Etikettarkiv: Harald Fleetwood

Den egna släkten

Vi heraldiker pratar ofta om släktvapen, men mer sällan om vad som är en släkt. Kanske är det inte så konstigt eftersom det kan betyda flera saker som alla får konsekvenser för heraldiken, främst då vapenrätten.

Släktbegreppet är av största betydelse för vapenrätten. Flertalet svenska heraldiska bokförfattare lämnar emellertid obelyst. Det agnatiska släktbegreppet är underförstått och normen. Så är det än idag även om en diskussion de senaste decennierna har växt fram. Som en följd av detta har den teoretiska heraldiken fått två huvudlinjer: en liberal och en som är mer konservativ än föregående generationer eftersom den inte ser undantag utan strikt håller sig till en given regel.

Vad säger svenska skribenter

Jag har samlat ihop några talande citat från framstående heraldiker det senaste seklet. Dessa tre exempel från tre kunniga och insatta heraldiker visar alla på en syn på släkten som idag får betecknas som socialt konservativ. Men trots författarnas anspråk på historisk äkthet bör man ha i minnet att de idéer som de företräder faktiskt är rätt nya inom heraldiken och inte heller kan sägas vara speciellt levande idag när jämlikhetssträvandet mellan man och kvinna även omfattar heraldiken.

Harald Fleetwood skriver följande i ”Svensk heraldik”: ”Vanligen menar man dock med stamtafla en dylik förteckning, upptagandes blott de stamfaderns afkomlingar, hvilka tillhöra hans egen ätt, dvs bära hans namn.” [s xx].

Per Andersson, som företräder det agnatiska släktbegreppet som det enda giltiga inom heraldiken skriver i ”Heraldiska vapen i Sverige”.

Antagande, förvärv och förande av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen.” [s 22].

Rätten att föra ett släktvapen tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”.

Den här meningen är intressant på flera sätt, om Anderssons övriga idéer tas med. Den innebär att en dotter, gift med en man som har ett eget vapen, faktiskt inte längre har rätt att föra sitt eget vapen i sin grundform, medan hennes svägerska, som saknar ett eget vapen, har rätt att föra sin svärfars vapen. Och en dotterdotter har absolut inga av de rättigheter som tillkommer hennes faster.

Ändå avstår han från att förespråka briseringar inom vapenbruket.

Brisering, som innebär förändringar av ett vapen … företrädesvis för att utmärka en viss gren av en [agnatisk] släkt, är föga utbredd inom svensk heraldik.” [s 14].

Det betyder att det inte är möjligt att ens föra en variant av morfaderns vapen. Det här är en väldigt ny tolkning av den heraldiska rätten även om den kan sägas ha stöd från Riddarhusets regelverk.

Casimir Sparre Lindhe har givit ut två böcker om heraldik där han främst behandlar vapenkonst. Men något om vapenrätt och släkt kommer han ändå in på, här från ”Heraldica hodierna” (1995).

Släktvapen komponeras och används flitigt enligt släktprinciper. Om ett barn i obruten manslinje härstammar från släktens stamfader, kallas detta för agnatisk succession.” [s 8].

Släktskap på manslinjen är ett ättebegrepp, som betyder släkt på fädernet i rakt nedstigande led, från far till son, farbror, farfar och sondotter.” [s 8].

Rätten att använda släktnamnet tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”. [s 8].

Motsatsen är kognatisk succession – härstamning från kvinnor (sidolinjen)”, [s 8].

Här rör Lindhe till det ordentligt när han inte tar hänsyn till namnlagen från 1982 och upphöjer namnlagen från 1901 till det evigt sanna. Släktnamnet ärvs numera inte alls på det sättet och gjorde inte heller det 1995. Kognatisk är inte heller kvinnolinje utan mans- och kvinnolinje. Tveksamt om man idag kommer undan med att kalla kvinnolinje för sidolinje eftersom det betyder att mannen per definition är norm.

Han utvecklar det hela i sin syn på bitecken:

Den som redan har ett godtagbart släktvapen (adligt eller borgerligt) bör naturligtvis använda detta oförändrat och utan tillägg av nya emblem”. [s 28].

