Etikettarkiv: borgerliga vapen

Sveriges första ofrälse vapensköld

 

Vapensköldar och sigill är inte bara för adeln. Redan kring 1300 hade borgerskapet hakat på trenden. 

Det är lätt att tro att endast frälsemännen hade vapen för det är dem vi ser i våra kyrkor och i våra historieböcker, även de heraldiska. Men självklart fanns det även andra som använde heraldiska emblem och liknande tecken.

Första sigillet och första vapnet

1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen. Skulle var verksam i Stockholm men lite är känt om hans övriga nyttjande av märken.

Det tar ytterligare tjugo år innan det första borgerliga vapnet är känt. Det återfinns i stockholmsborgaren Henrik Sunnedach sigill år 1320. Sigillet visar både en vapenbild i en sköld och där ovan ett bomärke.

Det är inte vanligt med borgerliga vapen i svensk-finsk medeltid, men de finns. Hur vanliga de var i verkliga livet vet vi inte för mörkertalet är stort. Och här kan vi verkligen tala om mörkertal för ytterst få handelsbrev och andra dokument har överlevt till vår tid. Det vi kan tro är att borgerliga vapen under 1300-talet främst har använts av borgare med ursprung i norra Tyskland eller med nära relationer dit.

På 1400-talet blir borgerliga sigill bland svenska präster vanligare men någon anstormning är det inte frågan om – den kommer först under 1600-talet.

 

Gammal vapensköld, har jag rätt till den?

Jourhavande heraldiker

En vanlig fråga är:
Jag har en gammal vapensköld, har jag rätt till den?

Svaret är inte givet och beror också på vem du frågar.

Släktforskarens fynd

Den som släktforskar kommer förr eller senare att stöta på någon anfader (eller ibland anmoder) som har en vapensköld. Då är det lätt att börja fundera på om man får använda den skölden.

Här vill jag mana till besinning. Ta inte första bästa vapen. Gör hellre ett nytt. Här är ett tips på hur du kan resonera när du skapar ett nytt släktvapen utifrån ett eller flera gamla.

Arv av adliga vapen

Adliga vapen är vapen som givits av en myndighet (monarken, staten) till en privatperson.

Ett adligt släktvapen från 1626 till nutid har endast ärvts av makens barn. Det betyder att döttrar fört faderns vapen men att de inte fört skölden vidare till sina barn. Barn födda utom äktenskapen har inte heller fört faderns vapen.

Idag kan man inte vara så bestämd, och det av flera skäl:

1) Adeln är inte längre ett stånd och ska därför inte särbehandlas.
2) Riddarhuset är inte längre en statlig angelägenhet utan en ideell förening som andra ideella föreningar. Dess regler är därför inte juridisk bindande på något sätt.
3) Viktigast. vi har ett jämställt samhälle där vi inte längre gör skillnad på pojkar och flickor respektive barn födda inom eller utom äktenskapet.

Så om du är barn eller barnbarn till en adelsman har jag svårt att se att du inte med gott samvete ska kunna ta upp det vapnet. Men om du stöter på en adelsanfader längre tillbaka i historien är det inte lämpligt att du använder det vapnet. lite respekt för historien måste man ha.

Men en regel gäller. Använd ALDRIG adliga rangtecken om du inte är adelsman. Dessa symboler har inget med vapnet att göra utan är tillägg som visar på rang som givits en person av monarken (dvs staten) enligt vissa bestämmelser, i regel att de är personliga (mycket ovanligt i Norden) eller att de går i arv på manslinjen.

Borgerliga vapen

Med borgerliga vapen avses alla vapen som förts av personer som inte varit adliga. Dessa vapen är självtagna och staten har aldrig varit inblandad i bruket av dem.

Det betyder att man förr inte var helt överens om hur vapnet skulle ärvas. Om adliga vapen från 1626 och framåt var statiska så var de borgerliga minst sagt dynamiska. Fäder och söner hade sällan samma vapen, även om centrala motiv ofta återkom. Svärsöner tenderade ofta ta över motiven om de också övertog arvet eller motsvarande. Vapenskölden ska då mer ses som en bild för hushållet än för familjen.

Men viktigast är att vapensköldarna var personliga. Man bör därför inte ta upp en anfaders vapen och påstå att det är ett släktvapen, för det är anakronistiskt.
Däremot kan man med fördel ta upp element i vapensigillet och skapa ett närstående nytt vapen.

Många vapensköldar är dessutom snarare statusbilder än  verkliga vapen, vilket märks när man ser hur många präster som har en kalk i sin vapensköld under 1600-talet.

Mitt svar är inte självklart  sant

Andra argumenterar på annat sätt och jag säger inte att de har fel, eller att de har rätt. Vi har helt enkelt valt att dra strecket på olika platser i historien.

Lita inte alltid på uppslagsverk

Uppslagsverk är bra, men ibland kan de leda lite fel. Som i fallet med de borgerliga vapnen.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om borgerliga vapen. Texten är skriven av förre statsheraldikern Jan von Konow.

”Borgerligt vapen kallas i heraldiken en ofrälse persons vapensköld med eventuella tillbehör. Det äldsta bevarade svenska borgerliga vapnet finns i ett sigill från 1320. Efter adligt mönster hade då även ofrälse personer börjat använda sigill för att t.ex. bestyrka handlingar; i sigillen sattes ofta vapen, likaså med adeln som förebild. Skillnaden var att det borgerliga vapnet inte grundades på ett utfärdat sköldebrev eller annan legaliserad handling. Någon form av registrering förekom därför inte heller.”

Den här texten är intressant eftersom han använder begreppet ”adel”, som är anakronistiskt (det hör 1500-talet till, och dessutom med annan innebörd än frälse), han nämner ”sköldebrev” som om det var något som förekom under 1300-talet (de kom kring 1420 genom Erik av Pommerns försorg och han nämner ”registrering” som inte finns förrän Riddarhusets instiftande 1626.

Sammantaget ger von Konows text intrycket av att frälset var en homogen grupp vars heraldiska bruk styrdes och stöddes av staten redan omkring 1300, medan det borgerliga vapenbruket visserligen tolererades men utan uppmuntran. Därmed blir slutsatsen att det borgerliga vapnet har ett lägre värde än det adliga, och det en en värdering som inte hör hemma i ett uppslagsverk.

von konow fortsätter:

”Med tiden fick bruket av borgerliga vapen allt större spridning. För att hindra missbruk utfärdades 1762 en förordning som förbjöd ofrälse att till sitt vapen foga rangkrona eller öppen hjälm, dvs. hjälm med öppet visir (jämför adelsvapen). Framför allt i Schweiz och Tyskland (före 1918) förekom borgerliga vapenförläningar i officiell form. Så har dock aldrig varit fallet i Sverige, och med ovannämnda inskränkningar finns i dag inget hinder för den som så önskar att lägga sig till med ett borgerligt vapen.”

Här skriver han att det var ”spridningen” av borgerliga vapen som drev fram förordningen av 1762. Vid den här tiden hade bruket av borgerliga vapen nästan upphört, och även om adeln var monogram populärare/modernare än vapensköldar.

Förordningen riktar sig inte heller mot borgerliga vapen i gemen utan mot personer som genom hävdandet av adelskap söker plats i Riddarhuset och dess politiska institutioner.

Det finns skäl att vara skeptisk emot vad som skrivs även i uppslagsverk.