Etikettarkiv: Arvid Berghman

Kvinnor och hjälmar

Patrick Damiaens träsnideri är kanske heraldikvärldens främsta.
En snidad hjälm utan hjälmprydnad av Patrick Damiaens.

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt. Inte minst när det kommer till frågan om hjälmar. 

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte.

Jag för min del tycker att det är dags att inse att gårdagens heraldiska författare ibland hade väldigt lite på fötterna när de skrev vissa texter och det är värt att beakta när det handlar om att skilja heraldiska traditioner från ”traditioner”.
Men låt oss för enkelhetens skull betrakta de två stora argumenten.

Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:

1. De inte deltog i torneringer.
2. De inte deltog i strid.

Av de skälen har de inte burit hjälm och kan därför inte bära en hjälmprydnad.

Argument 1 – Tornerspel

Det första argumentet är intressant eftersom vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes och det måste sägas att det finns inte en enda kvinna som är känd som deltagare i ett tornerspel. Frågan är då vilka män som var med i tornerspel och vad det har för relevans på heraldiken idag.

Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet. Jämför vi med kontinenten kan det bero på att antalet som hade råd med den rustningen som krävdes blev allt färre. För att förstå kan vi jämföra med motorsorten idag. Att ställa upp i VM i rally eller Formel 1 har alltid varit dyrt, men kostnaden idag är gigantisk mot vad den var på 1950-talet med följd att allt färre uppstickare kan vara med.

Det tornerspel som hålls efter medeltiden bör endast betraktas som skådespel och kan bättre jämföras med dagens tornerspel på medeltidsdagar än de spel som förekom på 1400-talet. Mer en uppvisning med speciellt inbjudna deltagare än en idrott på liv och död. Och så kallades de inte heller för tornerspel utan karusell.

De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon finns kvar idag. Ingen annan än dessa fåtal män – dit alltså inte ens kungar och prinsar kan räknas in – har enligt argument 1 rätt att föra hjälm med hjälmprydnad SÅVIDA det inte finns någon okänd regel som säger att den rätt som tillfaller en man därefter tillfaller alla av mankön i tiders evighet. Jag tror inte någon vill antyda att det finns någon sådan regel.

En lösning skulle kunna vara att ta med  karusellerna. Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 400-500 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken utanför denna idrott som män respektive kvinnor ska ha rätt till idag.

Argument 2 – Striden

Sant är att ytterst få kvinnor deltog i strid under medeltiden. De fanns, men det var sällsynt. Om detta har Stefan Högberg skrivit om på sin blogg ”Kvinnliga krigare” och i sin bok med samma namn.
Fråga är då om det är relevant för bruket av hjälmprydnaden idag? Nja. Den man som vill använda hjälmprydnad idag med argumentet att en annan man använde en hjälmprydnad på 1300-talet får nog finna sig att då samtidigt hävda att kvinnor har samma rätt.

Adelskapet då, tänker någon.
Nja, inte heller det är ett bra argument eftersom det dels tar bort rätten till hjälmprydnad för alla män som inte är adel samtidigt som det visar att alla adelskvinnor faktiskt har rätt till hjälmprydnad. Det senare beror på att frälse visserligen gavs till en man och ärvdes av en man men upprätthölls (med stöd i lag och praxis) av kvinnor när någon man inte fanns att tillgå. Det är just dessa kvinnor (fruar eller döttrar) som är de stridande kvinnor som nämns av Stefan Högberg i hans blogg.

De båda argumenten för att hävda att kvinnor inte kan ha hjälm är därför intressanta för den som vill studera genushistoria och

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Rombsköld. Här för släkten Åsklund.

 Argument 3 – Sköldformen

Det finns faktisk ett tredje argument men det är så fånigt att det inte är värt att ta på allvar. Men jag nämner det ändå.

Kvinnor kan inte ha en hjälmprydnad för man kan inte sätta en hjälm på en spetsig sköld.

Kvinnor ges idag ofta en rombformad sköld. Sveriges förste heraldiska teoretiker Carl Uggla nämner den i sin bok ”Inledning till heraldiken” (1747) och konstaterar då att det var ett bruk på kontinenten som inte förekom i Sverige (eller Norden). Bruket förekommer i stort sett inte på 1800-talet heller (undantaget när  vapen med brittisk anknytning och några få till) utan blommar upp när Arvid Berghman slår igenom som heraldiker på 1930-talet.

