Etikettarkiv: Carl-Axel Rydholm

Vapenbilden – ett lagarbete

 

Lättsamt skryt är kul och det är bara dumt att inte säga vad man kan och gör. Men andras insatser ska inte glömmas bort så här kommer uppföljningen  till Götiska förbundets pris. 

Häromdagen skrev jag om det pris som Svenska Heraldiska Föreningen fått för sitt arbete med att sprida heraldiken till allmänheten.
Då passar det ju bra att följa upp med en liten presentation av hur vi arbetar inom redaktionen.

Ett lagarbete

Vapenbilden har aldrig varit en enmansshow. Redan 1976 när Carl-Axel Rydholm blir första redaktör märks det tydligt att alla i styrelsen och flera andra bjuds in för att påverka innehållet. Så fortsate det under hela hans redaktörskap fram till 1988 och så fortsatte hans efterträdare Tor Flensmarck fram till dess att han slutade år 2000. Och de två redaktörerna därefter, Magnus Bäckmark och jag, har jobbat likadant. Det betyder att även redaktörens namn nämns oftare än andra så kan de andra göra väl så mycket eller mer. I vissa nummer har redaktören till och med varit helt frånvarande men tidningen har ändå kommit ut

Och då har jag ändå inte ens nämnt hemsidan. Denna fantastiska källa till kunskap för den som vill lära sig mer om heraldik. Först lanserad i april 1997 och sedan dess ständigt uppe även om någon webbare

Jag (Vi) har vunnit ett pris

 

”… 20 000 kr för dess publicistiska gärning inom heraldikens område genom tidningen Vapenbilden, föreningens hemsida och bokutgivning samt för dess arbete att sprida kunskap om heraldik i media och genom föreningens olika heraldiska projekt, vapenrullor och databaser.”

Nej, det är såklart inte bara jag som har fått ett pris. Det är hela Svenska Heraldiska Föreningen som fått denna utmärkelsen för det arbete vi har gjort tillsammans sedan 1976.

Motiveringen lyder:
Götiska Förbundet tilldelar Svenska Heraldiska Föreningen 20 000 kr för dess publicistiska gärning inom heraldikens område genom tidningen Vapenbilden, föreningens hemsida och bokutgivning samt för dess arbete att sprida kunskap om heraldik i media och genom föreningens olika heraldiska projekt, vapenrullor och databaser.

Och det är klart, som redaktör för såväl Vapenbilden, Hemsidan och skriftserien samt den som gjorde vår första version av databas en Källan så känner jag mig lite extra hedrad.
Men allt detta arbete är i alla detaljer ett lagarbete där redaktionens arbete kräver stöd av alla våra medlemmar.  Så grattis till oss allihop.

Den största äran för att sprida heraldik i media tillfaller dock våra ordföranden och framför allt herrarna Stefan Bede och Carl-Axel Rydholm.

Heraldiker på Kinnekulle

Heraldiker på Kinnekulle, en tidningsartikel från 1995.

Heraldiker från förr, de kunde de med. 
Här ett minne från en heraldisk utflykt 1995.

En gammal artikel väcker minnen till liv. Den här utflykten var en av mina första aktiviteter tillsammans med andra medlemmar i Svenska heraldiska föreningen. Det var på den tiden vi hade lite drygt 100 medlemmar och en heraldisk utflykt per år plus årsmöte så det fanns inte så många tillfällen att mötas. Vapenbilden kom dessutom bara ut två gånger per år och det är fortfarande två år fram till dess att jag skapar föreningens första hemsida.

Ändå var vi ungefär lika många på våra utflykter då som vi är idag. Varför kan man fundera på och det är kanske också något som vi heraldiker ska fundera lite mer på.

Tidningsartiklar ger genomslag

Men en orsak kan vara den här typen av artiklar. Trots att den är anonym vet jag att dess författare är Carl-Axel Rydholm (han står längst ut till vänster med en kamera om halsen) och fotot är taget av hans vän och vapendragare, Alf Djerf. Små artiklar som dessa i lokalpressen i Skaraborg gjorde att många lärde känna vår verksamhet och visste vilka vi var. Visserligen var vi inte med så ofta som i dagens sociala medier men vi nådde å andra sidan ut till mångdubbelt fler. Det avspeglade sig också i medlemsstatistiken där folk i och kring Grästorp och Lidköping var lika många som skåningar och östgötar. Då är det inte så konstigt att en hel del dyker upp på utflykter och årsmöten.

