Etikettarkiv: Bjälbo-ätten

Tankar om hertigar och jarlar

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Är jarl och hertig samma sak? Och i så fall, är hertigtiteln då en kunglig titel eller den främsta bland de adliga?
Två frågor som diskuteras om och om igen så här kommer mina tankar kring frågan.  

Först det självklara. På medeltidslatin översattes både hertig och jarl med ”duc”. Det betyder INTE att vi kan översätta tillbaka från latin och tro att dåtidens svenskar ansåg att det var samma sak. Man kan jämföra med riddare och miles. I svensk text finns riddare inte förrän efter 1280 (med undantag för de fåtal som mottagit riddarslaget utomlands). Samma personer som saknar titeln på svenska nämns däremot som miles i latinska texter. Exempelvis stormännen Lars och Sigtrygg Bengtsson i det brev från 1219 där det äldsta svenska vapnet finns med.

Jarlar från 1100-talet

Jarlar är kända från vikingatid och har lite varierad innebörd. Han var alltid en kungens styresman och flera sådana jarlar är kända från sagorna, däremot ingen från ett officiellt dokument. Därför koncentrerar jag mig här på jarlar från mitten av 1100-talet.

Från 1100-talets mitt tycks det vara så att jarl var en titel som bör översättas till nutid med överbefälhavare. Jarlen var också en person utanför kungahuset, och det fanns säkert skäl till det.

Jarlen var inte heller den ende viktiga personen i kungens närhet. Även stallaren, som Brynulf Mus, var en viktig person. Det märks inte minst därför att Brynulf var en av fem i det råd som under 1220-talet styrde Sverige medan kung Eriks Eriksson var omyndig.

Titeln och begreppet hertig förekommer först 1280 i Sverige. I Danmark börjar den användas redan under 1100-talet men det gäller då personer som är hertigar över Sønderjylland. Knut lavars var både Sønderjyllands siste jarl och förste hertig. Så där ersatte verkligen titeln hertig titeln jarl.
Norge hade även titeln Baron under 1200-talet, så man ska inte ta uppgifter från ett land för att beskriva hur det är i grannlandet. Inte ens under medeltiden.

 

Sveriges jarlar

Sveriges först kända jarl är Guttorm som verkade under Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Möjligen var Karl Sunesson jarl (Algotssönernas ätt?) under 1130-talet (kung Sverker d.ä) och om det stämmer bör andra personer också ha varit jarlar även om vi inte känner till deras namn. Även under 1200-talet räder det källbrist och det finns perioder så vi inte känner till någon jarl till namn. De vi känner till är förutom Guttorm även Birger Brosa (Bjälbo-ätt), Jon (okänd ätt), bröderna Knut och Folke Birgersson, Karl Döve, Ulf Fast och Birger jarl (alla Bjälbo-ätt)

Siste jarlen i Sverige är alltså Birger som dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (med Nyköpings gästabud som naturligt avslut). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson (jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll). Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson (hertig över Finland 1353 till 1356/60).  Därefter kommer ingen alls förrän kungasonen Johan 1557 blir hertig över Finland.

Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.

Undantaget Halland

Ett litet undantag är Knut Porse av Halland som var gift med hertig Eriks änka Ingeborg, som själv efter makens död erkändes som hertiginna och förvaltare över makens län. Genom äktenskapet kom Knut att bli hertig och han är därför den ende man fram till prins Daniel som gift sig till sin hertigtitel.  Deras två söner blev även de hertigar utan att vara medlemmar av kungahuset, om än halvbröder till kungen.

Politiskt är det intressant med Halland, för hertigdömen givna av danske kungen var områden som låg perifert till och endast på pappret låg under kungens kontroll (ex Halland, Estland, Schleswig) men i fallet Porse hänger hertigdömet ihop med den politiska situation som uppstod när hertig Erik dog, kung birger fördrevs och unge Erik blev kung av Sverige och Norge (3 år gammal) samtidigt som han mor Ingeborg var svensk OCH norsk ”statsminister” (dvs ledare av förmyndarrådet) och ÖB samt omgift med Knut. Är Knut då en dansk hertig eller svensk?

Jag skulle därför vilja säga det senare även om den svaga danska kungamakten gör att det de facto inte går att avgör vilket, även om dokumenten känns tydliga.

