Arms of Carl von Linné, or Linnaeus, with the egg in the center of the shield
Får man kröna ett djur när det är i en sköld?
Krönta djur har bivit vanligare i släktheraldiken de senaste tjugo åren. Eller så är det bara så att jag nu är med och skapar/granskar nya vapen medan jag endast kan se slutresultatet för de äldre.
Oavsett vilket är det många som gärna vill placera en krona ovanpå lejonets, örnens, gruppens, björnens eller något annat djurs huvud.
Om detta tycker jag inte. Även om det inte är förbjudet bör det undvikas och jag ska här förklara varför.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Kungarnas kronor
1200-talet. Den erikska ätten är kungar av Sverige. Erik Knutsson gör sig ett runt sigill med två motvända krönta lejon. Det är vad vi vet inget heraldiskt vapen, men det är svårt att avgöra i denna protoheraldiska tid. Hans son kg Erik väljer att placera tre krönta leoparder i sin sköld (tror vi) och dessa krönta leoparder övertas sedan av hans arvtagare och systerson Valdemar (Birgersson, Bjälboätten). När Valdemar störtas av sin bror Magnus och tvingas lämna över kungamakten låter han även ta av leoparderna deras kronor (och samtidigt gör Magnus ett sigill med Bjälbo-ättens vapen omgärdat av tre kronor, som av en slump). Valdemars ättlingar fortsätter föra de tre leoparderna men utan kronor. Av detta kan vi endast dra slutsatsen att kronorna representerar kunglig myndighet.
Städernas kronor
Städer får under medeltiden kronor (Stockholm) eller krönta djur (Malmö) eller krönta bokstäver (Bogesund, nu Ulricehamn) . Några vapen med krona för verksamheter utanför kungamaktens direkta kontroll känner jag inte till.
Undvik därför kronor
Även om medeltiden ligger långt bort tycker jag att dess symbolik i just de är fallet fortfarande är så levande att man ska (inte bara bör) undvika kronor på djur, fåglar och fabelväsen.
Jag har större acceptans för fristående kronor än för krönta levande varelser. Som Carl von Linné gjorde i sitt vapen.
Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen. Ur Hildebrands Svenska sigillier
Ett ståtligt hov omger kungen. Riddarna är klädda i sina vapenrockar och kvinnorna i svala klänningar och eleganta struthattar.Tjänarna är klädda i husbondens färger och väggarna pryds av fanor, sköldar och textilier. Härolder presenterar de närvarande gästerna och i ett hörn underhåller lekarna.
Så vill vi gärna se den svenska medeltiden, men verkligheten var nog lite enklare än så även om det fanns tendenser till att följa de europeiska hovens kultur. Framväxten av det höviska livet i Sverige sker kring sekelskiftet 1300. Då har kungamakten skapat ett nytt skattesystem som ger hovet större resurser. Samtidigt skapas en ny klass av frälsemän vars främsta ideal är just att leva upp till den höviska kulturen.
En boklig kultur
De skriftliga spåren av den höviska kulturen är få, men det behöver inte betyda att romanerna var okända för det nordiska frälset. För på många sätt var den höviska kulturen den första skriftliga kulturen i det germanska Europa. Hänvisningar till Arthur-sagan, till herr Ivan och till Tristan och Isolde är många. Och det var deras liv man försökte återskapa. Den engelska Strumpebandsorden är direkt influerad av Kung Arthurs riddare kring det runda bordet. De frankiska trubadurerna och de tyska minnessångarna är också uttryck för en ny form av viskultur som spred sig till Norden redan under 1200-talet.
Kung Håkon Håkonsson av Norge (1217-1263) var den förste skandinav som vi vet lät översätta riddarromaner. De täta kontakterna mellan Norge och England under denna tid gör det sannolikt att det var från England som förlagorna kom. Kung Håkon lät också skriva den första nordiska furstespegeln för hur ett rike ska styras. Den heter ”Konungs Skuggsja” och dateras till 1200-talets mitt.
Norge var det verkliga föregångslandet och den kultur som under den här tiden var mest influerad av den kontinentala kulturen. Men också Danmark har haft sin påverkan utifrån. Tyska minnessångare är kända vid det danska hovet redan under 1200-talets andra hälft och under hela 1300-talet. Ändå finns ingen känd översättning förrän från kung Hans tid (1497-1513).
