul anekdot och en tänkvärd historia för svenska heraldiker och andra som bara tror att vi inspireras av andra men inte ger något tillbaka.

Terry Pratchett och College of Arms

Författaren, skämtaren och tänkaren Terry Pratchett är död. Men låt oss minnas hans bidrag till den humoristiska heraldiken.

Terry Pratchett använder heraldik på ett lite skämtsamt sätt. Som nät han skämtar om engelska College of Arms som hos Pratchett får vara med i form av Ankh-Morporks eget Royal College of Heralds.

Organisationen är snarlik originalet. Högst upp finns Vapenkungen Dragon och hans kollegor vapenkungarna Hubward och Rimward.

Därunder kommer de sex härolderna Chirm, Al Khali och Genua Herald för Rimward samt Pseudopolis, Lancre och Sto Lat för Hubward. Självklart finns även persevanterna Pardessus Châtain, Croissant Vert, Garderobe och Rouge Dragon de Marais samt extraordinarie persevanter Scrote och Ankh.

Valspråk och sköld för Ankh-Morpork

Skivvärldens metropol är Ankh-Morpork och staden har två valspråk: Quanti Canicula Ille in Fenestra (Hur mycket kostar den lilla hunden i fönstret?) och Merus in Pectum et in Aquam = Ren i ande och vatten.

Sköldens innehåll är synnerligen oheraldisktvisar bla. stadens äldsta byggnad Konsternas Torn (Tower of Art), kålhuvuden syftande på kålåkrarna i stadens närhet, vidare syns vågor för floden Ankh och penningpåsar för handel. På skölden en uggla av arten Morpork som håller ett Ankhkors, vilket så klart syftar på stadens namn. Ugglan bär på bröstet skölden med vapnet för Osedda Universitetet, stadens berömda Trollkarlsuniversitet.

History of heralds

Här är programmet

Konferensen History of heralds äger rum i Münster (Tyskland) den 25-27 mars.

Ser spännande ut. Jag önskar att jag kunde vara där men nu går det inte.

Läs mer på: http://heralds.hypotheses.org/649

Ser ändå fram emot de diskussioner som kommer ut av kongressen och hoppas att Torsten Hiltman med flera får en trevlig tid med mycket prat om heraldik.