Idag hyllar vi gärna de heraldiska konstnärerna som bland de mest framstående heraldikerna. Det är inte sällan de får övertrumfa de teoretiska heraldikerna till och med inom den teoretiska arenan (sade han något bittert).

Men när det kommer till historiens heraldiska konstnärer har de ofta bleknat.

Det handlar alltid om pengar

Det är egentligen inte så konstigt. På den tiden uppmärksammades inte hantverkaren och vi får ofta förlita oss på att han (för det var nästan alltid en han) signerade sina verk. En av dessa konstnärer var Jost Shutze och om honom vet vi en del mer tack vare hans arbete med riksskattmästare Gustav Bondes begravning i Spånga kyrka år 1669. (s 69)

Vår lycka beror som alltid på pengar. Denna gång har en tvist om likviden gjort att flera brev om vapensvitens tillkomst bevarats till eftervärlden. Beställaren önskade 16 vapen av viss storlek för 12 daler kopparmynt styck. Jost önskade få 14 daler för något större vapen (konstnärer vill ju alltid att konsten ska framhävas).
Rätten avgjorde tvisten genom att säga att priset skulle vara 13 daler och att Jost fick göra vapnen slå stora (och underförstått så passande) som han då önskade. (s 74)

Dessa vapen kan ännu beskådas i Bondes gravvalv i Spånga kyrka. Sköldarna är vackra exempel på den stil som kallas broskbarock  som var stor perioden 1630-80.

Schutzes karriär

Det är svårt att få reda så mycket om Jost Schutze ursprung och härkomst, men senast 1634 anställdes han vid amiralitetet i Stockholm med uppdraget att snida för flottan. Tillsammans med en Johan Aronsson var de två de enda träsnidarna som var anställda vid denna tidpunkt. Endast Jost (Joest) anges som mästare. Han bör därför ha varit välkänd till namnet för den som önskade få just träsniderier utförda.

1664 hade Jost en Hans Schultz i sin tjänst, en Hans som troligen är densamme som Hans Schültz som gifter sig 1665 och den Hans Johansson Schytz som dör 1674. (s 70) Vem har sagt att det är lätt med genealogin? Efraim Lundmark betonar att han inte vet om de två männen var släkt men i hans artikel försöker han ändå sig på en släktutredning som jag hoppar över här.

Jost visar oss barockens heraldik

Eftersom Jost förekommer redan 1634 och framåt i tiden i över 40 år bör han ha varit en ung man när han började sin anställning. Och en duktig sådan, eftersom han redan då var mästare. Vi vet från amiralitetet anteckningar att han i sitt yrke snidade  galjonsfigurer, hackbräden och skeppens vapensköldar.
Vi vet från hans egna anteckningar att han på 1650-talet snidade för skeppen Fenix, Carolus och Draken och vi vet att dåtidens skeppsbyggare verkligen tog heraldiken på allvar. Alltså kan vi med säkerhet veta att Jost var en kunnig i heraldikens praktiska konst och säkert visste allt väsentligt om heraldikens färglära och stilisering så som den såg ut vid denna tid.
Därför är en studie av hans arbeten också en studie i hur man under 1600-talet ansåg att ett heraldiskt vapen skulle se ut i fråga om grad av stilisering, färgsättning, skuggning  även detaljer som lejonets man eller antalet uddar på en stjärna.

Tack till Efraim Lundmark

Denna artikel bygger på Efraim Lundmarks artikel Jost Schutze i Personhistorisk tidskrift 1931:1, s 69-76. Han önskade där att denne Jost inte skulle glömmas bort. Jag hoppas att jag med denna artikel hjälper honom att uppfylla den önskan.

Tack också till Vladimir Sagerlund som gav mig bilderna på träsniderierna i Spånga kyrka.