Etikettarkiv: folkungar

Den stabila heraldiken

Heraldiken står för tradition och stabilitet. Genom århundradena har den förblivit densamma trots att kungar kommit och gått. Den är fri från kulturell påverkan och ska så förbli.
Det är nog en syn som de flesta som ägnar sig åt heraldiken ställer sig bakom, men är den sann?
1127 ägde en revolution rum i sättet att framställa identitet genom bild. Då överlämnade kungen av England, tillika hertigen av Normandie, Henrik I en sköld till sin blivande svärson, greve Geoffrey av Anjou, på dagen så denne greve dubbades till riddare inför det stundande bröllopet.
Sedan dess har den heraldiska vapenskölden stått ohotad som märke även om skölden på senare sekler har fått stå till sidan för namnteckningen. (äldsta belägget för detta vapen är från 1150-talet, så historien ovan är inte 100% bekräftad)
Ändå dröjde det länge innan heraldiken blev var mans egendom. Inte förrän tidigt under 1300-talet har bruket spritt sig till de burgna männen och kvinnorna i Skandinavien. Kungen och hans stormän hade hakat på trenden redan ett sekel tidigare vilket får anses vara en mycket lång tid.

Nya regler av ny makthavare

När Magnus Ladulås 1279-80 lät fastslå Alsnö stadga befann han sig mitt i ett inbördeskrig med folkungapartiet. Det senare kontrollerade större delen av Västsverige och hade goda utrikeskontakter. Magnus behövde politiskt stöd. Risken fanns att de som hjälp honom till tronen 1275 nu skulle överge honom. Kanske skulle de stödja hans äldre bror Valdemar, som var den valde konungen. Eller så skulle de stödja den andra falangen inom den Erikska ätten (för de Bjälbo-kungar som vi idag ser som en självklar kungadynasti var trots allt då ännu bara en sidorgren inom den erikska ätten). En av åtgärderna blev att låta hans stormäns riddare få frälsefrihet. Stormännen själva, som var en mycket liten grupp, var i praktiken utan skyldigheter till kronan. Den här distinktionen mellan stormän och riddare är något som jag tycker att man allt för mycket förbiser – troligen därför att det inte finns några titlar att hänga upp det på – fast det är tydligt genom ex giftermål att de själva var mycket medvetna om den åtskillnaden. Till stormanna-ätterna räknar jag de personer som kunde komma ifråga för jarla-ämbetet, blir lagmän eller ha medlemmar som gifte sig med en av dessa. Framför allt gäller det de kvinnor som gifte sig eftersom döttrar annars användes för att knyta uppkommande män till sin familjekrets (vilket Thomas Småberg visat i avhandlingen ”Det stängda frälset”).
Med Alsnö stadga hade en riddartitel skapats och med den följde begreppet väpnare. Detta har ännu inget med heraldik att göra – faktiskt först på 1560-talet – men begreppen kommer långt senare att bli avgörande för vår syn på den heraldiska rätten.

Konsolidering av styret

Kung Magnus Erikssons position var gynnsammare. Han var kung över två riken och inget inre eller yttre hot fanns mot hans makt. Däremot fanns problem med styrelsen av riket. 1346 stiftade han den första stadslagen och 1347 kom Sveriges första landslag som ersatte de äldre landskapslagarna. Till skillnad från Magnus Ladulås odaterade och delvis obekräftade förordning rörde sig kung Magnus Erikssons lag om ett genomarbetat stycke juridik med helt andra ambitioner. Nu indelas också frälset i flera grupper: riksråd, riddare och svenner. Dock utan större skillnader i privilegier och det var fortfarande möjligt för bönder att vinns frälse genom att ställa upp till vapensyn. Digerdöden som slog ner i Sverige bara två år senare gjorde att lagen inte fick det genomslag som krävdes och på många håll var landskapslagarna ännu i fortsättningen det vanligaste riktsnöret.
Värt att påpeka. De olika nivåerna inom frälset påverkade på inget sätt det heraldiska vapnet eller vapenrätten. Om möjligt bidra utvecklingen under Magnus Eriksson till att fler antog vapen och bruket planades ut. Inga rangtecken finns heller.

