Etikettarkiv: Danmark

Danska föredrag för heraldiker

Lyssna på föredrag i Köpenhamn. Dansk Heraldisk Selskab inleder nu vintersäsongen 2019/20 med en rad intressanta ämnen.
Läs mer om dem här.

 

Vapensköld för Danskt heraldiskt sällskap

Anetavler med ambitioner
– om lånte fjer og andet godt

Tisdag 29  oktober kl. 19.30
med Peter Kristiansen:

Fake news og honnette ambitioner i Griffenfelds våbenføring

Tisdag 26 november kl. 19.30
med Ronny Andersen

Hur grevarna tog hertigkronan och friherrarna grevekronen
Utvecklingen av de svenska rangkronorna

Tisdag 28 januari kl. 19.30
med Martin Sunnqvist

Symbolkredse – fiktive våbener til inspiration

Tisdag 25 februari kl. 19.30
med Steen Clemmensen

Scotland – is it really heraldry?

Tisdag 31 mars kl. 19.30
med Elizabeth Roads, Snawdoun Herald

Kung Kristian I:s betydelse

I Sverige kallas Sten Sture dy ofta ”Den sista riddaren”. Men det beror mer på det romantiska skimmer som omger honom i äldre historieböcker än att han gav uttryck åt något riddarideal. Unionskungen Kristian I passar bättre in på beskrivningen av de nordiska kungarna.

Kristian var den förste utav Oldenburgarna och därmed grundare till den äldsta ännu härskande kungadynastin i Europa. Mindre känt är att han också är grundare av Nordens äldsta riddarorden som ännu är i bruk – Elefantorden. Möjligen, lite beroende på hur man ser på det hela, är det också den äldsta riddarorden. Det verkar som om Erik av Pommern hade embryot till en egen orden men historien gjorde att denna inte utvecklades.

Elefantorden. Bild. Wikipedia commons.

En orden från 1400-talet

Orden grundades troligen 1457 men helt säkert 1464 och under namnet Guds Moders Selskab. Orden skulle kunna ha 50 medlemmar av bägge könen, vilket skiljer den från exempelvis Strumpebands- och Stjärnorden som var de Engelska och Franska förebilderna. Det gör att man kan fundera på om Elefantorden verkligen var en riddarorden eller mer en kunglig version av de gillen som var så populära på den här tiden. Källäget är tyvärr så dåligt att vi endast kan gissa oss fram till vad de tänkte.

Men oavsett vad de kan ha tänkt så är den här orden grunden för de Nordiska statsordnarna och det var också en central institution för de härolder som verkade under senare delen av Kalmarunionen och senare i Danmark under 1500-talet.

Frånvaron av institutioner som till exempel denna i Sverige under Vasatid tror jag förklarar varför den verksamhet som följer med ett hov så fullständigt föll ihop under Gustav Vasas regering. Å andra sidan kan det vara en viktig pusselbit för att förstå varför den svenska statsmakten lyckades reformera sig så mycket bättre än den danska några decennier senare. det fanns helt enkelt färre institutioner och minde informellt ledarskap att ta hänsyn till.

Heraldikens röda hjärtan

Jourhavande heraldiker

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen?
Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.

Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.

Den grevliga Skarsholmsättens vapen

 

Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Den medeltida frälseätten, riddaren Tolf Petersson

Känt från 1200-talet

Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.

Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.

Nya tidens hjärtan

Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.

Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.

Kuriosa

Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.

Dannebrogsmønt – Nordens första flagga

 

Dannebrogsmønt, från mitten av 1100-talet. Bild från Wikipedia commons/Danska nationalmuseet

Dannebrogsmøntet från Valdemar den stores tid (1131-82) kan sägas vara Nordens första flagga. 

Även om det är oklart om den här flaggan fanns i verkligheten är det otvivelaktligen så att alla danskar som stötte på mynt under 1100-talet lärde sig känna igen den här symbolen som en symbol för kungamakten.

Det bör i sin tur ha gjort det troligt att den danske kungen även använde sig av symbolen. Om inte Valdemar den store gjorde det så kan bilden ha tagits upp av hans son Valdemar sejr (segraren) – den person som av legenden 1219 sägs ha mottagit dannebrogen från himmelen.

Oavsett om myntet visar en riktig flagga eller inte så visar det helt klart att man även inom de breda folklagren var väl insatt i hur riktiga flaggor såg ut redan under sent 1100-tal. Och det är en viktig tanke att ha med sig när man försöker förstå heraldikens framväxt några decennier senare.

