Etikettarkiv: Carl Arvid Klingspor

En samling medeltida vapenrullor

Utdrag ur vapenboken Dering roll.

Dering, Gelre Bellenville och andra vapenrullor är välkända. Nu kan du enkelt hitta dem alla via en och samma webbsida.

Det är Yehudaheraldry som har samlat ihop de digitala versionerna som länkar. De flesta vapenrullorna är medeltida men här finns också en del andra. Som Klingspors Baltische wappenbuch med en stor del av den svenska baltiska adelns vapensköldar.

En del går att ladda ner, andra kan du bara läsa via nätet och ytterligare några är nutida sammanställningar som någon gjort  men oavsett vilket får du tillgång till ett material som var helt otänkbart att överblicka för bara tio år sedan.

Det är faktiskt något fantastiskt, att vilken ”nybörjare” som helst idag på en timme eller två kan läsa igenom fler orginalvapenrullor än de största experterna kunde ta till sig så sent som på sent 1900-tal. Vad betyder inte det för den heraldiska kunskapens explosion?

Länken igen

Om du missade länken här ovan så kommer den här igen:
http://www.yehudaheraldry.com/rolls/index.php/roll_c/rolls

Rutig eller oval och med rosett

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.Illustration: Davor Zovko.

Kvinnor har inte hjälm. Så enkelt är det om man läser den heraldiska litteraturen. Det slås fast redan av Carl Arvid Klingspor och fortsätter att vara ett bärande tema in på 1990-talet.

Skälet till att kvinnor inte har hjälm och därför inte heller hjälmprydnad är att deras sköldar inte passar för det. Kvinnor ska ju ha ovala eller rutformiga sköldar.

Men så har det inte alltid varit. Tvärtom säger Carl Uggla i sin bok ”Inledning till heraldiken” från 1747 att rutformiga fruntimmerssköldar är något som inte förekommer i Sverige men väl på kontinenten. Jag har valt ut tre citat som visar hur den ledande auktoriteten såg på dessa sköldar. Jens Christian Berlin visar i sin redigering inför nyutgåvan av Ugglas bok att Carl Uggla både var väl förtrogen med ledande kontinentala heraldikers verk och att han tillsammans med Johan Törner reste runt och studerade svenska heraldiska vapen i faktiskt bruk. (s 18f, utgåva 2011)

Ur Inledning til heraldiken

Tre sköldformar som dagens betraktare gärna ser som kvinnliga.

Den ovala skölden

  • . 4. Uti första rummet sätter jag den heltrunda,* (Fig. 1.) hwilken ofta nog brukas, så wäl i Sigiller, som i synnerhet på mynten, icke allenast de Swenske, utan ock Fransyske och andre Rikens.[1] Under denna kan ock den ovala** räknas: (Fig. 2.) hwilken merendels kallas Italiensk, emedan han der är i bruk och det, aldramäst af de andelige, til ihugkommelse utan twifwel af deras förfäder, de Romare, som dem fordom brukat i fält.[2]

Ovala sköldar har här inget med kvinnor att göra utan är en sköldform vilken som helst. Det här stöds även av samtida exlibris.

Den hjärtformade skölden

  • . 5. Sedan finnes ock hiertformige* Sköldar. (Fig. 3.) På gamle Påfwelige och Tyske mynt ser man dem;[3] såsom ock några andra gamla Familje-Wapn;[4][5] Stundom är krökningen in uti utelemnad, at han blifwit helt rund, eller ock är något annat krus der.[6]

 Jag tog med denna sköld för att den anger en form som en modern läsare direkt ser som kvinnlig. Håll gärna upp en spegel och fundera på vilka fördomar du har kring manligt och kvinnligt samt hur nya dessa är.

Den rutformiga/rombformade skölden

  • . 6. Rutformige* (Fig. 4.) brukas uti Frankrike och Italien af Fruentimber[7] mäst öfwer alt både gifte och ogifte.[8] När et Fruentimber sätter sitt Wapn bredewid sin Herres, ställes det i en sådan Sköld, hwilket i andra Riken ej efterlefwes.