En union skänker oenighet

Erik av Pommern var en kung med kunskap om hur ett rike skulle styras. Politiken gick ut på att skapa enighet inom unionen och som ett led i det införde han en härold som var härold över tre kungariken. Så skriver mäster Simon om sig själv. Under Simons era, fast vi känner inte till om han själv fattade besluten, utfärdades de första vapenbreven till nykorade frälsemän, i Sverige 1418 och i Danmark 1420. Sedan dess har vapenbrev varit ett naturligt inslag till nya frälsemän, med följd att de inte längre själva varit fria att ta sig ett vapen – eller byta om de skulle vilja det.
Kung Erik införde också det första skandinaviska riddarsällskapet, men det fick en kraftig dansk slagsida och föll bort efter Eriks abdikation. Ett nytt riddarsällskap, det som är föregångaren till Elefantorden, instiftades inte av kung Kristian I förrän Erik avled 1457.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.

Vasatidens maktanspråk

När Gustav Vasa kliver upp på Sveriges tron börjar en ny tid av konsolidering. Kronan ska ha kontroll över riket för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig dess resurser.
Med hans söner kommer turen till adeln. Först instiftar Erik XIV ett ordenssällskap och de två högadliga graderna greve och friherre. Det görs när han 1561 kröns till kung och svär trohet till folket och försäkrar att inte missbruka sin makt. Erik är den första kung någonsin i Sverige som ärvt tronen utan föregående val. Det gör att hans position är vacklande och hans osäkerhet över just detta mynnar ut i Sturemorden 1567, det brott som kostade honom tronen.
1569 kröns Eriks lillebror Johan III till kung över Sverige. Erik XIV lever ännu och har sina anhängare också inom högadeln och det krävs stora uppoffringar från Johans sida för att inte få ett uppror på halsen. Lösningen blir ett nytt fastställande av frälsets skyldigheter och privilegier. Det främsta privilegiet är att det personliga frälset nu ersätts av en ärftlig adelsklass som ännu består.
Ordenssällskapet som Erik skapade läggs åt sidan av Johan III som i sin tur skapar sitt eget ordenssällskap. Det kommer inte heller att överleva nästa kung på tronen.
Gustav Vasa, svensk kung för länge sedan.

Införandet av grevar, friherrar och riddare gav de första effekterna på svensk heraldik sedan riddarna fick för sig att börja använda hjälmprydnader, vilket sedde omkring 1300. Nu införs hjärtskölden som läggs på ett kvadrerat vapen och det är redan från börjar självklart att

Den öppna hjälmen har under 1500-talet

Sentida heraldiska effekter

Det är klart att så kraftiga politiska förändringar också slår mot heraldiken och vårt sätt att se på den. Idag har vi medeltiden som ett heraldiskt ideal när det gäller hur ett vapen utformas. När det gäller vem som har rätt i detsamma följer vi däremot de regler som fastslogs för riddarhuset 1626. Under närmare ett sekel ansågs det vara ett adligt privilegium att föra en vapensköld. Först med Harald Fleetwoods artikel i den tredje utgåvan av Bonniers lexikon 1927 sägs det uttryckligen att alla och en var får föra ett vapen och att det senaste seklets uppfattning grundar sig på ett missförstånd angående tolkningen av en förordning från 1766. I ärlighetens namn går det inte att säga hur den förordningen ska tolkas, men vi väljer idag det mest positiva sättet för allas tillgång till heraldiken. Vi skulle dock lika gärna kunna strunta i den förordningen eftersom vi struntat i så många andra.
Allt från det karolinska enväldets tid har adelns konservativa flygel arbetat för att begränsa bruket av heraldiska vapen i Sverige. Ett krav restes redan 16xx men gav inget resultat. Ett nytt lades fram 1686, också det utan resultat. På 1700-talet börjar lärda skriva om heraldik och undan för undan blir heraldiken ett adligt område genom att de ofrälse osynliggörs i dessa texter. Det märks, enligt mig, i de referenser till äldre förhållanden som görs från sent 1700-tal fram till tidigt 1900-tal då Harald Fleetwood börjar nämna det ofrälse vapenbruket i ett par artiklar.  Därmed ligger fältet fritt för förordningen från 1766 – samma år som tryckfrihetsförordningen antas i Sverige. Vapensköldar är vid den här tiden en så okontroversiell fråga att en begränsning kan införas.