Ibland fogade man dessutom till vapnet en ny liten detalj – ett särskilt bitecken – ett tillägg av små figurer för att redovisa samhörighet mellan olika ättegrenar, yngre börd, sidolinje eller adoption”. [s 8].

Detta bruk förekommer inte alls inom den adliga heraldiken från 1626. Före det året, och kontinuerligt sedan medeltid när det gäller ofrälse vapen har vapen briserats lite hur som helst utan något egentligt system.

 

 

Heraldiska samfundets spännande historia

Heraldiska samfundets vapensköld
Coat of Arms for Heraldiska samfundet/The Association for Heraldry. Wikipedia commons

2017 fyller Heraldiska Samfundet 25 år. Jag säger grattis redan idag.

Precis som Svenska Heraldiska Föreningen har Heraldiska Samfundet en svårt övertolkad historia. Dagens version grundades 1992 i samband med den internationella genealogiska och heraldiska kongressen i Uppsala samma år. Det var i stort sett samma personer som grundade Heraldiska samfundet som arrangerade kongressen med bland annat legendaren Per Nordenvall i spetsen.

Sedan dess arrangerar de föreläsningar och aktiviteter (tydligen för sällan, enligt kritiska medlemmar som är med).
1995-98 gav de ut tidningen Sköldebrevet, med Eric Bylander som redaktör,  men nu får medlemmarna Vapenbilden precis som medlemmarna i Svenska Heraldiska Föreningen.

Samfundet har inval av nya medlemmar, det är därför de kallar dem ledamöter. Vet dock inte om någon någonsin har fått avslag. Jag själv blev inbjuden att vara med men eftersom jag bor i Borås kändes det omständigt att vara med i en förening som är verksam i Stockholm/Uppsala. Annars hade jag gladeligen varit med där också. Så om du bor i Stockholm så tycker jag att du ska hänga på dem för i samfundet finns många väldigt kunniga heraldiker och du får ett fantastiskt bra nätverk. Hör gärna med riddarhusgenealogen Göran Mörner, som numera är samfundets ordförande.

Det ursprungliga samfundet

Heraldiska Samfundet bildades ursprungligen 1941 i Stockholm av bland annat Harald Fleetwood, Einar Kedja och Arvid Berghman och avtynar snart därefter. Ett skäl tycks ha varit Arvid Berghman själv som tydligen lyckades bli ovän med allt och alla. Samfundet fanns i realiteten inte ens när det Nordiska Heraldiska Sällskapet/Societas Heraldica Scandinavia (SHS) bildades 1959 vilket säkert var ett ska till att SHS överhuvudtaget blev till. Hade det funnits en stark svensk förening hade knappast någon svensk kommit på idén att bilda något tillsammans med norrmän, finnar och danskar – så ödmjuka är vi sällan.

Att då säga att man 1992 återupplivade HS är ungefär lika sant som att säga att Svenska Heraldiska Föreningens grundande 1976 var ett återupplivande av föreningen med samma namn från 1911.

Ibland är vi heraldiker lite för förtjusta i historien och vi friserar händelser lite grand så att vi tror på det vi påstår. Men jag lovar – det är ingen skam att skapa något nytt. Se bara hur bra SHF och HS är!

Vad är en Riksheraldiker?

Riksheraldikerämbetet var en svensk statlig myndighet som utvecklades under 1700-talet, fick sin första formliga instruktion i början av 1800-talet och lades ner 1953. Chefen för myndigheten hade titeln riksheraldiker (äldre form: riksheraldicus[1][2]). Från 1953 togs uppgifterna över av Riksarkivet och tjänsten bytte namn till statsheraldiker.

Riksheraldikern ska inte förväxlas med rikshärolden, den heraldiskt ansvarige ämbetsmannen inom Serafimerorden.

Historien bakom riksheraldikern

Jag har i Medeltidens härold (2008) skrivit om häroldsämbetet under medeltiden och visat att det fanns en centraliserad häroldsinstitution underordnad unionskungarna. Denna verkar inte alls ha fungerat i den mindre utvecklade svenska förvaltningen, men den fanns både i Danmark och Norge.
Det är emellertid oklart i vilken utsträckning denna ägnade sig åt heraldik. Bevisligen var de en form av budbärare men ingen av de c:a 10 kända härolderna kan kopplas till någon heraldisk aktivitet. En härold verkar dock ha besökt en tornering i Brugge på 1360-talet. Uppkomsten av sköldebrev under Erik av Pommerns tid kan kanske kopplas till härolder men inget är klart.

