Etikettarkiv: begravningsvapen

Baltisk adel i procession

Didrik Wrangels huvudbaner i Knutby kyrka
Didrik Wrangels huvudbaner i Knutby kyrka

Redan på medeltiden, och möjligen ännu tidigare än så, var en stormans begravning något mer än bara en begravning. Det var en symbolisk akt som visade att den döde var förmer än de andra i samhället och att den dödes arvingar nu tog över den dödes plats.

Olaus Magnus beskriver i sin bok om De nordiska folkens historia hur det gick till när en frälseman skulle begravas och hur viktig processionen var. På 1500-talet utvecklas begravningarna än mer men fokus läggs på minnesstenen över den döde. Det är nu som bruken med porträttstenar i sten kompletterade med anvapen fullständigt exploderar men det är ändå inget emot det som händer under 1600-talet. Det är också värt att notera att även om sättet att genomföra en adlig begravning ständigt förändrades efter modets växlingar så var deras huvudsakliga syfte att särskilja adelsmannen från medlemmar av de andra stånden.

För att förstå processionen gäller det att tänka på att begravningsvapnet hade två uppgifter. Dels skulle det bäras i en procession där det skulle synas ordentligt men ändå vara bärbart. Dels skulle det efter begravningen hängas upp i kyrkan med tillhörande fanor, flor och ägarens värja. Och där hänger de ännu, begravningsvapnen. Floren är däremot nästan alltid borta och någon värja har i alla fall jag aldrig sett.

Domkyrkan i Tallin (Reval)

En helt unik svensk sed

Men denna text handlar inte om svenska adelsmäns begravningssed i Sverige. Istället vill jag lyfta fram hur den baltiska adeln tog efter de svenska sederna när svenska riket lade under sig de baltiska områdena, och jag gör det genom Sigurd Wallins artikel ”Svensk processionsvapensed hos baltisk adel”

Det är förstås lätt att idag tänka sig att det kulturella steget mellan svensk och tysk adel var litet vid denna tid, men det är att göra det lite för lätt för sig. Tänk bara att de svenska begravningsvapnen med sina många anvapen faktiskt inte ens finns i Danmark och Norge.

Heraldiska vapen som del av begravningar finns förstås över hela Europa och har funnits från 1100-talet fram till idag. Men just denna form av begravningsvapen är en svensk företeelse.

Med tanke på att det ständigt framhävs, även av Sigurd Wallin, att svensk adel (singularis) ville ta efter och bli en del av europeisk adel (även den i singularis) är det värt att svensk adel under hela stormaktstiden väljer att inte ta efter någon europeisk (plural, av mig) trend rörande begravningsheraldik.

Det måste betraktas som ett mycket talande argument mot åsikten att svensk adel bara härmade andra länders seder*. Vi bör nog istället se heraldiken som ett övergripande språk där olika länder hade sina dialekter men där ingen dialekt ansågs vara för mer eller för mindre än någon annan, av sin samtid.

Alla blir en del av seden

Robert Lichton var son till en skotsk officer i svensk tjänst och gjorde karriär. När han dog var han greve och riksråd och med den ställningen borde han ha minst 16 adliga anor. Men så många fanns inte trots att han sagt sig vara skotsk greve, varför kung Karl XI personligen gav order till Peringsköld om att hans huvudbaner skulle fyllas med passande hittepå-sköldar. Detta begravningsvapen finns fortfarande kvar i Kungsholms kyrka i Stockholm.

Det finns även andra liknande fall, där utländska män som dött och begravts i Sverige fått ett svenskt huvudbaner med nyskapade anvapen. Tyske Peter Fuchs von Bühlenstein i Spånga kyrka och danske Nils Kruse i Bromma kyrka är två sådana exempel.

Seden sprider sig till Baltikum

Frågan som Sigurd Wallin ställer sig i sin artikel är om denna unika svenska sed stannade i Sverige eller om den spreds till de områden som låg under den svenska kronan. Svaret vet vi som har tillgång till internet och lätt hittar bilder på begravningsvapen av svensk sed i kyrkor använda av tyskar i Baltikum och Nordtyskland, men 1962 var det förstås inte lika känt. Hur kom det sig och vilka inom den tyska adeln tog efter sina svenska adelsbröder? Begravningsseder är inget man ändrar i första taget, än mindre när de kommer tillsammans med betydande utgifter.