Här nämner Carl Uggla att bruket med rutformiga sköldar för kvinnor bara är begränsat till två länder. Jag kan varken bekräfta eller vederlägga det men hur Ugglas kunskap än var om brittiska och spanska vanor är jag rätt säker på att han hade full koll på var ledande auktoriteter sa i Tyskland och Frankrike.

Noterna till Ugglas bok

[1] Det heter annars, Figura circularis est perfectissima, men i Heraldiken har det ej rum, ty den är mycket obequäm at uttrycka et wapn fulkomligen och ännu wärre uti en ihopfogad sköld. Derföre är det förnuftigast at aldeles lemna denna skapnaden så i Sigil som eljest. PERINGSCHÖLDska skölden är för ormens skuld rund, uti hwilken en runa-skrift står af innehåld: Merkit för JOHAN PERINGSCHIÖLD.

[2] Uti Grefweliga SPARRIska Wapnet är en dylik blå hiertesköld med en guld sparre uti, såsom Familje-Wapn. Äfwen uti CAMENSCHÖLDske.

[3] På Keiser CARL VI groschen af år 1733 står Österrikiske wapnet uppå Örnens bröst i en Hiertformig sköld. På alla Hildesheimiske mynt finnes des Wapn i en Hiertformig sköld: äfwen på de små Pfaltsiske merendels, dock är han stundom krusad.

[4]

[5] Ogifte Fruentimber kunna sig en dylik utwälja. Eljest är den ännu swårare än den förra, at få et wapn rent uttryckt i.

[6] Prof af bägge desse äro på Keiser LEOPOLDI Groschen, den förra af år 1697, den senare af 1669. Dock finnas de ännu på flere af de Tyske mynten jag äger.

[7] Denna tycka Fruentimber sig snarare böra bruka, än en Krigs sköld: som Karlar tilkommer; efter han liknar en Nåldyna, har ock samma namn på Italienska, guanciale.

[8] På gamla mynt träffas han dock stundom, så wäl Tyska som Spanska, såsom FERDINANDI Catholici. Nu förtiden, föra Hertigarne af Massa och Furstarna af Carrara det Mediceiska stamwapnet i en dylik rutformig sköld på sitt Hufwud-Wapn. Påfwens INNOCENTII VIII Son FRANCISCUS CIBO hade LAURENTII de MEDICIS dotter MAGDALENA til gemål, och kan hända det är ordsaken, hwarföre de föra detta Wapn sådant.

Ur Handbok i praktisk vapenkonst

I Carl Arvid Klingspors ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) sägs det om kvinnliga sköldar att: ”Förr brukade fruntimmer rutformiga sköldar utan hjelm. Dessa äro dock endast användbara, om vapenbilden har en sådan form, att den får plats i denna sköldform.” [s 16]

En ogift kvinna och en änka använder en rutformig sköld, medan den gifta kan välja mellan en rutformig och en oval, varvid är att märka, att hon liksom änka klyver skölden och sätter mannens vapen i den högra hälften och faderns vapen i den vänstra. Har maken intet vapen, låter kvinnan faderns stamvapen fylla ut hela skölden.” [s 12].

Båda dessa citat är intressanta eftersom de visar att Klingspor knappast visar sig förtrogen med Ugglas verk eller med äldre praktisk vapenkonst i Sverige. Han verkar hämta sina uppgifter direkt från utländska källor. Det bruk han anger är inte heller speciellt vanligt, som jag kan se det, även om det förekommer.

När 1900-talet kommer

Man skulle kunna tro att 1900-talet med myndiga kvinnor och kvinnlig rösträtt gav kvinnor större

Arvid Berghman går på djupet med den kvinnliga skölden i ”Exlibris” från 1951.

En kvinna insätter alltså i en dylik rutformig sköld faderns sköldemärke” (s 128).

Som gift använder kvinnan fortfarande en rutformig sköld, men kan enligt mångas åsikt även begagna en oval, och även andra sköldformer förekomma” (s 128).

