Etikettarkiv: Finland

Hertig Bengt av Algotssönernas släkt

Hertig Bengt Algotssons sigill
Hertig Bengt Algotssons sigill

Bengt Algotsson, Finlands hertig och kung Magnus gunstling. Briljant politiker eller lismande yngling?

Historiskt har denne hertig Bengt fått utstå mycket kritik. Han ska ha varit lismande,  kanske till och med haft ett homosexuellt förhållande med kung Magnus och varit allmänt opålitlig. Men alla dessa uppgifter kommer från samma håll – hans värsta fiender, varav en, den heliga Birgitta, inte drog sig för att ljuga och svärta ner sina politiska motståndare så fort hon kände behov av det.
Därför bör man läsa deras kritik mot Bengt på allvar men med ett kritiskt sinnelag.

Vad Bengt däremot tycks ha gjort under 1350-talet, som just sett världshistoriens värsta katastrof ta död på mer än var tredje svensk, var att betona kungamaktens överhöghet över stormännen. Och kanske är det just här, i digerdödens spår, som vi måste förstå Bengts politiska idé (det lilla vi vet om den).

Vi ser ju samma sak idag, vart vi än vänder oss om i världen. En stor katastrof leder till mänsklig undergång och samtidigt en överklass som inte vill se att de måste ge upp sina privilegier. Trycket på de medellösa blir då alltid värre och leder ofta till krig (om den yttersta ledningen vill se att eliten ger efter) eller förtryck (om den yttersta makten går på elitens linje).

Vapen för Bengt Hafridssons ätt delad i blått och guld samt ett silverlejon
Vapen för Bengt Hafridssons ätt

I Bengts fall har vi alltså att göra med en politisk ledning som i digerdödens spår väljer att inte dra på korståg mot det kristna Ryssland och som säkert hade en hel del andra idéer som vi inte känner till idag.

Hans upphöjelse till hertig kan därför främst ha varit en markering från kungen att just denne man, riddaren och riksrådet Bengt, företrädde bra idéer och skulle därför ha socialt företräde framför de andra riksråden.

Av någon anledning tycks han i sitt sigill ha fört ett något annorlunda vapen än sina släktingar, som hade ett delat vapen och överlagt med ett lejon.

Troligen, men inte säkert, är Bengts vapen förlagan till det landskapsvapen Halland fick vid Karl X Gustavs begravning 1660.

Symboler är inte farliga

Staden Vasa/Vaasa med Finlands frihetsorden
Staden Vasa/Vaasa med Finlands frihetsorden

I dagens polariserade värld blir allt fler rädda för symboler. Som om symbolerna i sig skulle vara farliga. 

Hakkorset är fullständigt livsfarligt och i vissa kretsar är även vasakärven något suspekt bara för att ett gäng knasbollar förr använde den (synnerligen olovligen) som symbol för sitt parti. Helene Lööw kallade ju sin mycket bra avhandling om svensk högerextremism och nazism för Mellan hakkorset och vasakärven.

Så med all logik borde alla icke-nazister vara livrädda för att åka till staden Vasa i Finland. Staden som har en vase som vapensköld och dessutom frihetsorden med hakkorset.

Men staden Vasa är knappast farlig. Att den har dessa symboler har absolut inget med det som hänt i Tyskland från 1933 att göra. Ibland (ja, nästan alltid, skulle jag vilja säga) är det faktiskt så att knäppgökar härmar vanliga människors symboler för att verka normala. Så det är inte symbolen som är farlig, det rä bäraren av densamma.

Om man nu tycker illa om att nazister och fascister använder den kungliga vapenbilden vase så är det bättre att själv använda den istället för att ta avstånd från densamma. Då gör man samtidigt de goda patrioterna till sina vänner och tvingar inte dem i knä på nationalisterna,

När började ofrälse använda heraldik?

1320 undertecknade Henrik Sonntag ett dokument med sitt sigill. Det är det äldsta svenska ofrälse släktvapnet vi känner till.  

Men Henrik till trots, hur många ofrälse förde egentligen vapen under medeltiden?

Tyska borgare och svenska präster

De ofrälse som först använde heraldiska vapen i Sverige var inflyttade tyska borgarfamiljer och präster, som nog i vissa fall kan ha studerat i Tyskland eller åtminstone var god vän med kollegor som hade gjort så. Det är också i ”Hansastäderna” Visby, Stockholm, Kalmar och Lödöse som vi hittar de äldsta vapenbevisen på gravstenar och i sigill. För närmare titt på Visbyborgarnas vapensköldar, se Hamner, J W och Widén, H; Gotlands gravstenar I-II (1933, 1940). Bilder på 12 gravstenar finns i del 2, s 40.

