Etikettarkiv: Georges Duby

Tankar om heraldikens första tid

Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.

I heraldikens märkesår 2019 är det värt att fundera på varför denna nya bildkonst kom att spridas så fort. Vilket behov fyllde den, förutom det rent visuella?

Heraldiker har länge pekat på stridskonstens utveckling, rustningarnas utformning och på riddaridealets tillkomst. Av dessa tre tror jag att det sistnämnda har störst betydelse eftersom rustningarna egentligen var som minst täckande när heraldiska bilder började användas och den nya stridstekniken nog inte hade så mycket nytta av heraldiska sköldar. Däremot av baner och fanor i olika former.

En testballong för en teori

Inspirerad av Lars Hermansson har jag börjat fundera på om vi bättre kan förstå heraldikens tillkomst genom att ta hänsyn till andra parallella utvecklingslinjer i samhället.

Här är den kristna härskarideologin central. Den handlar inte om kristendom i sig utan hur en ny syn på denna kom att användas för att omvandla maktförhållandet i samhället i nordvästra Europa.

Texten här är knappast vetenskaplig utan en testballong för idéer som jag, eller någon annan, kan utveckla vid ett senare tillfälle.  Det är mer en grund till en frågeställning med tips om metodologiskt tillvägagångssätt om man så vill. Men kortfattat.

Germansk krigarheder

Det germanska samhället, från Karl den stores Frankerrike till Svearnas sjökungadöme, byggde på allianser som skapades genom trohetseder. Den som svurit en ed var bunden till sin motpart om än inte till sin motparts andra edstagare. Den som bröt mot sin ed förlorade sin heder och stöttes ur den sociala gemenskapen vilket i princip var detsamma som död, eller möjligen ett långsamt dalande till fattigdom.
Problemet för den som var herre i ett edsförbund var att denne dels var tvungen att skapa ära till sina följare (vilket i praktiken innebar att vara segerrik i krig), dels dela ut gåvor (vilket även det förutsatte militär framgång). Om edsherren var förlorare på slagfältet var det ett giltigt skäl att slå upp eden och även att ingå i ett nytt edsförbund med forna fiender.

Detta beroende av vertikala vänskapsband gjorde varje rike sårbart. Man kan med Lars Hermanssons ord säga att en kung härskade över ett rike, men han styrde inte över det (s 127). För att kunna styra krävs en betydligt stabilare bas, och med den basen kommer förmågan att utveckla riket och utöka dess resurser.

Patron-klientskapet

Edsförbundet där en person svor en trohetsed till en kung eller storman brukar kallas för patron-klientskap (och är centralt för att förstå vem som blev adlad under medeltiden fram till sent 1500-tal). Detta vertikala förbund är grunden för all makt innan det medeltida kungariket etableras.

För den som ville störta en tidigmedeltida kung blev den allt vanligare strategin att ge sig på basen i relationen. Alltså att ge sig på huskarlarna, vänner och andra som var i ett klientskap till patronen. Genom att ge sig på den svagaste kedjan kunde man steg för steg underminera en fiende. Den herre som då inte slog tillbaka betraktades som ärelös och kunde därmed förlora än mer av sin maktbas. Detta nämns också i flera nordiska sagor från 1100- och tidigt 1200-tal, ex i Sverresagan och Heimskringla, men även Gesta Danorum av Saxo Grammaticus. I Skänningestadgan syns en annan sida av problemet genom att den tar upp hur svårt en kung hade att tygla konflikter mellan sina klienter, som då var patroner på lokalplanet.

Den kristna härskarideologi

När, enligt Snorre, slaget stod mellan kung Magnus Blinde av Norge och motkung Harlad Gille. I slaget vid Färlev, Bohuslän, 1134 lät kung Magnus bära det heliga korset framför sig. Av silver var det dessutom, och bara det gör att legenden om Dannebrogen bör ses i ytterligare nytt perspektiv (vilket var en utvikning). Kungen visade på det här sättet att han inte bara stred för sin och sina mäns ära utan var företrädare för något högre. Dessutom visade han att hans motståndare var en fiende till såväl kungen som till Gud och kyrkan.