Den nya demokratiska eran som växer sig stark i slutet på 1800-talet börjar ifrågasätta den äldre synen på adelskapets privilegier. Den nya borgarklassen med sina ekonomiska resurser är måhända inte så intresserade av heraldiken som sådan men den vill samtidigt inte acceptera att få ta del av den när den så önskar. Det är i det ljuset som jag vill se det stora intresset för såväl släktkalendrar som sigill- och vapenforskning från sent 1800-tal.

Det resulterar på 1930-talet i att riksheraldikern under några få år börjar dela ut vapenbrev till ofrälse. Här framgår det tydligt att

Viktiga årtal att hålla koll på

1219 Vapen införs i Sverige (dvs det första kända kan dateras till detta år)
1280 Frälse införs i Sverige
1347 Rangordning inom frälset i grupperna riksråd, riddare, svenne. Ej så formell som den Erik XIV införde och det gav inte heller något heraldiskt avtryck.
1420 Vapenbrev införs i Sverige, troligen till följd av Erik av Pommerns arbete för att förbättra den statliga administrationen.
1561 Grevar och friherrar införs i Sverige
1561 Ordenssällskap införs i Sverige
1569 Ärftlig adelsklass införs i Sverige
1626 Riddarhus införs i Sverige, adeln i tre klasser: grevar/friherrar, riddare, svenne.
16xx Riddarklassen avskaffas. Tre nya klasser på Riddarhuset: grevar, friherrar och svenneklass
1719 Riddarhuset
1748 Statsordnar införs och med dem titeln kommendör.
17xx Gustav III återinför riddareklassen som bygger på några få gamla riddarätter och de nya kommendörerna av statsordnarna.
1866 Ståndsriksdagen avskaffas, Riddarhuset omvandlas till en korporation kallad Ridderskapet och adeln

Norska folkunga-ättens vapen

Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna
Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna och de norska dito

Visste du att Norge under 1300-talet, precis som Sverige, hade två riksvapen?

Med riksvapen menar jag här vapen som fördes av kungen och därmed betäckande riket. Inte vapen som var fastslagna till seende genom lag godkänd av ett parlament. Med andra ord har jag en lite friare tolkning för att få fram min poäng.

Vapnet med hjälm är kung Magnus Eriksson. Det är Folkunga-ätten/Bjälbo-ättens vapen. Men titta så ser du att det även finns ett gult Folkunga-vapen. Det är Håkan Magnussons, kung av Norge, vapen.

Det finns skäl att återkomma till detta vapen senare, men just nu tar jag med det för att visa hur nära det var att även Norge kvadrerade sitt riksvapen såsom Sverige gjorde. Allt som krävdes var några år till av Folkunga-styre och att vi skulle komma in i 1400-talets tankevärld.

Vapnet med tre kronor och tjurhuvud är kung Albrekt (av Mecklenburg – varför vi ännu idag envisas med att ge utländska kungar tillägg begriper jag inte, men för tydlighetens skull gör jag detsamma här).

 

De svenska kungarnas vapen

Sveriges kungar har fört vapen allt sedan Erik ”Läspe och Haltes” Erikssons tid. Nedan presenteras dessa i kronologisk ordning.

Perioden 1196 – 1364

Sverkerska ätten

Man känner inte till något sigill med heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll för kungarna i den Sverkerska ätten, men…

Sverker Karlsson dy 1196-1208

Sverkers dotter Helena som gift in sig i Bjälboätten förde detta vapen. Det är rimligt att anta att vapeninnhållet är hämtat från hennes far.