Att präster använde vapen vet vi från många dokument som de bevittnade, men även från gravstenar och andra minnesmärken i våra kyrkor. Det finns till och med en tvist mellan ärkebiskopen i Lund, Birger Gunnersen, och riksrådet Henrik Krummedige om den förstas bruk av ett vapen som den andra ansåg sig ha rätt till. Tvisten slutade med vinst för den förste eftersom han hade en tydlig brisering. Ärkebiskopen var inte frälseman av födseln utan kom från en bondefamilj.

Det finns även bönder som hade vapen, även om dessa bönder nog, tror jag, snarare ska klassas som storbönder i frälsemäns tjänst som hade egna lantarbetare, så att vi inte förleds att tro att det var män som själva gick på åkern som avsågs.

Heraldikern bristande metodik

Dagens problem med de ofrälse vapnen är egentligen äldre tiders heraldikern klart bristande kännedom om historisk metodik samt deras förutfattade meningar. Eller tydligare formulerat: Du har sett vapensammanställningar över medeltida vapen (ex Hildebrand och Raneke). Du har även sett utdrag ur dessa visandes frälsemäns vapen. Men har du sett utdrag åt andra hållet, vapenböcker som visar ofrälse vapen, prästerskapets vapen (inte deras sigill, för de finns) eller någon annan framställning som inte fokuserar på den världsliga eliten i samhället? Svaret är att det har du inte, för de finns inte.

Vad medeltidsheraldiken behöver är en ordentlig katalogisering av medeltidens heraldik.

Finland ett undantag

I Finland fanns det en talrik svensk grupp frälsesläkter som främst fått sitt frälse för att kunna ställa upp som försvar mot ryssen. Dessa var i huvudsal vapenförande redan från tidigt 1300-tal. Ändå tycks bruket av vapensköldar inte ha spritt sig.

Christoffer von Warnstedt visar att inget av de 65 ofrälse sigill som finns bevarade mellan 1380 till 1530 visar en heraldisk bild. (Heraldisk Tidsskrift nr 34:1976 + Hausen, pl XX-XXII) Warnstedt har med rätta kritik mot Hausen som allt för lättvindigt låter vissa finnar vara ofrälse när de nog var frälse, som hövitsmännen/fogdarna på Tavastehus, Raseborg och Kustö. Vid den här tiden ska vi nog vara försiktig med att beteckna makthavare som ofrälse ståndspersoner även om vi saknar dokumentation att de var frälse.

Svag forskning även efter medeltiden

Man skulle kunna tro att forskningen om tiden efter medeltiden hade kommit längre, men det är tveksamt. Det finns en genomgång av prästerna i Västerås stift under 1600-talet (Ekström, G; Västerår stift herdaminne II: 1 bilagebandet (1971) s. 17-40) där man kan se 464 prästers sigill.

Magnus Bäckmark har gått igenom rikets Eder och tagit fram sigillen där. Ett fantastiskt arbete som numera finns digitaliserat i Svenska Heraldiska Föreningens databas Källan

Tiger som hjälmtäcke

Vapen för finska släkten Porvarisvaakunat.

Vapen för finska släkten Porvarisvaakunat.

Ett udda hjälmtäcke. Ovanligt men inte unikt. 

Robert Witting har fått mig att upptäcka den  finska släkten Porvarisvaakunat vapen vars tiger på hjälmen övergår till ett hjälmtäcke.

Vapen för släkten Jonlund
Vapen för släkten Jonlund, Svenskt vapenregister nr 56.

Fyndigt. Det finns få moderna liknande vapen. Svenska Jonlund är ett, men ändå inte riktigt detsamma eftersom tigerns ränder i Porvarisvaakunats vapen finns kvar även i täcket.

Den finska blasoneringen för hjälmprydnaden är:
”Kypäräkoriste: Kultainen punavaruksinen luonnollisen tiikerin pää, jonka kaula jatkuu punavuorisena kypäränpeitteenä.”

Försök till översättning (av Witting):
Hjälmprydnad: En naturlig tigers huvud i guld med röd beväring, vars hals fortsätter som hjälmtäcke fodrat i rött.

Demokratisk symbol stjäls av nazister

Symbol för den demokratiska rörelsen Nordens frihet.
Symbol för den demokratiska rörelsen Nordens frihet.

Den symbol som föreningen Nordens frihet (1939-46) använde som tecken för förbrödring och demokratiska ideal tas nu över av nazister. 

