Etikettarkiv: dam

Gör upp med fruntimmersvapen

För en modern heraldiker gäller det alltså att göra upp med vissa uttalande som gjorts av äldre tiders heraldiker. Ett talande citat är Harald Fleetwood i boken ”Svensk heraldik” (1917), sid 34.

En gift kvinna för mannens vapen, förenat med sitt eget”.
Han fortsätter med att konstatera att om en kvinna saknar ett vapen för hon mannens vapen på samma sätt som döttrarna för ättevapnet.

För 1917 är detta helt korrekt. 100 år senare går det inte att ställa sig bakom detta. Det går inte ens att hävda tradition eftersom jag är av den åsikten att man inte kan välja och vraka mellan traditioner efter den som passar en, för att komma undan det moraliska ansvaret att något bryter mot dagens normer. Säger man nej till kvinnligt vapenförande får man allt säga ja till 1762 års förordning enligt tolkningen att ofrälse inte kan ha ”adlig hjälm och sköld” dvs använda heraldiska vapen (nu betyder nog inte skrivelsen det, man ser till kontexten, men så tolkades det av heraldiker från mellan 1800-1920).

Kung Fredrik den Is  vapen där släktvapnet ligger ovanpå det territoriella vapnet. ja, det står fel i träsnittet (Tack, Jochen, som upptäckte felet) .

Från fast till lös egendom

Det är en sak att hävda att en viss ståndpunkt är rätt, det är en helt annan sak att försöka förstå varför den uppkommit. För att förstå varför äldre tiders heraldiker inte ansåg att kvinnor ska föra ett eget heraldiskt vapen måste vi gå tillbaka till dessa heraldikers samtid.

Fram till merkantilismen och det förmoderna bankväsendet var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var central viket speglar sig i heraldiken. Heraldiken kom snabbt att bli den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför furstarnas personliga vapen redan under senmedeltiden övergick till att bli ett vapen för en region. Det svenska bjälbo-vapnet är ett lysande exempel på detta, där en furste (Karl Knutsson Bonde) genom att ta upp en annan släkts vapen men placera det i en sköld på så sätt att det inte framstår som ett släktvapen visar att han har makten över det område som denna släkt tidigare hade, dvs Sverige.
Och det bruket fortlever än idag.

Att Karl Knutsson kommer undan med det här sättet att resonera, som idag hade varit omöjligt att inför, har sin förklaring i dåtidens samhällssystem. Enligt den var makten given av Gud vilket innebär att endast fursten ”äger” marken. De underlydande, även hertigar, har endast rätt att bruka den och har deras äganderätt given på genom furstens nåd – låt gå att den kunde utsträcka sig till mottagaren och dennes ättlingar i evig tid.

Vid denna tid, när kontroll av jord var central, framställs kvinnor och män heraldiskt tämligen lika. Titta på kyrkornas altarstycken som donerats.. Både man och hustrus vapen avbildas, ofta på var sida av altaret. Samma sak på husfasader. Och hon har även ett vapen när hon behöver ett sigill men inte var omyndig (som kvinnor i regel var)

Pengarnas intåg förändrar heraldiken

Ännu fram till industrialismen, eller för allt det moderna bankväsendet med banksparande, byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna var tvungna att omsätta sina vinster i jord eftersom en enkel brand kunde göra en familj utfattig.

Men från mitten av 1700-talet genomgår samhället en förändring där ägande av lösöre får allt större betydelse. I ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom får individen en mer framträdande plats och ses som en fritt agerande aktör (se den liberala ideologins födelse med Adam Smith, som dock ännu är långt ifrån så individuell som vi är idag). Detta blir ett problem för det ännu patriarkala samhället som skapar en ny form av kontroll av det offentliga rummet. Det är nu som det blir att knyta kvinnan till hemmet där hon inte kan utöva kontroll över sitt ägande. Det är alltså skillnad på att en kvinna är i ett hem, som är en social knutpunkt, och att hon är i ett hushåll, som är en produktionsenhet. Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att det är nu, på 1700-talet – som kvinnor klassas som andra rangens vapenbärare. Det är nu som heraldiska handböcker betonar att kvinnor inte för sitt utan makens vapen, det är nu som ”fruntimmersvapen” skapas (citat från Carl Uggla, som dock betonar att dessa inte finns i Sverige, bara på kontinenten).

Den som följer diskussionerna om heraldik på nätet, speciellt de engelskspråkiga, ser att flertalet av skribenterna fortfarande håller fast vid den här synen på vapenbruk. De uttrycker sig i regel som att det är tradition men nämner aldrig att det är tradition som började under en tidsperiod och inte alls har något med heraldik att göra.

