Etikettarkiv: biskopsvapen

Sveriges bäste på kyrklig heraldik

Biskop Åsa Nyström i Luleå.

Länge var Bengt-Olof Kälde den ende men idag utropar jag Claus K Berntsen till Sveriges främste på kyrklig heraldik*.

Den kyrkliga heraldiken i Sverige har ofta hamnat i ett bakvatten. Få har engagerat sig i den och kyrkliga vapenkonsten och kunskapen är därefter. På många sätt är Bengt-Olof Käldes stora insats inom den teoretiska heraldiken hans enträgna arbete med att systematisera och pedagogiskt förklara den kyrkliga heraldikens form och funktion här i Norden.
Nu har Claus K Berntsen tagit vår kunskap minst ett steg vidare.

Det moderna biskopsvapnet i svenska kyrkan

I hans nyligen framlagda kandidatuppsats (Lunds universitet) går Berntsen på djupet med de moderna svenska biskopsvapnen. Och fokus lägger han lite oväntat, men läsvärt, på för heraldiker så udda tankar som:
Vilka teologiska frågeställningar och symboler finner vi i biskopsvapen?
respektive
Vilken påverkan har den sekulära heraldikens frågeställningar på kyrklig heraldik?

Jag tycker att det är spännande att läsa en heraldiker som försöker  förstå intagarens tankar bakom sitt vapen och inte bara se till vapnets konstnärliga utförande eller komposition.

Uppsatsen tar bara upp biskopsvapen tillkomna efter år 2000. Anledningen är, enligt Claus, att detta år sammanfaller dels med Svenska kyrkans självständighet från svenska staten, dels med att heraldikens giganter under efterkrigstiden – Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde – då lämnar heraldiken.  Mot den begränsningen har jag inget att invända.

Det som sedan följer är en gedigen och inspirerande studie av moderna svensk kyrklig heraldik. De märks att Claus behärskar sig ämne väl och han ger mig som läsare en god kunskap om ämnet. Det här blir helt klart ett referensverk när uppsatsen väl kommer i tryck – även om jag har förstått att det inte är riktigt klart på vilket sätt (eller så har jag förstått det men väljer att hålla tyst).
Eftersom jag har uppsatsen skulle ha kunnat publicera ett utdrag ur den, men eftersom den inte är formellt publicerad av Lunds universitet än (med tanke på det som nämnts ovan) så känner jag att jag inväntar Claus slutversion.

Källorna

Och så måste jag säga att hans urval av litteratur är genomtänkt. Här finns alla tänkbara vapenregister och en hel del opublicerat material, främst brevväxling mellan biskopar och berörda heraldiker, omnämnt. Detta material är knappast hemligt så att få det på pränt att och var det finns är bara det värt mycket för framtiden.

Dessutom finns här hänvisning till rätt heraldisk litteratur för att få relevant kunskap om ämnet. För en icke-heraldiker som vill forska kan det stundom kännas som att heraldiken saknar vetenskaplig grund. Historiker faller då gärna in i fällan att citera andra historiker som nämnt heraldiken bara för att begå misstaget att upprepa felaktigheter eller plattityder. Är du lagd åt det skadeglada håller kan du exempelvis läsa Dick Harrissons eskapader inom heraldiken eller ev avhandling som ”Der svenska väldet” av Torbjörn Eng. Både Harrisson och Eng är klar läsvärda och mycket vederhäftiga i det mesta som rör historia, men inte om heraldiken.

Möjligen tycker jag mig sakna referenser till Rutger Croneborg som skrev om adliga vapens innehåll, och då kom in på de adelsmän som adlats tack vare sin biskop-fars förtjänster. Men det ligger å andra sidan långt utanför uppsatsens period så det är inte relevant. Men för dig som vill läsa mer vill jag tipsa om att de finns i Heraldisk tidskrift i ett flertal nummer mellan 1968 och 78.

* Bara så att du vet – Claus kan mycket om annan heraldik med.

Vackra biskopar

Svenska biskopar förnekar sig inte utan fortsätter att anta enkla men unika och samtidigt talande vapen. Stor heder till dem.

Det rör sig denna gång om två kvinnliga biskopars nyskapade vapen. Bilderna här är tecknade av Henrik Dahlström vid statsheraldikerämbetet men jag vet inte vem som har komponerat dem. Vem det än är så håller den sig till traditionen att få till enkla vapen.

 

Susanne Rappmans blasonering
Sköld: Skölden kvadrerad med utböjt kors av guld. Fält 1. och 4. Göteborgs stifts vapen och fält 2. och 3. blå med ett ginbalksvis ställt veteax av guld.
Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld.
Valspråk: Vår Gud bär sår.

Ofta, men inte alltid, lyckas man få till en heraldisk bild som stämmer överens med innehållet eller innebörden i det valspråk som biskopen valt. Just i detta fall verkar inte det vara aktuellt. I Åsa Nyströms vapen har man snarare tagit fasta på att hon är född och uppvuxen i Umeå, björkarnas stad.

Åsa Nyströms blasonering
Sköld: Sköld kvadrerad: 1. och 4. Luleå stifts vapen; 2. och 3. i blått fält en björk av silver.
Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld och lagd över en ginbalksvis ställd kräkla av guld.
Valspråk: Gud verkar i er.

Biskopar i Uppsala 1594-2014

Boktips

Augusti 1164. Sveriges förste ärkebiskop vigs i Sens i Frankrike. Stefan var hans namn och både ärkebiskop Eskil i Lund och påve Alexander III var på plats. för att se vigningen. 

Sedan dess har han haft många manliga efterföljare innan Antje Jackelén tillträdde, som den 70:e ärkebiskopen i ordningen.
Om detta berättar Ragnar Norrman i ”Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier”.

Bpken består av korta biografier och porträtt av ärkebiskoparna, men tyvärr inte deras vapensköldar – som ändå finns tecknade av Bengt-Olof Kälde. Lite synd att man missade den chansen, men man kan inte få allt och man får vara glad över att det ändå har gjorts ett rejält omtag om ärkebiskopslängden.

Ragnar Norrman
Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala som band II:1 i Uppsala stifts herdaminne.
Utkom 2014