Det kvinnliga problemet

Ett problem med forskningen kring detta ämne är att den haft stora problem med kvinnor som inte passar in i mallen – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var Sveriges chef (precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa). Därför har forskningen desperat försökt hitta passande män som kan sägas ha makten. Så blir alla dessa kvinnor snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dock tvärtom – den mäktigaste i landet.

Det är det jag menar med att Knut bör betraktas som svensk hertig, även om han formellt var utsedd av en dansk kung. Politiken var helt enkelt mycket krångligare än vi vill tro :-).

Knut Erikssons mynt vänder på allt

 

Mynt med sköld från präglat av kung Knut Eriksson
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson

Ett sällsynt mynt från kung Knut Erikssons tid (1165/74-96) vänder nu upp och ner på svensk heraldik.

Det är ett mynt som bara finns bevarat i några få exemplar och därför sällan förekommer i litteraturen.  För en heraldiker och i sitt sammanhang borde det ändå vara att välkänt mynt, men eftersom det inte är det får jag ta upp det här på bloggen.

Kung Knut bygger bilden av sitt rike

Bilden på myntet har jag fått från Monica Golabiewski Lannby som just nu arbetar med en skrift om Knut Erikssons mynt. Hon skriver att det här myntet är ytterst sällsynt men ändå bör det kunna dateras till omkring 1180.

Det som är intressant är att kungen är krönt, har ett svärd och en tidstypisk sköld som är delan med fyra bjälkar. Knut Eriksson var den första moderna myntherren i Sverige i större skala (det myntades även på 1000-talet, men sedan gjordes ett uppehåll på mer än 100 år) och hans mynt har därför utländska förebilder eftersom hans myntslagare troligen kom utifrån.

Kung Knut "Långe" Holmgerssons mynt från omkring 1230
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230

Ovan ställde jag frågan om det var myntslagaren som kom på motivet på skölden eller om det fanns en förlaga. Jag är tveksam till om en enskild myntare kunde bestämma motivet. Det är något som myntherren bestämmer  och ser vi till de andra motiven på Knuts mynt så är det mycket genomtänkta symboler för en kung: krona, svärd, stav och kyrkobyggnad. Jag tror därför att man ska se alla mynt som en helhet och en del av byggandet av riket Sverige. Kung Knut som var också en av de första att kalla sig Svears och Götars kung. Först var Karl Sverkersson som skrev sig 1164-1167 som ”K. rex sweonum rex atque gothorum”:

Samme Knut Eriksson var också samtidigt engagerad i att bygga en helgonkult kring sin far Erik ”den helige” Jedvardsson, kung c:a 1155-60 så vi kan anta att han begrep sig på det här med varumärkesbyggande a la 1100-tal. Därför tror jag att sköldens motiv inte är en slump, men om det bygger på en verklig fana är mer tveksamt. Och en verklig sköld kan det absolut inte vara, därtill är 1180 alldeles för tidigt.

Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson. Mycket dålig version

Förde Knut Knuts arv vidare

Från 1180 till 1230 är det femtio år. Det är en lång tid och man bör därför vara försiktig med att dra samband mellan två företeelser på var sin sida av tidslinjen. Men i det här fallet är sambandet så intressant att det åtminstone ska ligga till grund för en hypotes om Erikska ättens vapen.

Som kung lät Knut ”långe” Holmgersson prägla mynt som visar en sköld – den första på mynt – med tre bjälkar. Exakt samma vapensköld finns med på gravtäcket över hans son Holmger Knutsson. Visserligen är det täcket från 1400-talet men det har helt uppenbart använt sig av äldre förlagor. Holmgers mynt kan vara en, men det kan finnas fler, som andra gravtäcken och bonader eller något målat som inte längre finns kvar. Till det kommer Birger jarls sköld med ett lejon (samma som sin bror) över tre balkar som mycket väl kan vara en hänvisning till det baner som den Erikska ätten förde.

Att ha ett motiv på baneret och ett annat på vapenskölden är inte så konstigt, trots allt gör vi likadant idag med en flagga och ett riksvapen.