Stjärnan finns på ett av kung Johans mynt. Möjligen finns här även ett drakhuvud, men bilden är svårtolkad.

sverkerHelena Sverkersdotter

Erikska ätten

De tidiga kungarna i den Erikska ätten hade så vitt man känner till inga heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll i sina sigill.

Erik Knutsson 1208-1216

Kontrassigill med två motvända krönta leoparder.

erik_knutssonErik Knutsson
Erik Eriksson 1222-1229, 1234-1250

Kontrasigill med tre krönta leoparder. Även om de inte finns i någon sköld så är det rimligt att anta att det är frågan om ett vapen. Det finns inga tinkturbelägg. Möjligen kan det snarlika vapnet för Bjälboättens Valdemarsgrenen anspela på kunglig härstamning (Valdemars mor Ingeborg var syster till Erik Eriksson) från den Erikska ätten och då skulle tinkturerna vara blått och silver.
erik_erikssonErik Eriksson 
Knut Långe
Hade ett visst släktskap med den Erikska ätten. Ingick i det råd som styrde Sverige åt den omyndige kungen Erik Eriksson. Tog makten själv 1229 och behöll den till sin död 1234.Knut Holmgersson (Långe) 1229-1234

Vapnet förekommer på mynt från Knut Långes tid. Det finns även troligen belägg för ett liknande vapen för släkten (I blått fält tre bjälvis ställda kavlar, den mellersta av silver, de båda andra av guld).
knut_langeKnut Långe

Bjälboätten 1250 – 1364

När Valdemar som barn 1250 valdes till kung av Sverige var det början på Sveriges första moderna kungadynasti. Bjälboätten har ibland även felaktigt kallats Folkungaätten.
Bjälboättens kungar:
Valdemar Birgersson 1250-1275 (son till Birger Jarl)
Magnus Ladulås 1275-1290 (son till Birger Jarl)
Birger Magnusson 1290-1318 (son till Magnus Ladulås)
Magnus Eriksson 1319-1364 (brorson till Birger Magnusson)
Erik Magnusson 1357-1359 (samregerade med sin far)
Håkan Magnusson 1362-1364 (samregerade med sin far)

Valdemar förde som kung ett vapen med tre krönta leoparder i ett fält bestrött med hjärtan/sjöblad. Tinkturena är okända. Han och hans ätt fortsatte att föra tre leoparder efter att de berövats kungamakten, dock utan kronor och utan hjärtan. Hans son Eriks vapen var blått med leoparder av silver, så man kan ju misstänka att även Valdemar hade dessa tinkturer som kung.

Resten av kungarna förde ett vapen med ett gyllene lejon över tre ginsträngar av silver i blått fält. Oftast var fältet bestrött med hjärtan/sjöblad. Det är detta vapen som brukar kallas folkungavapnet. Även Birger Jarl förde detta vapen dock utan krona.

valdemarkung Valdemar 

bjalbo
Bjälboättens kungliga gren

Perioden 1364 – 1521

Albrekt av Mecklenburg 1364 – 1389
Var systerson till kung Magnus Eriksson.

Margareta 1389 – 1412

Var gift med Magnus Erikssons son Håkan, och blev förmyndare till deras son Olof (kung av Danmark och Norge).

Erik av Pommern 1396 – 1439

Adopterades av Margareta då hon själv saknade arvingar. Egentligen var Margareta Eriks mormors syster.

erik_av_pommern_2Erik av Pommern

Kristoffer av Bayern 1441 – 1448

Systerson till Erik av Pommern.