Att utflykterna sedan arrangerades väl av Ingemar Apelstig och guidades föredömligt av den ständige ciceronen Perolow Jonsson-Falck gjorde inte saken sämre.

Tack, Kenneth Wulcan, för att du hittade den här härliga gamla artikeln.

Och just det – om du inte hittar mig så är jag ynglingen i svart längst bak.

Den hemlika heraldiken

Logga för Älvdalen, med kommunvapnet. Bra eller dålig heraldik?

Är heraldiken en historisk företeelse eller något som lever och utvecklas än idag? Jag håller på det sistnämnda, men oavsett vad man tycker får det vissa konsekvenser.

Det här är en debattext, inte en empiriskt belagd artikel, inte heller en uppsats som har tagit sin utgångspunkt i den litteratur som publicerats i Sverige eller övriga Norden. Detta är en text  som har sin utgångspunkt i det som ofta sägs heraldiker emellan men sällan skrivs ner, förutom på Sociala medier där dessa åsikter sprids som aldrig förr.
Mer djupgående studier vore därför önskvärda men ligger utanför det här debattinläggets område. Men kanske kan jag inspirera någon till att tänka lite djupare kring detta.

Ett främmande land

Historien är full av grupper som gärna hyllar fornstora dar. Även heraldiken har en gyllene tidsperiod dit man gärna hänvisar de som går vid sidan om den smala vägen. Det får mig att fundera kring bruket av tid och bruket av kultur.
Närmare bestämt: Om det förflutna konstrueras som ett främmande land där folket lever gott– hur påverkar det allt som skapas i nutidens land, där folket lever i synd?
Och i vilket land ska heraldiken leva i: historiens, nutidens eller båda?

Som nyskapande heraldiker är det lätt att förkastas, att bli förvisad till landet Modernien där inget gott kan skapas. I det landet kan ingen nå sann visshet om hur ett sant och äkta vapen ska komponeras. Där finns inte heller någon förståelse för vilken teknik som är den enda sanna. Här avses i regel pensel på papper medan digitalt skapande är sämre ur alla aspekter. Kanske kan man inte heller förstå de mest grundläggande tinkturreglerna.

Men en moderna kompositör av heraldiska vapen kan förstås hyllas för sin äkthet, här tänker jag på personer som Harald Traettenberg, Jan Raneke och Bo Eriksson. Om man uppfyller bilden av det historiska kallas man gärna till hedersmedborgare i landet Förflutenhet.

Ta den andre på allvar

Nu är det här ingen ny debatt. Den har pågått i minst 300 år där många självutnämnde traditionalister av eftervärlden själva kategoriserats som modernistiska avfällingar. Även jag själv kan ha bidragit till det när jag argumenterat för att ovannämnde Harald Traettenberg idag mer framstår som en typisk företrädare för 30-talets funktionalism* än som bevarare av den medeltida stil han ville bevara. Å andra sidan uppskattar jag Traettenberg i egenskap av förnyare av heraldiken, även om det kanske inte var det han ville höra.

Och här kommer vi till det problem som heraldiken hamnar i när man skapar ett vi och ett dem och med det som grund försöker förklara vad som är sann och rätt heraldik.

För heraldiker (eller för människor överhuvudtaget) gäller att den som tilltalar en annan är den s har makt att bestämma den andres placering i tid och rum.
Därmed tar vi nästa steg.

Hemlikhetens diskurs

För människan finns det en vilja att skapa system. Det finns då en  tendens att inom ramen för en institution skapa en miljö som är hemlik; en plats där det formella systemet ges en aura av informalitet som får det att framstå som naturligt. För den som vill förändring gäller alltså att inse att kampen står om vad som ska anses vara formellt (och därmed förändringbart) och den informellt (det naturliga, oföränderliga).
Om detta finns en hel del klokt skrivit i Etnologisk skriftserie 2006:2.

Låt oss börja med det hemlika. Själva ordet antyder att vi inte har att göra med ett hem utan med något som försöker se ut som ett hem, men egentligen är något helt annat: sjukhem, fritidshem eller alkoholisthem eller kanske ett hemlikt kontor (alternativt uttryckt: det personliga rummet).
Vad är det då som gör något hemlikt? Hur teoretisk man än är hamnar man ofta i ett estetiskt uttryck som tar fasta på inredning av det allmänna rummet där möbler, inredningsdetaljer, färg och material är rekvisitan. Det finns inga exakta riktlinjer. Det enda som betonas är att föremål som är gamla eller ser gamla ut är att föredra framför det nya.