Vad som däremot är möjligt och till och med sannolikt är att Knut Holmgersson, sonson till Knut Erikssons bror Filip var väl medveten om sin farbrors symbolvärld och mynt. Därför är steget inte långt för honom att ta upp motivet i denna sköld just i en tid då heraldiken slår igenom i Sverige. På så sätt är han inte bara tidig, han visar på ett heraldiskt arv som vida överstiger alla andra och det visar i sin tur på hans förnäma anor. Av den anledningen tror jag att vi bör fundera på den här skölden som en föregångare till de vapen som uppträder en generation efter kung Knut Erikssons död. Men mer transnationell forskning återstår kring baner och lansfanor under 1100-talet.

För dig som inte är helt insatt i den Erikska ättens genealogi så var Holmger Knutssons farfar Filip med största sannolikhet bror till Knut Eriksson. Det betyder också att han var nummer två i tronföljden och ättens vuxne huvudman under 1220/30-talet. 
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt

Just detta mynt är inte lätt att hitta Kungliga myntkabinettets hemsida där de presenterar Knut Erikssons penningar. Dess registernummer är LL IA 8 (ref. Lagerqvist 1970) .
Ingen kritik mot kabinettet för den sakens skull, bara en påminnelse till oss andra att arkiven rymmer mer än som hittills finns att se på internet.

Knuts Långes baner, en tolkning.

Nästa steg i denna historia är Monica Golabiewski Lannbys artikel som jag både hoppas och tror ger oss en fördjupad bild av denna nästintill outforskade tid.

Birger Brosas vapensköld

Birger brosås sigill
Birger Brosas sigill

 

Hade Birger Brosa Sveriges första heraldiska vapen?

Det finns en bild av Jarlen Birger Brosa (död 1202) sigill där en sköld som antyder en lilja finns med. Men om det är det första heraldiska vapnet är osäkert. Det är till och med osäkert om det är en lilja. Det kan vara ett streck.

Med tanke på att han avled 1202, att hans bröder, barn och syskonbarn konsekvent använder andra vapen samt att ingen svensk, norrman eller dansk (förutom danske kungen) inom 25år kommer att ha ett vapen och att i princip inte någon utanför området sydöstra England, Normandie och västra Brabant hade vapensköldar vid den här tiden bör man vara mer skeptisk är svenska heraldiker normalt är.

Faktum är att det bland tyska furstar kring 1190 endast förekom heraldiska vapen bland dem som bodde väster om Rhen medan de som bodde öster därom inte hade heraldiska sigill. Att den danske kungen hade ett vapen beror såklart på att han, som ende nordbo, kan anses tillhöra den tysk-romerske kejsarens hovsfär.

Heraldiska vapen vid den här tiden var dessutom kopplade till militär suveränitet. En sån riddare som William Marshal hade själv inget heraldiskt vapen förrän han blev earl av Pembroke. Då hade han ändå redan dubbat två engelska kungar till riddare.

Men det kan ju vara så att det är en korrekt vapensköld. Det kan ju vara så att vår tolkning av bilden är rätt och inte bara ett önsketänkande.

Unik sigillstamp åter i Sverige

Favorit från förr
ur Vapenbilden nr 54:2002

Det svenska korståget till det kristna Baltikum år 1220 slutade i katastrof. Större delen av hären gick under, och bland de döda fanns jarl Karl ”Döve” Bengtsson som var korstågets ledare. Nu har hans sigillstamp återkommit till Sverige.

I 800 år har Karl Döves sigillstamp varit försvunnen, men nu är den åter i Sverige. Varför just denna har överlevt är inte säkert. Vanligen förstördes en stamp när ägaren dog, men här kan det vara så att Karl Döve tappat sin klenod, kanske i en strid.

Lättad museichef

– Det är med stor lättnad jag kan konstatera att en av Sveriges nationalklenoder, Karl Döves sigillstamp, nu tryggas och blir tillgänglig för både allmänhet och forskare, säger museichef Kristian Berg vid Statens historiska museum.

Inköpet harvar möjligt tack vare donationer från många privatpersoner, där Jan Guillou ska framhävas. Det är också tack vare hans böcker om Arn och Birger jarl som Karl Döve åter blivit bekant för en bredare allmänhet.