Eftersom den muntliga kulturen var stark under medeltiden finns det all anledning att tro att berättelserna ändå var kända av den tänkta publiken genom förmedlandet av kringvandrande lekare.
Sveriges första romaner
De första kända romanerna i Sverige är Eufemia-visorna. De tillkom sannolikt på initiativ av drottning Eufemia av Norge som bröllopsgåva till hennes dotter Ingeborg och blivande svärson, hertig Erik av Sverige. Romansviten innehåller berättelserna ”Flores och Blanzeflor”, ”Ivan Lejonhjärta” och ”Hertig Fredrik av Normandie”.
Bara några decennier senare kommer den nordiska medeltidens främsta egna roman, Erikskrönikan. På många sätt försöker den efterhärma sina kontinentala förlagor, även om vissa moment i stort sett saknas. Så finns ingen hövisk kärlek beskriven. De nordiska översättningarna hoppar överlag också över just denna del av berättelserna. Däremot finns hänvisningar till Arthursagan och två kämpar jämförs just med Perceval och Gawain (vers 1395 f).
Holmger Knutsson gravtäcke (död1248)
Förfaller det höviska livet
Länge har det ansetts som att den höviska kulturen förföll mot slutet av medeltiden. Överklassen skulle ha blivit mer dekadent, samtidigt som resurserna till följd av jordbrukskris och pest blev allt mindre. Ett skäl till att forskare länge trodde så kan vara att våra källor från år 1100 till 1300 nästan bara består av kyrkliga verk, krönikor och sagor, medan de därefter rymmer stora mängder uppgifter om handel, jordbruk och skatter. Med det betyder inte att de mer jordnära källorna inte har funnits, snarare att de inte var så intressanta att bevara.
Ny syn på lekare
Att det är en ny syn som växer fram på underhållning vid denna tid märks inte minst på hur lekarna omnämns. Känt är hur illa ansedda lekarna betraktas av äldre västgötalagen från 1220-talet. I den saknar de i stort sett helt rättssäkerhet. Men i Erikskrönikan nämns de ofta i samband med kungliga festligheter och inte sällan får de värdefulla gåvor.
Sannolikt har inflytandet från den tyska minnessångartraditionen gjort att också det svenska samhället har börjat se på lekarna med nya ögon. Omöjligt är det inte att en ny reportear har bidragit till deras höjda anseende.
En annan orsak kan vara att det är en ny typ av lekare som kommer in i samhället. Medeltidens människor skilde säkert på fin och simpel kultur på samma sätt som vi, även om deras smak var en annan.
Symboler för det höviska
Hästen, falken och vinthunden var de tre djur som mer än något annat krävdes för en storman som ville vara en hövisk riddare. Hästen användes för både jakt och strid, medan falken och vinthunden användes i jakt. Bilder på sådan jakt finns redan på runstenar och är känt från hela Västeuropa.
Kung Erik som han avbildades på Stockholms stads sigill, känt från 1376. Public Domain, Wikipedia
Legenden är bekräftad. Erik den helige dog våldsamt och var en gudfruktig man. Han åt i alla fall fisk som fastan föreskrev.
En ny undersökning av Erik den heliges skelett visar att han snarare dog i någon form av strid (mot övermakt) än blev halshuggen. Och det det som legenden säger. Och att han var en synnerligen vältränad man på 171 cm som föredrog fisk framför kött.
Men det intressanta är två andra fakta. Det ena är att han tydligen har levt sina 10-15 sista år (och kanske mer) i närheten av Varnhem, vilket är precis det som de fåtaliga källorna om godsegendom, donationer samt sonen Knut Erikssons dödsplats antyder. Och att helgonlegenden om Uppsala som hans hem är fel.
Det andra är att han vid sin död var 35 år snarare än 40. Det betyder rimligen att sonen Knut inte kan ha varit äldre än 11-13 år (samt att hans andra syskon knappast kan ha varit mer än tre fyra levande till vuxen ålder med tanke på tidens barnadödlighet). Det bör i sin tur betyda att det är begripligt att det uppstod ett maktvakuum fram till Knut var ungvuxen (=16-20 år) vilken han var 1167. Och vid just denna tid låter han (enligt legenden) slå ihjäl kung Karl Sverkersson samt dessutom få så mycket stöd för sin sak att han kan fortsätta ett flera år långt krig mot de andra Sverker-kungarna Burislev och Kol trots att dessa hade stöd av danska kungahuset. Den Erikska ättens position var med andra ord mycket starkare och kanske också mer etablerad än vad vi normalt menar att den var.