Det är skribenten Patrik Oksanen på tidningen Hela Hälsingland som har uppmärksammat detta. Och jag vill passa på att tipsa alla att följa Patrik, som i mitt tycke nu är den mest intressante skribenten i svensk dagspress.

Symbolen* togs alltså för att visa på förbrödring och demokratiska ideal MOT nazism, kommunism och fascism.  Som vanligt har det inte gått hela vägen fram till dagens historiskt okunniga nazistiska rörelser.

Skiss för Svenska brigadens fana från 1919. Av Gustav Hellström.
Skiss för Svenska brigadens fana från 1919. Av Gustav Hallström.

Symbolen skapades redan 1918 som tecken för den svenska brigad som stred på de vitas sida i finska (mycket blodiga) inbördeskriget 1918-19. En fana med denna symbol finns idag på Armémuseum. Denna fana användes dock inte i själva kriget utan först i segerparaden efter freden.

Svenska brigadens fana från 1919.
Svenska brigadens fana från 1919. Endast buren i fred, ej i krig. Finns idag på Armémuseum, se inventarienumret.

Fanan skapades av konstnären Gunnar Hallström (1875-1943)

* Den nazistiska organisationen Nordisk Ungdom gav åren 1934-43 ut tidningen Stormfacklan, som under 40-talet även den använde denna symbol. Med all säkerhet hämtad från de vitas sida. 

Tipset kommer från Jens Christian Berlin och från Faktoider.

Vapen för President Sauli Niinistö

President Sauli Niinistös vapensköld
Arms of President Sauli Niinistö. Drawing: Ronny Andersen.

Från vårt grannland i Öst rapporterar Anders Segersven att president Sauli Niinistö har begåvats med ett heraldiskt vapen.

Vapenärendet har behandlats av Heraldiska Sällskapet i Finland och godkänts till vapenregistret under nummer 1900 i oktober. Vapnet har komponerats av Antti Matikkala och Ronny Andersen år 2012.

Vapenbeskrivningen på finska lyder: ”Sinisellä kilvellä viisi hopeista varsistaan yhdistynyttä lehmuksenlehteä säteittäin” och Anders Segersven översätter det (högst inofficiellt) med: ”I blått fält fem lindblad av silver i fempass”.
Till vapnet hör mottot ”Juurista voimaa” (Kraft ur rötterna).

Ett talande vapen

Det finska ordet  Niini, Niinipuu betyder skogslind (Tilia cordata) och att ”niinistö” kan översättas som ”linddunge” eller lindlund.

Vapnet presenterats i senaste numret (34) av Heraldiska Sällskapets i Finland medlemsblad Hopealeijona/Silverleijonet (sic!).

English

The President of Finland, Sauli Niinistö, have a assumed a new coat of arms. His arms are registered in the register of the Heraldry Society of Finland. 

His name, Niinistö, can be translated ”winding grove” and the arms show five leafs of winding.  The finnish word ”Niini” or ”Niinipuu” means the tree Winding, in latin ”Tilia cordata”

His arms are composed by Antti Matikkala and the drawings are made by Ronny Andersen.

 

August Langhoff, den siste adlade i Finland

Från Finland berättar Anders Segersven om den siste som adlades där. Texten kommer från Anders blogg, som jag vill göra lite reklam för igen. 

Ministerstatssekreteraren och generallöjtnanten Carl Fredrik August Langhoff är den siste att adlas i Finland, och därtill upphöjdes han till friherre på samma gång, vilket är smått ovanligt. Detta hände 14.1.1912 och han introducerades på Finlands Riddarhus 4.10.1912. Han är därtill den ende som adlats (och upphöjts till friherre) efter upplösandet av ståndslantdagen 1906.

Vapenbrevet för friherrliga släkten Langhoff, tecknat av Sigrid Granfelt

Langhoff härstammade från den danska släkten Langgaard, men det är inte mig bekant om denna släkt hade något vapen från tidigare. Det finns ett hjärtvapen i den Langhoffska skölden men det är möjligt att även det vapnet kom till vid adlandet 1912. Eftersom Langhoff upphöjdes till friherre direkt, så finns det inga vapenframställningar med enbart hjärtvapnet som ett enskilt adelsvapen.

August Langhoff avled 1929 och slöt själv sin ätt på svärdssidan, och fullständigt utslocknade släkten 1975 då hans dotter Maroussie Langhoff avled 81 år gammal i Stockholm.