Unikt föremål

– Kulturhistoriskt är Karl Döves stamp ett mycket märkligt föremål, säger Göran Tegnér, 1.e antikvarie vid Historiska museet. Den är Sveriges äldsta bevarade sigillstamp, tillverkad i slutet av 1100-talet, och dessutom den enda bevarade medeltida stamp som tillhört en svensk, furstlig person. Att ett föremål som tillhört en känd person som levde för 800 år sedan finns bevarat är synnerligen ovanligt. Här kommer vi verkligen historien inpå livet.

Sigillstampen är gjord i slutet av 1100-talet och den tillkom sannolikt samtidigt med stampen för Karl Döves bror, Birger Brosa som då var Sveriges jarl. De båda sigillen är mycket lika varandra, men inte identiska. En skillnad är att den lilja som antyds på Birger Brosas sigillavtryck helt saknas på Karl Döves sigill. Det kan tyda på att Birgers sigill har en skada. Men det kan lika gärna vara så att Birger såsom jarl förde en symbol (liljan) för sin värdighet. Säkert är dock att något folkungavapen med lejon inte användes vid denna tid.

 

Krönt eller inte krönt

Arms of Carl von Linné, or Linnaeus, with the egg in the center of the shield
Arms of Carl von Linné, or Linnaeus, with the egg in the center of the shield

Får man kröna ett djur när det är i en sköld?

Krönta djur har bivit vanligare i släktheraldiken de senaste tjugo åren. Eller så är det bara så att jag nu är med och skapar/granskar nya vapen medan jag endast kan se slutresultatet för de äldre.

Oavsett vilket är det många som gärna vill placera en krona ovanpå lejonets, örnens, gruppens, björnens eller något annat djurs huvud.

Om detta tycker jag inte. Även om det inte är förbjudet bör det undvikas och jag ska här förklara varför.

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.

Kungarnas kronor

1200-talet. Den erikska ätten är kungar av Sverige. Erik Knutsson  gör sig ett runt sigill med två motvända krönta lejon.  Det är vad vi vet inget heraldiskt vapen, men det är svårt att avgöra i denna protoheraldiska tid. Hans son kg Erik väljer att placera tre krönta leoparder i sin sköld (tror vi) och dessa krönta leoparder övertas sedan av hans arvtagare och systerson Valdemar (Birgersson, Bjälboätten). När Valdemar störtas av sin bror Magnus och tvingas lämna över kungamakten låter han även ta av leoparderna deras kronor (och samtidigt gör Magnus ett sigill med Bjälbo-ättens vapen omgärdat av tre kronor, som av en slump). Valdemars ättlingar fortsätter föra de tre leoparderna men utan kronor.  Av detta kan vi endast dra slutsatsen att kronorna representerar kunglig myndighet.

Städernas kronor

Städer får under medeltiden kronor (Stockholm) eller krönta djur (Malmö) eller krönta bokstäver (Bogesund, nu Ulricehamn) . Några vapen med krona för verksamheter utanför kungamaktens direkta kontroll känner jag inte till.

Undvik därför kronor

Även om medeltiden ligger långt bort tycker jag att dess symbolik i just de är fallet fortfarande är så levande att man ska (inte bara bör) undvika kronor på djur, fåglar och fabelväsen.

Jag har större acceptans för fristående kronor än för krönta levande varelser. Som Carl von Linné gjorde i sitt vapen.

Kungavalet 1250 – en kortis

Kungabaner för Erikska ätten, version 3
Kungabaner för Erikska ätten, version 3

Dick Harrisson, igen. Han är en engagerad professor med stor kunskap om medeltida samhället. Mycket stor till och med. Men ibland är han ute och cyklar. Det sker när han tar in moderna konstitutionella tankar i medeltiden.

Nu senast gällde det kungavalet 1250, som slutade med att Valdemar Birgersson valdes till kung, blott sex år gammal. Harrisson, som tar upp frågan i ett inlägg om Joar Blå. Han skriver:
”Den ger snarast intryck av att vara en efterhandskonstruktion för att förklara varför Birger [jarl] inte blev kung själv. Den troligaste förklaringen – att han medvetet lät upphöja sonen Valdemar för att säkra tronföljden och hålla alla viktiga ämbeten inom familjen – är lite väl realpolitisk och föga riddarromantisk, varför den hade svårt att göra sig hörd i den tendentiösa Erikskrönikan.”