Dick Harrisson, igen. Han är en engagerad professor med stor kunskap om medeltida samhället. Mycket stor till och med. Men ibland är han ute och cyklar. Det sker när han tar in moderna konstitutionella tankar i medeltiden.
Nu senast gällde det kungavalet 1250, som slutade med att Valdemar Birgersson valdes till kung, blott sex år gammal. Harrisson, som tar upp frågan i ett inlägg om Joar Blå. Han skriver: ”Den ger snarast intryck av att vara en efterhandskonstruktion för att förklara varför Birger [jarl] inte blev kung själv. Den troligaste förklaringen – att han medvetet lät upphöja sonen Valdemar för att säkra tronföljden och hålla alla viktiga ämbeten inom familjen – är lite väl realpolitisk och föga riddarromantisk, varför den hade svårt att göra sig hörd i den tendentiösa Erikskrönikan.”
Se 1250 med 1250 år ögon
Men om vi ser det med dåtidens ögon så ser det lite annorlunda ut. Birger jarl var en mäktig jarl. Han tillhörde en av de främsta familjerna i riket och hade genom sitt äktenskap med kung Eriks syster Ingeborg blivit utsedd till jarl. Det finns åtminstone inget annat i Birgers karriär före hans utnämnande som antyder att han var så betydelsefull att han var självskriven.
Att hans halvbror Eskil var lagman i Västergötland 20 år tidigare kan knappast ha imponerat så väldeliga på samtiden, speciellt med tanke på att hans inträde där var högst tillfällig i frånvaron av lämplig man ur Algotssönernas släkt. Att han ens blev påkommen som kandidat beror nog på hans äktenskap med Kristina Nilsdotter Blake, barnbarn till Erik den helige.
Ännu på 1200-talet hade kvinnorna en viktig position i samhällslivet och när det kommer till arv var Sverige VÄLDIGT LÅNGT från skottarnas klantänkande. Det betyder att man inte räknade släkt utifrån en stamfader långt bort i historien utan på både fars- och morssidan. Båda arven var lika viktiga, i teorin, och det är därför vi ser så många stormän med matrynimikon såsom Kristinesson.
Kung kan endast kungaättling bli
För att bli kung måste man ha kungligt blod. Det var inte givet vem som skulle efterträda den nyss avlidne kungen (vårt arvkungadöme genomdrevs först av Gustav Vasa på 1540-talet) . Du kunde därför vara en aldrig så framstående fältherre och aldrig så rik – men kung blev du inte så länge det fanns minsta lilla kungligt blod i det mest sköra spädbarn.
Vid kungavalet 1250, då Birger jarl enligt ovannämnde historiker ville ha makten som kung men av taktiska skäl ändå lät placera kungakronan på sin sons huvud fanns enligt norska Håkonsagan andra kandidater.
Dick Harrisson skriver: ”Den norska Håkonsagan, nedtecknad på 1260-talet, skildrar kungavalet år 1250 som en kamp mellan Valdemar, den tidigare kungen Knut långes son Filip och stormannen Magnus brokas son Knut Magnusson, varvid Birger jarl genomdrev valet av den egne sonen.”
Det här är ett sätt att beskriva de tre. Jag säger inte att det är fel (men hade jag varit Dicks historielärare på universitet hade jag nog sagt det ändå). Man kan, och bör nog beskriva de tre på ett helt annat sätt för att dagens läsare ska förstå. Samtidens förstod ändå.
Kamp inom Erikska ätten
De tre männen är enligt varje 1200-tals människans sätt att se det medlemmar av erikska ätten, och därmed legitima kandidater till kungatronen. Det var däremot inte Birger, och hade han försökt hade hans tid som jarl blivit ytterst kort. Så ock hans kvarvarande tid på jorden.
De trenne männens mycket raka väg in i erikska ätten, om man bara lägger den moderna synen på att det är en manlig värld där endast fadersarv betyder något.
Valdemar Birgersson var son till Ingeborg Knutsdotter, äldre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
Filip Petersson var son till Katarina Knutsdotter, yngre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
Knut Magnusson, son eller sonson till Cecilia Knutsdotter, dotter till kung Knut Eriksson av erikska ätten. Knut var lagman i Västergötland.