Ändå är det helt klart att den tyskbaltiska adeln tidigt tar efter de svenska sederna. Ett exempel är Conrad Reinholdsson von Yxkull, död 1622, som lät göra ett begravningsvapen i svensk stil. Det finns ännu kvar i Sigtuna Mariakyrka. Han var visserligen verksam i Sverige under slutet av sin levnad, men antalet begravningsvapen i framför allt Estland är på samma nivå som de inom svenska riksområdet, vilket inkluderar Finland men exkluderar skåneland och delar av Norrland (Guelke: Alt-Livland; 1896). De vapen som finns här i Estland har, enligt Wallin, haft precis samma dualistiska syfte som de svenska: att bäras i procession och att hängas upp i kyrkan. Det finns emellertid en sak som skiljer de svenska och de baltiska huvudbaneren åt. De svenska är fästa på en stång och var vapnet för tungt har man haft en stöttestång baktill. De estniska har två fasta stänger som är satta i vinkel så två män kan bära det.

Estniska begravningsvapen finns – troligen – fortfarande särskilt i domkyrkan och S:t Nikolai i Reval och i kyrkorna i Pande, Wolde, Karris och Karmel på Ösel och S:t Peter i Riga. Domkyrkan i Reval hade samma status för Estlands ridderskap som Riddarholmskyrkan hade för den svenska aristokratin.

Svenska egenheter som kan ha påverkat

Ovan har jag beskrivit det som Sigurd Wallin tar upp i sin artikel. Men jag tycker att det saknas något som kan förklara varför en tyskbaltisk lantadel plötsligt får för sig att begrava sina döda på ett helt nytt sätt. Det var ju inte en nyhet att det kom nya härskare till området, men ingen hade tidigare påverkat dem så. Och då använde svenskarna inte ens påtryckningar mot balttyskarna. Det finns några svenska fenomen som kan ha påverkat den adel som kom att tillhöra det svenska riket.

 

En delorsak kan också vara den svenska adelns litenhet. Om polsk adel under 1600-talet bestod av upp mot 10 procent av befolkningen så var den svenska adeln under 1 procent, varav aristokratin var närmast mikroskopisk. Den var också så genealogiskt sammanbunden att den näst intill kan betraktas som en enda klan, om vi ska se det med polska ögon.

För den som kom till Sverige och gjorde karriär här gällde det att smälta in snabbt och i det ingick att man anpassade sig till begravningsskicket eftersom det uppenbart var något centralt i den svenska adelns självbild.

En viktig faktor kan vara att svenska staten och svenska statskyrkan under 1600-talet var extrem i sin tolkning av bibeln. Talibansk, är nog det närmaste vi kommer i dagens ideologiska värld. Den som hamnade under svenska kronan insåg nog snabbt att även om det ekonomiska fick passera som förr rådde nu en något annan syn på släkt och död.

En annan aspekt är den militära disciplinen och vad man förväntades offra. Svenska kungar red främst i linjen och två av dem stupade på slagfältet. Dessutom hade den svenska historieskrivningen under 1600-talet en passionerad inställning till Sture-ätterna, vars företrädare segrade och stupade på slagfältet. Med kungen i främsta linjen var det självklart att även aristokratin fanns där. Ingen tilläts fega ur, vilket den rikstyska adeln gjorde, enligt svenskarna. Självklart fick det betydelse för den baltiska adelns syn på sig själva och vad ett adelskap innebar.

* Det finns för övrigt en hel del väldigt typiska motiv i svenska adelsvapen, och det fanns ett ointresse att ta efter tysk adels symbolspråk, men det är en helt annan artikel.

 

Tyskadel i Sverige

Några främträdande baltiska adelsätter i Sverige är:
Ahlefelt, Anrep, Blanckenfelt, Brinbach, Decken, Dücker, Dönhoff, Fahrenbach, Fiefhusen, Greiffenberg, Grothutz, Hastfehr, Hemlstdt, Hendetin, Hoppenrode, Hulten, Kursel, Landschad, Libenstein, Lieven, Mecks, Paykull, Rehbock, Rehr, Richter, Rosen, Rosenberg, Schwartzhoff, Sidau, Taube, Tiesenhausen, Treyden, Tödwen, Ungern, Vietinghoff, Wartmann, Weckebrodt, Wrangel och Yxkull.

Fältmarskalk greve Jakob Johan Hastfer ligger sedan 1691 begravd i Västra Vingåkers kyrka i Södermanland och har ett ståtligt huvudbaner där.

