Etikettarkiv: frälse

Vad och vem är gränsfrälse

Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland

I en artikel i Svenska Dagbladet tog dick Harrisson upp begreppet gränsfrälse. Och för att citera honom: ”I historisk litteratur talas om olika typer av frälse – andligt frälse, världsligt frälse, bergsfrälse, högfrälse, lågfrälse, osv. Hit hör även begreppet gränsfrälse, men det är svårt att hitta en bra definition. Vad var gränsfrälse?”

Han konstaterar också att det är ett begrepp historikerna använder där en grupp inom frälset som under senmedeltiden hade sin maktbas vid den svensk-danska gränsen. Före Kalmarunionen i regel på den ena eller andra sidan, efter år 1400 ofta på båda sidor av densamma.

Det verkar som om något händer ekonomiskt med gränsen efter digerdöden 1350. Innan dess har alla stormanna-ätter sin bas i det inre av de stora landskapen i både Danmark och Sverige. Därefter börjar flera släkter vid gränsen att göra en klassresa som slutar med att de är givna medlemmar av riksråd och som hövitsman. Ätter som Sture, Stenbock, Trollle och Bielke hör hit. På danska sidan är Tott en spännande (men inte riktigt typisk) motsvarighet.

Kalmarunionen var dåtidens Öresundsbro. Så fort den skapades kom släkter på var sida om gränsen att gifta sig som aldrig förr. Om de tillhörde högfrälset. Läser man Tomas Småbergs ”Det stängda frälset” om gränsfrälset i Kind och Marks härader under 1400-talet verkar lågadeln inte alls ha gift sig över gränsen.

Unionen hade förstås även motståndare (känns det igen från idag?) och det resulterade till gräl som blev till krig (den risken finns nog även idag). under dessa perioder blev gränsområden a ofta stridsområden vilket på ett sätt påverkade gränsfrälset negativt, på ett annat positivt. Visserligen brändes deras bönders odlingar, å andra sidan kom dessa frälsemän att få viktiga poster i respektive armé vilket stärkte deras politiska makt. Och eftersom de nu både var gifta över gränserna och hade stor makt i hären och riket ordnade de snabbt stilleståndsavtal för att undvika allt för mycket förstörelse.

 

Så – gränsfrälse är alltså ingen formell titel utan ett sätt för sentida historiker skapa begrepp för att kunna förklara politiska, sociala och ekonomiska förändringar inom en viss region.

 

Läs Dick Harrissons artikel här

Ett ohyggligt fadersmord

Boktips

Utdrag ur boken Vapenlikhetsfällan (2015)
Utdrag ur Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan (2015)

I veckan fick jag äntligen hem Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan. Det är en genomgång av Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen. Och vilken genomgång det är.

Kaj Janzon har gjort en fantastisk genomgång av felaktigheter i Jan Ranekes stora verk och funnit väldigt många fel. Det är en stor insats som gör att Ranekes verk blir mer tillförlitligt.

Visserligen har jag i mina många samtal med genealog-heraldikern Kenneth Wulcan diskuterat flera misstänkta fel redan tidigare, men Kaj Janzon visar på betydligt fler än jag trodde fanns.

Metoden brister

Men viktigare är Janzons genomgång av Ranekes metod. Det visar sig att Raneke i första hand använt sig av andrahandskällor istället för att gå direkt till sigillen. Full förståligt eftersom sigillen först nu, i projektet Det medeltida Sverige, börjar bli kända. Men ändå är det synd att så många fel kommit med.

Det finns c:a 30 000 bevarade sigill från medeltiden men så väl undanhållna forskningen att endast specialisterna får se dem (och tyvärr har de sedan Emil Hildebrands tid varit minst sagt usla på att visa upp dem).

Nu vet vi att det inte går att lita på Raneke fullt ut. Det fadersmordet var trots de hårda orden en fantastisk insats av Janzon. Samtidigt tycker jag att Ranekes system och verk ändå håller påfallande bra och det har gett medeltidshistoriken ett ramverk som forskare utan större anstängning skulle kunna utveckla.

Det låter som ett kommande projekt, att få in hela Ranekes verk i någon form av öppen wiki-databas.

En mer seriös recension av Kaj Janzons bok Vapenlikhetsfällan kommer i Vapenbilden 105:2016 (februari).

 

Äkta och falska vapen

Traité du blason av Clément Prinsault,
”Traité du blason” av Clément Prinsault,

Redan under medeltiden var man tvungen att försöka skilja på äkra och falska vapen, med vilket i regel avsågs falska verifikationer av adelskap. 