Källa:
Aminoff: Gentes Finlandiae V

Jukka Suvisaari – In memoriam

Jukka Suvisaari, finnish heraldic artist
Jukka Suvisaari, finnish heraldic artist

Jukka Suvisaari (1945-2015)  is dead. This great finish heraldic artist left us in July (so I know I’m a bit late).

I didn’t know Jukka, I never met him but I was very well aware of his heraldic work. For me, he was one of the great finish heraldic artist who renew the art of heraldry. 

For examples of his work – visit his webpage. 

Jukka Suvisaaari received the Fader Robert de Caluwé-price in 2005.

 

 

Okänd finsk guldgruva

Finska Kommunförbundets samling av vapensköldar.
Finska Kommunförbundets samling av vapensköldar. Foto: Anders Segersven

Jag läser på Anders Segersvens blogg om en heraldisk guldgruva i Helsingfors. Det är finska Kommunförbundet som i sina lokaler har i Kommunernas Hus” har ett rum fyllt med de finska kommunvapnen. 

Samlingen består av 607 vapen för nuvarande och tidigare kommuner och städer i Finland samt tidigare kommuner på avträdda områden i Karelen.

Jag hoppas att vi kan se något liknande i Sverige. Antalet sköldar bör bli ungefär lika många, om vi tar med de som fanns för landskommunerna fram till 1974. Per Andersson har redan gjort grundjobbet så nu är det bara att göra klart sköldarna.

Heraldiken på Stensböle

Boktips

Stensböle är Östra Nylands enda fideikommiss. Stadfästningen skedde 1786 och först 1931 upphörde herrgården att vara fideikommiss.

Gårdens hela fideikommissförfattning finns med i särtrycket. I boken presenteras Stensböles hela historia från dess tillkomst under medeltiden genom den Rotkirchska eran fram till idag. Stensböle hör idag till Svenska litteratursällskapet i Finland, efter en donation 1990.

Det roligaste är all heraldik som samlats i detta särtryck. Nästan varje sida pryds på ett eller annat sätt med vapen. De flesta sköldarna tillhör någon ut släkten Rotkirch som står i centrum för hela skriften.

Örnen blev till tupp

Friherre Carl Fredrik Rotkirchs (1775– 1832) vapenbrev visar ett vapen som i varje detalj är ett exempel på vad vi idag ser som heraldikens svarta era. Han upphöjdes till friherre 1830 och hans ätt introducerades på Finlands riddarhus 1832.

Vapenbrevets bild visar en sköld med två hjälmar, en på var sida om en friherrekrona. Ingen av hjälmarna har täcke men det är mer en fråga om smak är korrekt avbildning. Båda hjälmprydnaderna (en tupp och en hjort) vänder sig åt sinister vilket känns oartigt. De två svarta örnar som är sköldhållare är försiktiga av sig och tittar fram bakom skölden snarare än hjälper till att hålla allt på plats uppe på postamentet. Men också här är det mer frågan om mindre lämplig konstnärlig framställning än regelrätta heraldiska fel.

Det är i skölden som bristen på heraldisk insikt verkligen märks. En snabb blick avslöjar inget, men vid närmare granskning visar det sig at alla fem fälten uppvisar ett eller flera fel. Alla hade lätt kunnat undvikas om bara kunskapen funnits.

Hjärtskölden saknar Rotkirchs klassiska örnhuvuden. I stället finns här tre tupphuvuden men det var så motivet i skölden uppfattades vid den tiden så där faller nog skuggan på äldre tiders konstnärer. Uppenbarligen har släkten själv inte haft en klar uppfattning om vad släktvapnet faktiskt föreställde. (Rotkirchs vapen har redan under 1740-talet blivit kraftigt förvrängt, se Vapenbilden nr 42, 1997, s 572.)

Särtrycket ur ”Stensböle i Borgå” har en genomtänkt notapparat och en omfattande litteraturförteckning som gör det lätt för den intresserade att fortsätta forskning på egen hand. Särtrycket visar att redaktörerna inte sparat på krutet när det gäller bakgrundsforskningen och är övriga kapitel så välformulerade och innehållsrika som detta häfte ger prov på är ”Stensböle i Borgå” en skrift som väl motiverar sin plats i bokhyllan. Jag önskar att fler herrgårdsskrifter präglades av samma berättarglädje och distans till sitt ämne för det ger mig som läsare förtroende för texten.

 

Redaktörer : Henrik Degerman, Torsten Edgren och Olle Sirén.
Stensböle i Borgå – en herrgård under 700 år
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, nr 666.
ISBN 951-583-109-1