 

Läs mer

Sigurd Wallin; Svensk processionsvapensed hos baltisk adel (1962), Skriften Svio=Estonica av Svensk-estniska samfundet.
All fakta, om inget annat specifikt nämns, är hämtat från denna artikel.

Titta gärna i Carl Arvid Klingspors ”Baltische wappenbuch” från 1882. Finns att köpa som CD via adelsvapen.com

Vad gör man med en trasig sköld?

Jourhavande heraldiker

Trasiga flaggor ska man bränna men gäller detsamma för vapensköldar, undrade en följare?
– Nej, säger jag. Heraldiken har inga såna regler.

Historien är fylld av trasiga sköldar som får finnas kvar. Det kan vara spruckna stenskulpturer, illa åtgångna begravningsvapen i kyrkorna eller ett slitet exlibris i en bok. Inget av dessa tas ner för att brännas eller förstöras så som man (gärna) gör med flaggor.

Skälet är enkelt. Först får man inse att en flagga slits fort och den är därför ett förbrukningsobjekt utan större konstnärligt värde. Men eftersom man inte vill slänga en nationssymbol i närmaste sophög har man skapat lite ritualer kring hur flaggor, och då främst nationsflaggor, ska förstöras. Eld brukar vara förstahandsvalet.

Heraldiken är lite annorlunda eftersom den dels sällan är massproducerad vilket gör att den har ett ekonomiskt konstnärligt värde även i sprucket tillstånd, dels fyller den sin funktion som idnetifikation även i näst intill utslitet tillstånd. Och misslyckas den i båda dessa tenderar den heraldiska bilden att finnas på en plats som har ett kulturhistoriskt värde (exlibris i mycket gammal bok, unikt begravningsvapen i övergiven kyrka eller kanske enda kvarvarande dekorationen på den gamla fasaden) varför den ändå får finnas kvar.

Uppfyller din trasiga bild inget av ovanstående kan du gott slänga den i soporna. Den enskilda heraldiska framställningen är inget heligt föremål som ska hållas i aktning utan ett förmål som vilket som helst. Har det ett affektionsvärde kan du däremot behålla det.

Sedan måste jag medge att jag inte tycker att en flagga behöver vördas heller. Det är trots allt bara ett enkelt föremål och ska du nödvändigvis vörda gamla föremål tror jag att du har hundratals viktigare prylar hemma än en gulblå duk av polyester som kostade 350 kronor på Jula.

Papegojor i Tidaholm

Staden Tidaholm är en verklig sommarstad. Ja, de kanske inte känner det så, men det var min upplevelse. Liten, mysig men det händer i ärlighetens namn inte särskilt mycket. 

Med många små söta verksamheter runt om i stan samt en hel del vackra blomster- och vattenarrangemang är Tidaholm  en mysig stad att besöka. Själv åt jag lunch på caféet Nohrberg när jag var där. En kycklingsallad mot Ceasarhållet som tydligen drog till sig dåligt väder. I alla fall föll temperaturen från 23 och sol till 20 och blåst under den korta tid jag satt där. Det finns en klocka/termometer mitt på torget, på samma hus som bokhandeln håller till så det var lätt att hålla koll på tid och de mörka moln som drog fram.
I bokhandeln kan du för övrigt hitta gamla lokalböcker som man ska hitta i en bra lokal bokhandel. Bland annat några av min morfars favorit Västgöta-Bengtsson.

Två papegojor

Kyrkan i Tidaholm har två begravningsvapen för två män ur ätten Papegoja, som på 1600-talet hade godset Ramstorp i Agnetorps socken. En av dessa var Johan Papegoja, gift med Armegard Printz som var dotter till Johan Printz som vi snart möter i en annan resebeskrivning. Den om Bottnaryd, men den kommer först om en vecka eller så. Skeppsmajor papegoja gjorde flera resor till amerika-kolonin och var även viceguvernör under en kort period när svärfadern var tvungen att återvända till Sverige.
Den andra begravningsskölden kunde jag inte se vem som hade. Och ingen annan heller, verkar det som, för trots googlande hittar jag inget namn.
Den som

Själv kyrka invigdes 1841 så vapnen här var tidigare uppsatta i Agnetorps numera rivna kyrka. Tidaholm var tidigare en del av Agnetorp socken vilket den nu åter är, fast tvärtom så att säga. Kyrkan i Tidaholm är för övrigt väldigt omgjord vid flera tillfällen så det finns inte mycket historia från någon period, men å andra sidan är den en av de mest funktionella kyrkor jag varit i. Och det är ju en roligt att se en kyrka som används till det den är tänkt att användas till – religiös verksamhet – och inte fokuserar på att första hand vara ett historiskt föremål. Åsle, som jag också besökt, känner jag samma sak inför (mer om den inom kort). Kanske inte den roligaste kyrkan för en historieresenär som mig men säkert desto roligare för aktiva församlingsmedlemmar.  