Både Knut och Filip försökte efter valet 1250 störta nyvalde kung Valdemar men förlorade vid Herrevadsbro och avrättades.
Att de som förlorar ett kungaval lackar ur och börjar inbördeskrig må vara hänt. Det gör honom varken till legitim kung eller usurpator utan just till en kungaättling med temperament. Tyvärr tenderar kungaättlingar med temperament och egna arméer att ställa till mycket skada, oavsett om de heter Filip, Valdemar eller Knut.
Ber om ursäkt för att Dick så ofta hamnar i skottlinjen. Han är en fantastiskt kunnig historiker, men han slarvar påtagligt ofta med fakta för att göra en historia lite bättre än den egentligen är. Samtidigt skriver han ena debattinlägget efter det andra där han som en typisk medelålders man klagar på dagens ungdom och att allt går utför.
För övrigt tycker jag inte att man ska vara så slarvig när man skriver vår tids stora epos om tidsperioden: Jarlens sekel.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Var rosen jarl Birger Magnussons personliga symbol? Frågan har kommit till jourhavande heraldiker som här rycker ut.
Det florerar uppgifter om att Birger jarl använde rosen som sin personliga symbol och grunden för det antagandet är att han som enda person i Bjälbo-ätten hade rosor i sin sköld.
Jag har samlat ihop några bilder som kan vara till nytta. De är tagna ur Emil Hildebrands ”Svenska sigillier” från ca 1860 och visar de tre kända vapensigill som Birger jarl använde, samt hans två ryttarsigill. Och en bild från Varnhems klosterkyrka (se ovan). Tillsammans ger det en grund att tolka Birger jarls vapen och hans rosor.
Var rosen Birgers personliga symbol?
På frågan måste jag säga både ja och nej.
Rosor är Birgers unika symbol, men först från 1257. Möjligen kan frånvaron av andra sigill inom Bjälbo-ätten göra att vi tror att hans bild är mer unik än den egentligen var, men han är onekligen ensam om dem i det källmaterial som finns bevarat.
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Birgers första sigill, med strängar
Sigillet visar en enkel sköld med omskrift. Skölden visar ett lejon över tre strängar och är från c:a 1235 då han blir vuxen och själv kan underteckna dokument med sigill. Detta är det andra vapensigill med ett lejon för släkten Bjälbo som vi känner till. Birgers äldre bror Eskil använde tio år tidigare ett lejonvapen utan strängar. Strängarna kan därför vara Birgers sätt att göra ett unikt vapen för sig själv. Lejonet är utan tvekan hämtat från den erikska ättens vapensköld och visar därmed helt enkelt på att Birger är kungens trofasta man.
Strängarna kan också de vara hämtade från den erikska ätten för vi vet att de fördes av kung Knut Holmgersson (död 1235)
Notera att hans strängar går från uppe till vänster till nere till höger. I hans nästa sigill har det ändrats och samma gäller än idag.
Birgers andra sigill, från senaste 1254. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Birgers andra sigill, med sjöblad
Det andra sigillet är känt från 1254, men kan cara äldre, det gäller inte minst hans stora ryttarsigill, som bör ha tillkommit på 1240-talet.
Birgers sköld har fått ”hjärtan” som egentligen är sjöblad (vår symbol hjärtan användes inte vid den här tiden på det här sättet, men det gjorde sjöbladen). Vapnet är känt från 1254 och det är intressant för hans son, kung Valdemar, hade just innan gjort sig ett nytt sigill med sjöblad kring sina lejon. Det har förövrigt även den danske kungen gjort. Birger väljer här sjöblad att följa sin kungs exempel.
Birger 2 visar också ett ryttarsigill, som var Birgers stora sigill (vapenskölden är på hans mindre kontrasigill, vilket även gäller nästkommande bild). Ryttaren har en sköld och en fana. Varken strängar eller sjöblad finns på dessa, utan här syns släktens grundvapen. Kanske av bekvämlighet, kanske för att det var skillnad på ättemannen Birger och individen Birger. Vi vet inte.
Birgers tredje sigill, från 1257. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Birgers tredje sigill, med rosor
Från 1257 kommer det . Birger har nu bytt bort sjöbladen mot rosor på sitt kontrasigill. Birger är alltså i 45-årsåldern när han först böjar använda rosor, så att säga att det är hans unika symbol är lite fel. Hans stora ryttarsigill visar liksom det tidigare en ryttare med sköld och fana, endast lejon och utan strängar och rosor.