Riddarhuset en brytpunkt

Det dröjer in på 1600-talet innan den svenska staten på allvar börjar engagera sig i heraldiken och det sker när Riddarhuset instiftas. I den instruktion som Gustaf II Adolfs utfärdar fastslås det att adlande bara kan göras av kungen och att kansliet skulle utfärda sköldebreven. Det var också nu som vapnen standardiserades genom att man fastslog vilka rangkronor som skulle finnas.

Riddarhusets instiftande och dess instruktioner innebar slutet för den fria adliga heraldiken. Från och med 1620-talet var det stopp för adelsmäns möjlighet att förändra sina egna vapen. Allt skulle styras av staten trots att denna saknades formell kompetens inom området (för att använda ett känslomässigt språkbruk som annars mest används om dagens samhälle).

Det kungliga kansliet saknade emellertid konstnärlig kompetens så när Antikvitetskollegiet inrättades skapades ett samarbete mellan dessa två myndigheter. Den förste som regelbundet anlitades som heraldisk konstnär (motsvarigheten till dagens Henrik Dahlström) var Elias Brenner. Han efterträddes av Nils Tungelfelt och därefter kom Carl Ludvig von Schantz. Även om dessa hade kunskap om heraldik ska de ses som heraldiska konstnärer snarare än heraldiker eftersom vi inte vet något om deras uppgift att komponera vapen eller avgöra val av rangtecken.

Vår förste riksheraldiker

Det är med Conrad Ludvig Transchiöld, som efterträdde von Schantz vid dennes bortgång 1734, som riksheraldikerämbetet inrättas. Han och hans efterträdare, till exempel  Anders Schönberg och Jonas Carl Linnerhielm, skapade ett heraldiskt ämbete som gick djupare än man tidigare hade gjort. det är nu det skapas riktiga vapenböcker och det är nu – under Linnerhielm – som den första formliga instruktionen för ämbetet upprättades. Den fastslogs 1813 och gällde mer eller mindre fram till 1953.

Adeln och heraldiken skiljs åt

1800-talet innebär ett stadigt minskade adlade, till stor del på grund av den liberala borgerlighetens ovilja mot densamma, och när  ståndsriksdagen avskaffas 1865 upphörde adlandet nästan helt. Det innebar att riksheraldikerns arbete med adelvapen också försvinner och man ser det i August Wilhelm Stiernstedt och Carl Arvid Klingspors författarskap. Deras intresse för den personliga heraldiken är llåg. I stället fokuserar de på den offentliga heraldiken och gör ett stort arbete med att skapa ett nytt tänkande kring denna.

Det är Stiernstedt med vänner som ligger bakom instruktionen från 1885 där det fastslås att inget vapen fick sättas upp på offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan att riksheraldikern först hade hörts i ärendet.
Det gäller för en statlig ämbetsman att kunna motivera sin egen existens.
Än idag vilar denna instruktion tung över den heraldiska debatten, även om den inte har formell giltighet längre.

1900-talets nya tid

En flagglag från 1906 och ett försök att bredda verksamheten till att äen omfatta privata icke-adliga vapen under 1930-talet hjälpte inte. Riksheraldikerämbetet i sin gamla form hade spelat ut sin roll och 1953 upphörde verksamheten. I stället skapades statsheraldikern som en del av riksarkivet med ansvar endast för den offentliga heraldiken.

Riksheraldiker 1734 – 1953

1734 – 1765† Conrad Ludvig Transchiöld
1768 – 1772† Daniel Tilas
1773 – 1809† Anders Schönberg
1809 – 1829† Jonas Carl Linnerhielm
1829 – 1855† Niklas Joakim af Wetterstedt
1855 – 1880† August Wilhelm Stiernstedt
1880 – 1903† Carl Arvid Klingspor
1903 – 1931† Adam Lewenhaupt
1931 – 1953  Harald Fleetwood