Etikettarkiv: Hans Cappelen

Råd till dig som ska göra ett kommunvapen

Tre nyskapade norska kommunvapen för Hoböl Tysfjord och Vinje.
Tre nyskapade norska kommunvapen för Hoböl Tysfjord och Vinje.

 

Från Norge kommer råd till dig som ska göra ett kommunvapen, eller får för dig att förändra ett befintligt (varför är oklart eftersom det strider mot all känd varumärkesvetenskap, men det förekommer).

Råden har jag fått från Hans Cappelen som jag därför citerar i sin helhet (eller så kan man säga att jag snor/lånar texten). Och jag gör det för att det är bra råd och för att jag inte vill förvanska Cappelens tankar. Sedan kanske jag personligen har några synpunkter på råden – men de är av rent akademisk-heraldisk art så det kan jag ta i ett annat forum.

GODE RÅD OM NYE KOMMUNEVÅPEN

Vi har i Norge hatt mye strengere krav til nye kommunevåpen, gjennom de siste 80-90 årene, enn det de har hatt i mange andre land. Våre våpen er til gjengjeld lettere å kjenne igjen, siden de har bare få farger og figurer i seg. Det kan vi se daglig på veiskilt og kommunale bygg, i annonser, i aviser og på nettet. Norske kommunevåpen skiller seg fra slike våpen i bl. a. Storbritannia og Canada.

Skal vi fortsette med det? Spørsmålet er blitt særlig aktuelt nå når vi slår sammen kommuner og får nye kommunevåpen. Rundt om i landet er det en del folk som gjerne vil sette sammen en rekke farger og figurer i hvert enkelt våpen. De ønsker å ha mye symbolikk, fortellinger og fantasi som et uttrykk for den kommunen som de bor i. Noen vil helst ha en kombinasjon av dyreliv, landskap, næringsveier og lokalhistorie inn i et og samme kommunevåpen.

Jeg vil advare mot det. Grunnen er først og fremst at jeg ser på kommunevåpenet som et kjennetegn for kommunens administrasjon og myndighet. Derfor mener jeg at det ikke er symbolikken som er det viktigste i et kommunevåpen. Det viktigste er at våpenet er lett å kjenne igjen og at det skiller seg ut i strømmen av logoer, varemerker, klubbmerker, symboler, reklamefigurer og alle de andre bildene som vi møter hver dag.

Å gjøre et våpen enkelt er også å knytte oss til en tradisjon med røtter hundrevis av år tilbake i tiden.

Et våpen blir normalt gjengitt på et skjold og skjoldmerkene ble i riddertiden systematisert til det vi kaller heraldikk. For riddere med skjold, i kampens hete, var det viktig å ha enkle våpenmerker som de raskt kunne kjenne igjen. Senere ble våpnene mye mer kompliserte, men kravet om enkelhet vendte vi i Norge tilbake til på 1930-tallet. Siden den gang har vi skapt de fleste av de kommunevåpnene som vi har hos oss i dag.

Hvordan bør nye kommunevåpen være? Da svarer jeg med noen råd.

 

Råd nr 1: Våpenet bør være lett å kjenne igjen i fart, på avstand og i lite format.

Råd nr 2: Våpenet bør helst ha bare to farger og en figur som eventuelt kan være gjentatt. Enda flere farger og figurer bør bare brukes dersom mitt råd nr 1 samtidig også blir fulgt.

Råd nr 3: Fargene bør velges blant metallene gull (gult) eller sølv (hvitt), kombinert med fargene rødt, blått, svart, grønt eller purpur, eventuelt med stiliserte pelsverk (hermelin eller gråverk).

Råd nr 4: Figurene bør være generelle og ikke avbilde bestemte ting, personer, landskap e.l.

Råd nr 5: Fargene og figurene bør være politisk og sosialt nøytrale, slik at de kan brukes fast og varig. Figurene bør derfor heller ikke være for tidsbundne eller motebetonte.

Råd nr 6: Fargene bør gjengis rene og klare uten nyanser og sjatteringer.

Råd nr 7: Figurene bør være stiliserte og forenklede, uten unødvendige detaljer.

Råd nr 8: Våpenet bør ikke være lett å forveksle med allerede eksisterende våpen eller andre tilsvarende kjennetegn.

Råd nr 9: Våpenet bør kunne beskrives i det heraldiske fagspråket, blasonering. Dette for at innholdet i våpenet skal være fastsatt som en beskrivelse, mens avbildningene kan variere.

Råd nr 10: Før våpenet blir fastsatt av kommunestyre eller fylkesting, bør det bli innhentet en vurdering fra en heraldisk kyndig person.

 

Tre heraldiker och en jeppe

Heraldisk Tidsskrift nr 115:2017 har just kommit från pressarna, och det är som vanligt en intressant läsning. 