 

Ett litet tips om dansk adel

Vapen för den danska adliga familjen Adeler. Bild: Ronny Andersen
Vapen för den danska adliga familjen Adeler. Bild: Ronny Andersen

Till alla som vill veta mer om dansk heraldik. 
Dansk adelsförening har numera ett bra bildregister på sin hemsida.

För några dagar sedan skrev jag om den tydligen stora bristen på dansk heraldik. Därför vill jag här passa på att säga att det finns åtminstone en sida som är värd att titta lite extra på: medlemsregistret för Adelsforening.

Här presenteras omkring 225 danska adelsvapen vilket är en imponerande samling. Vapnen har elegant tecknats av Ronny Andersen, men innehåller bara skölden. Hur hjälmprydnaden ser ut får vi inte veta, och blasoneringar finns inte heller.

Men detta är en överkomlig brist för det viktiga är att det nu finns minst en riktig sida med dansk adelsheraldik.

Att sedan en hel del av vapnen är riktigt gräsliga, heraldiskt sett, kan varken konstnären, föreningen eller dess nu levande medlemmar lastas för. Vapnen är helt enkelt ett barn av sin tid.

 

Danska heraldiker. Se hit!!!

Jesper utanför Rosenholms slott, Jylland i Danmark. Foto: Loke Wasling
Jesper utanför Rosenholms slott, Jylland i Danmark. Foto: Loke Wasling

En av de mest lästa artiklarna under december 2016 och januari 2017 är mitt inlägg om dansk adel.

Danska heraldiker har ännu mycket att lära om hur man gör sitt ämne känt. På annat sätt kan jag inte förklara varför 150 personer per månad läser min korta artikel om dansk adel. Speciellt inte eftersom inlägget publicerades i  april 2015!

Så Ronny, Carl-Thomas, Peter och Nils. Ni har mängder av personer som vill veta mer om heraldik. Se till att berättar dem att ni finns och att ni gärna hjälper dem.

Lite inspirerande är det för mig också, att så många danskar läser min blogg, så jag ska ta och skriva lite mer om den danska heraldiken under året som kommer.

Imponerande verk om danska Elefantriddare

Boktips

omslag till bok om Elefantordens riddare
Boken om Elefantordensriddare är en heraldisk guldgruva

Den har några på nacken men värd att nämna ändå.
2009 kom boken Riddere af Elefantorden 1559-2009 ut i Danmark. Det är en fantastisk genomgång av heraldiken i denna riddarorden. 

Boken går på sina dryga 470 sidor igenom samtliga riddare av Elefantorden, ungefär 900 personer. Två samsas per sida i denna mycket vackra och omfattande bok.

Författaren Jörgen Pedersen börjar med en kort genomgång av ordens historia. Det är kunskap som redan finns på annat håll och hans fokus ligger därför på presentationen av riddarnas vapen. Bilderna i denna bok är hämtade från den ursprungliga ordensboken och vackert presenterade.

Du kan köpa boken online. 

Danska officerares vapen

Vapen från Hirsch kartotek
Vapen från Hirsch kartotek

Vad vet vi om de danska officerarnas vapen 1648 till 1814?
Ganska mycket, visar det sig.

Hirsch kartotek innehåller vapenteckningar över de vapensigill som dessa officerare använde och nu har detta kartotek skannats in av den danska Rigsarkivet.
Vill du veta mer om officerarna som nämns i kartoteket finns rullorna att läsa i Rigsarkivets läsesal i Köpenhamn.

När du ser bilderna, tänk på att det är snabba skisser. Originalen är betydligt bättre utförda, säger expertisen.

Se Hirsch kartotek här: 

”Svenske” hertigen Knut Porse av Halland

Stenhuvud i Linköpings domkyrka som sägs tillhöra Knut Porse.
Stenhuvud i Linköpings domkyrka som sägs tillhöra Knut Porse.

Halländske riddaren Kunt Porse blev hertig över Halland. Var han då svensk eller dansk hertig?

Knut Porse av Halland var gift med hertig Eriks änka Ingeborg och blev därför hertig av Halland. Liksom hans två söner. De är därmed inte medlemmar av kungahuset.
Läser man Wikipedia eller Svenskt biografiskt lexikon är det lätt att tro att han nådde sin hertig-titel tack vare egna meriter, men det var genom hans beskyddarinna och fru Ingeborg. Det är jag säker på, även om det inte är sånt som står i ett rättsligt dokument från samtiden.