I en vapenbok, Traité du blason av Clément Prinsault, tas det här problemet upp. Det viktigaste att känna till här är att ett falskt vapen bryter mot tinkturreglerna (rött på blått eller guld på silver).

Detta var en heraldikers åsikt på 1400-talet. Problemet med det är då att nämnde  Clément Prinsault skulle få det besvärligt att genomdriva sina teser i samtida Kalmarunionen, där allt för många nyskapade vapen givna av kronan till nyadlade bryter mot tinkturreglerna och en hel del annat.

Med detta sagt. Ta medeltida vapenböckers, och andra källors, uppgifter med en nypa salt. Verkligheten som de beskriver kanske mer är som de vill att de ska vara än hur det faktiskt är.

Här finns en fin genomgång av den heraldiska läroboken Traité du blason.

1280 Alsnö stadga och dess riddare

En kunglig bekräftelse på det världsliga frälset och det dokument som gjorde riddartiteln vanlig. Före 1280 är endast en handfull män med riddartiteln känd, strax därefter exploderar antalet. Alltså kan vi sluta oss till att de två har något med varandra att göra, om än inte nödvändigtvis orsak och konsekvens.

Den som gillar att analysera politik drar måhända en annan slutsats än vad historiker gör av stadgans uppkomst. Den tillkommer någon gång mellan 1279 och 1281. Platsen är Alsnö i Mälaren (intill Birka, men framför allt intill segelleden in från Södertälje).
Just vid denna tid pågår ett inbördeskrig i Sverige. Magnus Ladulås, som 1275 störtade sin bror, blir nu utmanad av broderns anhängare. Denna gång är striderna betydligt jämnare och efter två år är allt ännu oavgjort där lägren har var sin halva an riket.

Då kommer Magnus på att han ska 1) skapa ett rikets råd, 2) inrätta ämbetena drots och marsk som komplement till jarl/hertig som funnits inom kungafamiljen och 3) ge frälse till de trogna riddarna

Sedan tar det inte lång tid för svenska stormän att välja kungens sida varpå han vinner kriget. Det bör betonas att han inte vinner före han ger stormännen dessa privilegier utan efter.

”Follow the money” är ett polisuttryck för att förstå hur brottslingar agerar. Vi bör nog fundera på detsamma när det gäller politiken för att bättre förstå vad som hände förr.

Frälsebrevens uppkomst

frälsebrev av Erik av Pommern
Letter of nobility for Nisse Klo, squire. Kung Erik utfärdar frälsebrev för Nisse Klo. Foto: Riksarkivet.

De svenska frälsebrevens uppkomst måste sökas i Albrecht av Mecklenburgs administration eftersom det äldsta kända brevet är från 1378. Det var kanske inte det första men när det är tillkommet så långt in i Albrechts regeringstid så är det osannolikt att Magnus Eriksson är upphovsman till frälsebrevet.

Inget tecken finns på att vapen utdelades med brevet. Troligen fanns det ännu inget intresse från kungamakten att hålla ordning på vapnen. Dessutom ansågs vapen inte vara ett adligt privilegium.

Frälsebrev som fenomen är inte mycket äldre. De första är från Tysk-Romerska riket och introduceras på 1350-talet. Breven visar på att adelskapet håller på att förvandlas från ett personligt band mellan herre och vasall till ett juridiskt avtal mellan riksstyre och medborgare. Det är förstås ännu långt kvar till den processen är klar, men själva förekomsten av frälsebrev gör det tydligt att nationalstaten är på väg och att feodalismen kommer att fasas ut.

Unionens brev

Vapenbrev, alltså en vapensköld som förlänas tillsammans med frälsebrevet, är kända från Erik av Pommerns tid som unionskung. Det första svenska är känt från 1420 och två år tidigare hade första delats ut till en dansk frälseman. Inga norrmän förlänades frälsebrev under hela unionstiden.

Även de nordiska frälsebreven, med eller utan vapensköld, ska alltså ses som ett sätt att centralisera den statliga administrationen.

Ett tydligt tecken på detta är hur den enda kända härolden under Erik av Pommern titulerar sig. I ett brev år 1423 till magistraten i Danzig undertecknar härolden Simon med orden ”herold över tre riken”. Han var troligen Erik XIII:s första unionshärold med ansvar för den samlade nordiska heraldiken. Jämför med införandet av vapenbrev.

Min personliga gissning är att han som härold hade någon form av kontrollansvar över det nordiska frälset. Det finns en del i hans kunskaper om ekonomi som tyder på det. Däremot verkar varken han eller hans efterträdare under huset Oldenburg ha något som helst att göra med frälsets heraldiska vapenbruk. Det var ännu helt och hållet en privatsak.