Denna gång är det fyra huvudartiklar av Sverre Daehlen, Hans Cappelen, jag själv och Martin Sunnqvist.

Sverre Daehlen gör en lärd genomgång av det norska lejonets faktiska utseende under 1900-talets första hälft.

Hans Cappelens artikel var en lärd, men något bred, förklaring till varför Odd har pilar i sitt vapen. I texten kommer han in på de bevingade pilarna som flera adelssläkter i Norden förde under 1200- och 1300-talen. Vad han inte går in på (för det var inte inom hans artikels ram) var varför dessa bevingade pilspetsar försvinner. Det får någon ta reda på någon gång.

Martin Sunnqvist gör en ordentlig genomgång av hur man kan och bör blasonera häroldsbilder när dessa blir något mer komplicerade, framför allt när man upprepar en bild som ex stolpe flera gånger i samma fält.
Jag håller med honom i varje stavelse. Svensk/Nordisk terminologi mår bäst av att inte börja med allt för många begrepp. Om en stolpe förekommer tre gånger i ett fält ritas den helt enkelt lite smalare än om det bara är en stolpe i fältet. Det finns ingen anledning att hitta på ett nytt ord.

Min artikel om tinkturer lämnar jag till andra att bedöma.

Norge kan … även heraldik

Så har Våpenbrevet nr 96:2015 (Norsk Heraldisk Forening) ramlat ner i brevlådan. Trots det lilla formatet (A5) och rina omfånget (36 sidor) så är det en välmatat liten skrift.

Det som gör Våpenbrevet så extra rolig är att den innehåller mer debatt och diskussion jämfört med alla andra heraldiska skrifter jag känner. Ingen tvekar att ifrågasätta gamla sanningar och säga ifrån om man inte håller med. Och detta på ett trevligt och icke oförskämt sätt.

Vadholm kritiserar Riksarkivet

Denna gång är det franmför allt Tom S Vadholm som tar upp den handske som Hans Cappelen kastade i förra numret. Frågan på tapeten är heraldiska regler, Harald Traettenberg och hur man ska förhålla sig till dem. Både Vadholm och Cappelen är lite missnöjda med hur norska Riksarkivet tolkade reglerna och i sin iver att vara historiskt korrekta inför regler som ingen heraldiker i rum eller tid har hört talas om förr. Som att man endast kan ha ett motiv i en sköld (även om detta kan upprepas flera gånger) eller att man endast får ha två tinkturer.

Artikeln tar på ett pedagogiskt sätt upp de problem för norsk heraldik som bland annat Riksarkivets tolkning innebär. Samt det faktum att Riksarkivet ständigt bryter mot sina egna tolkningar, men tydligen inte vill låtsas om det.

Även Knut Johannesson har fångat Cappelens uppmaning och försvarar Riksarkivets synsätt. Johannessen var själv ansvarig för behandlingen av heraldiken fram till 2014.

Jag håller mindre med Johannesen än Vadolm, men även han har många bra tankar.
Dock tar jag kritiskt upp följande sats: ”… en blasonering bör vara kortfattad när den kan vara det …”.
Jag känner igen uttrycket från reklamvärldens sloganfantaster, men det är ett ytligt sätt att se på en slogan/blasonering. Citatet bör vara: ” … en blasonering bör vara så kort som den behöver vara …”
Det är inte stor skillnad i ord, men det blir en stor skillnad i hur man resonerar kring en text. I det första är blasoneringen huvudsaken, i det andra är det mottagaren/läsaren av blasoneringen som står i centrum.

I rättvisans namn ska sägas att Johannesen skriver detta i en replik till Einar Evar. Jag tar bara upp det som ett exempel på hur viktigt det är att inte bara se till språket som språk utan inse att språkets syfte är kommunikation.

Slutligen skriver Nicolas Orlinski en intressant artikel om polsk heraldik, vars slut kommer först i nästa nummer av Våpenbrevet.

 

Norsk Heraldisk Forening hittar du på www.heraldikk.no.

Bomärken i vapensköldar

 

Norska Heraldiska Föreningen arrangerar den 9 juni ett föredrag om bomärken i vapensköldar av Hans Cappelen.

Jag har lyssnat på en äldre version av Hans föredrag och kan varmt rekommendera det. Han är en fantastiskt inspirerande föredragshållare och kommer med många intressanta infallsvinklar som öppnar upp för en vidare diskussion.

Om någon har ett speciellt intresse för heraldik, vapensköldar och bomärken vill jag även tipsa om Tor Flensmarck som gjort stora forskningsinsatser på området i Sverige och Allan Tønnesen som är en stor auktoritet i Danmark.

Alla tre har för övrigt belönats med Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj.

Tema: Våpenskjold og bumerker hos våre aner.
Plats: Møterom Gerhardsen, Kulturvernets hus, Øvre Slottsgate 2 B, Oslo
Tid: kl 1900