Birgers stenhuvud
Birgers stenhuvud från Varnhem. Är rosorna på pannbandet enbart prydnad eller betyder de att han är jarl/hertig eller betyder de att han är just jarlen Birger? Vi vet inte. Pannband betyder däremot att han är jarl/hertig – samma typ av prydnad ser vi i hela norra Europa. Kungar hade däremot krona och andra hade ingenting alls.
Gravmonumentet är enligt dateringar skapat i Birgers livstid och därför på direkt uppdrag av honom. Det sker ungefär samtidigt so han skapar sitt tredje sigill.
Om Birger ska anses ha använt rosor som en unika personlig symbol så gäller det alltså först från 1257, inte tidigare. Det är också nu han står på toppen av sin makt.
Valdemars första kungasigill från 1254. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Valdemars första kungasigill
Valdemar. Visar dels kungens (då fem år gammal) stora sigill, på tronen, och hans lilla kontrasigill.
Liksom Birger i hans andra sigill finns sjöbladen med här. Valdemar har emellertid som medlem av erikska ätten inte sin lågättade fars vapen utan sin förnämare moders sköld med de tre lejonen/leoparderna.
Lejonet är dessutom krönt, vilket i Sverige var ett tecken på kunglighet.
1250 undertecknar Ingeborg (Birger jarls fru, kung Eriks syster) ett brev med makens vapenbild. Det är endast ett lejon över strängar, inga sjöblad. Hon använder alltså inte sin släkts vapensköld, som sonen kommer att göra.
Erikska ättens vapen är bara känt från 1224, men har då samma lejon som kung Valdemar: tre krönta lejon/leoparder, men utan sjöblad.
Sveriges äldsta sigill tillhörde passande nog en kung, Karl Sverkersson (1164-1167).
Förutom att vara den förste med sigill (som har bevarats) var han också den förste att avbilda sig med krona; att sitta på en tron, först att hålla ett riksäpple och först att hålla ett svärd. Och han är den första av våra kungar som bar titeln ”Svears och Götars konung”
Bilden ovan är en teckning hämtad från Wikipedia. Bilden här nedan visar hans bevarade sigill i original.
Karl Sverkersson originalsigill.
Överhuvud taget var han först med det mesta som gällde den kontinentala symboliska synen på kungavärdigheten.
Han var också den kung som lyckades få påven att erkänna kungariket Sverige som ett eget ärkestift, låt gå underställt Danmarks ärkebiskop som också var Nordens primas.
Knut Erikssons sigill
Karls efterträdare var kung Knut Erikssons (1167-1189), Erik den heliges son. Som förste kung i Sverige låter han avbilda sig med en spira, en liljestav. Även han har en krona och ett riksäpple.
Vi kan ju inte veta om de hade dessa föremål i verkligheten, men omöjligt är det inte. Helige kung Erik Jedvardsson hade bevisligen en krona från 1100-talets mitt i sin grav från samma tid.
Min personliga åsikt är att de hade vissa maktsymboler men att dessa knappast var av ädelmetall. Vi får inte vara så källkritisk att vi inte kan erkänna den möjliga existensen av saker som inte finns bevarade. Men att därifrån gå hela vägen och slå fast att det som finns på bild också är något som har funnits i verkligheten – det är att gå för långt.
Kung Knut står i triumfbågen i Dädesjö kyrka. Men vilken Knut avses? Knut den helige, Knut Eriksson eller möjligen Knut långe? Alla tre är möjliga.
1200-talskyrkan Dädesjö har spännande målningar. Bland dessa finns en bild på en helgonkung, eller möjligen helt vanlig kung, vars namn är Knut (Canutus). Det skulle kunna vara Knut den helige, men attributen är inte helt rätt (borde vara en lans, inte ett omlindat svärd). Här finns en gåta värd att lösa.
I kommande nummer av Vapenbilden kommer jag att spekulera vidare i frågan och kyrkan.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Folkungarnas lejon är ett ”vasalltecken”. Det är inte ett unikt och ursprungligt vapen för en självständig storman utan ett motiv valt för att visa närhet till den erikska kungaätten.
Kung Erik Knutssons sigill från 1210-16 visar två motställda krönta lejon. Det är inget riktigt vapen men en tydlig symbol för kungen.
