Etikettarkiv: Harald Trættenberg

Den hemlika heraldiken

Logga för Älvdalen, med kommunvapnet. Bra eller dålig heraldik?

Är heraldiken en historisk företeelse eller något som lever och utvecklas än idag? Jag håller på det sistnämnda, men oavsett vad man tycker får det vissa konsekvenser.

Det här är en debattext, inte en empiriskt belagd artikel, inte heller en uppsats som har tagit sin utgångspunkt i den litteratur som publicerats i Sverige eller övriga Norden. Detta är en text  som har sin utgångspunkt i det som ofta sägs heraldiker emellan men sällan skrivs ner, förutom på Sociala medier där dessa åsikter sprids som aldrig förr.
Mer djupgående studier vore därför önskvärda men ligger utanför det här debattinläggets område. Men kanske kan jag inspirera någon till att tänka lite djupare kring detta.

Ett främmande land

Historien är full av grupper som gärna hyllar fornstora dar. Även heraldiken har en gyllene tidsperiod dit man gärna hänvisar de som går vid sidan om den smala vägen. Det får mig att fundera kring bruket av tid och bruket av kultur.
Närmare bestämt: Om det förflutna konstrueras som ett främmande land där folket lever gott– hur påverkar det allt som skapas i nutidens land, där folket lever i synd?
Och i vilket land ska heraldiken leva i: historiens, nutidens eller båda?

Som nyskapande heraldiker är det lätt att förkastas, att bli förvisad till landet Modernien där inget gott kan skapas. I det landet kan ingen nå sann visshet om hur ett sant och äkta vapen ska komponeras. Där finns inte heller någon förståelse för vilken teknik som är den enda sanna. Här avses i regel pensel på papper medan digitalt skapande är sämre ur alla aspekter. Kanske kan man inte heller förstå de mest grundläggande tinkturreglerna.

Men en moderna kompositör av heraldiska vapen kan förstås hyllas för sin äkthet, här tänker jag på personer som Harald Traettenberg, Jan Raneke och Bo Eriksson. Om man uppfyller bilden av det historiska kallas man gärna till hedersmedborgare i landet Förflutenhet.

Ta den andre på allvar

Nu är det här ingen ny debatt. Den har pågått i minst 300 år där många självutnämnde traditionalister av eftervärlden själva kategoriserats som modernistiska avfällingar. Även jag själv kan ha bidragit till det när jag argumenterat för att ovannämnde Harald Traettenberg idag mer framstår som en typisk företrädare för 30-talets funktionalism* än som bevarare av den medeltida stil han ville bevara. Å andra sidan uppskattar jag Traettenberg i egenskap av förnyare av heraldiken, även om det kanske inte var det han ville höra.

Och här kommer vi till det problem som heraldiken hamnar i när man skapar ett vi och ett dem och med det som grund försöker förklara vad som är sann och rätt heraldik.

För heraldiker (eller för människor överhuvudtaget) gäller att den som tilltalar en annan är den s har makt att bestämma den andres placering i tid och rum.
Därmed tar vi nästa steg.

Hemlikhetens diskurs

För människan finns det en vilja att skapa system. Det finns då en  tendens att inom ramen för en institution skapa en miljö som är hemlik; en plats där det formella systemet ges en aura av informalitet som får det att framstå som naturligt. För den som vill förändring gäller alltså att inse att kampen står om vad som ska anses vara formellt (och därmed förändringbart) och den informellt (det naturliga, oföränderliga).
Om detta finns en hel del klokt skrivit i Etnologisk skriftserie 2006:2.

Låt oss börja med det hemlika. Själva ordet antyder att vi inte har att göra med ett hem utan med något som försöker se ut som ett hem, men egentligen är något helt annat: sjukhem, fritidshem eller alkoholisthem eller kanske ett hemlikt kontor (alternativt uttryckt: det personliga rummet).
Vad är det då som gör något hemlikt? Hur teoretisk man än är hamnar man ofta i ett estetiskt uttryck som tar fasta på inredning av det allmänna rummet där möbler, inredningsdetaljer, färg och material är rekvisitan. Det finns inga exakta riktlinjer. Det enda som betonas är att föremål som är gamla eller ser gamla ut är att föredra framför det nya.

Den hemlika heraldiken

Från denna lilla utvikning måste jag tillbaka till heraldiken. Även här finns det något som är hemlikt och något som inte är det. Här kan man överföra beskrivningen ovan till heraldiska elementär att skapa en liknelse. Jag tänker då först på

  • Vilka material (tinkturer) är tillåtna
  • Vilka färgkombinationer ska tillåtas
  • Vilka möbler (bilder) får användas i rummet (skölden)
  • Hur ska inredningen (skurorna, bitecknen) placeras

Till skillnad från valet av föremål (symboler) till ett hem (vapnet), där ett föremål införskaffas för att det har en igenkännbarhet som med tiden blir bekant och förknippas med hemmet just därför att det finns i hemmet, är situationen för heraldiken omvänd. Föremålet blir hemlikt under förutsättning att det antas ha varit bekant för brukarna under äldsta heraldiska tid.