Men oavsett när bruket kommer eller vad man tycker om sköldformen som sådan måste man ändå hålla med om att det är ett utmärkt exempel på cirkelresonemang: först vill man förneka kvinnor rätt till hjälm. Därefter ger man dem på nåder en ny sköld i form av en romb. Sedan hävdar man att de (som kön och genom historien) inte kan ha hjälm för att det inte passar sig att rita en hjälm på denna spetsiga sköld. Detta fast man vet att kvinnor haft helt vanliga sköldar i Sverige sedan 1200-talet.

God jul önskar Jesper och Magnus

Boktips

Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark.

2001 kom Heraldiken i Sverige ut. Nu finns den inte längre att köpa så därför kommer den här som julklapp. 

Här kan du ladda ner en PDF av boken Heraldiken i Sverige av Magnus Bäckmark och Jesper Wasling.

Jag och Magnus skrev boken för Historiska media och den kom ut 2001. Det är utan tvekan den viktigaste heraldiska boken sedan Arvid Berghmans Heraldiskt vademecum vilket märks på att man ofta hänvisar till den. Och det gör mig glad.

Men hur står den sig?
Nja, både jag och Magnus är båda överens om att vi hade ändrat vissa saker om vi skulle skriva om den idag . Ibland är vi något för säkra, ibland tvekar vi för mycket och vid något tillfälle har vi faktiskt fel. Samtidigt tror jag att både jag och Magnus är bokens allra största kritiker för det är vår läggning att inte vara helt nöjda med det vi gjort.

Boken sålde faktiskt i 5000 ex, först en tryckning om 3000 (den med de blå citronerna), sedan en om 2000 ex. Därför bör den finnas hemma hos varje heraldiker med självaktning. Men för den händelse att du faktiskt inte har boken så kommer den här som PDF.

God jul!

önskar Jesper

 

Heraldiska samfundets spännande historia

Heraldiska samfundets vapensköld
Coat of Arms for Heraldiska samfundet/The Association for Heraldry. Wikipedia commons

2017 fyller Heraldiska Samfundet 25 år. Jag säger grattis redan idag.

Precis som Svenska Heraldiska Föreningen har Heraldiska Samfundet en svårt övertolkad historia. Dagens version grundades 1992 i samband med den internationella genealogiska och heraldiska kongressen i Uppsala samma år. Det var i stort sett samma personer som grundade Heraldiska samfundet som arrangerade kongressen med bland annat legendaren Per Nordenvall i spetsen.

Sedan dess arrangerar de föreläsningar och aktiviteter (tydligen för sällan, enligt kritiska medlemmar som är med).
1995-98 gav de ut tidningen Sköldebrevet, med Eric Bylander som redaktör,  men nu får medlemmarna Vapenbilden precis som medlemmarna i Svenska Heraldiska Föreningen.

Samfundet har inval av nya medlemmar, det är därför de kallar dem ledamöter. Vet dock inte om någon någonsin har fått avslag. Jag själv blev inbjuden att vara med men eftersom jag bor i Borås kändes det omständigt att vara med i en förening som är verksam i Stockholm/Uppsala. Annars hade jag gladeligen varit med där också. Så om du bor i Stockholm så tycker jag att du ska hänga på dem för i samfundet finns många väldigt kunniga heraldiker och du får ett fantastiskt bra nätverk. Hör gärna med riddarhusgenealogen Göran Mörner, som numera är samfundets ordförande.

Det ursprungliga samfundet

Heraldiska Samfundet bildades ursprungligen 1941 i Stockholm av bland annat Harald Fleetwood, Einar Kedja och Arvid Berghman och avtynar snart därefter. Ett skäl tycks ha varit Arvid Berghman själv som tydligen lyckades bli ovän med allt och alla. Samfundet fanns i realiteten inte ens när det Nordiska Heraldiska Sällskapet/Societas Heraldica Scandinavia (SHS) bildades 1959 vilket säkert var ett ska till att SHS överhuvudtaget blev till. Hade det funnits en stark svensk förening hade knappast någon svensk kommit på idén att bilda något tillsammans med norrmän, finnar och danskar – så ödmjuka är vi sällan.

Att då säga att man 1992 återupplivade HS är ungefär lika sant som att säga att Svenska Heraldiska Föreningens grundande 1976 var ett återupplivande av föreningen med samma namn från 1911.

Ibland är vi heraldiker lite för förtjusta i historien och vi friserar händelser lite grand så att vi tror på det vi påstår. Men jag lovar – det är ingen skam att skapa något nytt. Se bara hur bra SHF och HS är!