Eriks son kung Erik Eriksson (läspe och halte) har lämnat efter sig ett heraldiskt vapen, vars färger inte är helt självklara. Men vi förstår genom hans systerson, kung Valdemar, att Erik troligen förde de tre krönta leoparder i färgkombinationen blått och gult.
Eftersom både far och son hade lejon kan vi vi anta att den erikska ättens symbol var lejon i plural.
Sveriges sex första vapensigill.
De nya lejonvapnen
Kungarna av erikska ätten förde lejon. Av de sex första sigillen som visar ett vapen eller motsvarande (se ovan) tillhör två den östgötska Bobergs-säktens bröder Sigtrygg och Lars. Detta vapen med liljan mellan två hjorthorn, måste då ha några år på nacken eftersom bröderna har samma vapenbild men helt olika sigillutseende.
De fyra därefter finns på samma brev och tillhör alla de män som styrde Sverige i det tillfälliga riksråd som inrättades när Erik var omyndig. Av de fyra har den med högst rang, Stallaren Brynul Mus (kaxigt ironiskt smeknamn) en mus på ett bord. Kungens släkting, senare kung Knut Långe är sittande till häst, vilket är en symbol för en person inom kungahuset. De två som är kvar har båda ett lejon. Det är lagman Eskil Magnusson av Bjälbo/Folkunga-ätt och XXXX av YYY-ätt.
Sett i ett heraldiskt europeiskt perspektiv är dessa två lejonvapen typiska heraldiska förkortningar för att visa på ett patron-klient-förhållande gentemot en vasallherre. Det finns ingen anledning att tro att svenska stormän i just den här frågan skulle ha en sed som avviker från övriga Västeuropa.
Birger jarls äldsta sigill, från 1238.
Birger jarls trohetsed till erikarna
Nästan femton år senare har Birger jarl ett sigill som är snarlikt sin farbror Eskils lejonvapen. Han har här lagt till tre strängar, vilket jag tror (återigen en gissning) är en referens till den erikska ätten. Denna gång till det vapen och därmed troligen den vapenflagga som Knut (Holmgersson) Långe använde sig av. Samma strängar lägger även andra stormän i sina vapen vid just den här tiden, men aldrig därefter.
Birger jarl gifte sig också med Erik Knutssons tredje dotter (inte första, och inte andra varför han inte kan anses ha gift sig in i kungahusets absoluta första led.
Det var från 1100-talet en vanlig sed att knyta till sig underlydande män genom att tillåta äktenskap med framför allt yngre döttrar.
De tre strängar som just Birger jarl lägger till sitt vapen vid just den här tiden då han gifter in sig i den erikska ätten.
Om den här teorin stämmer så betyder det att min tes om svenska flaggans äldsta historia måste revideras en aning, och den är då äldre än Knut långe.
Sveriges kungar har fört vapen allt sedan Erik ”Läspe och Haltes” Erikssons tid. Nedan presenteras dessa i kronologisk ordning.
Perioden 1196 – 1364
Sverkerska ätten
Man känner inte till något sigill med heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll för kungarna i den Sverkerska ätten, men…
Sverker Karlsson dy 1196-1208
Sverkers dotter Helena som gift in sig i Bjälboätten förde detta vapen. Det är rimligt att anta att vapeninnhållet är hämtat från hennes far.
Stjärnan finns på ett av kung Johans mynt. Möjligen finns här även ett drakhuvud, men bilden är svårtolkad.
Helena Sverkersdotter
Erikska ätten
De tidiga kungarna i den Erikska ätten hade så vitt man känner till inga heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll i sina sigill.
Erik Knutsson 1208-1216
Kontrassigill med två motvända krönta leoparder.
Erik Knutsson
Erik Eriksson 1222-1229, 1234-1250
Kontrasigill med tre krönta leoparder. Även om de inte finns i någon sköld så är det rimligt att anta att det är frågan om ett vapen. Det finns inga tinkturbelägg. Möjligen kan det snarlika vapnet för Bjälboättens Valdemarsgrenen anspela på kunglig härstamning (Valdemars mor Ingeborg var syster till Erik Eriksson) från den Erikska ätten och då skulle tinkturerna vara blått och silver.