Se 1250 med 1250 år ögon

Men om vi ser det med dåtidens ögon så ser det lite annorlunda ut. Birger jarl var en mäktig jarl. Han tillhörde en av de främsta familjerna i riket och hade genom sitt äktenskap med kung Eriks syster Ingeborg blivit utsedd till jarl. Det finns åtminstone inget annat i Birgers karriär före hans utnämnande som antyder att han var så betydelsefull att han var självskriven.
Att hans halvbror Eskil var lagman i Västergötland 20 år tidigare kan knappast ha imponerat så väldeliga på samtiden, speciellt med tanke på att hans inträde där var högst tillfällig i frånvaron av lämplig man ur Algotssönernas släkt. Att han ens blev påkommen som kandidat beror nog på hans äktenskap med Kristina Nilsdotter Blake, barnbarn till Erik den helige.

Ännu på 1200-talet hade kvinnorna en viktig position i samhällslivet och när det kommer till arv var Sverige VÄLDIGT LÅNGT från skottarnas klantänkande. Det betyder att man inte räknade släkt utifrån en stamfader långt bort i historien utan på både fars- och morssidan. Båda arven var lika viktiga, i teorin, och det är därför vi ser så många stormän med matrynimikon såsom Kristinesson.

Kung kan endast kungaättling bli

För att bli kung måste man ha kungligt blod. Det var inte givet vem som skulle efterträda den nyss avlidne kungen (vårt arvkungadöme genomdrevs först av Gustav Vasa på 1540-talet) . Du kunde därför vara en aldrig så framstående fältherre och aldrig så rik – men kung blev du inte så länge det fanns minsta lilla kungligt blod i det mest sköra spädbarn.

Vid kungavalet 1250, då Birger jarl enligt ovannämnde historiker ville ha makten som kung men av taktiska skäl ändå lät placera kungakronan på sin sons huvud fanns enligt norska Håkonsagan andra kandidater.

Dick Harrisson skriver: ”Den norska Håkonsagan, nedtecknad på 1260-talet, skildrar kungavalet år 1250 som en kamp mellan Valdemar, den tidigare kungen Knut långes son Filip och stormannen Magnus brokas son Knut Magnusson, varvid Birger jarl genomdrev valet av den egne sonen.

Det här är ett sätt att beskriva de tre. Jag säger inte att det är fel (men hade jag varit Dicks historielärare på universitet hade jag nog sagt det ändå).  Man kan, och bör nog beskriva de tre på ett helt annat sätt för att dagens läsare ska förstå. Samtidens förstod ändå.

Kamp inom Erikska ätten

De tre männen är enligt varje 1200-tals människans sätt att se det medlemmar av erikska ätten, och därmed legitima kandidater till kungatronen. Det var däremot inte Birger, och hade han försökt hade hans tid som jarl blivit ytterst kort. Så ock hans kvarvarande tid på jorden.

De trenne männens mycket raka väg in i erikska ätten, om man bara lägger den moderna synen på att det är en manlig värld där endast fadersarv betyder något.

  • Valdemar Birgersson var son till Ingeborg Knutsdotter, äldre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
  • Filip Petersson var son till Katarina Knutsdotter, yngre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
  • Knut Magnusson,  son eller sonson till Cecilia Knutsdotter, dotter till kung Knut Eriksson av erikska ätten. Knut var lagman i Västergötland.

Både Knut och Filip försökte efter valet 1250 störta nyvalde kung Valdemar men förlorade vid Herrevadsbro och avrättades.

Att de som förlorar ett kungaval lackar ur och börjar inbördeskrig må vara hänt. Det gör honom varken till legitim kung eller usurpator utan just till en kungaättling med temperament.  Tyvärr tenderar kungaättlingar med temperament och egna arméer att ställa till mycket skada, oavsett om de heter Filip, Valdemar eller Knut.

Ber om ursäkt för att Dick så ofta hamnar i skottlinjen. Han är en fantastiskt kunnig historiker, men han slarvar påtagligt ofta med fakta för att göra en historia lite bättre än den egentligen är. Samtidigt skriver han ena debattinlägget efter det andra där han som en typisk medelålders man klagar på dagens ungdom och att allt går utför.
För övrigt tycker jag inte att man ska vara så slarvig när man skriver vår tids stora epos om tidsperioden: Jarlens sekel.