Oldenburg 1457 – 1521

Kungarna Kristian I (1457-1464), Hans (Johan) (1497-1501) och Kristian II (1520-1521) var unionskungar som bara stundtals erkändes som kungar över Sverige. Den Oldenburgska ätten förde ett kvadrerad vapen med stamvapnet som hjärtsköld. Fält 1 och 4 (Schleswig): Två blå gående lejon i fält av guld. Fält 2 och 3 (Holstein): Nässelblad av silver i rött fält. Hjärtsköld (Oldenburg): Två röda bjälkar i fält av guld.

oldenburgOldenburgs stamvapen

Bonde 1448-57, 64-65 och 1467-70

Karl Knutsson Bonde var den förste svenske kung som lät kvadrera trekronor och Folkungarnas vapen till ett och placera kungadynastins vapen som hjärtsköld. Hans första variant, som ses här, visar det första vapnet när han också var kung av Norge. Stamvapnet var en röd båt på fält av guld.

kk_bonde_sigillKarl Knutsson Bonde

 

Artikeln finns även på www.heraldik.se

Sveriges tre kronor – en teori

Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.
Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.

När fick Sverige Tre kronor?

Det har tjatats i sekler om dessa våra tre kronor, och tyvärr har ingen ännu kommit på ett bra svar till vapnets uppkomst. Det enda säkra är att vapnet finns uppmålat i Avignon år 1336.

Under senmedeltiden och en bit framöver hävdades det att Tre kronor var Erik den heliges symbol. Det är emellertid osannolikt  att han verkligen själv förde denna sköld eftersom det inte fanns någon känd  heraldik i Sverige när kungen levde, knappt någon annanstans heller. Men det kan ändå ligga lite sanning i myten.

Kung Erik Knutsson (1210-1216) har ett sigill med två motvända krönta leoparder.

Hans son, kung Erik [läspe & halte] Eriksson (1224-29, 1234-49) hade ett vapen som visar tre stolpvis ställda krönta leoparder (ungefär som Danmarks och Englands riksvapen). Färgerna var troligen blått och guld.

Systersonen Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) förde samma vapen som sin morbror, men med silverleoparder istället för guldleoparder när han blev kung.

Troligen rör det sig om samma vapen som här har utvecklats. Det spännande är att Valdemars krönta leoparder förlorar sina kronor 1275 när Valdemar förlorar sin tron till brodern Magnus. Samtidigt tar Magnus upp en av dessa leopardkronor och sätter den på sitt lejon (Bjälbo-ättens vapen). Och runt sin sköld (märk väl: inte i skölden) låter han placera tre kronor – en ovanpå och en på var sida om skölden.

Jag tror att vi här ser ett exempel på heraldisk förkortning, där kronorna markerar kunglig värdighet. Snart nog därefter kan dessa kronor ha kommit att förknippas med den gamla kungliga ätten (den erikska) och placerats i en sköld. Tinkturerna hämtades sannolikt från Bjälbo-ättens vapen.

Kung Magnus Eriksson tar upp de tre kronorna som symbol för riket medan han låter sitt släktvapen vara symbol för kungamakten. Förutom skölden i Avignon finns Tre kronor i Ängsö kyrka och på mynt från 1354.

Kungabaner för Erikska ätten, version 2
Kungabaner för Erikska ätten, version 2

Så valde man en kung i Sverige

Sveriges baner (flagga) 1260-1350.
Sveriges baner (flagga) 1260-1350.

I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.

Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom Västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).

Hur blev kungen kung?

Magnus:
Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Sverker (S):
Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Knut (E):
Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Karl (S):
Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son till tronföljare.
Erik (E):
Störtar 1208 Karl genom uppror.
Johan (S):
Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Erik (E):
Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Holmger (E):
Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Erik (E):
Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Valdemar (B):
Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Magnus (B):
Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Birger (B):
Efterträder 1290 sin far Magnus.
Erik (B):
Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son, Eriks kusin.

Inte vid något tillfälle säger någon källa att den nye kungen har åkt på Eriksgata, valts av några ting eller stått på Mora stenar. De uppgifterna kommer först under 1300-talet, samtidigt som den skrivna propagandan (Erikskrönikan mm) gör sitt intåg i Sverige.

Nä, jag kan inte finns att Västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.

Vad som förvånar mig är att så många debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.

(E) = Erikska ätten
(S) = Sverkerska ätten
(B) = Bjälboätten = Folkungaätten