Den hemlika heraldiken

Från denna lilla utvikning måste jag tillbaka till heraldiken. Även här finns det något som är hemlikt och något som inte är det. Här kan man överföra beskrivningen ovan till heraldiska elementär att skapa en liknelse. Jag tänker då först på

  • Vilka material (tinkturer) är tillåtna
  • Vilka färgkombinationer ska tillåtas
  • Vilka möbler (bilder) får användas i rummet (skölden)
  • Hur ska inredningen (skurorna, bitecknen) placeras

Till skillnad från valet av föremål (symboler) till ett hem (vapnet), där ett föremål införskaffas för att det har en igenkännbarhet som med tiden blir bekant och förknippas med hemmet just därför att det finns i hemmet, är situationen för heraldiken omvänd. Föremålet blir hemlikt under förutsättning att det antas ha varit bekant för brukarna under äldsta heraldiska tid.

Detta sätt att förhålla sig till föremål gör att heraldiken blir statisk. Därför uppstår det lätt en konflikt när olika estetiker gör anspråk på legitimitet och monopol på såväl god heraldisk sed och smak; på vad som är och vem som har ”god” respektive ”dålig” smak. Men eftersom smak är något relativt finns det inget objektivt instrument för att mäta eller uppskatta smak. Det enda vi har är den rangordnig av olika estetiker där uttolkarens position utgör det avgörande verktyget för tolkningen av bra och dåligt. varpå vi är tillbaka till hur vi ska förhålla oss till länderna Modernien och Förflutenhet.

För mig är det av största vikt att alla förstår att agendan  sätts av den grupp som har högst anseende. De får genom sin status problemformuleringsprivilegiet. Medlemmarna i denna grupp har då större möjlighet att få sin smak erkänd som ”god”. Tyvärr upplever jag det som att många inte inser detta. Jo, sin status har de flesta god koll på och vissa (men långt ifrån alla) försvarar den gärna med näbbar och klor men att därifrån inse att det man tycker kan vara ett utslag av just tyckande och inte någon bevisad kunskap kan steget vara långt (och även här kan jag nog utan besvär erkänna att jag själv hamnat i denna fälla flera gånger).

Den formaliserade estetiken

Är formaliserad därför att den används i ett formellt och offentligt sammanhang. Hit räknas vapen förlänade till adeln och vapen som förs av kommuner och godkänts av statsheraldikern. Dessa anses vara av tid kvalitet, åtminstone så länge som den grupp som skapat dem har problemformuleringsprivilegiet. Så tyckte kronans adliga heraldiker att de skapade fantastiska adelsvapen under 1700-talet medan dagens heraldiker, med sitt klart minskade fokus på börd, ser dessa som höjdpunkten på heraldikens förfall. Och de stadsvapen som riksheraldikern skapade på 1800-talet har senare fått utstå massiv kritik av statsheraldiker verksamma i en annan ämbetsmannatradition.

En annan form av formaliserad heraldik är exemplet Grästorp. Detta vapen är ett av de få som fått offentlig kritik av en nutida statsheraldiker (se Clara Nevéus: Ny svensk vapenbok, 1992). Det framgår rätt tydligt att ett skäl är att vapnet skapades av en person utanför den formaliserande gruppen, Carl-Axel Rydholm. Men eftersom just Carl-Axel också var sekreterare i Svenska heraldiska föreningen hade han en stor grupp som stödde hans idéer och som följaktligen ser hans vapen för Grästorp som ett exempel på lyckad modern heraldik byggd på god heraldisk tradition.
(jo, det här med att ha varit med i heraldiken länge har gjort att många har anförtrott både det ena och det andra åt mig, inte minst i just det här känsliga ärendet. Kan avslöja att jag faktiskt håller med båda grupperna: vapnet är svårtytt och är problematiskt i sin komposition, men samtidigt – det innehåller faktiskt de vapensigill för de två härader som är kommunen Grästorp, två häradsvapen som mer eller mindre formaliserades av förre statsheraldikern Gunnar Scheffer)

Den informaliserade estetiken

Den informaliserade estetiken visas inte upp i vapenböcker, i artiklar om god heraldik och den får inga priser. Den förekommer i stället i stället på nätet och under rubriken ”Nya vapen” i Vapenbilden som ändå är var mans plats att visa upp sig och dess förespråkare är entusiasterna utan etablerad plattform. Och det är i formspråket som skillnaden tydigast märks. Jmf Per Anderssons regelverk publicerat i Vapenbilden, varav ett finns här och ett annat finns här.