Hertigen och Halland

Hertigdömet Södra Halland (och Samsö) var perifera och utsatta områden för den danske kungen. Här härskade därför en hertig på kungens mandat. Detsamma gällde för Dansk-Estland och Schleswig.

Knut Porses fall är lite unikt och kan bara förklaras med hans förhållande och senare äktenskap med hertiginnan Ingeborg. Samtiden påstår visserligen att hon blev duperad av honom, men med tanke på hennes politiska insikter före hans uppdykande och efter hans död 1330 så kan vi nog tryggt lita på att det var hon som drog i trådarna.

Ingeborg var sedan tidigare hertiginna med kontroll över Norra Halland, Bohuslän, Dalsland och Västergötland, förutom det som låg under lagmannens kontroll (gränserna är i praktiken omöjliga att förstå för oss, men sannolikt enkla för dem).

Med det stödet kunde Knut Porse tryggt engagera sig i dansk inrikespolitik. Han var med att störta kung Kristoffer och fick då, 1327, dennes hertigdöme Södra Halland med Samsö (kallat Halland).

Dansk, svensk eller mitt emellan

Formellt är Knut Porse självklart en dansk med sin hertig. Men man kan ju lika gärna se på det hela på annat sätt. Området Västra Götaland (Västergötland, Bohus, Dalsland och norra Halland) var i praktiken ett eget självständigt lydrike under Svenska kronan c:a 1300 till 1370. Det är ganska lång tid, längre än DDR existerade. Hur många tror du 1340 verkligen såg hertigen/Hertiginnan av Västergötland som något annat än en verklig härskare? Jämför gärna med vissa kontinentala hertigdömen som Burgund.

Jag skulle vilja säga att Knut och Ingeborg egentligen är varken eller. De är som hertigar herrar i sitt eget rike.
Nu dog Knut 1330, men tänk om han levt ytterligare 30 år och att hans c:a 20-åriga söner inte dött i digerdöden 1350, hur hade då makten sett ut?

Jag för min del kan mycket väl tänka mig att det hade kunnat utvecklas till ett nytt rike som kanske kallats Götrige (Göta rike). Om så hade skett hade vi alla sagt att det var klart att Knut 1326 inte var en dansk hertig, han var självständig vasall till danske kungen. Så bra är vi på att efterrekonstruera historien så att den stämmer med vad som skedde efteråt.

Ett annat problem med forskningen kring detta är att forskningen förr haft problem med kvinnor – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var just chef över sitt rike. Precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa.
Alla dessa kvinnor är snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dessutom tvärtom – hon var 1320-1335 den mäktigaste i landet inklusive sin make och son.

Politiken förr var helt enkelt mycket krångligare och roligare än vi vill tro.

 

Fotot hämtat från Wikipedia, av Jacob Truedson.

Ny bok om 552 bomärken

Boktips

Bokomslag till "Himmerlands bomärken" av Ole Færch.
Bokomslag till ”Himmerlands bomärken” av Ole Færch.

Ole Færch bok ”Himmerlands Bomærker” finns nu att köpa. Den omfattar 552 danska bomärken från 1450-1700, de flesta tidigare okända. 

Det är ett spännande projekt som författaren Ole Færch gett sig in på. Tyvärr har jag själv ännu inte läst boken, men den ser lovande ut.

Boken innehåller avbildningar av 552 bomärken (inte bokmärken) från 1450 till 1700.  Flertalet bomärken är tidigare okända. Bland motiven finns allegoriska, heraldiska och religiösa bilder samt monogram.

Bomärkena har funnit på sigill som använts av bönder, härads- stads- och birkefogdar, skrivare, präster, köpmän och hantverkare. Alla fyra stånden utom adeln finns med.

Ole Færch har även samlat in bomärken från kyrkoinventarier som gravstenar, epitafier och predikstolar samt bilder av de sigillstampar från Himmerland som idag finns på Nationalmuseet och på Aalborg Historiske Museum.

Köp boken här

Det är Societas Heraldica Scandinavica (SHS) som i samarbete med förlaget Slægten netop står bakom boken.
Boken kan köpas från SHS för 120 DANSKA kronor., exkl. frakt.

Kontakta föreningen för mer information.