Och jag måste säga att när jag av nyfikenhet på öppettider tittade in på Tidaholms Facebook-sida så överraskades jag av hur mycket aktivitet det var, och hur mycket glädje det fanns i den, och hur välkomnande de verkade vara. Kanske är det också därför de förmås hålla så mycket öppet nu i sommar?

Balte i Tidaholm

I Tidaholms vapenhus finns det ett fragment som visar en man i kjortel. Denna figur är i allt väsentligt densamma som den som finns i Baltaks kyrka. Inte så att de är identiska, men det är samma typ av kjortel, samma hållning av högerhanden och samma korta ben. Vänsterarmen skiljer sig åt.
På något sätt bör dessa hänga ihop men hur kan jag inte svara på. Värt att notera är att ingen av figurerna har något attribut som p något sätt knyter dem till herreklassen, prelaterna eller stenhuggarna. Det ser inte heller ut att vara ett helgon.
Finns det någon liknande figur på annan plats i Sverige, Norden eller Europa?

Balte i Baltak

Ridderliga friherrekronor på 1600-talet

Silfverloods huvudbaner i Västra Tunhems kyrka.

Är alla med pärlkrona högadel?
– Nej. 1600-talets praxis med kronor gör att det inte går att dra några enkla slutsatser om vapenbäraren baserat på hans begravningsvapen. 

Häromdagen nämnde jag att ridderliga riksrådsätter kunde använda en pärlkrona (friherrekrona) under 1600- och 1700-talen.

Men samma krona kan ses på vapen som tillhörde personer med, formellt sett, en helt annan rang.

Två exempel från 1600-talet är Olof Silverlood i Västra Tunhems kyrka i Skaraborg och triptyken i Råby-Rekarne kyrka för Zacharias Pauli ( död 1630).
Ingen av dessa två var riksrådsättlingar, riddare eller friherrar och borde därför inte ha en pärlkrona.

Silverlood adlades för sina insatser på slagfältet och slutade om överste. Det är tänkbart att han såg sin position i nivå med riksrådsättlingar och det är väl också sannolikt att hans barn hade tagit nästa steg i adelskarriären om de blivit lika framgångsrika som honom i sin militära karriär. Det blev de nu inte.

Zacharias Puli var österrikisk adel som naturaliserades i Sverige. Han tillhörde aldrig riksrådet och eftersom han blev naturaliserad kan ingen före honom heller ha tillhört riksrådet. Dock gifte han sig med Brita Hård och hon tillhörde 2:a klassen. Han har sannolikt plockat upp sin svärfars krona

 

 

Stort tack

Till Joakim Pauli för informationen

De 16 anorna i begravningsvapnet

Få saker är så mytiska inom svensk heraldisk forskning som de 16 anorna. Ändå är de förvånansvärt sällan beskrivna.

Grunden är att en adlig person härstammar från uteslutande adliga förfäder på bak till det fjärde ledet. Om en enda ofrälse fanns med i ett led ströks hela raden och anorna minskade till åtta eller fyra. (Sikeborg, s 21). Anvapen som tecken på anor förekommer i Sverige första gången 1565 vid Sten Svantesson Stures och Peder Axelsson Baners gemensamma begravning (Sikeborg, s 22, Lagerholm, s 16ff).

Ändå var det först från 1640-talet som anorna kom att framhävas i såväl begravningsvapen, likpredikningar och släktsammanställningar. (Sikeborg, s 23)

I ett samhälle där ålder var centralt men arkiven inte medgav en alltför långsträckt släktforskning kom anorna att få stor betydelse. Det man inte kunde bevisa i längd tog man igen på bredd och det gällde framför allt högadeln. Det var en merit att känna sin släkt många led tillbaka och ”bevisade” i sig att släkten var adlig. Eller åtminstone något som är jämförbart med adelskap.

// Mer i ämnet kommer i en senare artikel som först publiceras i Vapenbilden eller motsvarande skrift//

Så gör du en stenskulptur

Vapenkungen John Brooke Littles (1927-2006) gravsten
Vapenkungen John Brooke Little (1927-2006) gravsten

Konsten att snida i sten är inte längre väl känd i Sverige, men i England finns en riktig expert i Fergus Wessel.