Oavsett om historien är sann eller inte (troligen inte, men det är här oväsentligt) så visar den att man vid Snorres tid under tidigt 1200-tal hade anammat den här bilden av kungens uppgift som härskare. För kungen hade detta en betydande fördel. Hans krig var inte längre en fejd bland fejder utan en strid ovan fejdens nivå. I fejdens spelregler kunde man, som visats ovan, överge sin härförare om denne var en förlorare och ändå behålla sin ära. Men om man stred för Gud innebar ett sådant beteende att man övergav Gud och därför förlorade all sin ära. (s 131) Byt ut ”Gud” mot ”nationen” för en modern jämförelse.

För att lösa det problemet blev lösningen att skapa horisontella maktrelationer. Den horisontella relationen är alltså hirden, som enligt Lars Hermansson får en tydligare struktur under 1100-talet. Men det krävdes mer. Den nya ideologin måste omvandlas till en praktik och det krävde att härskarna hade ett nytt förhållningssätt till sina undersåtar. Så det är nu vi ser att kungarna genom donationer stödjer klostren, det är nu de tar in kyrkans män i sin förvaltning, det är nu man på allvar börjar bekymra sig för alls religiösa tillhörighet, alltså även slavarnas och vi ser även nu framväxten av gillen som är helgade åt kungahelgon (främst St Olof och St Knut) som gynnas av kungamakten. Överallt sker insatser som stödjer den kristna härskarideologin. På kontinenten sker samma sak, men ett sekel tidigare.

En noterbar detalj är att kungarna anstränger sig för att bli en del av kyrkan – och här är det alltså klostren som är det centrala, inte kyrkorna. Som när kung Knut Eriksson av Sverige i ett brev till ”munkarna som tidigare bodde i Viby” skriver att han upptagits i deras gemenskap och att deltar i deras bön, är en helig tjänare samt är munkarnas beskyddare, grundare och försvarare. (DS/1 64; s 133)

Här bygger kungamakten alltså långsamt upp en maktbas som bygger på gemensam ideologi och värderingar snarare än på traditionell makt.

Var kommer då heraldiken in?

Jo, jag tänker mig att när man skapar ett gemensamt värdesystem inom en grupp finns det ett stort behov av att manifestera att man hör samman. De kan vara genom liknande klädsel (som dagens subkulturella ungdomsgrupper) eller det kan vara genom att använda ett likartat symbolspråk.

Men det här är en process som tar tid. Det finns ingen centralmakt som tar fram och fastställer vad som ska gälla. Det en maktgrupp använder kan en annan förkasta men sakta kommer man närmare en gemensam bildvärld.

Om jag är på rätt spår kan detta förklara varför de sköldar som finns på Bayeaux-tapeten är protoheraldik och varför det är här som man senare skapar heraldiken. Man kan se dessa tidiga sköldar som en samling bilder som inte var avsedda för att identifiera individer i en grupp utan särskilja gruppen från andra grupper.

På motsvarande sätt kan man se att den första generationens heraldik i Sverige (1210-1240) visar på prövning där man mest verkar ha lekt med variationer på lejonet och liljan, som båda är etablerade kungasymboler och finns i de kungliga sigillen redan på 1100-talet.

Maktens dualitet

En annan aspekt som är värd att tänka på här är maktens dualitet. Ser vi till den förhärskande överideologin i det tidigmedeltida kristna Västeuropa så var kyrkan det ledande ståndet (och här avses framför allt centralledningen och munkarna, inte vanligt prästerskap) medan kung och hans krigare var i steg två. Under 1000-talet förändras detta långsamt och den världsliga makten ser sig allt mer som den ledande parten av de två. Den forskare som bäst populariserat denna utveckling är Georges Duby i böckerna Krigare och bönder (1981) och Makten och kärleken (1985).

Om inte hänsyn tas till hur denna förändring ska förstås går det inte att förstå det andra steget i utvecklingen.

Vidare läsning

Lars Hermansson; Statsbildning och vertikal vänskap i 1100-talets Norden (Ur Statsutvikling i Skandinavia i middelaldern, 2012)

 

 

Har du några tankar som kan utveckla den här teorin?
Hör av dig på mejl eller i en kommentar här nedan.