Detta sätt att förhålla sig till föremål gör att heraldiken blir statisk. Därför uppstår det lätt en konflikt när olika estetiker gör anspråk på legitimitet och monopol på såväl god heraldisk sed och smak; på vad som är och vem som har ”god” respektive ”dålig” smak. Men eftersom smak är något relativt finns det inget objektivt instrument för att mäta eller uppskatta smak. Det enda vi har är den rangordnig av olika estetiker där uttolkarens position utgör det avgörande verktyget för tolkningen av bra och dåligt. varpå vi är tillbaka till hur vi ska förhålla oss till länderna Modernien och Förflutenhet.

För mig är det av största vikt att alla förstår att agendan  sätts av den grupp som har högst anseende. De får genom sin status problemformuleringsprivilegiet. Medlemmarna i denna grupp har då större möjlighet att få sin smak erkänd som ”god”. Tyvärr upplever jag det som att många inte inser detta. Jo, sin status har de flesta god koll på och vissa (men långt ifrån alla) försvarar den gärna med näbbar och klor men att därifrån inse att det man tycker kan vara ett utslag av just tyckande och inte någon bevisad kunskap kan steget vara långt (och även här kan jag nog utan besvär erkänna att jag själv hamnat i denna fälla flera gånger).

Den formaliserade estetiken

Är formaliserad därför att den används i ett formellt och offentligt sammanhang. Hit räknas vapen förlänade till adeln och vapen som förs av kommuner och godkänts av statsheraldikern. Dessa anses vara av tid kvalitet, åtminstone så länge som den grupp som skapat dem har problemformuleringsprivilegiet. Så tyckte kronans adliga heraldiker att de skapade fantastiska adelsvapen under 1700-talet medan dagens heraldiker, med sitt klart minskade fokus på börd, ser dessa som höjdpunkten på heraldikens förfall. Och de stadsvapen som riksheraldikern skapade på 1800-talet har senare fått utstå massiv kritik av statsheraldiker verksamma i en annan ämbetsmannatradition.

En annan form av formaliserad heraldik är exemplet Grästorp. Detta vapen är ett av de få som fått offentlig kritik av en nutida statsheraldiker (se Clara Nevéus: Ny svensk vapenbok, 1992). Det framgår rätt tydligt att ett skäl är att vapnet skapades av en person utanför den formaliserande gruppen, Carl-Axel Rydholm. Men eftersom just Carl-Axel också var sekreterare i Svenska heraldiska föreningen hade han en stor grupp som stödde hans idéer och som följaktligen ser hans vapen för Grästorp som ett exempel på lyckad modern heraldik byggd på god heraldisk tradition.
(jo, det här med att ha varit med i heraldiken länge har gjort att många har anförtrott både det ena och det andra åt mig, inte minst i just det här känsliga ärendet. Kan avslöja att jag faktiskt håller med båda grupperna: vapnet är svårtytt och är problematiskt i sin komposition, men samtidigt – det innehåller faktiskt de vapensigill för de två härader som är kommunen Grästorp, två häradsvapen som mer eller mindre formaliserades av förre statsheraldikern Gunnar Scheffer)

Den informaliserade estetiken

Den informaliserade estetiken visas inte upp i vapenböcker, i artiklar om god heraldik och den får inga priser. Den förekommer i stället i stället på nätet och under rubriken ”Nya vapen” i Vapenbilden som ändå är var mans plats att visa upp sig och dess förespråkare är entusiasterna utan etablerad plattform. Och det är i formspråket som skillnaden tydigast märks. Jmf Per Anderssons regelverk publicerat i Vapenbilden, varav ett finns här och ett annat finns här.

Estetikerna manifesteras i allt från färgkombinationer (den formaliserade estetiken förespråkar två till tre färger, den informaliserade estetiken har ingen begränsning), stilart (den formaliserade estetiken förespråkar att ett vapen ska avbildas i en enhetlig historisk stil – förträdesvis den som vapnet skapades under, den informaliserade estetiken ser gärna stilblandningar och anakronistiska avbildningar), utförande (den formaliserade estetiken förespråkar original målade av en konstnär, den informaliserade estetiken har inget emot digitala original), rekvisita och formspråk (den formaliserade estetiken förespråkar enkelhet, den informaliserade estetiken väljer ofta ett myller av symboler).

Den formaliserade estetiken förespråkas av de sakkunniga konstnärerna likväl som de teoretiska tjänstemännen. Många etablerade heraldiker ser att deras åsikt har stöd i en metodik medan lekmännens åsikter bygger på smak. Kanske är det därför som den formaliserade estetikens företrädare gärna framhäver sin position i det heraldiska samhället medan den informaliserade estetikens företrädare i avsaknad av en hög position framhäver sin kunskap om bäraren (i regel de själva eller en nära bekantskap).

Men med tanke på att det inte finns någon form av formell utbildning i heraldik, att alla är självlärda och att även de mest betrodda tjänstemännen i princip var utan ämneskunskap vid deras tillträde tror jag att heraldiksverige (och hela Norden) skulle må bra av att vara mer öppna med våra kunskapsluckor. Det har visserligen blivit bra mycket bättre de senaste 20 åren, men jag tror inte någon på allvar kan hävda att vi är framme än.