Berghman skiftar här ståndpunkt en aning men det kan lika gärna vara ett uttryck av oklar redigering av texten. Väl att märka så anger han att kvinnan för sin faders märke men han menar inte att söner för sin faders märke utan de för självklart sin egen sköld. På det lilla order ”faderns” så gör Berghman här en kvinna till ett bihang till mannen. Tidstypiskt så jag klandrar inte honom men den som idag refererar till Berghman bör inte förbi gå dessa och andra subtila markeringar med tystnad. Speciellt med tanke på att Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor i ”Svensk heraldik” från 1874 tar upp Ramfrid Israelsdotters (Tre Änder) gravmonument där ”… hennes mans vapen på högra och hennes eget på vänstra sidan ….” (sid 18)

Är hon [ogift] berättigad till en krona, kröner hon därmed skölden, i annat fall kan hon, om hon så önskar, efter engelskt mönster smycka dess översta spets med en blå bandrosett”. (s 128).
Här, och först här,  införs den blåa bandrosetten i svensk teoretisk heraldik och den förekommer därefter i varje svensk handbok om heraldik.

En modern efterföljare

Magnus Bäckmark tar i ”Kort handledning till vapenbäraren” från 1999 upp den kvinnliga vapenframställningen på ett sätt som är inspirerat av Arvid Berghman men om möjligt ännu mer strängt.

Nu ska det i rättvisans namn sägas att Magnus bok från 1999 var hans första teoretiska verk och att han sedan dess med allt större kunskaper i ämnet blivit mer självständig och utvecklas sina tankar om vapenrätt betydligt. Att jag ändå har med honom beror på att hans text visar vilka slutsatser en person som under 1900-talet försöker sätta sig in i kvinnligt vapenbruk ofrånkomligen når fram till. Magnus var långt ifrån ensam att tycka så här under 1900-talets andra hälft, det var snarare regel än undantag. Skillnaden var att han vågade sätta sina kunskaper på pränt för att sprida kunskapen vidare.

En gift kvinna använder en oval sköld som hon klyver mellan sin (senaste) makes och sitt eget vapen. Eventuellt kan en rutformig även komma till pass, vilken sköldform hon emellertid gott kan spara tills hon blir änka, för den rutformiga skölden är den enda som änkor använder.” [s 10]

Det här är en finess med sköldarna som författaren skapat helt på egen hand, för den förekommer inte i någon svensk skrift före denna. Hela citat visar på en syn på heraldiken som är helt främmande för andra samtida heraldiker vilket inte minst visas av de nytagna kvinnliga vapen som under 2000-talet presenterats i SVR och Vapenbilden. Men så är ju en gift kvinna inte en självständig individ, ty ”En kvinna följer sin makes värdighet, om hon gifter sig.” (s 12)

En frånskild kvinna betraktas, heraldiskt sett, som ogift. Om hon behåller sin före detta makes efternamn efter skilsmässan kan hon emellertid eventuellt tänkas att fortsätta föra en kluven sköld, likt en änka, till dess hon ingår ett nytt giftermål.” (s 10)

Samtliga författare väljer att sätta mannen först när de skriver att en kvinna ska klyva sin sköld och ha sitt vapen till sinister och sin makes vapen till dexter. Ingen använder dessa annars så vanliga heraldiska begrepp.

Litteratur

  • Carl Arvid Klingspor         Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
  • Arvid Berghman                 Exlibris (1951)
  • Magnus Bäckmark             Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, 1999)

 

Vad är en Riksheraldiker?

Riksheraldikerämbetet var en svensk statlig myndighet som utvecklades under 1700-talet, fick sin första formliga instruktion i början av 1800-talet och lades ner 1953. Chefen för myndigheten hade titeln riksheraldiker (äldre form: riksheraldicus[1][2]). Från 1953 togs uppgifterna över av Riksarkivet och tjänsten bytte namn till statsheraldiker.

Riksheraldikern ska inte förväxlas med rikshärolden, den heraldiskt ansvarige ämbetsmannen inom Serafimerorden.

Historien bakom riksheraldikern

Jag har i Medeltidens härold (2008) skrivit om häroldsämbetet under medeltiden och visat att det fanns en centraliserad häroldsinstitution underordnad unionskungarna. Denna verkar inte alls ha fungerat i den mindre utvecklade svenska förvaltningen, men den fanns både i Danmark och Norge.
Det är emellertid oklart i vilken utsträckning denna ägnade sig åt heraldik. Bevisligen var de en form av budbärare men ingen av de c:a 10 kända härolderna kan kopplas till någon heraldisk aktivitet. En härold verkar dock ha besökt en tornering i Brugge på 1360-talet. Uppkomsten av sköldebrev under Erik av Pommerns tid kan kanske kopplas till härolder men inget är klart.