Erik Eriksson
Knut Långe
Hade ett visst släktskap med den Erikska ätten. Ingick i det råd som styrde Sverige åt den omyndige kungen Erik Eriksson. Tog makten själv 1229 och behöll den till sin död 1234.Knut Holmgersson (Långe) 1229-1234
Vapnet förekommer på mynt från Knut Långes tid. Det finns även troligen belägg för ett liknande vapen för släkten (I blått fält tre bjälvis ställda kavlar, den mellersta av silver, de båda andra av guld).
Knut Långe
Bjälboätten 1250 – 1364
När Valdemar som barn 1250 valdes till kung av Sverige var det början på Sveriges första moderna kungadynasti. Bjälboätten har ibland även felaktigt kallats Folkungaätten.
Bjälboättens kungar: Valdemar Birgersson 1250-1275 (son till Birger Jarl)
Magnus Ladulås 1275-1290 (son till Birger Jarl)
Birger Magnusson 1290-1318 (son till Magnus Ladulås)
Magnus Eriksson 1319-1364 (brorson till Birger Magnusson)
Erik Magnusson 1357-1359 (samregerade med sin far)
Håkan Magnusson 1362-1364 (samregerade med sin far)
Valdemar förde som kung ett vapen med tre krönta leoparder i ett fält bestrött med hjärtan/sjöblad. Tinkturena är okända. Han och hans ätt fortsatte att föra tre leoparder efter att de berövats kungamakten, dock utan kronor och utan hjärtan. Hans son Eriks vapen var blått med leoparder av silver, så man kan ju misstänka att även Valdemar hade dessa tinkturer som kung.
Resten av kungarna förde ett vapen med ett gyllene lejon över tre ginsträngar av silver i blått fält. Oftast var fältet bestrött med hjärtan/sjöblad. Det är detta vapen som brukar kallas folkungavapnet. Även Birger Jarl förde detta vapen dock utan krona.
kung Valdemar
Bjälboättens kungliga gren
Perioden 1364 – 1521
Albrekt av Mecklenburg 1364 – 1389
Var systerson till kung Magnus Eriksson.
Margareta 1389 – 1412
Var gift med Magnus Erikssons son Håkan, och blev förmyndare till deras son Olof (kung av Danmark och Norge).
Erik av Pommern 1396 – 1439
Adopterades av Margareta då hon själv saknade arvingar. Egentligen var Margareta Eriks mormors syster.
Erik av Pommern
Kristoffer av Bayern 1441 – 1448
Systerson till Erik av Pommern.
Oldenburg 1457 – 1521
Kungarna Kristian I (1457-1464), Hans (Johan) (1497-1501) och Kristian II (1520-1521) var unionskungar som bara stundtals erkändes som kungar över Sverige. Den Oldenburgska ätten förde ett kvadrerad vapen med stamvapnet som hjärtsköld. Fält 1 och 4 (Schleswig): Två blå gående lejon i fält av guld. Fält 2 och 3 (Holstein): Nässelblad av silver i rött fält. Hjärtsköld (Oldenburg): Två röda bjälkar i fält av guld.
Oldenburgs stamvapen
Bonde 1448-57, 64-65 och 1467-70
Karl Knutsson Bonde var den förste svenske kung som lät kvadrera trekronor och Folkungarnas vapen till ett och placera kungadynastins vapen som hjärtsköld. Hans första variant, som ses här, visar det första vapnet när han också var kung av Norge. Stamvapnet var en röd båt på fält av guld.
I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.
Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom Västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).
Hur blev kungen kung?
Magnus:
Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Sverker (S):
Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Knut (E):
Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Karl (S):
Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son till tronföljare.
Erik (E):
Störtar 1208 Karl genom uppror.
Johan (S):
Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Erik (E):
Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Holmger (E):
Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Erik (E):
Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Valdemar (B):
Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Magnus (B):
Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Birger (B):
Efterträder 1290 sin far Magnus.
Erik (B):
Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son, Eriks kusin.
Inte vid något tillfälle säger någon källa att den nye kungen har åkt på Eriksgata, valts av några ting eller stått på Mora stenar. De uppgifterna kommer först under 1300-talet, samtidigt som den skrivna propagandan (Erikskrönikan mm) gör sitt intåg i Sverige.
Nä, jag kan inte finns att Västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.
Vad som förvånar mig är att så många debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.
Helena Sverkersdotter
Erik Knutsson
Erik Eriksson 
Knut Långe
kung Valdemar
Erik av Pommern
Oldenburgs stamvapen
Karl Knutsson Bonde