Och nästa steg är att förmå akademiker som historiker att inse att de har än mindre kunskaper så att de slutar referera till varandra varpå historiska fel traderas vidare generation efter generation (se hur Tre kronor förklaras i svenska historieböcker och sörj)

 

 

* Har noterat att även norska Wikipedia numera anger den av Harald Trættenberg skapade Flatestilen som en funktionalistisk stil, bland annat i uppslagsordet ”Skien”. Dock framstår samma stil i samma norska Wikipedia som en medeltida uttrycksform i uppslagsordet ”Heraldisk stil”

Norge kan … även heraldik

Så har Våpenbrevet nr 96:2015 (Norsk Heraldisk Forening) ramlat ner i brevlådan. Trots det lilla formatet (A5) och rina omfånget (36 sidor) så är det en välmatat liten skrift.

Det som gör Våpenbrevet så extra rolig är att den innehåller mer debatt och diskussion jämfört med alla andra heraldiska skrifter jag känner. Ingen tvekar att ifrågasätta gamla sanningar och säga ifrån om man inte håller med. Och detta på ett trevligt och icke oförskämt sätt.

Vadholm kritiserar Riksarkivet

Denna gång är det franmför allt Tom S Vadholm som tar upp den handske som Hans Cappelen kastade i förra numret. Frågan på tapeten är heraldiska regler, Harald Traettenberg och hur man ska förhålla sig till dem. Både Vadholm och Cappelen är lite missnöjda med hur norska Riksarkivet tolkade reglerna och i sin iver att vara historiskt korrekta inför regler som ingen heraldiker i rum eller tid har hört talas om förr. Som att man endast kan ha ett motiv i en sköld (även om detta kan upprepas flera gånger) eller att man endast får ha två tinkturer.

Artikeln tar på ett pedagogiskt sätt upp de problem för norsk heraldik som bland annat Riksarkivets tolkning innebär. Samt det faktum att Riksarkivet ständigt bryter mot sina egna tolkningar, men tydligen inte vill låtsas om det.

Även Knut Johannesson har fångat Cappelens uppmaning och försvarar Riksarkivets synsätt. Johannessen var själv ansvarig för behandlingen av heraldiken fram till 2014.

Jag håller mindre med Johannesen än Vadolm, men även han har många bra tankar.
Dock tar jag kritiskt upp följande sats: ”… en blasonering bör vara kortfattad när den kan vara det …”.
Jag känner igen uttrycket från reklamvärldens sloganfantaster, men det är ett ytligt sätt att se på en slogan/blasonering. Citatet bör vara: ” … en blasonering bör vara så kort som den behöver vara …”
Det är inte stor skillnad i ord, men det blir en stor skillnad i hur man resonerar kring en text. I det första är blasoneringen huvudsaken, i det andra är det mottagaren/läsaren av blasoneringen som står i centrum.

I rättvisans namn ska sägas att Johannesen skriver detta i en replik till Einar Evar. Jag tar bara upp det som ett exempel på hur viktigt det är att inte bara se till språket som språk utan inse att språkets syfte är kommunikation.

Slutligen skriver Nicolas Orlinski en intressant artikel om polsk heraldik, vars slut kommer först i nästa nummer av Våpenbrevet.

 

Norsk Heraldisk Forening hittar du på www.heraldikk.no.

Flatestilen – vad är det

Tjörns kommunvapen
Tjörns kommunvapen

 

Flatestilen är en norsk konstriktning inom heraldiken som gör anspråk på att vilja ta tillbaka vapenkonsten till dess medeltida rötter.

I senaste numret av Våpenbrevet skriver Tom Vadholm tänkvärt om flatestilen, en stil som skapades av Harald Trættenberg under mellankrigstiden och som ännu dominerar framför allt norsk heraldik.
Bilden ovan visar Tjörns kommunvapen i nämnda stil, så även svenskar är influerade.

Syftet med flatestilen är att återskapa den medeltida enkla heraldiken på bekostnad av den överlastade vapenkonsten som skapades under mellantiden. För Trættenberg var kontrastverkan och enkelhet centrala. Alla motiv ska, så långt som det är möjligt, vara möjliga att identifiera bara genom sina konturer. Detta gäller alltså inte alla motiv, som många efterföljare och kritiker påstår, utan det är ett ideal. Även Trættenberg förstod att lejonhuvudet sett framifrån kräver ögon, nos och tänder för att fungera som vapenbild.

Jag uppskattar flatestilen som ett modernt alternativ till andra sätt att framställa sitt vapen. Det är en spännande stil bland andra. Men jag ser den inte som en återgång till heraldikens medeltida rötter. Tvärtom skulle jag vilja påstå att flatestilen är den minst medeltida av alla heraldiska stilar med rötter så fast i funktionalismens stilideal att medeltiden inte blir något annat än en saga.

Medeltida bilden är för övrigt varken detaljlösa, enkla eller sparsmakade i färg.