Riddarhuset en brytpunkt

Det dröjer in på 1600-talet innan den svenska staten på allvar börjar engagera sig i heraldiken och det sker när Riddarhuset instiftas. I den instruktion som Gustaf II Adolfs utfärdar fastslås det att adlande bara kan göras av kungen och att kansliet skulle utfärda sköldebreven. Det var också nu som vapnen standardiserades genom att man fastslog vilka rangkronor som skulle finnas.

Riddarhusets instiftande och dess instruktioner innebar slutet för den fria adliga heraldiken. Från och med 1620-talet var det stopp för adelsmäns möjlighet att förändra sina egna vapen. Allt skulle styras av staten trots att denna saknades formell kompetens inom området (för att använda ett känslomässigt språkbruk som annars mest används om dagens samhälle).

Det kungliga kansliet saknade emellertid konstnärlig kompetens så när Antikvitetskollegiet inrättades skapades ett samarbete mellan dessa två myndigheter. Den förste som regelbundet anlitades som heraldisk konstnär (motsvarigheten till dagens Henrik Dahlström) var Elias Brenner. Han efterträddes av Nils Tungelfelt och därefter kom Carl Ludvig von Schantz. Även om dessa hade kunskap om heraldik ska de ses som heraldiska konstnärer snarare än heraldiker eftersom vi inte vet något om deras uppgift att komponera vapen eller avgöra val av rangtecken.

Vår förste riksheraldiker

Det är med Conrad Ludvig Transchiöld, som efterträdde von Schantz vid dennes bortgång 1734, som riksheraldikerämbetet inrättas. Han och hans efterträdare, till exempel  Anders Schönberg och Jonas Carl Linnerhielm, skapade ett heraldiskt ämbete som gick djupare än man tidigare hade gjort. det är nu det skapas riktiga vapenböcker och det är nu – under Linnerhielm – som den första formliga instruktionen för ämbetet upprättades. Den fastslogs 1813 och gällde mer eller mindre fram till 1953.

Adeln och heraldiken skiljs åt

1800-talet innebär ett stadigt minskade adlade, till stor del på grund av den liberala borgerlighetens ovilja mot densamma, och när  ståndsriksdagen avskaffas 1865 upphörde adlandet nästan helt. Det innebar att riksheraldikerns arbete med adelvapen också försvinner och man ser det i August Wilhelm Stiernstedt och Carl Arvid Klingspors författarskap. Deras intresse för den personliga heraldiken är llåg. I stället fokuserar de på den offentliga heraldiken och gör ett stort arbete med att skapa ett nytt tänkande kring denna.

Det är Stiernstedt med vänner som ligger bakom instruktionen från 1885 där det fastslås att inget vapen fick sättas upp på offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan att riksheraldikern först hade hörts i ärendet.
Det gäller för en statlig ämbetsman att kunna motivera sin egen existens.
Än idag vilar denna instruktion tung över den heraldiska debatten, även om den inte har formell giltighet längre.

1900-talets nya tid

En flagglag från 1906 och ett försök att bredda verksamheten till att äen omfatta privata icke-adliga vapen under 1930-talet hjälpte inte. Riksheraldikerämbetet i sin gamla form hade spelat ut sin roll och 1953 upphörde verksamheten. I stället skapades statsheraldikern som en del av riksarkivet med ansvar endast för den offentliga heraldiken.

Riksheraldiker 1734 – 1953

1734 – 1765† Conrad Ludvig Transchiöld
1768 – 1772† Daniel Tilas
1773 – 1809† Anders Schönberg
1809 – 1829† Jonas Carl Linnerhielm
1829 – 1855† Niklas Joakim af Wetterstedt
1855 – 1880† August Wilhelm Stiernstedt
1880 – 1903† Carl Arvid Klingspor
1903 – 1931† Adam Lewenhaupt
1931 – 1953  Harald Fleetwood