Av det skälet bör man vara försiktig med att slänga sig med begrepp som fruntimmersvapen, damsköldar och kvinnoheraldik för allt detta är något annat än heraldik och har – liksom många andra regler – sin grund i en ideologi och uppfattning om hur samhället ska vara beskaffat. Är man inte för den formen av samhälle menar jag att man bör man vara försiktig med att hävda dess regelsystem framför andra tänkbara regler.

 

 

Vad är ett alliansvapen?

Jourhavande heraldiker

Veckans fråga. Kan två makar förena sitt vapen och i isåfall hur?

Visst kan de det. Man kan också göra det på flera olika sätt. För att förstå varför måste vi förstå att män och kvinnor värderades olika förr (även om det är något som många idag har svårt att erkänna) och att det har fått tydliga efterverkningar i den heraldiska traditionen. Jag vill också poängtera att den som med förståelse för detta ändå argumenterar för att vissa traditioner ska leva vidare nog har missförstått heraldikens väsen och syfte. Att de som inte är lika historiekunniga vill behålla traditioner är en annan sak och handlar mer om upplysning.
Över till alliansvapnen och här är en kortfattad övergripande beskrivning.

Version 1 – Allt under en sköld

Det här är egentligen inget alliansvapen utan är egentligen en kvinna som använder sin makes vapen. Fenomenet finns sedan medeltiden. Inom aristokratin förekommer det i regel när kvinnan helt enkelt är underordnad, medan en kvinna med makt (änka eller liknande och med egen ekonomi) inte gärna har något annat vapen än det hon föddes med. Men aristokrati och kungahus har andra regler än vi övriga eftersom det kommer in juridiska frågor kring arv av titlar och liknande. Ser vi till vanligt folk (lågadel och andra) så får vi komma ganska långt fram i tiden innan kvinnor presenteras med sina mäns vapen. Det börjar på allvar någon gång under 1700-talet och är sedan vanligt under 1800-talet.

Än idag dyker det upp den här typen av vapenföring. Det är då i regel kvinnor gifta med en adelsman (oavsett om de själva är adel eller inte) eller kvinnor gifta med en man som är heraldiskt intresserad, men det är numera allt ovanligare.

Mitt råd är att helt undvika det. Om kvinnan har ärvt ett vapen ska hon naturligtvis föra det. Ett vapen är inte knutet till ett släktnamn utan till en släkt.

Version 2 – Allt under en hjälm

I den här varianten visas båda parternas vapnen upp intill varandra men det sker under mannens rangkrona eller

Ursprunget till detta är att kvinnan förr följde mannens rang. Var hon av högre börd så sänktes hon, var hon lägre (sällsyntare) så upphöjdes hon. Att hon i regel var av samma eller högre beror på att kvinnan ”användes” för att förena politiska eller ekonomiska partnerskap.

det här resonemanget är såklart helt omöjligt att upprätthålla i ett samhälle där kvinnan inte är underordnad maken ekonomiskt eller socialt. makan är inte längre omyndig och kvinnor studerar och gör karriär på samma (juridiska) villkor som män. Det är här värt att minnas att gifta kvinnor förblev omyndiga fram till 1921.
Att i det läget hävda att det är en tradition och heraldisk sed att framställa båda makarnas vapen under mannens hjälmprydnad eller rangkrona är att grovt missförstå heraldikens historia.
Vill hon däremot göra så är det förstås ok, men detsamma får då sägas om det är mannen som vill åka snålskjuts på makan.

Version 3 – Två vapen intill varandra

Detta är den egentliga formen av alliansvapen. Båda vapnen framställs i sin fullständiga form där mannens vapen står till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.

Man kan också välja att avstå båda makarnas hjälmprydnader. Det är vanligt att man förenar sköldarna med ett band eller en kedja eller liknande.

 

Alliansvapen, släktvapen, för släkterna Mutka och Wasling
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark

Version 4 – Likställda vapen i en sköld

Numera är det vanligaste att man är likställd. Man kan då förena vapnen i en sköld där mannens vapen är till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.
Tänk på att det bara är ett alliansvapen som dess syfte är att representera två personer. Samma vapen med samma klyvning kan användas av en gift kvinna eller av makarnas barn.
Det är alltså syftet och inte utseendet som ger begreppet alliansvapen.

Notera.
Det är just därför man i alliansvapen klyver en sköld i två som Svenska vapenkollegiet och Nationalkommittén för genealogi och heraldik inte godkänner nyskapade vapen som är kluvna.

Alliansvapen bland heraldiker

Alliansvapen är inte så ovanliga i heraldiska sammanhang även om man sällan ser dem utanför dessa. Här är några av de som finns på Svenska heraldiska föreningens sid för medlemmarnas vapen. Sköldarna är tecknade av Ronny Andersen. Jag har inte full koll på allas efternamn, därför saknas några.

Apelstig-Eldh
Bede-Boberg
Wasling-Mutka
Sunnqvist-Sjöstrand
Hill
Ehinger
Bäckmark

Kvinnor och hjälmar

Patrick Damiaens träsnideri är kanske heraldikvärldens främsta.
En snidad hjälm utan hjälmprydnad av Patrick Damiaens.