Jag stötte på företaget Stoneletters och Fergus Wessel när jag letade lite efter moderna heraldiska gravstenar och fastnade när jag upptäckte den välkände vapenkungen John Brooke-Little.

Visst är det snygga arbeten! Hoppas att det här hjälper till att inspirera andra att använda heraldiken som ett minne även efter döden.

Extra kul är det när han visar hur han arbetar i sten. Det går väldigt snabbt, eller är det något med klippningen?

Läs mer om hur man snidar i sten

 

Ett minne efter döden

Fredrik Posses gravsten på Brämhults kyrkogård i Borås
Fredrik Posses gravsten på Brämhults kyrkogård i Borås

Just nu pågår utställningen  ”Dödens teater” heter Livrustkammaren nu pågående stora utställning (fram till juni 2016). Den visar kungligheters begravningar från 1500-tal fram till nutid och är fylld med heraldik.

Om detta skriver jag och Mats Persson i kommande nummer av Vapenbilden, #103. Kungligheter är emellertid inte de enda som föräras en offentlig begravning. Det är en ära som tillfaller oss alla, om än mindre pompös.

Titta runt i våra kyrkor. Se hur många minnesmärken av de döda som finns och hur viktig heraldiken har varit. Synd då att den traditionen nästan är borta. Få använder idag heraldiska symboler i dödsannonser eller på gravstenar. Men istället för att beklaga oss tänker vi visa på det goda exemplet, och hoppas att du läsare kan hjälpa oss att inventera de moderna svenska gravstenarnas heraldiska utsmyckning.

 

Här ovan är min vän Fredrik Posses gravsten. Han gick tyvärr bort alldeles för tidigt, men hans intresse för heraldik (och hans brors känsla för design) gav honom en gravsten som åtminstone inspirerar mig. Jag för min del tänker följa hans exempel den dagen det blir aktuellt.

Dödens teater – kungliga begravningar från Gustav Vasa till Gustaf V

Utställning

Se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren. Den pågår fram till 6 juni 2016 och innehåller mycket heraldiskt.

Den 13 mars 2015 öppnade så Livrustkammarens nya utställning Dödens teater. Kungliga begravningar från Gustav Vasa till Gustaf V. 

Det är en utställning som på ett snyggt sätt visar hur kungliga begravningar har sett ut sedan vasatid fram till idag och var inspirationen är hämtad.

Eftersom det privata och det offentliga då gick hand i hand var en kunglig begravning en angelägenhet för hela riket. Det var själva definitionen av det rike monarken härskat över och det rike som arvtagaren tog i besittning. Därför blir dess ceremonier påkostade skådespel som krävde en stor publik.

Är man intresserad av hur makthavare har bedrivit politisk propaganda genom århundraden är det här en intressant utställning.

Jag recenserar boken som Lena Rangström skrivit till utställningen i kommande nummer av Vapenbilden, dvs #103:2015.

Kyrkornas vapensköldar hittas på kyrkokartan.se

På Kyrkokartan.se kan du snabbt få möjlighet att se vilka begravningsvapen som finns i våra kyrkor.

Det är, åter, Barbro Thörn som står för en stor del av fotograferingen. Jag säger åter, för hon är också inblandad i Facebook-grupen epitafier som presenterar svenska begravningsvapen. Och jag måste säga att det är ett fantastiskt arbete hon och hennes kollegor gör. Att så här snabbt och enkelt få se vad som finns i våra kyrkor är en ynnest.

Här är 27 bilder från Säters kyrka.

 

Se kyrkor snabbt

Henric Åsklund och Jesper Wasling i Hönsäter kyrka.
Henric Åsklund och Jesper Wasling i Hönsäter kyrka.

Är du intresserad av svenska kyrkor?
På kyrkokartan.se kan du få en snabb överblick.

Gå in på deras hemsida och sök upp den kyrka du är intresserad av. Ofta finns då interiörbilder som ger en fingervisning om hur kyrkan ser ut och det finns något heraldiskt intressant på platsen.

I de flesta äldre kyrkor finns det vackra begravningsvapen från stormaktstiden eller imponerade gravstenar smyckade med den dödes släktingars vapensköldar.

Finns inget av heraldiskt intresse så är det förstås bara att söka upp en ny kyrka.