Vad är ett vapen, undrar Berghman

Heraldisk Tidskrift och Nordiska Heraldiska Sällskapet har börjat lägga ut gamla artiklar. Fantastiskt jättebra. 

Nu har de lagt ut Arvid Berghmans artikel ”Vad menas med ett vapen”.  Det är en fantastisk artikel på det sätt att Berghman tar sig tid att problematisera denna fråga som annars känns så självklar.

Jag skulle kunna ha synpunkter på det han skriver, men avstår denna gång. Det finns andra som i andra artiklar lagt fram sina tankar.

I stort håller jag mer honom. Inte minst i denna passisu i kolumn 1, sida 1: ”Jag tror det är viktigt att först och främst fastsIå, att ett vapen är en idé, en bildidé. Det är tankeinnehållet som är det primära och det väsentliga, ej den utformning det fått. Av detta följer, att ett vapen aldrig kan fastställas till sin form utan blott till sitt innehåll. Härom torde väl alla heraldiker numera vara ense, men det är ofta svårt att få allmänheten att inse förhållandet.

Jag håller också med honom att ett heraldiskt vapen uppstår först när man gör ett vapen som representerar någon eller något. Intill dess är det bara ett utkast till ett vapen, hur läckert det än må vara.

Läs och fundera över hur du själv definierar ett vapen.

Knallen i heraldiken

Coat of arms of the University of Borås (Högskolan i Borås).
Coat of arms of the University of Borås (Högskolan i Borås).

 

Kan människor vara med i heraldiska vapen?
Klart att de kan, men det kan vara svårt att beskriva dem. Därför brukar man numera föreslå att inte använda människor i nya vapen.

Det är svårt att beskriva en människa eftersom heraldiken ska tåla att stiliseras. Så vad skiljer en modern hipsters ansikte från en renässnasädlings, sett ur en 1700-talsmänniskans perspektiv?
Inget.

Och hur definieras utseentet på en gårdfarihandlare, när deras verksamhet varit igång i många hundra år.
Inget där heller.

Alltså måste man använda attribut. En figur som dykt upp på sistone är den västgötske gårdfarihandlaren, knallen.

Vapen för familjen Claesson från Borås.
Vapen för familjen Claesson från Borås.

 

Knallen finns nu i vapnet för Högskolan i Borås och i familjen Claéssons vapensköld. Han finns dessutom i hjälmprydnaden för familjen Werner, nämnd av Arvid Berghman redan 1949.

De attribut som återkommer är fässingen (en tygsäck för att förvara varor), en alnstav för att mäta tyget, och en speciell hatt med breda brätten av 1600-talssnitt. Detta för att det finns en gammal bild som visar just en sån knalle. Klockan är också ett föremål som förknippas med knallarna medan vågen faktiskt inte alls har att göra med deras verksamhet. Vågen hos Claéssons har istället en innebörd som refererar till deras yrkesverksamet.

Arms of the city of Borås.
Arms of the city of Borås.

Knallens ullsaxar

Ullsaxen som finns hos både Claéssons och högskolan samt i Borås stadsvapen har mycket att göra med knallarna men inget att göra med textilindustrin. De syftar istället på den smidesindustri som fanns i Sjuhärad förr och som jämte träsnideri var knallarnas ursprungliga varor. Textilen kom först på allvar på 1700-talet och kom att dominera totalt under 1800-talet. Då hade knallarna varit ett skattetekniskt problem i flera hundra år.

God svensk heraldisk sed

Sven Hedins vapensköld av Numericana.
Sven Hedins vapensköld av Numericana.

 

God. Heraldisk. Sed. Smaka på orden. Visst förpliktigar de och manar till eftertanke.  

När vi i Svenska Vapenkollegiet tillsammans med Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik (SNGH) bedömer de vapen som anmäls till Svenskt Vapenregister så är God Heraldisk Sed något som är viktigt för oss. Men vad betyder det?

Den goda heraldiken

God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?

Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det går inte att tillföra nya eller ändra betydelsen av  äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.

Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.

Coat of arms of Wrede af Elimä. Image: adelsvapen.com
Vapensköld för friherrliga ätten  Wrede af Elimä, ett ganka tillkrånglat personligt vapen. Image: adelsvapen.com

Släktvapen och andra vapen

Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.

Tjörns kommunvapen
Tjörns kommunvapen. Krångligare än så blir inte kommunala vapen numera när murkronan är borta.

Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.
Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.
Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.

Den heraldiska sedens tre källor

Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?

Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet. Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.

För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ut den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.

Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.

Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).

Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.

Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.

Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige.  Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.

Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?