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt. Inte minst när det kommer till frågan om hjälmar. 

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte.

Jag för min del tycker att det är dags att inse att gårdagens heraldiska författare ibland hade väldigt lite på fötterna när de skrev vissa texter och det är värt att beakta när det handlar om att skilja heraldiska traditioner från ”traditioner”.
Men låt oss för enkelhetens skull betrakta de två stora argumenten.

Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:

1. De inte deltog i torneringer.
2. De inte deltog i strid.

Av de skälen har de inte burit hjälm och kan därför inte bära en hjälmprydnad.

Argument 1 – Tornerspel

Det första argumentet är intressant eftersom vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes och det måste sägas att det finns inte en enda kvinna som är känd som deltagare i ett tornerspel. Frågan är då vilka män som var med i tornerspel och vad det har för relevans på heraldiken idag.

Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet. Jämför vi med kontinenten kan det bero på att antalet som hade råd med den rustningen som krävdes blev allt färre. För att förstå kan vi jämföra med motorsorten idag. Att ställa upp i VM i rally eller Formel 1 har alltid varit dyrt, men kostnaden idag är gigantisk mot vad den var på 1950-talet med följd att allt färre uppstickare kan vara med.

Det tornerspel som hålls efter medeltiden bör endast betraktas som skådespel och kan bättre jämföras med dagens tornerspel på medeltidsdagar än de spel som förekom på 1400-talet. Mer en uppvisning med speciellt inbjudna deltagare än en idrott på liv och död. Och så kallades de inte heller för tornerspel utan karusell.

De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon finns kvar idag. Ingen annan än dessa fåtal män – dit alltså inte ens kungar och prinsar kan räknas in – har enligt argument 1 rätt att föra hjälm med hjälmprydnad SÅVIDA det inte finns någon okänd regel som säger att den rätt som tillfaller en man därefter tillfaller alla av mankön i tiders evighet. Jag tror inte någon vill antyda att det finns någon sådan regel.

En lösning skulle kunna vara att ta med  karusellerna. Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 400-500 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken utanför denna idrott som män respektive kvinnor ska ha rätt till idag.

Argument 2 – Striden

Sant är att ytterst få kvinnor deltog i strid under medeltiden. De fanns, men det var sällsynt. Om detta har Stefan Högberg skrivit om på sin blogg ”Kvinnliga krigare” och i sin bok med samma namn.
Fråga är då om det är relevant för bruket av hjälmprydnaden idag? Nja. Den man som vill använda hjälmprydnad idag med argumentet att en annan man använde en hjälmprydnad på 1300-talet får nog finna sig att då samtidigt hävda att kvinnor har samma rätt.

Adelskapet då, tänker någon.
Nja, inte heller det är ett bra argument eftersom det dels tar bort rätten till hjälmprydnad för alla män som inte är adel samtidigt som det visar att alla adelskvinnor faktiskt har rätt till hjälmprydnad. Det senare beror på att frälse visserligen gavs till en man och ärvdes av en man men upprätthölls (med stöd i lag och praxis) av kvinnor när någon man inte fanns att tillgå. Det är just dessa kvinnor (fruar eller döttrar) som är de stridande kvinnor som nämns av Stefan Högberg i hans blogg.

De båda argumenten för att hävda att kvinnor inte kan ha hjälm är därför intressanta för den som vill studera genushistoria och

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Rombsköld. Här för släkten Åsklund.

 Argument 3 – Sköldformen

Det finns faktisk ett tredje argument men det är så fånigt att det inte är värt att ta på allvar. Men jag nämner det ändå.

Kvinnor kan inte ha en hjälmprydnad för man kan inte sätta en hjälm på en spetsig sköld.

Kvinnor ges idag ofta en rombformad sköld. Sveriges förste heraldiska teoretiker Carl Uggla nämner den i sin bok ”Inledning till heraldiken” (1747) och konstaterar då att det var ett bruk på kontinenten som inte förekom i Sverige (eller Norden). Bruket förekommer i stort sett inte på 1800-talet heller (undantaget när  vapen med brittisk anknytning och några få till) utan blommar upp när Arvid Berghman slår igenom som heraldiker på 1930-talet.

Men oavsett när bruket kommer eller vad man tycker om sköldformen som sådan måste man ändå hålla med om att det är ett utmärkt exempel på cirkelresonemang: först vill man förneka kvinnor rätt till hjälm. Därefter ger man dem på nåder en ny sköld i form av en romb. Sedan hävdar man att de (som kön och genom historien) inte kan ha hjälm för att det inte passar sig att rita en hjälm på denna spetsiga sköld. Detta fast man vet att kvinnor haft helt vanliga sköldar i Sverige sedan 1200-talet.