Estetikerna manifesteras i allt från färgkombinationer (den formaliserade estetiken förespråkar två till tre färger, den informaliserade estetiken har ingen begränsning), stilart (den formaliserade estetiken förespråkar att ett vapen ska avbildas i en enhetlig historisk stil – förträdesvis den som vapnet skapades under, den informaliserade estetiken ser gärna stilblandningar och anakronistiska avbildningar), utförande (den formaliserade estetiken förespråkar original målade av en konstnär, den informaliserade estetiken har inget emot digitala original), rekvisita och formspråk (den formaliserade estetiken förespråkar enkelhet, den informaliserade estetiken väljer ofta ett myller av symboler).

Den formaliserade estetiken förespråkas av de sakkunniga konstnärerna likväl som de teoretiska tjänstemännen. Många etablerade heraldiker ser att deras åsikt har stöd i en metodik medan lekmännens åsikter bygger på smak. Kanske är det därför som den formaliserade estetikens företrädare gärna framhäver sin position i det heraldiska samhället medan den informaliserade estetikens företrädare i avsaknad av en hög position framhäver sin kunskap om bäraren (i regel de själva eller en nära bekantskap).

Men med tanke på att det inte finns någon form av formell utbildning i heraldik, att alla är självlärda och att även de mest betrodda tjänstemännen i princip var utan ämneskunskap vid deras tillträde tror jag att heraldiksverige (och hela Norden) skulle må bra av att vara mer öppna med våra kunskapsluckor. Det har visserligen blivit bra mycket bättre de senaste 20 åren, men jag tror inte någon på allvar kan hävda att vi är framme än.

Och nästa steg är att förmå akademiker som historiker att inse att de har än mindre kunskaper så att de slutar referera till varandra varpå historiska fel traderas vidare generation efter generation (se hur Tre kronor förklaras i svenska historieböcker och sörj)

 

 

* Har noterat att även norska Wikipedia numera anger den av Harald Trættenberg skapade Flatestilen som en funktionalistisk stil, bland annat i uppslagsordet ”Skien”. Dock framstår samma stil i samma norska Wikipedia som en medeltida uttrycksform i uppslagsordet ”Heraldisk stil”

Världens enda beväpnade hockeyklubb

En sida ur Grästorp ishockeyklubbs vapenregister från 1956-63
En sida ur Grästorp ishockeyklubbs vapenregister, från 1956-63

1956 fick Carl-Axel Rydholm en fantastisk idé. Han skulle ge alla spelarna i laget var sitt vapen. Så blev Grästorps ishockeyförening världens första och enda hockeyförening med heraldiska vapen för spelarna. 

Att få sån här idé borde ingen egentligen komma på, den är allt för absurd. Men så var Carl-Axel Rydholm ingen vanlig person utan en man med exceptionellt intresse för heraldik. Han blev sedemera redaktör i Västra Sveriges Heraldiska Sällskap och därefter en av grundarna till Svenska Heraldiska Föreningen, men det låg tio respektive tjugo år fram i tiden.

Visst kan man säga att vapnen kunde ha tecknats bättre, men Cary (som var hans alias) var ingen konstnär och påstod sig inte heller vara det. Däremot är alla hans kompositioner genomtänkta och har en symbolik som förstås bäst om man känner personen och deras släkthistoria. Som Willy Karlsson vars farfar/morfar var känd i hela västra Skaraborg för han hade ett kringresande tivoli. Det är karusellens tak som syns i vapenskölden

Arms of Willy Karlsson from Grästorp
Arms of Willy Karlsson from Grästorp

Trots att laget slutade med heraldik redan 1963 har fem av spelarna varit medlemmar i Svenska Heraldiska Föreningen som alltså bildades 1976. En blev så småningom kassör (Bengt-Göran Lundqvist), en är fortfarande med (Jan Emanuelsson) och detsamma gäller en brorson till en annan. Denne brorson är för övrigt idag en av våra revisorer (Kennet Wulcan).

 

Grattis!!! Svenska Heraldiska Föreningen, på din 40-årsdag.

Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Idag, 10 september, är det 40 år sedan Svenska Heraldiska Föreningen bildades på Södra Vägen i Göteborg.
1985, på bokrean, upptäckte jag heraldiken efter att ha köpt Ottofried Neubeckers bok Heraldik på Wolds bokhandel i Borås.
1987 upptäckte jag Svenska Heraldiska Föreningen efter att ha brevväxlat med Carl-Axel Rydholm, då sekreterare och redaktör i nämnda förening. Sedan dess har jag varit med och även jag kom med tiden att vara sekreterare och redaktör i nämnda förening.
Tänka sig vad tiden går när man har roligt.
Bild på SHFs styrelse 1976.
SHFs styrelse 1976. Från vänster till höger. Ingvar Torefalk kassör, Ebbe R:son Mark ordförande, Carl-Axel Rydholm sekreterare och Carl-Axel Flach.
Det var dessa fyra män som bildade föreningen. Idag finns ingen av dem kvar men jag skänker dem en tanke ändå.

Hembygdsvapen för hembygden

Hembygdsvapen är vapen som egentligen saknar ägare men som ändå representerar ett geografiskt område. Mest kända är våra landskapsvapen men även många härader, socknar och andra områden har vapensköldar.

På senare år har Svenska Heraldiska Föreningen (SHF) genom Sockenheraldiska institutet (SHI) verkat för att fler socknar ska ta ett heraldiskt vapen. Socknen som sådan tar förstås inget vapen, utan det görs av hembygds- eller bygdegårdsföreningen.

Hembygdsvapen och påstridiga heraldiker är inget nytt. KOmmunalheraldiska institutet (vars namn har inspirerat Sockenheraldiska) verkade strax efter andra världskriget i samma anda. Privta initiativ har tagits av bland andra Per Andersson i Östergötland och Carl-Axel Rydholm i Skaraborg.

När SHF började sitt engagemang var, förutom jag, Alexander Ulltjärn den som var mest drivande. Senare kom Stefan Rundström in och det är också han som idag är den som leder verksamheten.

Sex vapen från SHI har registrerats i Svenskt vapenregister och ytterligare några vapen har blivit till.

Idag för 23 år sedan

Det har idag gått 23 år sedan jag och Stefan Bede valdes in i Svenska Heraldiska Föreningens styrelsen. 

Och eftersom vi båda omvaldes på det senaste årsmötet går vi nu in på vårt 24 tjänsteår, vilket tar oss upp på en delad andraplats i föreningens historia. Vi passerade precis Carl Axel Rydholm och har nu endast Ingemar Apelstig framför oss i listan. Tre år till får vi hänga i för att gå förbi honom.

Omvald för 23 gången

Svenska Heraldiska Föreningens styrelsen 2016 // Society Board of Governors 2016
Svenska Heraldiska Föreningens styrelsen 2016 // Society Board of Governors 2016

Så inträder jag i mitt 24 år i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse. 

24 år, det är ganska länge i en heraldisk styrelse. Men ännu inte längst. Den ledarvästen bär Ingemar Apelstig i ytterligare två år. Dessutom delar jag 24 år med likaledes omvalde Stefan Bede och vi passerade nu äntligen Carl-Axel som ”endast” fick ihop 23 styrelseår.

Och trots att jag avsade mig omval som sekreterare för att endast vara redaktör står ja i särklass där med mina 20 år på den posten. Carl Axel Rydholm innehade rollen i 11 år, de övriga har varit Merenius, Widing, Torstensson och nu Nahas.

Ja, som ni förstår pratar jag om det årsmöte som hölls i Stockholm nu i helgen.  I det här inlägget berör jag endast det personliga. I kommande inlägg tar jag upp något av det som jag fick lära mig under dagarna två.

Grattis Svenska Heraldiska Föreningen

Grattis på 39-årsdagen.
10 september 1976 bildades Svenska Heraldiska Föreningen. Nästa år firar vi ordentligt.

Bild på SHFs styrelse 1976.
SHFs styrelse 1976. Från vänster till höger. Ingvar Torefalk kassör, Ebbe R:son Mark ordförande, Carl-Axel Rydholm sekreterare och Carl-Axel Flach.

Själv blev jag medlen 1987 och aktiv 1993. Ändå har jag bara träffat en av dessa fyra män – Carl-Axel Rydholm (Cary kallad, av alla som han träffade). Två av de andra hade tyvärr då gått bort och den fjärde var inte längre aktiv eller pigg nog att närvara på föreningens arrangemang.

Ändå var det dessa män som drog igång det som idag är Sveriges genom historien mest livfulla heraldiska sammanslutning. Idag med drygt 400 medlemmar och växande.  Det är bara att hoppas att det fortsätter på det viset.